Hanna Hellquist: "Varför verkar så få föräldrar ha roligt med sina barn? (utbruten)

Jag tror absolut inte @Voeux är ensam om den känslan, jag fick som jag tidigare skrivit också väldigt dåligt samvete när jag läste den och kände mig lite orättvist bedömd. Jag har också pratat med andra föräldrar i min närhet om den som kände samma. Sen upplever jag att det här blivit en mycket större grej, som att vi som upplevde den så ”inte kan släppa den” som nån skrev och så är det ju inte. Det dök upp lite snabbt i en annan tråd och ingen hade nog tänkt mer på det nu om det inte blivit en diskussionstråd om den. Jag har inga problem att förstå att hon funderar på om det är värt det med barn, det funderade jag också på innan, men jag tycker nog också att den är skriven på ett sätt som inte är särskilt konstigt om folk tar åt sig av.
Okej. Jag har aldrig upplevt Hellquist som provokativ och inte heller som att hon vill provocera. Tanken hade aldrig slagit mig.

Jag är i så fall mer provocerad av de som knappt kan nämna sina barn utan att betona hur mycket de älskar dem.
 
Nej det vet jag inte, och har inte skrivit att jag vet heller. Jag skrev att det kan ha varit tanken, och att det var en diskussion som var tidigare i tråden.

Men jag känner att vi bara snurrar runt runt. Jag lämnar nog tråden nu, av den anledningen.
Nja, för att vara petig skrev du faktiskt först "Det kan ju till och med ha varit tanken" för att sen göra tankehoppet till "en krönika som är tänkt att vara provokativ".
 
Nja, för att vara petig skrev du faktiskt först "Det kan ju till och med ha varit tanken" för att sen göra tankehoppet till "en krönika som är tänkt att vara provokativ".

Ja, det var inte mina ord utan en annan användares. Frågan ställdes till mig varför jag blev provocerad av en krönika som är tänkt att vara provokativ. Några sidor senare, och av andra användare, är jag den enda som tolkar den så. Det blir snurrigt att försöka bemöta.
 
Okej. Jag har aldrig upplevt Hellquist som provokativ och inte heller som att hon vill provocera. Tanken hade aldrig slagit mig.

Jag är i så fall mer provocerad av de som knappt kan nämna sina barn utan att betona hur mycket de älskar dem.

Nej inte jag heller, och jag tror kanske inte heller att den ska vara provokativ, men ibland kan man ju uppleva det så ändå.
 
Vet inte varför jag kommer att tänka på denna när jag läser i tråden

IMG_5116.jpeg
 
Jag fick en lugn stund över, så jag tar chansen att avrunda mina tankar.

Jag hör att många utav er läser krönikan utifrån kontexten att ni känner till krönikörens historia och tidigare tonalitet. Hade jag haft den ingången är det mycket möjligt att jag också tolkat den annorlunda. Den kontext som jag läser krönikan i är dock annorlunda, där jag bär med mig tidigare krönikor, diskussioner och inlägg på sociala medier där föräldrar kritiseras för att de inte vill vara med sina barn. Vi är på vår egen skärm för mycket, barnen har skärm för mycket, vi vill ha förskola trots att vi är föräldralediga. Frågan ställs om och om, varför skaffar vi barn om vi inte vill vara med dem? Varför skaffar vi barn om det är så jobbigt? Det är en kontext som jag också vill anta att krönikören känner till, och om inte avsikt fanns att provocera så gissar jag att medvetenheten ändå funnits att den kan tas emot så. Hennes ordval ligger nämligen helt i linje med den här kritiken mot föräldrar.

Jag hittade texten på Maria Svelands Instagram. För er som inte känner till henne så är hon en feministisk journalist och författare. Hon tog emot texten ungefär på samma sätt som jag, likväl som en del av hennes följare. Men jag tycker att diskussionen var ganska nyanserad där också. Jag förstår Hellquists funderingar, men att hennes formuleringar upprör tycker jag inte är det minsta konstigt, och att avskriva reaktioner på det med att vi är lättkränkta håller jag helt enkelt inte med om.

Min egen bakgrund, som många utav er känner till, är att vi fick ett planerat barn och att jag därefter drabbades av förlossningsdepression. Vi, som tidigare hade velat ha två barn, började diskutera om vi borde det. Om det skulle vara aktuellt, så längre in i framtiden. Jag behövde läka. Men när barnet var 6 månader blev jag oplanerat med barn igen och jag visste redan då att jag hade en svår tid framför mig. Vi berörde abort, men avskrev det snabbt. Det fanns inte som alternativ för mig, så vi valde att välkomna barnet, väldigt medvetna om hur det skulle kunna bli den första tiden. Tillslut fick vi en son. Han blev ett barn som vaknar varje timme på natten, har problem med magen och nyligen upptäckt förkylningsastma.

Jag har försökt dela med mig väldigt ofiltrerat av mödraskapet. Det finns gott om perfekta mödrar med perfekta barn på nätet, och jag har velat mötas i de utmaningar vi går igenom som föräldrar. Med galghumor blandat med allvar. Att det har används i den här tråden på det sättet som det har gjort är ärligt talat under all kritik. Det kan vara statistik för någon, avskräckande exempel för någon annan, oförstående över hur föräldraskapet kan vara så himla jobbigt. Det må så vara. Men det här är mitt liv. Det är mina barn.

Det har berörts att jag är känslig. Min poäng är att vi är många som är det. Vi är många som gått igenom förlossningsdepression, svåra förlossningar, sömnlösa år (!) och samtidigt navigerar oss i den hagelstorm av kritik som det innebär att vara förälder. Samtidigt som känslorna är starka, vi är beskyddande, sårbara, utmattade. I det ljuset ställer jag mig frågande om Hellquist formuleringar verkligen är snälla. Jag beklagar om min reaktion inte heller var snäll, den kom från en bagage av kritik mot oss föräldrar från avsändare som kanske inte är lika nyanserade som Hellquist. Men det blir ju lätt så, en uppviglande stämning som jag egentligen ser som helt onödig.

Ja, ingen behöver svara på det här om det inte känns absolut nödvändigt. Jag skulle behöva få knyta ihop säcken om det känns okej för er. Jag kände bara att jag behövde få lite ro inför julen, och som jag skrev i en annan tråd passar jag på att ta lite julledigt från diskussion. Jag måste också fundera på vilket deltagande jag kan ha i framtiden. Det ligger som sagt i forumets natur att olika åsikter och människor möts, och ämnen dissikeras. Men kanske bör mitt föräldraskap inte ligga på bordet för alla att tycka om just nu.
 
Jag fick en lugn stund över, så jag tar chansen att avrunda mina tankar.

Jag hör att många utav er läser krönikan utifrån kontexten att ni känner till krönikörens historia och tidigare tonalitet. Hade jag haft den ingången är det mycket möjligt att jag också tolkat den annorlunda. Den kontext som jag läser krönikan i är dock annorlunda, där jag bär med mig tidigare krönikor, diskussioner och inlägg på sociala medier där föräldrar kritiseras för att de inte vill vara med sina barn. Vi är på vår egen skärm för mycket, barnen har skärm för mycket, vi vill ha förskola trots att vi är föräldralediga. Frågan ställs om och om, varför skaffar vi barn om vi inte vill vara med dem? Varför skaffar vi barn om det är så jobbigt? Det är en kontext som jag också vill anta att krönikören känner till, och om inte avsikt fanns att provocera så gissar jag att medvetenheten ändå funnits att den kan tas emot så. Hennes ordval ligger nämligen helt i linje med den här kritiken mot föräldrar.

Jag hittade texten på Maria Svelands Instagram. För er som inte känner till henne så är hon en feministisk journalist och författare. Hon tog emot texten ungefär på samma sätt som jag, likväl som en del av hennes följare. Men jag tycker att diskussionen var ganska nyanserad där också. Jag förstår Hellquists funderingar, men att hennes formuleringar upprör tycker jag inte är det minsta konstigt, och att avskriva reaktioner på det med att vi är lättkränkta håller jag helt enkelt inte med om.

Min egen bakgrund, som många utav er känner till, är att vi fick ett planerat barn och att jag därefter drabbades av förlossningsdepression. Vi, som tidigare hade velat ha två barn, började diskutera om vi borde det. Om det skulle vara aktuellt, så längre in i framtiden. Jag behövde läka. Men när barnet var 6 månader blev jag oplanerat med barn igen och jag visste redan då att jag hade en svår tid framför mig. Vi berörde abort, men avskrev det snabbt. Det fanns inte som alternativ för mig, så vi valde att välkomna barnet, väldigt medvetna om hur det skulle kunna bli den första tiden. Tillslut fick vi en son. Han blev ett barn som vaknar varje timme på natten, har problem med magen och nyligen upptäckt förkylningsastma.

Jag har försökt dela med mig väldigt ofiltrerat av mödraskapet. Det finns gott om perfekta mödrar med perfekta barn på nätet, och jag har velat mötas i de utmaningar vi går igenom som föräldrar. Med galghumor blandat med allvar. Att det har används i den här tråden på det sättet som det har gjort är ärligt talat under all kritik. Det kan vara statistik för någon, avskräckande exempel för någon annan, oförstående över hur föräldraskapet kan vara så himla jobbigt. Det må så vara. Men det här är mitt liv. Det är mina barn.

Det har berörts att jag är känslig. Min poäng är att vi är många som är det. Vi är många som gått igenom förlossningsdepression, svåra förlossningar, sömnlösa år (!) och samtidigt navigerar oss i den hagelstorm av kritik som det innebär att vara förälder. Samtidigt som känslorna är starka, vi är beskyddande, sårbara, utmattade. I det ljuset ställer jag mig frågande om Hellquist formuleringar verkligen är snälla. Jag beklagar om min reaktion inte heller var snäll, den kom från en bagage av kritik mot oss föräldrar från avsändare som kanske inte är lika nyanserade som Hellquist. Men det blir ju lätt så, en uppviglande stämning som jag egentligen ser som helt onödig.

Ja, ingen behöver svara på det här om det inte känns absolut nödvändigt. Jag skulle behöva få knyta ihop säcken om det känns okej för er. Jag kände bara att jag behövde få lite ro inför julen, och som jag skrev i en annan tråd passar jag på att ta lite julledigt från diskussion. Jag måste också fundera på vilket deltagande jag kan ha i framtiden. Det ligger som sagt i forumets natur att olika åsikter och människor möts, och ämnen dissikeras. Men kanske bör mitt föräldraskap inte ligga på bordet för alla att tycka om just nu.
Jag får be om ursäkt om jag tyckt något om ditt föräldraskap, jag kan bara svara gör mitt och det räcker inte till för mer än ett barn, det räcker inte till för att orka ha ett hus (pallar inte att pendla, vill ha 15 min till fots eller ev cykel till jobbet) det räcker inte heller till för att ens reflektera över sociala medier och föräldraskap, där mitt flöde förvisso består mer av ” icke-perfekta” föräldrar. Jag lägger inte heller timmar på att söva (större) barn och jag tjafsar inte på morgonen😂. Jag tyckte definitivt inte föräldraskapet var lätt när mitt barn var mindre. Det jag tycker jag med flera vänt oss emot gällande kritiska röster mot krönikan är att den är skriven ur just det ofrivilligt barnlösa perspektivet, och jag blev lite provocerad (ska jag erkänna) av uttryck som ”lyckad familjeplanering”. Jag vet inget om den sorgen personligen, men jag vet mycket om hur det är att abdikera inför faktumet att det bara blev ett barn, hur mycket det än är/var frivilligt i vårat fall. Att uttrycka ett ”fu” till den sorgen (som jag sett på nära håll hos många vänner) kunde jag inte låta bli att lägga mig i.
 
Jag får be om ursäkt om jag tyckt något om ditt föräldraskap, jag kan bara svara gör mitt och det räcker inte till för mer än ett barn, det räcker inte till för att orka ha ett hus (pallar inte att pendla, vill ha 15 min till fots eller ev cykel till jobbet) det räcker inte heller till för att ens reflektera över sociala medier och föräldraskap, där mitt flöde förvisso består mer av ” icke-perfekta” föräldrar. Jag lägger inte heller timmar på att söva (större) barn och jag tjafsar inte på morgonen😂. Jag tyckte definitivt inte föräldraskapet var lätt när mitt barn var mindre. Det jag tycker jag med flera vänt oss emot gällande kritiska röster mot krönikan är att den är skriven ur just det ofrivilligt barnlösa perspektivet, och jag blev lite provocerad (ska jag erkänna) av uttryck som ”lyckad familjeplanering”. Jag vet inget om den sorgen personligen, men jag vet mycket om hur det är att abdikera inför faktumet att det bara blev ett barn, hur mycket det än är/var frivilligt i vårat fall. Att uttrycka ett ”fu” till den sorgen (som jag sett på nära håll hos många vänner) kunde jag inte låta bli att lägga mig i.

Nej och det är det jag menar med olika ingångar. Jag känner inte till Hellquist alls, och hade aldrig gett samma respons om jag känt till hennes bakgrund. Vilket jag fortfarande inte gör, utan har enbart fått berättad till mig här. Jag har en enorm respekt för ofrivillig barnlöshet och krönikans formuleringar till trots så hade jag bara låtit det vara, om jag läst det med andra ögon. Min reaktion var enbart mot den text som hon faktiskt ändå skrev, med den kontext som jag läste den i.

Så onödigt ändå. Här sitter vi alla med olika starka känslor kring att få barn. Flera, ett, eller inget. Så blir det tolkningar och skav i stället för att vi egentligen har sjukt mycket att mötas i och lära av varandra.
 
Jag får be om ursäkt om jag tyckt något om ditt föräldraskap, jag kan bara svara gör mitt och det räcker inte till för mer än ett barn, det räcker inte till för att orka ha ett hus (pallar inte att pendla, vill ha 15 min till fots eller ev cykel till jobbet) det räcker inte heller till för att ens reflektera över sociala medier och föräldraskap, där mitt flöde förvisso består mer av ” icke-perfekta” föräldrar. Jag lägger inte heller timmar på att söva (större) barn och jag tjafsar inte på morgonen😂. Jag tyckte definitivt inte föräldraskapet var lätt när mitt barn var mindre. Det jag tycker jag med flera vänt oss emot gällande kritiska röster mot krönikan är att den är skriven ur just det ofrivilligt barnlösa perspektivet, och jag blev lite provocerad (ska jag erkänna) av uttryck som ”lyckad familjeplanering”. Jag vet inget om den sorgen personligen, men jag vet mycket om hur det är att abdikera inför faktumet att det bara blev ett barn, hur mycket det än är/var frivilligt i vårat fall. Att uttrycka ett ”fu” till den sorgen (som jag sett på nära håll hos många vänner) kunde jag inte låta bli att lägga mig i.
Hanna Hellquist förstod säkert att en del skulle missa kontexten och ta det som gnäll på föräldrar. Men hon bestämde sig för att skriva ändå. Och hennes avsikt har sannolikt inte varit att vara "snäll". Hon skrev ändå, om sina känslor, sin ambivalens. Hon ville skriva just sådär.

Maria Sveland avföljde jag för ett tag sen, jag blev trött på hennes svepande slutsatser om allt möjligt och på hennes följare. Nu har jag inte sett om de var ovanligt nyanserade den här gången, men hon själv var det definitivt inte. Den som inte varit med om att hämta trötta ungar i snöslasket inte bör "sätta sig på höga hästar och skriva en sur krönika", och att om du är en krönikör som råkar på henne i ett krisläge med barnen och vill skriva om det "så ska jag giva dig på moppo!" Nyanserat skulle jag inte kalla det. Det jag ser är bara att hon läste krönikan på samma vis som du och andra föräldrar som kände sig påhoppade.
 
Hanna Hellquist förstod säkert att en del skulle missa kontexten och ta det som gnäll på föräldrar. Men hon bestämde sig för att skriva ändå. Och hennes avsikt har sannolikt inte varit att vara "snäll". Hon skrev ändå, om sina känslor, sin ambivalens. Hon ville skriva just sådär.

Maria Sveland avföljde jag för ett tag sen, jag blev trött på hennes svepande slutsatser om allt möjligt och på hennes följare. Nu har jag inte sett om de var ovanligt nyanserade den här gången, men hon själv var det definitivt inte. Den som inte varit med om att hämta trötta ungar i snöslasket inte bör "sätta sig på höga hästar och skriva en sur krönika", och att om du är en krönikör som råkar på henne i ett krisläge med barnen och vill skriva om det "så ska jag giva dig på moppo!" Nyanserat skulle jag inte kalla det. Det jag ser är bara att hon läste krönikan på samma vis som du och andra föräldrar som kände sig påhoppade.

Jag tror du svarade fel användare, men jag pratade om kommentarsfältet när jag nämnde nyanserat.
 
Maria Sveland avföljde jag för ett tag sen, jag blev trött på hennes svepande slutsatser om allt möjligt och på hennes följare. Nu har jag inte sett om de var ovanligt nyanserade den här gången, men hon själv var det definitivt inte. Den som inte varit med om att hämta trötta ungar i snöslasket inte bör "sätta sig på höga hästar och skriva en sur krönika", och att om du är en krönikör som råkar på henne i ett krisläge med barnen och vill skriva om det "så ska jag giva dig på moppo!" Nyanserat skulle jag inte kalla det. Det jag ser är bara att hon läste krönikan på samma vis som du och andra föräldrar som kände sig påhoppade.
Bara det att hon fotade en målsägande i en rättegång inne i rättssalen borde få folk att sluta följa henne 😅
 
Bara det att hon fotade en målsägande i en rättegång inne i rättssalen borde få folk att sluta följa henne 😅
Visst ja, det hade jag glömt! Nåt av förtalsmålen, var det så?
Eller hur! Jag har tyckt att hon är jättebra men ju mer man lär sig om straffrätt desto mer skeptisk blir man till allt hon skriver.
Jag har för mig att det var pga nåt sånt som jag avföljde henne. Jag hade varit mätt på henne ett tag, och hon skrev något om något juridiskt som en av hennes följare tolkade helt uppåt väggarna. Sveland kommenterade det inlägget men lät bli att nämna detaljen att det var helt fel, så det kändes bara som att hon bidrog till att piska upp debatten åt fel håll.
 
Visst ja, det hade jag glömt! Nåt av förtalsmålen, var det så?
Japp!
Jag har för mig att det var pga nåt sånt som jag avföljde henne. Jag hade varit mätt på henne ett tag, och hon skrev något om något juridiskt som en av hennes följare tolkade helt uppåt väggarna. Sveland kommenterade det inlägget men lät bli att nämna detaljen att det var helt fel, så det kändes bara som att hon bidrog till att piska upp debatten åt fel håll.
Japp! Det verkar vara hennes grej litegrann. Det är ofta väldigt onyanserat och okunnigt (antingen för att det hon skriver är fel eller för att hon inte rättar felaktiga kommentarer utan istället hejar på).
 
@Voeux Som barnfri vill jag bara säga att jag ofta läser dina inlägg om föräldraskap med stor behållning. Du har gett mig en större förståelse för hur vänner och bekanta i min omgivning kan ha det när de kämpar med sin vardag och familjelivet. Att det både är fantastiskt och svinjobbigt, oftast samtidigt.

Jag hoppas att du vill fortsätta dela med dig av dina erfarenheter framöver, de känns som en otroligt värdefull och ödmjuk kontrast till det #perfektafamiljelivet, som oftast är det som syns på sociala medier.
 
@Voeux Som barnfri vill jag bara säga att jag ofta läser dina inlägg om föräldraskap med stor behållning. Du har gett mig en större förståelse för hur vänner och bekanta i min omgivning kan ha det när de kämpar med sin vardag och familjelivet. Att det både är fantastiskt och svinjobbigt, oftast samtidigt.

Jag hoppas att du vill fortsätta dela med dig av dina erfarenheter framöver, de känns som en otroligt värdefull och ödmjuk kontrast till det #perfektafamiljelivet, som oftast är det som syns på sociala medier.

Även jag håller med här @Voeux :heart och är som du vet frivilligt barnfri :)
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
24 108
Senast: Amk
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Airtags, selar etc
  • Hundrädda
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp