Distansförhållande

[Mela99]

Oj! Var bodde han då?
Hur fick ni det att funka?

Han kommer från Victoria Falls i Zimbabwe. Ja du.. Mycket sms, facebook, skype och telesamtal. Plus jag var ju som sagt där tre ggr, som mest 3 mån i sträck och han var här som turist 3 mån innan vi bestämde att han skulle flytta hit. Blev nog knappt ett år sammanlagt vi va utan varandra och visst var det inte alls kul emellanåt men men.. Visste att vi ville vara med varandra så va bara å vänta det på att få beslut från migrationsverket

 

[Mirre]

Han kommer från Victoria Falls i Zimbabwe. Ja du.. Mycket sms, facebook, skype och telesamtal. Plus jag var ju som sagt där tre ggr, som mest 3 mån i sträck och han var här som turist 3 mån innan vi bestämde att han skulle flytta hit. Blev nog knappt ett år sammanlagt vi va utan varandra och visst var det inte alls kul emellanåt men men.. Visste att vi ville vara med varandra så va bara å vänta det på att få beslut från migrationsverket

Ok
Fick ni vänta länge på beslut från migrationsverket?

 

[Mela99]

Nej, det tog ungefär 4 -5 månader för honom att få uppehållstillstånd så gick ju rätt snabbt ändå =)

Ok
Fick ni vänta länge på beslut från migrationsverket?

 

[Jenka]

Jag sa att jag aldrig skulle ha (eller klara av) ett distansförhållande. Sen träffade jag en kille 25 mil bort. Vi hade haft kontakt över internet en längre stund när det plötsligt utvecklades och det fanns ingen plan alls.

Tack vare att det ändå var såpass nära kunde vi ses nästan varje helg, eller varannan. Jobbigt såklart, dels för att vi inte fick ses så ofta som vi ville och dels för att varje helg blev uppbokad med varandra så det var alltför ont om ledig tid själv/till andra vänner/till hobbys. Samtidigt kan särskilt han sakna den tiden lite för vi var mycket bättre på att avsätta tid till varandra.

Efter ca 9 mån började vi känna att det var nog. Några månader senare skulle min projektanställning ta slut och jag flyttade upp.

 

[Mela99]

Nej, det tog ungefär 4 -5 månader för honom att få uppehållstillstånd så gick ju rätt snabbt ändå =)

Fast just nu är väntetiderna oftast myyyycket längre. Upp till 16 månader (säkert längre ändå i vissa fall om det är nåt som krånglar). Helt sjukt!

 

[zassoo]

Som flera andra har sagt så är det nästan en förutsättning att man kan se ett slut på distansförhållandet, att man inom en snar framtid kan bo tillsammans eller åtminstone i samma stad. Vi hade 180 mil mellan oss i 1,5 år innan vi flyttade ihop. Det gick men det var tufft. Vi sågs ungefär en gång i månaden och däremellan pratade vi på Skype varje dag, skickade sms osv. Det som höll mig uppe var att jag visste att han skulle flytta hem till Sverige igen så snart han var klar, vi hade ingen exakt tidsram men visste på ett ungefär plus att han verkligen ville flytta hem så snart som möjligt. Men det var riktigt jobbigt emellanåt och ingenting som jag vill göra om.

Känns det värt det så är det bara att köra på, tycker jag! Vi klickade direkt när vi träffades, sen när han skulle åka tillbaka till Schweiz så var jag otroligt ledsen trots att vi bara träffats tre gånger. Jag kände att det var en människa jag inte ville släppa taget om, så beslutet att fortsätta på distans var inte svårt. Om det ens var ett beslut, det bara föll sig naturligt liksom

 

[Rhodugune]

Som många andra sagt, att man har en gemensam plan som känns bra på hur och när man kan flytta närmare är ett måste i slutändan.
Det är det som tärt mest på mig, tär mest på mig i mitt förhållande.
Att först visste vi inte riktigt vad vi ville, så vi hade ingen plan och nu när vi vet, så vet inte hur vi ska lösa det, men vi kämpar på.
Så länge det ger mer att fortsätta trots det, så länge det känns bra så vill vi hålla ihop tills vi hittar en lösning.

Det som försvårar för oss är att vi dels bor i olika länder och jag är sjukskriven och han inte har särskillt mycket arbetslivserfarenhet, så sysselsättning är en svår nöt att knäcka, vem som det skulle vara lättare för att flytta.

 

[Petronella]

Som så många andra sagt, en gemensam plan för framtiden!

Jag och min pojkvän har haft on/off distansförhållande i 6år och speciellt de senaste 3åren, med de menar jag att vi ibland har bott ihop här hemma men att han också bott i norge halva månaden. Under hela min tid på högskolan hade vi lgh ihop vid skolan och han kom hem och va hemma en hel del på sin lediga tid (han jobbar 14dagar, hemma 14dagar och jobbet betalar resorna så han kommer alltid hem) men han är precis som jag "en människa med många järn i elden" och gård, får, hästar, hundar osv.. Så de är ofta som han kom hem och va hos mig nån dag, åkte iväg några dagar o kom tillbaka den tiden som han var hemma...
Vi har inte ett regelrätt distansförhållande då vi anser att vi bor ihop - men de gör inte alla andra Och alla frågar alltid hur de funkar att ha de så, de går utmärkt om man vet att man vill leva ihop och att de finns en slut på de i sinom tid, ett stort plus är att vi fortfarande är lika nykära som när vi träffades och är väldigt duktiga på att både uppskatta vår tid ihop och sin tid ifrån varandra. Underlättar att vi båda vill ha samma liv i slutändan och jobbar ihop mot de målet (egen gård).

Som vanligt flummigt, slutsats: Allt går om man bara vill de tillräckligt gärna!