TantEster
Trådstartare
Åhå... Så har abstinensen börjat utmana harigheten...
Bakgrund: Manlill var under 8 månader 3 grader halt, vä fram lok. under kotan, ingen säker diagnos kunde ställas. Utdömd. Mirakulöst nog så tillfrisknade han och har nu varit hältfri sedan mars -03. Eftersom jag är så förtvivlat rädd om honom så väntade jag ända till september innan jag försiktigt skrittade igång honom och sedan successivt ökade motionen.
Dagsläget: rider ca 3-5 ggr/vecka, omväxlande skritturer barbacka, långa travrundor i det fria och kortare pass i ridhus (i alla gångarter och på böjt spår). Hästen känns fin och går i stadig form och "vill" verkligen.
Hm, ja, alltså problemet. Jag trodde för lite mer än ett år sedan att jag aldrig mer skulle kunna rida Manlill. Faktum var att avlivning ett tag verkade vara det enda rätta, eftersom han hade en så grav hälta. När han blev bra tog det ett halvår att överhuvudtaget våga tro på att han höll för ridning och ytterligare månader innan jag vågade räkna med honom igen sas. Jag är fortfarande livrädd att han ska bli halt igen, minsta tecken på smärta ger mig stora skälvan. Han är värd väldigt mycket mer än bara ridning.
Nu kommer ju dock våren så smått och med den en mängd små tävlingar i hopp. Och, drillad av Penny som man ändå är, drömmer jag förstås sockersöta drömmar om att komma tillbaka till tävlingsbanorna igen. Som ekipaget "Den utdömda hästen och whiplashskadade ryttarinnan"... Men - törs jag alls hoppa igen? Sockersöta drömmar i all ära, men jag äventyrar inte Manlills fot!
Jag behöver synpunkter från utomstående - är jag väl pjoskig som inte vågar utöka ridningen med hoppning? Eller gör jag, med tanke på bakgrundshistorien, rätt i att strunta i det!?
Jag förstår att ingen kan svara på hur det kommer att gå, men vad TROR ni?
Bakgrund: Manlill var under 8 månader 3 grader halt, vä fram lok. under kotan, ingen säker diagnos kunde ställas. Utdömd. Mirakulöst nog så tillfrisknade han och har nu varit hältfri sedan mars -03. Eftersom jag är så förtvivlat rädd om honom så väntade jag ända till september innan jag försiktigt skrittade igång honom och sedan successivt ökade motionen.
Dagsläget: rider ca 3-5 ggr/vecka, omväxlande skritturer barbacka, långa travrundor i det fria och kortare pass i ridhus (i alla gångarter och på böjt spår). Hästen känns fin och går i stadig form och "vill" verkligen.
Hm, ja, alltså problemet. Jag trodde för lite mer än ett år sedan att jag aldrig mer skulle kunna rida Manlill. Faktum var att avlivning ett tag verkade vara det enda rätta, eftersom han hade en så grav hälta. När han blev bra tog det ett halvår att överhuvudtaget våga tro på att han höll för ridning och ytterligare månader innan jag vågade räkna med honom igen sas. Jag är fortfarande livrädd att han ska bli halt igen, minsta tecken på smärta ger mig stora skälvan. Han är värd väldigt mycket mer än bara ridning.
Nu kommer ju dock våren så smått och med den en mängd små tävlingar i hopp. Och, drillad av Penny som man ändå är, drömmer jag förstås sockersöta drömmar om att komma tillbaka till tävlingsbanorna igen. Som ekipaget "Den utdömda hästen och whiplashskadade ryttarinnan"... Men - törs jag alls hoppa igen? Sockersöta drömmar i all ära, men jag äventyrar inte Manlills fot!
Jag behöver synpunkter från utomstående - är jag väl pjoskig som inte vågar utöka ridningen med hoppning? Eller gör jag, med tanke på bakgrundshistorien, rätt i att strunta i det!?
Jag förstår att ingen kan svara på hur det kommer att gå, men vad TROR ni?