Bukefalos 28 år!

En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida DEL 4

Status
Stängd för vidare inlägg.
Blev himla dramatiskt här men nu är jag ok och kommer nog stanna över natten tror jag, vet inte riktigt än. Jag mår iaf bra nu.
Har tänkt på dig hela dagen. Oj dramatiskt det lät inte bra.

Har du lust att tala om vad som hände?
Stanna kvar du om det går. Min erfarenhet är att man skall vara väldigt rädd om sig när det kommer till sådant här!

Många kramar!!!
 
Har följt er i den här tråden väldigt länge, skrattat och gråtit med er, blivit glad när ni försvunnit härifrån och ledsen när ni kommit tillbaka. Man önskar ju inte en enda människa att behöva stanna i den här tråden längre än någon månad. Men det här är ändå Bukes allra bästa tråd.

Har börjat komma till insikt att det är dags att försöka få rätsida på kroppen. Slutade med p-piller för tre månader sedan, ingen mens än. Har ätit p-piller i 14 år med några avbrott längs vägen. Vid tidigare avbrott har det vid ett tillfälle det varit hyfsat regelbundet med ett intervall på ca 75 dagar, höll uppe i ett år då. Vid ett tillfälle tröttnade jag efter åtta månader och började äta dem igen. En annan gång tröttnade jag efter sex månader, ingen mens då heller.
Min fråga till er är hur länge jag bör vänta om mensen inte dyker upp innan jag söker någon hjälp?
Med din historia skulle jag ringa på måndag med en gång.
 
Har följt er i den här tråden väldigt länge, skrattat och gråtit med er, blivit glad när ni försvunnit härifrån och ledsen när ni kommit tillbaka. Man önskar ju inte en enda människa att behöva stanna i den här tråden längre än någon månad. Men det här är ändå Bukes allra bästa tråd.

Har börjat komma till insikt att det är dags att försöka få rätsida på kroppen. Slutade med p-piller för tre månader sedan, ingen mens än. Har ätit p-piller i 14 år med några avbrott längs vägen. Vid tidigare avbrott har det vid ett tillfälle det varit hyfsat regelbundet med ett intervall på ca 75 dagar, höll uppe i ett år då. Vid ett tillfälle tröttnade jag efter åtta månader och började äta dem igen. En annan gång tröttnade jag efter sex månader, ingen mens då heller.
Min fråga till er är hur länge jag bör vänta om mensen inte dyker upp innan jag söker någon hjälp?
Det där hade jag kollat upp på en gång. Jag har dock dålig koll. Finns ju ett antal anledningar som gör att mensen kan utebli, kan du utesluta de vanligaste så borde du nog kolla upp det. Just eftersom det har varit struligt varje gång du slutat med piller.
Första gången jag slutade så tog det 6 mån för min kropp att komma igång men sen hade jag en jämn cykel på ca 30 dagar.
 
Det jag önskade vara graviditetsillamående tidigt (bim -3) verkar snarare vara att jag faktiskt är sjuk, kräktes en gång nu på kvällen. :/ Har dessutom känt mig febrig några kvällar så det är nog nån flunsa bara :(
 
Så, liten rapport från en styck kanin i alldeles för stor nattsärk.

Fick 4 värktabletter (2 av varje, minns inte vad dom heter) när vi kom vid 10 och första tabletterna vaginalt runt 10:30. Inte så mycket händer, vid tolv har inget hänt och jag får dropp. Runt halv ett börjar det mola mer och mer. Halv 2 får jag två tabletter till som jag sväljer, då börjar det kännas riktigt ordentligt. Värkarna kommer som i vågor men inget händer, strax innan halv 3 så orkar jag inte riktigt längre för fortfarande har inget hänt och jag får då en morfinspruta. inte mer än 5-10 min efter det så känner jag att det äntligen kommer ut något, vimsig som sjutton av morfinet men smärtan försvinner direkt efter det. Sitter på bäcken så att de har koll vad som kommer. Går in på toa två gånger till efter det och det kommer ungefär lika mycket till och den som tar sista bäckenet börjar se lite fundersam ut.

Då är klockan halv fyra och 4 pers kommer in och ska kolla med ultraljud hur det ligger till. De ser att det fortfarande är den del kvar och säger att de vill förbereda för skrapning så vi inte drar ut på det mer och inte riskera att jag blöder mer för dom tycker det börjar räcka med blod. Får byta om till sjukhuskläder och lägger mig igen, känner då att det börjar rinna en hel del i omgångar. de håller då på att ta ett par prover till för att kolla koagulering och annat. Säger att det känns som det kommer ganska mycket så då lyfter dom på täcket och avbryter allt och trycker på larmet. Då börjar jag bli lite smått orolig som ändå hållt mig lugn hela dagen.

De skyndar sig med allt, fler personal kommer och strax så kör dom iväg ner till operation. Under tiden fortsätter jag att känna hur det bara rinner och rinner, sjukt obehagligt och jag börjar bli smått orolig att jag ska förblöda/tuppa av innan vi kommer fram. In på akuten och så massa mer folk, snacka om att man känner sig utlämnad. In i op-sal och jag lyckas iaf själv baxa över mig på op-bordet. De sätter fler grejer på mig och jag får andas syre och dricka något salt vidrigt vatten. Minns att en bredvid mig slängde på sig röntgenrock och dom pratade något om röntgen. Narkosläkaren var väldigt bra, superpedagogisk och lovade att dom skulle fixa det här och jag mest längtade efter att få somna bort från mardrömmen.

Minns något att jag flyttas över till annan säng och att dom tvättade mig lite (var ju ett mindre blodbard i sängen, stackars min sambo). Sen vaknar jag iaf på uppvaket och känslan av att det är torrt mellan benen, inget som rinner, jag vaknar och lever, inget gör ont och jag ligger gosigt nerbäddad och allt känns bara så bra. Då är klockan nästan halv 6 och jag tänker att sambon måste vara helt knäckt, han blev ju lämnad uppe på rummet och jag såg hur orolig han var.
Fick iaf ligga där ett par timmar, var skönt att bara få vara. Dom var jättegulliga där och ätnligen fick jag t o m drick lite, helt torr i halsen. Narkosläkaren kommer en sväng och säger att jag ser ju ganska fräsch ut trots omständigheterna ;).

Runt halv 8 ikväll fick jag äntligen komma upp på rummet igen, då har sambon precis kommit tillbaka efter att varit hemma snabbt och matat djur. Han ser helt knäckt ut stackarn, han hade brytit ihop totalt, de hade sagt när de ringde honom att jag tappat nästan 2 liter blod och att dom funderade på om dom skulle sätta in blod till mig eller inte, men det gjorde dom iaf inte. Väl uppe på rummet så kändes det väldigt skönt, trött men mådde bra. Lite yr dock. Fick iaf ett par mackor och sedan släppte det mesta av yrseln. De ultraljudade blåsan och allt såg bra ut med det också. Var jättenervös i början att det skulle börja blöda igen, vågade knappt kissa men nu känns det bättre.

Nu har jag krypit ner för natten och sambon åkte hem för en stund sedan. Kommer nog sova som en klubbad säl. De ville behålla mig för att ha lite koll och för att kunna ta blodvärde imorgon och se att allt är ok innan jag åker hem.

Så det blev minst sagt en händelserik dag. Jag som är frisk som en nötkärna har fått göra massa grejer som jag aldrig gjort innan, morfin, dropp, nersövning och ja, oskulden är tagen att få sitta ensam på toa. Dessutom får jag erkänna att de osexiga "trosorna" de har här är grymt funktionella och sköna :p .

Det kändes som att fokus på varför vi är här (MA) försvann ganska snabbt när allt satte igång. Det här vill jag helst inte göra igen.

Men återigen, fantastisk personal, alla typ 20 som jag varit i kontakt med idag, jag är väldigt imponerad av vårt sjukhus.


Så, ursäkta lång utläggning men kändes skönt att få skriva av sig. Nu ska jag sova och imorgon ska det bli skönt att få komma hem.

*trött men lättad kanin*
 
@Kanintant Det var ju en aning dramatiskt ja! Vilken tur att du var på sjukhuset och inte hemma själv.

Har man gått så länge med ett MA så skall man vara på sjukhus. Det är luriga saker.

Tänk på att när du har din "riktiga" förlossning sen så säg till att det finns viss risk att du blöder mycket. Finns ett visst samband även om det är svagt.

Jag fick också göra en form av skrapning. Det var dock bara under lustgas men den räcker långt. Drar man in några rejäla tag och fortsätter att andas in så försvinner man bort rätt så rejält.

Jag fick blodtransfusion sen under natten då mina värden fortsatte sjunka rätt så rejält.

Ta nu och bädda ner dig och försök sova. Risken är väl att dom väcker dig under natten någon/några gånger.

Måste säga att du blev behandlad på ett mycket mer proffesionellt sätt än vad jag blev. Jag fick bara större blöjor när jag fortsatte blöda mycket. Blödde igenom dom på några minuter bara. Obehaglig känsla när blodet rinner längst med benen på det viset.

Läkaren som barnmorskan konsulterade hade tydligen sagt att "Det är normalt att blöda lite mer". Utan att ens titta på mig.

Nej nu skall jag sluta vara bitter och bara prata om mig själv. (Förlåt det är så lätt att det blir så
 
Senast ändrad:
Oj @Kanintant vilken dag du har haft. Vilken enorm tur att du var på sjukhuset och att det var proffs som tog hand om dig. Vila nu och ta det lugnt. Var försiktig när du ska upp ur sängen och håll gärna i någon de första metrarna. Ibland känner man först efter någon minut hur snurrig man är när man har förlorat såpass mycket blod som du har gjort. Jag hoppas verkligen att du får komma hem i morgon och att du får må bra trots den traumatiska dagen.

Jag hoppas att du och alla andra i tråden som vill bli gravida får era efterlängtade barn inom en snar framtid och att allt går bra för er alla nu.
 
Usch vilken dag @Kanintant , hoppas att du kryar på dig o snabbt är tillbaka på banan :)

Själv så har den värsta mensvärken försvunnit för denna gången o det är lika underbart varje gång ;)
Har även gått o hittat en häst som jag är sugen på, har tänkt att det inte ska bli nån häst eftersom vi planerar barn, men vem säger att det inte tar ett tag till innan det blir bebis?
 
Oj vilken dag, kanin! Det var ju inte riktigt sådär det skulle gå. Tur att du var omringad av proffsig personal.
 
Sitter och läser om kanins dag med en stor skopa ångest, det går inte att utesluta sina egna känslor och relatera till de egna minnen som jag ibland tänker tillbaka till med missmod. Jag önskar @Kanintant en snabb bättring och att det snabbt tar sig igen. Ni (du och din sambon) ska veta att vi är många som följt händelserna och tänker på er :heart
 
Förresten, nu när jag tittat på listan och era åldrar. Jag kände mig ganska ensam om att vara liiite äldre än de flesta, men nu ser jag att ni är fler i min ålder, och det känns på nått knasigt sätt tryggt. Att vi är fler i min ålder som försöker med första barnet. Jag hoppas ingen tar det på fel sätt!

Jag håller med, det känns skönt att inte vara den enda i världen över 30 som börjar försöka med första!
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Hejsan! Kände att jag ville gå med i tråden, även fast vi inte börjat försöka än. Vi tänkte börja försöka i juni om det går som det...
2
Svar
22
· Visningar
1 899
Senast: orkide
·
Gravid - 1år Hjälp mig. Ge mig pepp. Slå mig i huvudet. Jag har precis plussat med barn nr 3 helt oplanerat :crazy: Har en 7-åring och en 3-åring och...
2 3
Svar
58
· Visningar
6 414
Senast: Inte_Ung
·
Gravid - 1år Jag håller på att bli förkyld och jag blir alltid heltäppt i näsan vid förkylning. Jag hittar motstridig information på nätet angående...
2
Svar
22
· Visningar
1 744
Senast: Fille
·
Övr. Barn Just nu arbetar jag 85% (utan att fylla upp med föräldrapenning), men skulle ju vid en ev ny graviditet egentligen vilja jöja min SGI...
2
Svar
25
· Visningar
1 439
Senast: Manji
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp