Hanna Hellquist: "Varför verkar så få föräldrar ha roligt med sina barn? (utbruten)

hundtant

Trådstartare
Idag har sonen gnällt, gråtit eller skrikit varje vaken minut från 05.20 fram tills nu. Han har tandsprickning, och är förkyld. Jag känner mig helt yr. Han har dragit loss mitt hår, rivits, hängt i mina kläder. Inget hjälper. När jag drar bort filten och ropar ”Tittut!” möts jag av två sura mungipor, ögon som fylls med tårar och ett nytt avgrundsvrål. Timme, efter timme, efter timme, efter timme, efter timme.. Ljudet skär tillslut genom hela kroppen.

Jag såg en rubrik på en krönika som svävade förbi här om dagen, en barnfri som kritiserade att så få verkar ha roligt med sina barn. Vi, och barnen, ser trötta och olyckliga ut i kön på ICA. Tydligen. Vad är då meningen med allt, frågar sig krönikören.

Och jag tänkte skriva någonting här, men jag orkar inte.

🖕
Det var Hanna Hellquist som skrivit flera krönikor om hur hon kämpar med ofrivillig barnlöshet, IVF, infrysta ägg och missfall, senaste krönikan på temat handlade om hennes resa till Cypern för en IVF-behandling. Hon försöker få barn på egen hand och hennes tankar handlar ständigt om alla olika aspekter på barn och föräldraskap, krönikan vars rubrik du läste ska nog ses i ljuset av det.
 
Idag har sonen gnällt, gråtit eller skrikit varje vaken minut från 05.20 fram tills nu. Han har tandsprickning, och är förkyld. Jag känner mig helt yr. Han har dragit loss mitt hår, rivits, hängt i mina kläder. Inget hjälper. När jag drar bort filten och ropar ”Tittut!” möts jag av två sura mungipor, ögon som fylls med tårar och ett nytt avgrundsvrål. Timme, efter timme, efter timme, efter timme, efter timme.. Ljudet skär tillslut genom hela kroppen.

Jag såg en rubrik på en krönika som svävade förbi här om dagen, en barnfri som kritiserade att så få verkar ha roligt med sina barn. Vi, och barnen, ser trötta och olyckliga ut i kön på ICA. Tydligen. Vad är då meningen med allt, frågar sig krönikören.

Och jag tänkte skriva någonting här, men jag orkar inte.

🖕

Jag läste också den och fick dåligt samvete pga kände igen mig, men samtidigt är det ju de värsta stunderna andra ser, när man har med två småbarn på Ica eller när man drar en fullpackad vagn med två skrikande barn till förskolan för att man inte hann stanna och åka rutchkana på vägen pga måste till jobbet. De roliga stunderna syns ju tyvärr inte lika tydligt för andra.
Lisa Magnusson skrev en bra krönika (?) som svar på Hanna Hellqvists, rekommenderar den om du har DN!
 
Det var Hanna Hellquist som skrivit flera krönikor om hur hon kämpar med ofrivillig barnlöshet, IVF, infrysta ägg och missfall, senaste krönikan på temat handlade om hennes resa till Cypern för en IVF-behandling. Hon försöker få barn på egen hand och hennes tankar handlar ständigt om alla olika aspekter på barn och föräldraskap, krönikan vars rubrik du läste ska nog ses i ljuset av det.

Ja, jag såg det i krönikan också. Visst gör det skillnad. Men det förtar dock inte att jag är hemskt less på diskussionen om föräldrar som inte vill vara med sina barn, skammandet kring användning av skärmar, folk som kommer in och ser ögonblicksbilder av andras föräldraskap och bildar sin egen sanning osv. Det är ju inte bara frivilligt barnfria som dömer föräldrar utan vi är lika duktiga på att döma varandra också.

Eftersom hon gärna vill ha barn så hoppas jag hon blir varse, de här dagarna som man bara försöker överleva. Livet med barn är ju inte olikt livet utan barn, både sött och salt. Själv ser jag föräldrar som har kul med sina barn precis hela tiden, både vid hämtning och lämning på förskolan och på affären. Kanske beror det på vilka glasögon man har på sig?
 
Jag läste också den och fick dåligt samvete pga kände igen mig, men samtidigt är det ju de värsta stunderna andra ser, när man har med två småbarn på Ica eller när man drar en fullpackad vagn med två skrikande barn till förskolan för att man inte hann stanna och åka rutchkana på vägen pga måste till jobbet. De roliga stunderna syns ju tyvärr inte lika tydligt för andra.
Lisa Magnusson skrev en bra krönika (?) som svar på Hanna Hellqvists, rekommenderar den om du har DN!

Så är det ju. Att transportera sig från punkt A till punkt B med barn är ju sällan varken det enklaste eller roligaste man gör tillsammans med sina barn.
 
Ja, jag såg det i krönikan också. Visst gör det skillnad. Men det förtar dock inte att jag är hemskt less på diskussionen om föräldrar som inte vill vara med sina barn, skammandet kring användning av skärmar, folk som kommer in och ser ögonblicksbilder av andras föräldraskap och bildar sin egen sanning osv. Det är ju inte bara frivilligt barnfria som dömer föräldrar utan vi är lika duktiga på att döma varandra också.

Eftersom hon gärna vill ha barn så hoppas jag hon blir varse, de här dagarna som man bara försöker överleva. Livet med barn är ju inte olikt livet utan barn, både sött och salt. Själv ser jag föräldrar som har kul med sina barn precis hela tiden, både vid hämtning och lämning på förskolan och på affären. Kanske beror det på vilka glasögon man har på sig?
Hon beskrev de glada engagerade föräldrarna också, två män i bekantskapskretsen.
Något skammande av föräldrar tror jag inte hon var ute efter, utan att detta var ytterligare en aspekt av hennes barnfunderingar. Hon går omkring och vill inget hellre än ha ett barn, och så ser hon alla de som har det men bara verkar ha det jobbigt. Som jag läste krönikan så handlade den om henne, inte om dem hon såg.
 
Hon beskrev de glada engagerade föräldrarna också, två män i bekantskapskretsen.
Något skammande av föräldrar tror jag inte hon var ute efter, utan att detta var ytterligare en aspekt av hennes barnfunderingar. Hon går omkring och vill inget hellre än ha ett barn, och så ser hon alla de som har det men bara verkar ha det jobbigt. Som jag läste krönikan så handlade den om henne, inte om dem hon såg.

Du menar pappan som är ”en av få hon känner som har roligt med sina barn” och deras föräldraskap känns exotiskt? Jag förstår att hon funderar högt, och att föräldraskapet skrämmer (det ska det kanske). Men jag har svårt att inte läsa hennes text som väldigt dömande. ”Särskilt glada verkar de inte vara, varken barnen eller föräldrarna”.
 
Så är det ju. Att transportera sig från punkt A till punkt B med barn är ju sällan varken det enklaste eller roligaste man gör tillsammans med sina barn.
Det där med ögonblicksbilder är verkligen en grej. Jag tror ärligt talat att jag ligger ganska långt åt ”har kul med sina barn”-sidan på skalan. Vi har det bra, ungarna och jag (och mannen).

Men jag är rätt säker på att folk lägger betydligt mer fokus på oss när jag hämtar stora på skolan och lilla totaltröttnar på hemvägen och får sitta i vagnen och spela Bolibompa-spelet på min telefon. Det är enda gången hon får spela, för jag vill att de 10 minuterna ska vara fullkomlig jackpot så att hon är nöjd just då. Och jäääävlar vad folk blänger! ”Jasså, där är en sån som dödar tvååringens kreativitet med skärm, ja.” Säkert ser både stora och jag rätt avmätt trötta ut också. Vi ser säkert inte ut som lyckliga familjen då, 16.10 en torsdag när vi väntar på spårvagnen i vinterrusket.

Vad de som blänger inte ser är ju att det här är den absolut mest kritiska stunden på vårt dygn. Båda barnen är trötta, alla börjar bli hungriga. Alternativet till den där skärmen är att lilla gallskriker hela vägen hem, att jag tappar humöret och sedan sjunker ner i en blöt pöl i soffan när vi kommer hem, helt dränerad. Istället kör jag 10 minuter skärm och så har jag ork att vara en tålmodig, schysst mamma som skivar ett äpple åt ungarna och lagar något gott till middag när vi kommer hem. En mamma som håller hela dagen. Ibland känner jag att vi föräldrar borde bli hyllade i just de stunder då föräldraskapet ser som värst ut utifrån.
 
Du menar pappan som är ”en av få hon känner som har roligt med sina barn” och deras föräldraskap känns exotiskt? Jag förstår att hon funderar högt, och att föräldraskapet skrämmer (det ska det kanske). Men jag har svårt att inte läsa hennes text som väldigt dömande. ”Särskilt glada verkar de inte vara, varken barnen eller föräldrarna”.
Fast så kan jag också tänka, att jag skulle verkligen inte vara särskilt glad om jag hade fler barn. Jag har bara ett och när vi har diskuterat fler har vi också hamnat i precis det, det verkar väldigt jobbigt och inte värt det för oss. De flesta runt om oss med två eller fler är trötta och det är alltid konflikter (det är det ju såklart inte, men det är alltid otroligt mycket mer konflikter än vad mina öron och tålamod orkar med) och det verkar inte bli bättre förrän ungarna är i övre tonåren beroende på vilka problem som dyker upp då. Det är inte en dömande tanke för mig, jag har full förståelse för att det är så och att det är värt det för andra, utan mer en reflektion över att man väljer eller väljer bort något och är man i läget att man funderar på att försöka välja barn (jag tror baserat på vad jag läst tidigare att det här är en stor fråga för personen och eventuellt en stor sorg att det kanske inte blir barn) så tycker jag det är fint att man kan dela de reflektionerna, det kanske hjälper någon ofrivilligt eller frivilligt barnlös att känna tröst att man är fler. För även om vi är trygga i beslutet att bara ha ett barn så är det nog något som alltid kommer gnaga lite i mig att det är så, och i min sambo med tror jag, kanske mer i honom.
 
Sonen fick nattas om tre gånger 19-21, sedan gick det inte och längre och han var vaken 21-01. Sedan vaken en gång i timmen fram till 05.30. Jag tänkte att jag skulle snälltolka krönikan när jag inte längre hade ett skrikande barn i örat och sovit en stund, men det verkar ju inte ske så jag får ge min snällaste tolkning ändå.

Jag känner lite att det är en extremt utnött diskussion det här. Att man älskar sina barn upp över öronen, har roligt tillsammans och ser föräldraskapet som givande kan samexistera med att det tidvis är tråkigt, slitsamt och tufft. Det har sagt jag vet inte hur många gånger. På sin höjd lyfter krönikören någonting som är ganska självklart - att det inte alltid är roligt. Framförallt inte om du väljer att titta på föräldrar som drar vagn hem i snön från förskolan i december och försöker handla mat på vägen. Så jag tänker såhär - en behöver inte alltid lufta sina tankar fritt. Inte ens en som gärna vill ha barn men inte lyckas, det är tyvärr inget frikort att inte ta hänsyn till andra enligt mig. Det är många föräldrar som drar vagn i snön just nu på årets mörkaste och stressigaste vecka, som inte behöver läsa fler krönikor av personer som ser ögonblicksbilder och bildar sig ofördelaktiga uppfattningar om andras föräldraskap. Det börjar bli tjatigt, känner jag.
 
Fast så kan jag också tänka, att jag skulle verkligen inte vara särskilt glad om jag hade fler barn. Jag har bara ett och när vi har diskuterat fler har vi också hamnat i precis det, det verkar väldigt jobbigt och inte värt det för oss. De flesta runt om oss med två eller fler är trötta och det är alltid konflikter (det är det ju såklart inte, men det är alltid otroligt mycket mer konflikter än vad mina öron och tålamod orkar med) och det verkar inte bli bättre förrän ungarna är i övre tonåren beroende på vilka problem som dyker upp då. Det är inte en dömande tanke för mig, jag har full förståelse för att det är så och att det är värt det för andra, utan mer en reflektion över att man väljer eller väljer bort något och är man i läget att man funderar på att försöka välja barn (jag tror baserat på vad jag läst tidigare att det här är en stor fråga för personen och eventuellt en stor sorg att det kanske inte blir barn) så tycker jag det är fint att man kan dela de reflektionerna, det kanske hjälper någon ofrivilligt eller frivilligt barnlös att känna tröst att man är fler. För även om vi är trygga i beslutet att bara ha ett barn så är det nog något som alltid kommer gnaga lite i mig att det är så, och i min sambo med tror jag, kanske mer i honom.

Jag tycker att det är klokt att reflektera kring föräldraskapets svåra sidor, och vad man tycker är värt. Vi har två och just nu tror jag inte vi skulle må särskilt bra om vi hade ett till, det skulle nog vara mer än vad vi klarar av. Jag tycker dock inte att krönikören gör det på ett snyggt sätt, alls.
 
Jag tycker att det är klokt att reflektera kring föräldraskapets svåra sidor, och vad man tycker är värt. Vi har två och just nu tror jag inte vi skulle må särskilt bra om vi hade ett till, det skulle nog vara mer än vad vi klarar av. Jag tycker dock inte att krönikören gör det på ett snyggt sätt, alls.
Jag tänker att det kan vara värt att leka med tanken på att någon skrev så om personer som valt att skaffa tre barn, av någon som kanske skulle vilja ha tre barn men inte vet om hen vågar/orkar. Har läst krönikan nu och blev noll provocerad.
 
Jag tänker att det kan vara värt att leka med tanken på att någon skrev så om personer som valt att skaffa tre barn, av någon som kanske skulle vilja ha tre barn men inte vet om hen vågar/orkar. Har läst krönikan nu och blev noll provocerad.

Det är väl en väldigt fri tolkning då eftersom det inte alls är vad krönikan handlar om. Det är väl bra att du inte tyckte att den var provocerande, skönt för dig. Själv blir jag just nu väldigt provocerad av allt tyckande och ifrågasättande av folks föräldraskap som kommer från höger och vänster hela tiden. Oftast baserade på typ kön på ICA. Jag skrev att jag skulle snälltolka krönikan men egentligen.. varför snälltolka någon som själv verkar fultolka andra. Ser en trött förälder - de verkar inte vara särskilt glada över sin framgångsrika familjeplanering. Jag tycker inte att det är schysst. Sorry, jag vet att jag är krass men jag är rätt fed up med det där snacket.
 
Det är väl en väldigt fri tolkning då eftersom det inte alls är vad krönikan handlar om. Det är väl bra att du inte tyckte att den var provocerande, skönt för dig. Själv blir jag just nu väldigt provocerad av allt tyckande och ifrågasättande av folks föräldraskap som kommer från höger och vänster hela tiden. Oftast baserade på typ kön på ICA. Jag skrev att jag skulle snälltolka krönikan men egentligen.. varför snälltolka någon som själv verkar fultolka andra. Ser en trött förälder - de verkar inte vara särskilt glada över sin framgångsrika familjeplanering. Jag tycker inte att det är schysst. Sorry, jag vet att jag är krass men jag är rätt fed up med det där snacket.
Fast hur många är glada då? Jag tyckte det var skitjobbigt att ha ”små” barn, det här forumets är ju fyllt av hur jobbigt det är och vi bekräftar varandra i det. Någon som vill ha barn men kanske inte kommer få det måste ju ställa sig frågan om det är värt det (allt det slit som jag tror varken du eller jag behövde bry oss om för vi har haft en (i mitt fall är iofs. planering tveksamt, vet inte hur det är för dig) framgångsrik familjeplanering. Jag önskar varje lördag och söndag morgon att jag hade fått sova längre, att jag slapp tjafs på affären, att det inte när overallen och skorna är på behövde kissas trots att jag frågat 5 min innan osv osv. Att reflektera över det i en sorg och se vad man vinner med att inte ha barn kommer jag aldrig ha några negativa åsikter om. Att ha ett val som vi har haft är ett privilegium i sammanhanget.
 
Sonen fick nattas om tre gånger 19-21, sedan gick det inte och längre och han var vaken 21-01. Sedan vaken en gång i timmen fram till 05.30. Jag tänkte att jag skulle snälltolka krönikan när jag inte längre hade ett skrikande barn i örat och sovit en stund, men det verkar ju inte ske så jag får ge min snällaste tolkning ändå.

Jag känner lite att det är en extremt utnött diskussion det här. Att man älskar sina barn upp över öronen, har roligt tillsammans och ser föräldraskapet som givande kan samexistera med att det tidvis är tråkigt, slitsamt och tufft. Det har sagt jag vet inte hur många gånger. På sin höjd lyfter krönikören någonting som är ganska självklart - att det inte alltid är roligt. Framförallt inte om du väljer att titta på föräldrar som drar vagn hem i snön från förskolan i december och försöker handla mat på vägen. Så jag tänker såhär - en behöver inte alltid lufta sina tankar fritt. Inte ens en som gärna vill ha barn men inte lyckas, det är tyvärr inget frikort att inte ta hänsyn till andra enligt mig. Det är många föräldrar som drar vagn i snön just nu på årets mörkaste och stressigaste vecka, som inte behöver läsa fler krönikor av personer som ser ögonblicksbilder och bildar sig ofördelaktiga uppfattningar om andras föräldraskap. Det börjar bli tjatigt, känner jag.
Jag förstår det. Men för de som vill ha ett barn kanske det är oerhört provocerande att det är årets stressigaste vecka för föräldrar, man kan låta bli att ta hänsyn till det men jag kommer alltid tycka att folk får lufta sina tankar fritt i media, och jag kommer bli provocerad emellanåt av det. Har aldrig blivit så provocerad av en bok som av kvinnomanualen tex. Men jag väljer att inte gå igång så fasligt på det och ffa inte att peka fu till någon som längtar efter precis det jag skulle göra allt för att vara utan några dagar, dvs småbarnslivet och inser att jag har haft tur som både var fertil och träffade någon innan jag blev för gammal..
 
Fast hur många är glada då? Jag tyckte det var skitjobbigt att ha ”små” barn, det här forumets är ju fyllt av hur jobbigt det är och vi bekräftar varandra i det. Någon som vill ha barn men kanske inte kommer få det måste ju ställa sig frågan om det är värt det (allt det slit som jag tror varken du eller jag behövde bry oss om för vi har haft en (i mitt fall är iofs. planering tveksamt, vet inte hur det är för dig) framgångsrik familjeplanering. Jag önskar varje lördag och söndag morgon att jag hade fått sova längre, att jag slapp tjafs på affären, att det inte när overallen och skorna är på behövde kissas trots att jag frågat 5 min innan osv osv. Att reflektera över det i en sorg och se vad man vinner med att inte ha barn kommer jag aldrig ha några negativa åsikter om. Att ha ett val som vi har haft är ett privilegium i sammanhanget.

Jag kan absolut förstå krönikören också, innan jag fick barn hade jag samma känsla av att alla som hade barn bara verkade klaga och prata om hur jobbigt det var. Jag funderade absolut på om det var värt det, och jag kan ännu mer förstå att man gör det när det är en sådan kamp att få barn och man inte vet om man kommer lyckas.
Det är först när barnen är här som jag insett var min storasyster sa till mig hela tiden, att glädjen och kärleken är ju liksom så självklar för en att man inte känner behov av att diskutera den? Det är det jobbiga man vill prata om och dela med andra föräldrar som vet hur det är. När andra klagar över att de har haft en svinjobbig morgon för att komma iväg till förskolan tror inte jag längre att de aldrig har roligt med sina barn eller inte älskar dem, det är liksom så självklart att det inte behöver sägas. Men för mig blev det självklart först när jag fick egna barn tror jag.
 
Fast hur många är glada då? Jag tyckte det var skitjobbigt att ha ”små” barn, det här forumets är ju fyllt av hur jobbigt det är och vi bekräftar varandra i det. Någon som vill ha barn men kanske inte kommer få det måste ju ställa sig frågan om det är värt det (allt det slit som jag tror varken du eller jag behövde bry oss om för vi har haft en (i mitt fall är iofs. planering tveksamt, vet inte hur det är för dig) framgångsrik familjeplanering. Jag önskar varje lördag och söndag morgon att jag hade fått sova längre, att jag slapp tjafs på affären, att det inte när overallen och skorna är på behövde kissas trots att jag frågat 5 min innan osv osv. Att reflektera över det i en sorg och se vad man vinner med att inte ha barn kommer jag aldrig ha några negativa åsikter om. Att ha ett val som vi har haft är ett privilegium i sammanhanget.

Fast jag har aldrig sagt någonting om att det inte skulle vara ett privilegium att kunna välja. Jag har inte sagt att det inte är klokt att reflektera över hur tufft det kan vara att ha (små) barn. Jag har sagt att jag tycker att krönikören gör det på ett väldigt oschysst sätt. Vilket jag redan skrivit flera gånger.

Jag har gått på knäna den här hösten, och tagit stöd här på Buke. Det betyder inte att jag inte är både oerhört lycklig, glad och priviligerad.
 
Fast jag har aldrig sagt någonting om att det inte skulle vara ett privilegium att kunna välja. Jag har inte sagt att det inte är klokt att reflektera över hur tufft det kan vara att ha (små) barn. Jag har sagt att jag tycker att krönikören gör det på ett väldigt oschysst sätt. Vilket jag redan skrivit flera gånger.

Jag har gått på knäna den här hösten, och tagit stöd här på Buke. Det betyder inte att jag inte är både oerhört lycklig, glad och priviligerad.
Och om du inte var det, vilket krönikören inte är ifråga om barn, hade du då inte reflekterat över just det, för att hjälpa dig själv och andra? Att slippa gå på knä för någon annan i många år är också ett sätt att leva (som jag ibland kan vara avundsjuk på). Kan man ge den personen som dessutom är i nån slags sorg det tänker jag, och det kan jag.
 
Fast jag har aldrig sagt någonting om att det inte skulle vara ett privilegium att kunna välja. Jag har inte sagt att det inte är klokt att reflektera över hur tufft det kan vara att ha (små) barn. Jag har sagt att jag tycker att krönikören gör det på ett väldigt oschysst sätt. Vilket jag redan skrivit flera gånger.

Jag har gått på knäna den här hösten, och tagit stöd här på Buke. Det betyder inte att jag inte är både oerhört lycklig, glad och priviligerad.

Är det inte detta som är själva grejen? Jag känner mig provocerad av artikeln för att jag får dåligt samvete som jag nånstans tycker är orättvist, man gör så gott man kan och precis som att jag inte alltid var på toppenhumör innan barn på väg till jobbet så är jag det inte med barn heller. Det var inte så att jag hatade mitt jobb och mitt liv innan barn men man är ju inte på topp hela tiden. Det är så extremt mycket krav på en som förälder, man ska jobba heltid men hämta barnen tidigt, inte ha skärmtid, leka med barnen, laga näringsriktig mat varje dag, vara tålmodig och pedagogisk som om man inte hade någon tidspress själv, ändå vara på jobbet i tid och utföra det lika bra som när man bara hade sig själv att ta hand om. Nu måste man dessutom vara glad hela tiden för att inte nån ska tro att man aldrig har roligt med sina barn. Det är inte barnen som gör mig missnöjd, det är alla krav som är omöjliga att leva upp till.
 
Jag förstår det. Men för de som vill ha ett barn kanske det är oerhört provocerande att det är årets stressigaste vecka för föräldrar, man kan låta bli att ta hänsyn till det men jag kommer alltid tycka att folk får lufta sina tankar fritt i media, och jag kommer bli provocerad emellanåt av det. Har aldrig blivit så provocerad av en bok som av kvinnomanualen tex. Men jag väljer att inte gå igång så fasligt på det och ffa inte att peka fu till någon som längtar efter precis det jag skulle göra allt för att vara utan några dagar, dvs småbarnslivet och inser att jag har haft tur som både var fertil och träffade någon innan jag blev för gammal..

Det är väl årets stressigaste vecka för alla, barn eller inte. Jag tror vi får landa i att vi inte håller med varandra om krönikan helt enkelt. Ofrivilligt barnlösa har alla mina sympatier, verkligen, det handlar inte om det.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
24 112
Senast: Amk
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp