Från mespropp till knäckehäxa på ett samtal

[akleja]

Sv: Från mespropp till knäckehäxa på ett samtal

Verkar väldigt oproffessionellt. Har de gett instruktioner som missuppfattats? Någon slags amatörpsykologi? Enda anledningen att ha den här typen av samtal är ju att ge folk konkret vägledning så att de kan göra sitt jobb bättre. Om samtalen leder till att folk går runt och mår dåligt är de bara skadliga för verksamheten.

å andra sidan hör jag liknande historier ganska ofta, tyvärr.

 

[hastflicka]

Sv: Från mespropp till knäckehäxa på ett samtal

Svarar återigen alla.
Tack för pepp och axelklapp,

Nu gäller det bara att hugga tag i chefen när jag ser henne, magklump till trots.
Tror jag riskerar att förstora upp detta annars, trots att jag försöker tänka att det är en storm i ett vattenglas och vad gör det om hundra år och allt sånt, men det funkar inte riktigt.

Känns inte som det får gå för lång tid, bäst att agera medans man kan sätta ord på sina känslor på ett någorlunda konstruktivt sätt.

Bra tankt! Fraga exact vad hon menade och hur du kan bli battre ... Kanske det far henne att inse att hon inte har en aning om det.

 

[Björk]

Sv: Från mespropp till knäckehäxa på ett samtal

Har i början av året haft POU-samtal (motsvarande utvecklingssamtal) med min nya chef.
Det finns även en bedömningsgrupp bestående av sex personer som ska bedöma ens prestationer och rapportera dem till chefen som ett underlag till POU:t.
Har inte riktigt fått kläm om chefen, men det verkar vara en bestämd kvinna som ingen sätter sig på, det är my way or the highway och där är dörren.

Min kvardröjande känslan efter detta samtal var att jag blivit körd i en torktumlare med grovsalt och makadam. Jag känner mig ledsen, förvånad och riktigt, riktigt jävla dålig på mitt jobb.

Detta år har det framkommit att en stor del av personalgruppen fått väldigt märkliga omdömen som enligt chefen ska kommit från bedömningsgruppen men vid förfrågan direkt till dem ställer de sig frågande.

Jag fick bland annat omdömet tydligt kroppsspråk och humörmänniska. (samtliga andra gånger har jag fått omdömen som lugn, tyst, en person som inte tar plats, så detta känns så himla konstigt. Inget har hänt i mitt liv som skulle föranleda nåt sånt, jag tycker jag är samma som förra året.)

En annan fick omdömet falskt glättig (en 23-årig tjej som förlorat pappa, morbror och farfar inom ett år), en körde sitt race, en högg folk i ryggen, en skämtade elakt, en var överspänd, en ville gruppen se mer av den äkta personen osv.

Så... Vad gör man nu? Biter ihop och går vidare? Ber om en repris? En förklaring på vad en humörmänniska är? För mig är det nåt negativt, likaså tydligt kroppsspråk.
Hur hade ni gjort?

Och framförallt- VAD ÄR EN HUMÖRMÄNNISKA??

Det låter ju framförallt inte som om den här gruppen bedömt just PRESTATIONER. Åtminstone inte enligt den återkoppling du (mfl) fått. Det låter ju mer som om de har suttit och pratat om hur de uppfattar era personliga egenskaper.

Även om personliga egenskaper kan vara av vikt på en arbetsplats (man måste ju kunna samarbeta, hälsa på arbetskamraterna och rent allmänt fungera i det sociala sammanhanget) så; om det är prestationer och måluppfyllelse som ska vara det man tittar på (vilket det ju är i de flesta organisationer nuförtiden) så är det ju DET som ska bedömas. Inte någon slags hemmasnickrade bedömningar om personliga egenskaper....

Jag vet inte riktigt hur jag hade gjort själv. Men det bästa är säkert om du känner att du kan be om ett uppföljningssamtal. Beskriv att du kände dig väldigt förvirrade efter samtalet och förklara att du undrar vad "humörmänniska" har med din prestation att göra. Du skulle ju få en återkoppling på prestation och undrar var den tog vägen helt enkelt.

 

[Semlan]

Väcker liv i denna tråd igen då det börjar bli dags för ett nytt POU.
Klumpen i magen ligger stadigt på plats och vår chef har under året profilerat sig som en något besynnerlig individ där grodor hoppar ur munnen i en takt som skulle få Egyptens gräshoppssvärmar att te sig som en västanfläkt.

Bad om ett uppföljningssamtal kort efter POU:t där jag bad om konkreta förslag på förbättring, men chefen kunde inte komma på nåt mer än att jag inte skulle sitta med benen i kors. Det var att ha ett avvisande kroppsspråk.
Till slut hänvisar hon till att jag nämnt att jag gillar att äta frukost och lunch tidigt (vilket har funkat bra, nästan ingen vill äta lunch klockan 10.45) och menar att jag inte ska ta för givet att jag ska få äta då, eller ens någon gång under arbetspasset om det är hög belastning. Det är jag helt införstådd med. Det är inte ofta men nån gång ibland är det såna dagar där patienter är knalldåliga, ronden drar ut på tiden, undersökningar kommer i vägen och allt som kan hända händer.
Vidare menar hon att det är okamratligt att en person får äta men inte en annan och det är bättre att ingen får göra det i så fall. Det skulle liksom sticka i ögonen på kollegan.

Summa summarum skickar tanten mig på SAMTALSTERAPI för att jag ska prata om att jag "ska vänja mig av med vanan att äta tidigt".


Traskar lydigt dit och möts av en samtalsterapeut som, efter att jag förklarat varför jag är där, med höjda ögonbryn frågar om jag skämtar. Vi pratar lite om arbetsplatsen och efter ytterligare några minuter säger hon att vidare samtal inte behövs om jag själv inte vill. Och det vill jag inte.

Så... Nu väntar jag med stigande oro på nästa farsliknande tillställning. Har läst lite på nätet och försökt komma underfund med om POU är obligatoriskt? Kan man tacka nej? Eller ska man ta kossan vid hornen och genomlida sitt samtal?

 

[Trani]

Summa summarum skickar tanten mig på SAMTALSTERAPI för att jag ska prata om att jag "ska vänja mig av med vanan att äta tidigt".

Men herregud. Snacka med facket för fan.

 

[Angua]

Prata med facket om det förra pou mötet, samtalsterapin mm och fråga hur de ställer sig till förfarandet och vad det tycker du ska göra. Totalt sanslöst låter det som!

 

[purity_666]

Ta med facklig ansvarig på samtalet. Det gör jag alltid efter att vi fått en chef som har kraftiga personlighetsproblem. Dels vågar de inte säga så korkade saker då och sen är man två som kan diskutera efter samtalet om vad som egentligen sades.

För övrigt tycker jag att ett tydligt kroppsspråk är positivt. Tycker de att det är bättre att kroppsspråket är helt neutralt hela tiden? Det blir ju jobbigt i längden.

 

[Semlan]

Men herregud. Snacka med facket för fan.

Vår fackliga sliter sitt hår. Denna kvinna har genererat så mycket frustration på vår arbetsplats. Usch.

 

[Semlan]

Skulle vara skönt att ha någon med sig, men jag känner mig så jäkla fjantig. Jag är ju fan 35!
Försöker intala mig själv att jag kommer kunna hålla lugnet, men jag är rädd att jag kommer börja böla. Vill absolut inte lämna ut en millimeter mer av mig själv än jag måste.

 

[Angua]

Vår fackliga sliter sitt hår. Denna kvinna har genererat så mycket frustration på vår arbetsplats. Usch.

Låter som än större anledning att ha med en fackrepresentant

 

[purity_666]

Skulle vara skönt att ha någon med sig, men jag känner mig så jäkla fjantig. Jag är ju fan 35!
Försöker intala mig själv att jag kommer kunna hålla lugnet, men jag är rädd att jag kommer börja böla. Vill absolut inte lämna ut en millimeter mer av mig själv än jag måste.

Ålder spelar ingen roll om den man ska prata med är idiot. Tycker absolut du ska ha någon med dig.

 

[Rialavargen]

Har i början av året haft POU-samtal (motsvarande utvecklingssamtal) med min nya chef.
Det finns även en bedömningsgrupp bestående av sex personer som ska bedöma ens prestationer och rapportera dem till chefen som ett underlag till POU:t.
Har inte riktigt fått kläm om chefen, men det verkar vara en bestämd kvinna som ingen sätter sig på, det är my way or the highway och där är dörren.

Min kvardröjande känslan efter detta samtal var att jag blivit körd i en torktumlare med grovsalt och makadam. Jag känner mig ledsen, förvånad och riktigt, riktigt jävla dålig på mitt jobb.

Detta år har det framkommit att en stor del av personalgruppen fått väldigt märkliga omdömen som enligt chefen ska kommit från bedömningsgruppen men vid förfrågan direkt till dem ställer de sig frågande.

Jag fick bland annat omdömet tydligt kroppsspråk och humörmänniska. (samtliga andra gånger har jag fått omdömen som lugn, tyst, en person som inte tar plats, så detta känns så himla konstigt. Inget har hänt i mitt liv som skulle föranleda nåt sånt, jag tycker jag är samma som förra året.)

En annan fick omdömet falskt glättig (en 23-årig tjej som förlorat pappa, morbror och farfar inom ett år), en körde sitt race, en högg folk i ryggen, en skämtade elakt, en var överspänd, en ville gruppen se mer av den äkta personen osv.

Så... Vad gör man nu? Biter ihop och går vidare? Ber om en repris? En förklaring på vad en humörmänniska är? För mig är det nåt negativt, likaså tydligt kroppsspråk.
Hur hade ni gjort?

Och framförallt- VAD ÄR EN HUMÖRMÄNNISKA??

Lite beroende på hur beroende du är av din anställning ( jag har inte läst alla inlägg), så skulle jag ta upp dina omdömen på nästa möte.
Ställ frågan vad omdömet grundar sig på, hur är tanken att sätta omdömen, syftet. Beroende på svar, skulle jag fortsätta ställa frågor. Be chefen utveckla sitt resonemang. Motfrågor är ett underskattat vapen i diskussionsteknik, i vardagen.
Jag skulle ett år efteråt vilja ha svar på ett sådant omdöme. Jag tycker det du berättar känns konstigt, ser inte hur man skall maximera en organisation utifrån de omdömen du nämner.

 

[Semlan]

Jag är intresserad av hennes bedömning av min utveckling, jag hoppas det tas upp. Jag har (på fullaste allvar) kunnat nästintill sluta sitta med benen i kors och går inte på frukost eller lunch förrän jag blir tillfrågad.
Jag tar tacksamt emot dina tips, Rialavargen, alla tekniker för att försöka bygga ett konstruktivt samtal är bra.
Jag vet inte hur årets fokus i bedömningsgruppen ligger, det verkar vara hemligt, men att bedöma arbetsprestation kan jag ju tycka borde ligga högt upp.
Men vad vet jag, det är ju Landstinget vi pratar om.

 

[cirkus]

Men helt allvarligt - hur kan någon ha synpunkter på hur man sitter och att det kan vara föremål som förbättringspunkt i ett utvecklingssamtal.

 

[ridtravare]

Går det inte att prata med en chef över denna chef ? Den här verkar ju komplett galen- be chefen över denna att vara med på ditt utvecklingssamtal. Be samtalsterapauten vara med när du pratar med chefen över din- som stöd för att hon ska förstå att hon måste ingripa!

 

[Gabbi]

Jag hade nog snutit mig i gardinen tämligen omgående.

 

[mino]

Summa summarum skickar tanten mig på SAMTALSTERAPI för att jag ska prata om att jag "ska vänja mig av med vanan att äta tidigt".

Jag tänker så här: folk får ALLTID ut något av det de gör, på ett eller annat sätt. Det du beskriver ovan är något som verkar obegripligt vid första anseende ur just den synvinkeln: vad får hon rent verksamhetsmässigt och/eller personligen ut av detta? Vad är det hon tror sig uppnå?

Nånting är uppenbarligen helt fel i er kommunikation, det som du skriver ovan verkar helt orimligt, så antagligen är hennes bild att hon kommunicerar en hel del mer. Om hon inte är helt maktgalen och på ett totalt korkat sätt vill leka gud med medarbetarna.

Jag tycker att du ska säga till henne att du inte riktigt förstår hennes synpunkter och att du vill ha dem skriftligt, alternativt att du har med dig en kollega som du kan använda som medtolkare av det hon framför. Man skulle ju kunna hålla möjligheten öppen för att man bara mäktar med att "höra" det som är superkonkret och inte övriga mer abstrakta synpunkter som hon kanske för fram är konsekvensen av att du äter på udda tider och inte med de andra. (Det är ju inte alltid jättekul med negativ kritik och risken finns för alla att man värjer sig genom att inte kunna ta in det som sägs.)

 

[Korven]

Men helt allvarligt - hur kan någon ha synpunkter på hur man sitter och att det kan vara föremål som förbättringspunkt i ett utvecklingssamtal.

Jag hade ett bra samtal med en ganska ny manlig chef. Jag sätter mig tillbakalutad i stolen mitt emot vid köksbordet, benen i kors troligtvis. Händerna bakom huvudet och säger : "nu vill jag höra lite skvaller". Sen pratade vi inte mycket jobb vad jag minns, men fick en bra kontakt som räckte tills han blev förflyttad nånstans. Kvinnliga chefer har jag haft mycket mera problem med, slutade med att jag blev utköpt för en axelskada men det var lika mycket utbrändhet. Jag kanske satt på fel sätt då?

 

[Semlan]

Min tanke är att hon vill nischa sig som den som fick ordning på avdelningen, hon pekar med hela handen och ser som sitt främsta mål att få ekonomin på fötter.
När hon presenterade sig för personalgruppen berättade hon att hon i snitt stannat två till tre år på varje ställe, och det kanske betyder nåt.
Vår förra chef var väldigt mån om personalen, hade nån barnen en vecka kunde den få komma lite senare eftersom dagis öppnade en viss tid, hon uppmuntrade till att söka kurser och vara delaktig i fördjupningsgrupper (barn och intensivvård, sårvård

 

[Pontevecchio]

Jag hade testat att spegla henne.
alltså säga "du tycker att mitt arbete blir bättre om jag inte sitter med benen i kors, stämmer det?".