Här kommer livet och jag fattar ingenting

Nu när jag varit sjuk inser jag hur ensam jag är.
Ingen mer än min syster hör av sig..
Det finns nog de som inte ens har de så jag borde vara tacksam..

Jag var frånvarande över en vecka på jobbet och ingen hörde av sig. Inte ens ”välkommen tillbaka” när jag jobbade igen.
De känner sig väl obekväma med min sjulskrivning (som är slut nu)
Detta var ju en hemsk förkylning.
Kollegan är borta 3 dagar och de tar upp de varje morgonmöte. De har haft kontakt med honom och alla hoppas han är frisk snart.

Hade ett snitt på 8 timmar på telefonen när jag va sjuk varje dag.
Sitter o gillar o kommenterar (försöker vara peppande och positiv för de mesta) på ”sociala” medier.
Jag vet inte varför jag gör de. Kanske någon som gillar tillbaka eller hör av sig på pm. Det är kanske de jag hoppas på.

Vänreltionerna verkar ha runnit ur sanden när jag inte mått bra. Jag la väl för mycket energi på mitt ex. Men de är tråkigt att de bara försvinner för jag inte är drivande.

Sen de i ens närhet som mest drar ner en. Negativa kommentarer. Sådana människor borde en inte ha kontakt med.
Men de verkar ha blivit de enda jag har kontakt med. De hör av sig men blir alltid besviken att de mest har negativt att säga.
Varför tror jag att de ska ge mig nått de aldrig gjort?

Jag borde ta en paus från buke, instagram och facebook.

Oroar mig för min äldre hund som är från o till. Det de sa på ultraljudet. Glädjs av de bra dagarna vi har nu o hon är jättepigg o glad.
Så tänker jag om de händer. De som kommer hända. Och om de skulle hända Knut nått. Då har jag ingenting.
Ja orkar tyvärr inte finnas mer för min familj. Jag orkar fan inte de. De + annat har dragit ur mig lyckan, drömmarna och orken verkar de som..

Ja jag vill inte ha nått pittyparty så har skrivit detta flera gånger men raderat.
Jag ska försöka.
Motionera, äta bra, kämpa på
 

Nu när jag varit sjuk inser jag hur ensam jag är.
Ingen mer än min syster hör av sig..
Det finns nog de som inte ens har de så jag borde vara tacksam..

Jag var frånvarande över en vecka på jobbet och ingen hörde av sig. Inte ens ”välkommen tillbaka” när jag jobbade igen.
De känner sig väl obekväma med min sjulskrivning (som är slut nu)
Detta var ju en hemsk förkylning.
Kollegan är borta 3 dagar och de tar upp de varje morgonmöte. De har haft kontakt med honom och alla hoppas han är frisk snart.

Hade ett snitt på 8 timmar på telefonen när jag va sjuk varje dag.
Sitter o gillar o kommenterar (försöker vara peppande och positiv för de mesta) på ”sociala” medier.
Jag vet inte varför jag gör de. Kanske någon som gillar tillbaka eller hör av sig på pm. Det är kanske de jag hoppas på.

Vänreltionerna verkar ha runnit ur sanden när jag inte mått bra. Jag la väl för mycket energi på mitt ex. Men de är tråkigt att de bara försvinner för jag inte är drivande.

Sen de i ens närhet som mest drar ner en. Negativa kommentarer. Sådana människor borde en inte ha kontakt med.
Men de verkar ha blivit de enda jag har kontakt med. De hör av sig men blir alltid besviken att de mest har negativt att säga.
Varför tror jag att de ska ge mig nått de aldrig gjort?

Jag borde ta en paus från buke, instagram och facebook.

Oroar mig för min äldre hund som är från o till. Det de sa på ultraljudet. Glädjs av de bra dagarna vi har nu o hon är jättepigg o glad.
Så tänker jag om de händer. De som kommer hända. Och om de skulle hända Knut nått. Då har jag ingenting.
Ja orkar tyvärr inte finnas mer för min familj. Jag orkar fan inte de. De + annat har dragit ur mig lyckan, drömmarna och orken verkar de som..

Ja jag vill inte ha nått pittyparty så har skrivit detta flera gånger men raderat.
Jag ska försöka.
Motionera, äta bra, kämpa på

Relaterar en del till ditt inlägg så du är inte ensam om detta. Stark av dig att skriva det eftersom det är "lite tabu" att skriva att livets olika val indirekt påverkar vänrelationer. Personligen har jag minskat på negativa personer för de drar ner mer än vad de ger, och istället fokuserar på vad jag tycker är roligt.
 
Relaterar en del till ditt inlägg så du är inte ensam om detta. Stark av dig att skriva det eftersom det är "lite tabu" att skriva att livets olika val indirekt påverkar vänrelationer. Personligen har jag minskat på negativa personer för de drar ner mer än vad de ger, och istället fokuserar på vad jag tycker är roligt.

Va bra 💜 jag försöker fokusera på det jag mår bra av också och det är hundar och naturen
 
En till här 🙋‍♀️
Det suger verkligen när det känns sådär.
Ville i och för sig mest vara ifred i helgen, men önskar också att någon hörde av sig.
Jag är också sådär hjälpsam och vill att alla ska må bra, jag finns där och lyssnar. Önskar bara att jag fick något tillbaka ibland…

🤗
 
En till här 🙋‍♀️
Det suger verkligen när det känns sådär.
Ville i och för sig mest vara ifred i helgen, men önskar också att någon hörde av sig.
Jag är också sådär hjälpsam och vill att alla ska må bra, jag finns där och lyssnar. Önskar bara att jag fick något tillbaka ibland…

🤗

Önskar också det för dig 💜
 
Jag kan relatera så mycket, jag har dock sambo. Men hade jag inte haft sambon, är det bara chefen som hade kontakat mig om jag var sjuk, för att se när jag är tillbaka på jobbet.
 
Min psykolog tror jag har AD/HD
Företagsvården sponsrar ingen utredning. Uppfattningen jag fick av psykologen var även att det inte skulle spela roll, om inte JAG vill veta?
Hon tipsa om egen remiss till privat vård med en utredning jag själv isåfall får betala.

Jag känner ångest, stress, det gnager i mig, ledsamhet.
Det är något återkommande.
Jag vill komma ur det och köper saker, tar beslut hit o dit (ibland ogenomtänkta)
Sen ligger katastroftänkandet nära så därav har det inte ballat ur totalt.

Blev ledsen när en sak inträffade häromveckan.
Vet att min far inte bryr sig vad jag gör eller ej. Men detta var som att han inte ens vill mig väl.
(han drog tillbaka ett löfte)
Och min mor ber mig då att lugna ner mig.
Ja känner då att jag inte passar in, att jag inte reagerar som jag ska.
 
Klart att det kan spela roll, framförallt om du svarar bra på medicinering. Man kan även få hjälp med hur man ska hantera det hela.

En del i ADHD är att vara känslig för rejection, att man i perioder upplever att alla hatar en till exempel. Fast att det inte alls är så.
Det finns massor tips online hur man kan hantera saker i ens liv.

Sen kan det vara bra att veta att med en diagnos kommer vissa nackdelar också. När jag skulle ansöka om lämplighetsintyg för BE kort tex - då började de helt plötsligt utreda om jag överhuvudtaget fick ha kvar mitt befintliga körkort?! Jag hade då haft körkort typ 13 år, fd yrkeschaufför, aldrig varit orsaken till en olycka. Kändes som ett mindre hån.

Även på psyk är det inte speciellt trevligt. Vi är många som vittnar om att man inte tas på allvar, att läkare ljuger för en osv osv. Jag själv var med om det. Min psykolog i Linköping tyckte inte att vi behövde ta alkoholprover, intelligenstest osv för att det var så uppenbart att jag inte behövde det. När jag kom till uppsala så sa läkaren här att Linköping hade "glömt" ta ett test. När jag frågade vilket test så sa han "Ett leverfunktions-test". Det var inte sanningen. Blodprovet är ENDAST till för att kolla ens alkoholkonsumtion över lång sikt. Det märks på attityden att vissa av läkarna tycker att man är mindre värd än dem. Det finns jättebra läkare också, som den jag hade i Linköping. SUPERBRA! Så det viktigaste här är nog att stå på sig och inte vara rädd för att byta läkare om man upplever att man inte blir behandlad på ett bra sätt.

Men. OM medicinering fungerar för dig så kan det hjälpa något oerhört. Då kan det vara värt att göra en utredning. För mig blev det tyvärr bara negativt eftersom ingen medicinering fungerar för mig.

Och ang kompisar osv. Jag umgås nästan uteslutande med människor som själva är lite ND. Det fungerar bäst så. Jag kan givetvis arbeta med "normala" människor. Men när jag väljer mina vänner så blir det folk som är ND. Vi fungerar på ungefär samma sätt och det blir lite lättare, och mycket roligare.
 
På jobbet jobbar jag väldigt effektivt i kortare perioder.
Sen när jag går ur den bubblan blir jag lätt distraherad

Städar jag hemma o ser nått kan jag börja diska, plantera om nån blomma och sen börja måla en tavla och sen hade jag glömt bort vad jag gjorde från början. O så är det mer stökigt än innan.
 
Min psykolog tror jag har AD/HD
Företagsvården sponsrar ingen utredning. Uppfattningen jag fick av psykologen var även att det inte skulle spela roll, om inte JAG vill veta?
Hon tipsa om egen remiss till privat vård med en utredning jag själv isåfall får betala.

Jag känner ångest, stress, det gnager i mig, ledsamhet.
Det är något återkommande.
Jag vill komma ur det och köper saker, tar beslut hit o dit (ibland ogenomtänkta)
Sen ligger katastroftänkandet nära så därav har det inte ballat ur totalt.

Blev ledsen när en sak inträffade häromveckan.
Vet att min far inte bryr sig vad jag gör eller ej. Men detta var som att han inte ens vill mig väl.
(han drog tillbaka ett löfte)
Och min mor ber mig då att lugna ner mig.
Ja känner då att jag inte passar in, att jag inte reagerar som jag ska.
Men varför skulle du behöva betala utredning själv om du mår dåligt av det nu? Mår du dåligt så har dom ju en skyldighet att hjälpa dig i psykiatrin också. Gå privat kanske man kan göra om man vill ha snabbare hjälp dock, det är väl en hyfsat lång väntetid annars kan jag tänka mig.

Huruvida det inte spelar någon roll om man får reda på det eller inte är ju helt upp till hur man mår. Det finns ju trots allt dom som har det som klarar livet fint utan medicinering och hjälp.
 
Klart att det kan spela roll, framförallt om du svarar bra på medicinering. Man kan även få hjälp med hur man ska hantera det hela.

En del i ADHD är att vara känslig för rejection, att man i perioder upplever att alla hatar en till exempel. Fast att det inte alls är så.
Det finns massor tips online hur man kan hantera saker i ens liv.

Sen kan det vara bra att veta att med en diagnos kommer vissa nackdelar också. När jag skulle ansöka om lämplighetsintyg för BE kort tex - då började de helt plötsligt utreda om jag överhuvudtaget fick ha kvar mitt befintliga körkort?! Jag hade då haft körkort typ 13 år, fd yrkeschaufför, aldrig varit orsaken till en olycka. Kändes som ett mindre hån.

Även på psyk är det inte speciellt trevligt. Vi är många som vittnar om att man inte tas på allvar, att läkare ljuger för en osv osv. Jag själv var med om det. Min psykolog i Linköping tyckte inte att vi behövde ta alkoholprover, intelligenstest osv för att det var så uppenbart att jag inte behövde det. När jag kom till uppsala så sa läkaren här att Linköping hade "glömt" ta ett test. När jag frågade vilket test så sa han "Ett leverfunktions-test". Det var inte sanningen. Blodprovet är ENDAST till för att kolla ens alkoholkonsumtion över lång sikt. Det märks på attityden att vissa av läkarna tycker att man är mindre värd än dem. Det finns jättebra läkare också, som den jag hade i Linköping. SUPERBRA! Så det viktigaste här är nog att stå på sig och inte vara rädd för att byta läkare om man upplever att man inte blir behandlad på ett bra sätt.

Men. OM medicinering fungerar för dig så kan det hjälpa något oerhört. Då kan det vara värt att göra en utredning. För mig blev det tyvärr bara negativt eftersom ingen medicinering fungerar för mig.

Och ang kompisar osv. Jag umgås nästan uteslutande med människor som själva är lite ND. Det fungerar bäst så. Jag kan givetvis arbeta med "normala" människor. Men när jag väljer mina vänner så blir det folk som är ND. Vi fungerar på ungefär samma sätt och det blir lite lättare, och mycket roligare.

Ja så är det. Jag tänker ofta att jag inte duger och behöver göra mer.

Okej, därav är jag skeptiskt. Tycker detta har eskalerat eller så har jag innan haft lättare att hantera det.
Försöker dra en parallel till när jag jobbade mer fysiskt och hade häst. Hade mycket att göra och inte så mycket tid att va still. Jag gjorde de jag skulle, mådde bra och tänkte aldrig på att jag skulle ha någon diagnos.
Är ganska tyst av mig och introvert.

Har erfarenhet av psykvården i Linköping genom familjemedlem och är inte imponerad. Har haft turen att gå genom företagshälsovården iom utmattningen.

Vet inte vad ND är?
 
Men varför skulle du behöva betala utredning själv om du mår dåligt av det nu? Mår du dåligt så har dom ju en skyldighet att hjälpa dig i psykiatrin också. Gå privat kanske man kan göra om man vill ha snabbare hjälp dock, det är väl en hyfsat lång väntetid annars kan jag tänka mig.

Huruvida det inte spelar någon roll om man får reda på det eller inte är ju helt upp till hur man mår. Det finns ju trots allt dom som har det som klarar livet fint utan medicinering och hjälp.

Jag är friskriven (eller va en ska kalla det) från min sjukskrivning och ska må bra nu. Så det var väl därför psykologen tipsade om detta.
 
Nått som hjälper är att vara utomhus. Så jag går promenader med hundarna på eftermiddagarna 2-3 timmar.
Då mår jag bra, sen efter jag ätit o sutti ner en timma kryper de i mig igen.

Har lagt ner sociala medier (förutom buke) då jag mår dåligt av att se andra lyckas och blir påmind om min misslyckanden.
 
Ja så är det. Jag tänker ofta att jag inte duger och behöver göra mer.

Okej, därav är jag skeptiskt. Tycker detta har eskalerat eller så har jag innan haft lättare att hantera det.
Försöker dra en parallel till när jag jobbade mer fysiskt och hade häst. Hade mycket att göra och inte så mycket tid att va still. Jag gjorde de jag skulle och tänkte aldrig på att jag skulle ha någon diagnos.
Är ganska tyst av mig och introvert.

Har erfarenhet av psykvården i Linköping genom familjemedlem och är inte imponerad. Har haft turen att gå genom företagshälsovården iom utmattningen.

Vet inte vad ND är?
ND är neurodivergent, inte neurotypisk helt enkelt.

Har man ADHD så hjälper motion otroligt mycket. Så det känns rätt självklart att det fungerade bättre för dig när du arbetade fysiskt och hade häst.

Det finns andra saker som kan hjälpa också, tex omega 3 är det många som får mycket hjälp av.

Kan du gå tillbaka till att arbeta mer fysiskt? Om det hjälper dig så kanske det är ett alternativ istället för utredning, om du inte vill göra utredning?
 
ND är neurodivergent, inte neurotypisk helt enkelt.

Har man ADHD så hjälper motion otroligt mycket. Så det känns rätt självklart att det fungerade bättre för dig när du arbetade fysiskt och hade häst.

Det finns andra saker som kan hjälpa också, tex omega 3 är det många som får mycket hjälp av.

Kan du gå tillbaka till att arbeta mer fysiskt? Om det hjälper dig så kanske det är ett alternativ istället för utredning, om du inte vill göra utredning?

Omega 3 äter jag redan :)

Har funderat på det. Tryggheten och fördelarna med jobbet jag har nu är alla förmåner, hemmajobb (löser hundsituationen) lönen, att vara flexibel mm

Ska försöka lösa de genom att träna och inte sitta still för mycket
 
Jag är friskriven (eller va en ska kalla det) från min sjukskrivning och ska må bra nu. Så det var väl därför psykologen tipsade om detta.
Men mår man dåligt så har man rätt till hjälp, spelar ingen roll om man varit där en gång och sen blivit "friskförklarad", behöver man hjälp så gör man. Det finns liksom inget "ska må bra nu" när det gäller det psykiska på det sättet. Och när det gäller sjukskrivningen så betyder ju bara det att du är "frisk" nog att arbeta igen, inte att du mår bra i övrigt och inte har några problem.

Dom måste ju utreda varför du mår dåligt och har det svårt, tycker definitivt du ska söka dig till psykiatrin och berätta hur det är så du sen kan fortsätta att fungera i vardagen och arbetet och livet.
 
Men mår man dåligt så har man rätt till hjälp, spelar ingen roll om man varit där en gång och sen blivit "friskförklarad", behöver man hjälp så gör man. Det finns liksom inget "ska må bra nu" när det gäller det psykiska på det sättet. Och när det gäller sjukskrivningen så betyder ju bara det att du är "frisk" nog att arbeta igen, inte att du mår bra i övrigt och inte har några problem.

Dom måste ju utreda varför du mår dåligt och har det svårt, tycker definitivt du ska söka dig till psykiatrin och berätta hur det är så du sen kan fortsätta att fungera i vardagen och arbetet och livet.

Jo men efter ett tag orkar en inte dra i det.
En orkar inte berätta, förklara. Jag har gått på 4 nitar innan jag fick hjälp.. självremisser mm. Endel riktigt osympatiska människor som t.ex rådat om parterapi(?) en som sa ”men du kan ju inte göra nått åt att din familj är sjuk?” Nä, men jag mår dåligt av det.
Sen bytte de läkare nu i december och där märkte jag direkt att de inte fanns mycket sympati eller vilja att förstå.

Det är skillnad på va en har rätt till och vad en orkar.
Sitta o dra ur sig alla sina innersta känslor är utmattande bara det. Öppna upp sig för att mötas av inget eller en vägg.
Det är ensamhet
 
På jobbet jobbar jag väldigt effektivt i kortare perioder.
Sen när jag går ur den bubblan blir jag lätt distraherad

Städar jag hemma o ser nått kan jag börja diska, plantera om nån blomma och sen börja måla en tavla och sen hade jag glömt bort vad jag gjorde från början. O så är det mer stökigt än innan.
Det är rätt typiskt att lägga in massa resurser och då kunna fokusera: För att sedan släppa det överkompenserandet man sysslar med och då dels tappa fungerandet, dels vara trött av att ha mobiliserat så mycket resurser.

Med medicinering kan du då märka att du dels kan använda mycket mer av tiden på en dag till fungerande aktivitet, utan alla dessa pauser mellan av och på, dels att det är som "automagiskt" att det finns en grundnivå av fokus som är där av sig själv hela tiden, utan att man behöver arbeta sig in i att nå den.

Rekommenderar den här boken om du vill läsa beskrivningar av högfungerande kvinnor som länge fått saker att fungera för att man kompenserar så mycket, men utan att inse att det man lägger ner så mycket ansträngning på är något som bara kommer naturligt för andra.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Tänkte att det kunde vara bra för mig att ha en liten dagbokstråd här, där jag kan skriva av mig och även dela med mig av hästiga tankar...
Svar
6
· Visningar
807
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag har ju anmält en sak som har hänt. Och då säger flera att det är bra och rätt och alltmöjligt. Men det KÄNNS verkligen inte så...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 438
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 188
Senast: manda
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag har tänkt VÄLDIGT mycket idag. Eller inte bara idag men MEST idag. Men om jag ska börja nånstans så var det med bråket eller hur jag...
2 3
Svar
41
· Visningar
2 674
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack 10
  • Hundrädda
  • Hjälp mig utvärdera rasförslag?

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp