Bukefalos 28 år!

Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Medan tex jag skulle bli alltmer knäckt allteftersom tiden gick, nu vet jag inte vad jag skulle göra om ngt gick fel. I vecka 8 var det ngt jag räknade med, efter vecka 12 började jag hoppas osv. Så det är en hel värld av skillnad för mig mellan vecka 8 och vecka 40. Och som sagt varför kan man inte vara ledsen över ett foster? Jag tror att det i alla fall är ganska många som tycker att det är värre att förlora ett foster, efter v 24 ett barn, ju längre man burit det.

Ja för relationen till barnet blir starkare ju längre tiden går :idea:
De första 12 veckorna är det ju en ökad risk för missfall, då kanske man inte vill tänka så mkt på det utan bara vill att tiden ska gå. Sen kan man börja slappna av. På det sen kanske magen börjar puta och strax efter är det dags för UL och man kanske känner rörelse.


Jag hade i alla fall en relation till Rasmus när han låg i magen och en annan sen när han var född. Fick lixom lite lära känna honom på nytt på utsidan.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Gör man en abort så avslutar man en graviditet och genom ingreppet förlorar man sitt blivande barn. Det är ingen skillnad på en abort pga oönskad graviditet eller en planerad graviditet som sen visar sig att det är något fel på fostret.
Skillnaden ligger i hur relationen ser ut till det i magen. För mig är det ett barn, för min kompis som råka bli gravid oplanerat och inte alls vill ha barn är det bara en cellklump. Jag längtar efter det som ska bli mitt barn, känner kärlek till det. Medans min kompis inte känner något alls och det är bara just en cellklump som "ligger där inne och guppar".

Jag känner massor för mitt foster, jag längtar också efter det som ska bli mitt barn. Varför tror du att man inte kan känna något för ett foster eller ett embryo?:confused: Men för mig är det ett blivande barn, det ska bli ett barn, jag väntar barn. Förstår du: futurum, framtiden, inte nu. Kommer att bli, är inte. Du har tvärtom hävdat presens: det blir ett barn i samma ögonblick som ägget fastnar i livmoderslemhinnan. Du har fått ett barn redan då, inte alls ett blivande barn, utan ett färdigt barn. Fast jag förstår inte riktigt varför det skulle vara ett blivande barn ifall man gör abort, är fostret annorlunda menar du om om man aborterar det? Är foster som är oönskade annorlunda funtade, och blir inte barn, medan önskade foster genast blir barn?

Det är en himla skillnad att stänga av syretillförseln till ett embryo/foster genom en abort och strypa ett 5 åringt barn

Ja, det är klart det är, om man ser det som ett embryo/foster. Om man som du ser bägge två som likvärdiga, fullgångna barn så är det ingen skillnad alls. Ett barn är ett barn, oavsett om det är 3 dagar sedan befruktningen och består av åtta celler i ett klot, eller en liten parvel på fyra år på väg till dagis. Håller du inte med om det, så är det ju inte ett barn redan som tredagars embryo, utan just ett embryo. Skiljer man på embryo och barn är det självklart att de har olika rättigheter, och att det är ok att döda det ena men inte det andra. Hävdar man att det är ett fullvärdigt barn från första början, som du gör, så är det ju fullkomligt orimligt att de ska ha olika rätt till sitt liv.


Varför stör du dig så mkt på att vissa har en stark relation till sin cellklump redan från dag 1 och känner att det är sitt barn man bär långt innan man har h*n på bröstet?
Du menar alltså att om du får missfall i v.39 så förlorar du ett foster lika väl som du skulle förlorat ett foster i v.12?
Skulle jag få missfall skulle jag förlora mitt barn oavsett om de är i v.12 eller v.39

Du missförstår mig, jag stör mig inte alls på att man har en stark relation, eller känner att man bär ett barn. Jag stör mig på att man inte förstår skillnaden på futurum och presens, att vara och att bli, att man är ologisk och tycker vissa barn går bra att döda men inte andra, att man inte förstår skillnaden på vad som känns som ett barn och vad som i medicinsk mening är ett barn.

Jag förlorar ett foster och mitt blivande barn både i v 12 och v 39, ja. Men det skulle vara fruktansvärt mycket tyngre att förlora det i v 39, för vid det laget skulle jag räkna med att det nog går bra. Jag skulle betrakta det som ett dödfött barn snarare än ett missfall.

Vet inte om skillnaden kanske är att du hela tiden fokuserar på hur man skulle känna om fostret dog, hur känns det om det dog v 8, hur känns det om det dog v 22, hur känns det om det dog i v 39. Jag tänker inte så mycket så, utan fokuserar mer på hur det känns om fostret lever. Som en lång startsträcka där fostret blir och växer och blir och växer, och man väntar och längtar, och sen till slut är det en färdig människa och föds, och då har man fått barn! :laugh:
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Hävdar man att det är ett fullvärdigt barn från första början, som du gör, så är det ju fullkomligt orimligt att de ska ha olika rätt till sitt liv.

Nej det gör jag inte, jag beskriver bara att jag har otroligt starka känslor för det jag har i magen (cellklump/embryo/foster) redan tidigt och det är mitt barn jag har i magen. Det är inte min cellklump, mitt embryo eller mitt foster (även om de har den "formen") barn för mig är det långt innan det är ett barn på pappret (v.22)

Får jag ett tidigt missfall, försvinner embryot ur min kropp, jag förlorar mitt barn. För jag ett sent missfall, försvinner fostret ur min kropp, jag förlorar mitt barn. Det kan ju även gå så länge att mitt barn dör i magen.
Gör jag en abort, släcks syretillförsen till mitt embryo/foster och det stöts ur min kropp, jag förlorar mitt barn, avbryter/avslutar graviditeten pga det är någonting som är fel med barnet (det är inte alltid kroppen kan upptäcka det själv och sköta detta genom att framkalla ett missfall)

Skulle graviditeten vara oönskad. Skulle jag aldrig bilda så starka känslor för "klumpen".
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Oj, vad ni disskuterar när ni egentligen är överrens:laugh:

En önskad graviditet som slutar i missfall och en abort innebär en känslomässig skillnad eftersom man ser fram emot vad som komma skall. Sen är jag övertygad om att man som mamma får en sorts relation till barnet hur längre graviditeten går men jag tror trots allt det är förlustan av vad som inte blev som är värst.

Det är ju egentligen precis som allting annat man längtar och ser fram emot som inte blir av, fast det är många gånger värre eftersom det är ett barn.

En bekant till mig hade en bebis som dog i magen efter ca halva tiden (det var förberedda på att det antagligen skulle hända) och den fick ett namn och de hade begravning och hela kittet och det tyckte jag kändes jättekonstigt.
Vi gick inte på begravningen utan hjälpte till med att förbereda fikat istället och det är jag glad för. Det hade känts jättekonstigt att sitta på en begravning för en person jag aldrig träffat. Det lite konstiga i den situationen var att det var pappan och inte mamman som var mest ledsen...
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Så om ditt barn dog efter 10år skulle du inte säga att du är mamma till ett barn i himlen, utan att du varit förälder?

Själv tror jag inte på att man kan säga upp ett föräldraskap.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Så om ditt barn dog efter 10år skulle du inte säga att du är mamma till ett barn i himlen, utan att du varit förälder?

Själv tror jag inte på att man kan säga upp ett föräldraskap.

Jag verkligen störtbölar i slutet av "Mum at sexteen"
Spola fram till 8:40 om ni inte orkar se hela filmen.
http://www.youtube.com/watch?v=k4EkQPdks0E

Kolla sen part 10 :love::cry:
http://www.youtube.com/watch?v=-ojww6Dwn4Y

Pojken interjuvas av sin pappa, berättar att han fått en lillasyster som bott i mammas mage. Pappan frågar var han kommer ifrån, och han svarar Jaceys mage. Och att hon hjälpt honom hitta hans familj. Pappan frågar vad som är så speciellt med Jacy, pojken svarar att hon är hans "birth mother" och sen att han är den enda som vet hur hennes hjärtslag känns innefrån :love:
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Så om ditt barn dog efter 10år skulle du inte säga att du är mamma till ett barn i himlen, utan att du varit förälder?

Själv tror jag inte på att man kan säga upp ett föräldraskap.

Jo det skrev jag ju, det är precis det jag skrev. Om mitt barn dog när det var tio skulle jag vara mamma till ett barn som dött "i himlen" (bortsett från att jag inte tror på gud då, så jag antar att det får vara "i jorden" istället.). Men jag skulle inte gå omkring till vardags och kalla mig förälder. Det vore ju att kalla mig gift när jag var änka...

Om ngn på en anställningsintervju frågade om jag var förälder så skulle jag nog säga, tyvärr min lilla X dog, jag skulle inte säga att ja jag är förälder. Eller om jobbet ordnade barnkalas (mot alla odds)/eller frågade vilka är föräldrar på arbetet skulle jag inte anmäla mig som en av "föräldrarna".

Så mamma till lilla X som inte längre finns är nog precis vad jag skulle kalla mig.

Om någon undrade hur många barn jag hade skulle jag säga 2 även om jag fött tre. Bara om det kändes som en diskussion där det var lämpligt skulle jag nämna X.
 
Senast ändrad:
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag har aldrig stött på någon som inte räknat med samtliga barn. Jag har en låtsasbror i himlen och ingen skulle säga att vi bara är sex syskon när vi egentligen är sju.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Gratulerar till att ha gjort det nu då! För jag har två bröder, jag köper julklappar till två små bröder, frågar någon hur många småbröder jag har och ska passa i morgon säger jag två småbröder. Såvitt jag märkt säger min far och hans fru samma sak, de nämner alltid barnen som två stycken. Anmälan till julfest - två barn, barnvakt-två barn. Hur många barn har ni? två barn. osv. Ändå besöker vi varje år min tredje lillebrors grav och jag minns enda gången jag träffat honom, (han blev en dag gammal). Det är absolut bara vid ett djupare samtal som han kommer upp, stackars liten. Och absolut helst inte vid samtal med många föräldrar och gravida kvinnor, det kan bli väldigt jobbigt, det känns inte rätt att lägga moll på varje lättsamt socialt samtal vid en middag, att få sin bordskavaljer betryckt för att han frågade fel fråga - jaha hur många syskon har du då. Självklart pratas det mycket om honom hemma och privat, lillebror är saknad av storebror sedan 7 år tillbaka, men inte vid jobbintervjuer och middagar. (jisses då skulle ju föräldrarna börja gråta och det skulle bli väldigt jobbigt för dem. Ush jag gråter nästan jag skriver det.)
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Vad olika det kan vara ifrån familj till familj :)

Jag är faster till 2 små barn ( snart 3 ) varav ett är änglabarn, min bror är snart trebarnspappa varav ett såklart är änglabarn osv..

Jag har aldrig stött på att det blir dålig stämning när man svarar så, vissa väljer att fråga mer och vissa väljer att lämna det dithän :)

Att säga att jag inte är faster åt Thyra också känns otroligt fel/konstigt för mig.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Mmm vissa kanske är sådana, själv har jag bara stött på folk som frågar och frågar tills de vet allt. Nämner man en liten bror som dog så är det minst en halvtimma om hur och varför och samtliga blir ledsna. Minns en hemsk lunch på jobbet med en gravid kvinna och en som hade ett litet barn. Inte kul alls faktiskt. Jag tycker dessutom inte om folk som gräver i andras känslor i samtal. Den enda historien om hans liv som finns är hur han dog, med detaljer, kanske om han blivit tillräckligt gammal för att kunna beskrivas som individ.

Jag vet inte hur det är med er, men om jag sitter bredvid 5 okända personer på en middag känner inte jag för att göra dem ledsna i 1 timma. Men om det får er att må bättre så är det självklart ok för er att göra så. Jag hoppas jag inte skulle fråga, jag hoppas ni inte då skulle bli sura och anse mig kall och okänslig. Men att nämna att ett barn dött är att inbjuda till ett samtalsämne såvitt jag märkt eftersom många tycker det är okänsligt att inte fråga.

Men jag är ju ganska privat som person, likaså resten av familjen.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag vet inte hur det är med er, men om jag sitter bredvid 5 okända personer på en middag känner inte jag för att göra dem ledsna i 1 timma. Men om det får er att må bättre så är det självklart ok för er att göra så.

Ursäkta nu vart men vart i min text beskrev jag att vi mår bättre av att göra andra ledsna :confused:

Nej jag har aldrig tyckt att det varit kallt & okänsligt att inte fråga vidare, faktum är att personer man inte känner väl oftast lämnar det dithän ( precis som jag skrev ).
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Ursäkta nu vart men vart i min text beskrev jag att vi mår bättre av att göra andra ledsna

Ledsen, så menade jag såklart inte :laugh: jag menade om det får er att känna er bättre att säga att ni har 7 syskon så ska ni såklart göra det. Speciellt som ni inte verkar ha lika snokigt sällskap. Alla människor och familjer är olika. För mig har folk alltid huggit det rakt av och spetsat öronen som sagt: Oooh spännande story... Gör omgivningen inte det är det såklart inte ett problem. Men för mig är det lika självklart att låta bli och som skrivet ovan, skulle det gälla även om det gällde egna barn.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Mmm vissa kanske är sådana, själv har jag bara stött på folk som frågar och frågar tills de vet allt. Nämner man en liten bror som dog så är det minst en halvtimma om hur och varför och samtliga blir ledsna.

Allvarligt :crazy: Jag tycker det är jättejobbigt när jag hamnar i sånna situationer att det döda barnet/syskonet näms av någon anledning. Känns lite som det är inget jag har att göra med men såklart kan jag lyssna om personen vill prata om det. Men nästan vad man än säger då kan bli fel. Och att börja prata om något annat kanske personen tror att man inte bryr sig.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Ah då förstår jag. Ja det är möjligt att jag hade tänkt om, om jag hade fått samma respons som ni :)
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Imorgon är det dags.
Har sammanfogat lite material för olika frågeställningar.
Är förvånande nog ganska nervös men gud så skönt det ska bli att få detta avklarat.
Sista anhalten på en mycket utdragen historia.
Återkommer i tråden då jag tror att några av er kan vara nyfikna efter engagemang och gullig uppmuntran :)
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Lycka till imorgon! Hoppas du får bra info och svar som du känner dig nöjd och lugnad av. Roligt om du uppdaterar!
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Lycka till, och fråga hellre för mkt än för lite!
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej, sitter fast i en mycket jobbig situation! Jag är nu gravid i v 20 , allt var planerat och jag är super glad över detta:D.. Nu...
2
Svar
35
· Visningar
4 364

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp