Ett litet hopp...

[TantEster]

Åhå... Så har abstinensen börjat utmana harigheten...

Bakgrund: Manlill var under 8 månader 3 grader halt, vä fram lok. under kotan, ingen säker diagnos kunde ställas. Utdömd. Mirakulöst nog så tillfrisknade han och har nu varit hältfri sedan mars -03. Eftersom jag är så förtvivlat rädd om honom så väntade jag ända till september innan jag försiktigt skrittade igång honom och sedan successivt ökade motionen.

Dagsläget: rider ca 3-5 ggr/vecka, omväxlande skritturer barbacka, långa travrundor i det fria och kortare pass i ridhus (i alla gångarter och på böjt spår). Hästen känns fin och går i stadig form och "vill" verkligen.

Hm, ja, alltså problemet. Jag trodde för lite mer än ett år sedan att jag aldrig mer skulle kunna rida Manlill. Faktum var att avlivning ett tag verkade vara det enda rätta, eftersom han hade en så grav hälta. När han blev bra tog det ett halvår att överhuvudtaget våga tro på att han höll för ridning och ytterligare månader innan jag vågade räkna med honom igen sas. Jag är fortfarande livrädd att han ska bli halt igen, minsta tecken på smärta ger mig stora skälvan. Han är värd väldigt mycket mer än bara ridning.

Nu kommer ju dock våren så smått och med den en mängd små tävlingar i hopp. Och, drillad av Penny som man ändå är, drömmer jag förstås sockersöta drömmar om att komma tillbaka till tävlingsbanorna igen. Som ekipaget "Den utdömda hästen och whiplashskadade ryttarinnan"... Men - törs jag alls hoppa igen? Sockersöta drömmar i all ära, men jag äventyrar inte Manlills fot!

Jag behöver synpunkter från utomstående - är jag väl pjoskig som inte vågar utöka ridningen med hoppning? Eller gör jag, med tanke på bakgrundshistorien, rätt i att strunta i det!?

Jag förstår att ingen kan svara på hur det kommer att gå, men vad TROR ni?

 

[tjenixen]

hmmm, ja e inget proffs pa sant har - kanske vanta lite... jobba lite markarbete forst - nangang da o da. om du verkligen vill hoppa sa kan du kanske rida nagon annans hast?? men om du inte har hoppat an o vill in pa tavlingar i var verkar det vara lite val snabbt kanske? men jag vet inte...

 

[armada]

Jag vet hur det känns!
Armada har varit nere för räkning tre gånger de senaste fyra åren.

Jag bestämde att det bästa var att rida på hästens villkor, eftersom han inte ville hoppa så antog jag att han får ont av det, min sockersöta dröm om fälttävlan omvandlades till dressyr. Problemet är den ständiga oron, varje stelhet ringer en varningsklocka hos mig.
Att ha en tränare som är väl insatt i sjukdomshistoriken gör att det känns tryggare att tänja på gränserna. Jag funderar på att ta kontakt med en sjukgymnast för att få lite mer hjälp med skadeförebyggandet.
Det svåraste just nu är att hitta motivationen och lite – -anamma!

 

[TantEster]

Ja, själv har jag ju omvandlat hoppning till stilla promenad... Men du har alltså provat att hoppa och tyckt dig märka att din häst inte vill? Jag sitter på en krutdurk på 1.70 som har fått vårkänslor och vill bralla i galoppen. Det stämmer inte alls in på min egen bild av Manlill som krympling. Jag misstänker nästan att han vill hoppa (naturligtvis misstänker jag att han vill busa i galoppen för att han har ont också... men sån här var han innan han blev skadad alls. Och inte skulle han väl bocka pga frambenshälta..?)

Så här hemskt är det när ens egen häst blir skadad... alla kunskaper och allt vett och förnuft är som bortblåsta...

Finns det fler som satt igång sina långtidssjukskrivna hästar!? Hur går det för er?

 

[Alexandra_W]

Jag kan ju bara säga hur JAG ser på Visions problem. De är ju dock inte riktigt lika TantEsters men..

Han har ju haft sina problem genom åren, men inget 'bestånde'. Förra våren hade han gått i skogen hela vintern utan problem och jag la in lite pass på bana (ett varannan vecka i början) men höll de KORTA. Det gick bra och hästen blev fasiken bara bättre och bättre för var dag. Var fortfarande väldigt noga med att inte rida mer än ett pass på bana/vecka, och försöka hålla det till 30 minuter (exkl 20 min fram och avskrittning). Och resten gick han i skogen, både mer konditionsinriktat och mer dressyrinriktat.

Han kändes hur bra som helst till i juni då han var halt på höger fram 'plötsligt'. Armbågsledsinfl HF. Muskulärt överansträngd i knäet VB. behandlades och sattes igång igen och kändes då fräschare än nånsin. I augusti var det klippt igen och då upptäcktes ju hasledsdefekten. Då var både jag och vet HELT säkra på att 'skogsridning' skulle INTE vara minsta problem, men någon dressyrhäst var ju bara att glömma. Men däremot skritt, trav och galopp is kogen som vanligt skulle inte vara några problem. vet trodde han skulel klara lite böjt spår med, jag trodde det inte.

Iaf, jag satte igång låååååångsamt efter behandling (2 ledsprutningar) och han kändes jättefin. Nu efter nyår kändes han verkligen kanonbra i skritt och trav (hade inte börjat galoppera) och till min glädje så var vi tillbaka till hur han kändes i somras.

Jag började - såklart - 'drömma' lite om att kanske, kanske, kanske jag skulle kunna rida liiite liiite försiktigt på banan sen i framtiden. Sen när jag skulle galoppera så fungerade ju inte galoppen. Från början inte alls, men efter några veckor så var det lugna, fina fattningar och lugn fin galopp MEN baken kraftigt lagd åt vänster och han gick på dubbla spår. Alla försök att räta upp det gav omslag/korsgalopp eller att han bytte hejvilt. Då var vi ju in igen och hasledinfl VB och dessutom knäledsinfl BF pga kompensationsöverbelastning. Ridå =/

Nu sjönk ju prognosen sjukt mycket och vet vill inte lova mer än hagfrisk/skrittfrisk. I alla fall det vi kämpar för nu och det jag hoppas på är ju att han iaf ska klara skritt och trav rakt fram i skogen (dvs hitta en nivå han är nöjd med och stanna där och hoppas han håller där).

Och OM vi når dit, så kommer jag INTE våga överskrida den, hur jäkla bra det än känns (jag har ju en snäll häst med stort hjärta somd essutom älskar att arbeta, så han säger inte ifrån förrän det är omöjligt att utföra det som begärs). Jag VÅGAR helt enkelt inte, för jag vill inte ha ett till bakslag och är så 'rädd' för det.

Nu kanske jag efter några år känner att jag 'vågar' prova galoppera lite, det vet jag inte. Det känns inte så nu, men nu är jag så 'nära' det. Däremot kommer jag aldrig (tyvärr) våga prova böjda spår igen, jag törs inte, jag vill inte riskera ett bakslag.

Men nu har ju jag en fastställd diagnos och orsak, vilket ju gör det hela lite annorlunda. Om jag INTE haft någon diagnos och hästen 'mirakulöst' tillfrisknat och kändes bra skulle jag nog våga tänja gränserna lite. Fast hoppa - nä faktiskt inte. Det var en av de saker jag sa direkt när V:S hasledsdefekt upptäcktes att "han kommer aldrig hoppa mer!" (Han hoppar iofs typ två gånger om året, men jag hade tänkt hoppa in honom lite mer nu) helt enkelt för det var för stor risk (och detta var ju när vi inte trodde defekten skulle påverka så mycket)

 

[armada]

Han stod emot för alla hindren, aldrig någon bjudning och så började han vägra.
Det fungerade rätt bra på fasta hinder i skogen men inne var det hopplöst.
Med själförtroende i botten fick jag ut vet, hon konstaterade hälta men inte i ledet. Efter röntgen konstaterades en spricka i den förbenade hovbrosket. Vila i några månader endast ridning på rak spår på mjukt underlag. Hoppning? Det kunde jag glömma. Tillfrisknad? Små chans med tanke på röntgenbilden. Men hästen blev bättre och hoppningen lade jag på hyllan, det blir ett dike ibland när man tar en tur i skogen och lite löshoppning för att det är kul. Vid dagsläge har han fått en roterad P3 så nu är det terapiskoning och igångsättning som gäller (efter 12 månader vila...)
Som sagt jag vet hur det känns..

 

[TantEster]

Nej, jag har väl tänkt som du, hoppning måste ju fresta på alldeles för mycket och han får bara inte bli dålig igen. Å andra sidan är det ju svårt att jämföra med Vision, dels pga att det i det här fallet rör sig om ett framben, dels för att Lilleman är röntgad utan påvisbara skelettdefekter (eller andra för den delen). Han reagerade inte heller på böjrov när han var dålig (och nu skulle jag personligen klippa till den som försökte knyckla ihop benen på honom)... Problemen med frambenet kom dessutom två månader efter att han skadat vänster bak i ett staket (och skurit upp hasvecket), i kombination med ryggömhet. Hältan kom plötsligt utan någon direkt korrelation till ridning och det enda som kunde hittas var blödningar i sulhornet båda fram. Tio månader senare hittade min nya hovslagare ett hål i hoven och sa, "aha, där satt bölden"! - men Lilleman hade aldrig haft någon (påvisbar) böld, det var hans mamma som hade haft det.

Det kan alltså ha rört sig om en avlastningshälta pga ont bakben, hovböld som inte gick att upptäcka eller då möjligen kanske ehrlichios (låg titer).

Grabben går i flock i stor hage, galopperar och busar i hagen, tvärvänder och flyger och far. Med tre grader hälta studsade han dessutom glatt över den lilla grinden på 1.30 till sjukhagen. Utan att detta försämrade hältan. Med mig på ryggen har han gått i skog och mark upp till en timme, jobbat rel hårt på sandvägar (galopp, form, mestadels rakt) samt gått i ridhus (inget avancerat, böjda spår, tempoväxlingar, lite sidvärts. Ej galopp). Han är ohalt och har fått tillbaka sin muskulatur.

Kan det då verkligen vara så mycket värre för den ex-onda framfoten att ta ett litet skutt? Borde jag prova, jag lär ju definitivt märka om något är fel?

Det känns lite grann som om jag är för rädd om honom, det finns ju eg inget i dagsläget som tyder på att han inte klarar att återgå till full träning? (Ok, hästen var ämnad för de högre klasserna, dit har jag inte en tanke på att få honom. Med full träning menar jag att vi kanske kan klippa en 1 m bana när det går som allra bäst. Glöm inte att jag rider enarmad med knakande rygg, jag är nog mer invalid än han)!

 

[Alexandra_W]

Mm, just det där att det bara kom, stannade ett tag och sen försvann och ni inte hittade orsaken skulle som sagt göra att jag skulel rida på 'som vanligt' utanför hoppningen.

Men är han så att han 'säger till' eller att du direkt känner att han blir dålig så skutta på. Det är mitt råd =)