Hantera omställning med syskon

[Kilauea]

Långt inlägg:

Vi har en son på 2,5 år och en dotter på drygt 2 veckor. Såklart är det här en stor omställning för sonen. Än så länge är även pappan hemma och vi försöker turas om att ge sonen egentid med att läsa och leka med honom, men han får även hjälpa till med lillasyster om han vill (han brukar hämta blöjor osv).

Problemet är dock att han ibland får för sig att slå sin syster och ibland även kasta saker.
Jag antar att det beror på omställningen, för innan slutet på graviditeten så var han så enkel överlag. I slutet av graviditeten hade jag ingen ork pga bland annat foglossning och tiden på förlossning och BB (måndag-fredag) var han hemma hos oss med mormor.
Tidigare hade han bara varit utan oss nån natt, nu blev det ju rätt många. Vi hade försökt förbereda honom så mycket vi kunnat och bla sagt att mamma skulle vara borta när lillasyster skulle komma, men inte helt säker på hur mycket han förstod innan.

Att prata med honom när han gör saker ger inte så mycket. Om man säger "får man slåss?" kan han svara "ja". Eller så svarar han nej men gör det igen.
Funderar på att prata med BVC om tips om det inte lugnar sig men undrar lite hur ni hanterat samma problem (eller hur ni gjort för att undvika samma problem)?

 

[Guldaskig]

Det där är nog oerhört vanligt när mindre barn får syskon. Vår äldsta var väldigt snäll när yngsta föddes men är nu inte fullt så snäll alla gånger. En kompis dotter var precis som er son när hennes syster föddes, inget hennes föräldrar gjorde fungerade utan de fick hela tiden punktmarkera och aldrig lämna dem obevakade en sekund. Nu är det bättre!

 

[Sofie.S]

Långt inlägg:

Vi har en son på 2,5 år och en dotter på drygt 2 veckor. Såklart är det här en stor omställning för sonen. Än så länge är även pappan hemma och vi försöker turas om att ge sonen egentid med att läsa och leka med honom, men han får även hjälpa till med lillasyster om han vill (han brukar hämta blöjor osv).

Problemet är dock att han ibland får för sig att slå sin syster och ibland även kasta saker.
Jag antar att det beror på omställningen, för innan slutet på graviditeten så var han så enkel överlag. I slutet av graviditeten hade jag ingen ork pga bland annat foglossning och tiden på förlossning och BB (måndag-fredag) var han hemma hos oss med mormor.
Tidigare hade han bara varit utan oss nån natt, nu blev det ju rätt många. Vi hade försökt förbereda honom så mycket vi kunnat och bla sagt att mamma skulle vara borta när lillasyster skulle komma, men inte helt säker på hur mycket han förstod innan.

Att prata med honom när han gör saker ger inte så mycket. Om man säger "får man slåss?" kan han svara "ja". Eller så svarar han nej men gör det igen.
Funderar på att prata med BVC om tips om det inte lugnar sig men undrar lite hur ni hanterat samma problem (eller hur ni gjort för att undvika samma problem)?

”Nej inte kasta saker på bebis” eller ”Det där var inte snällt” och avled med en manöver. Föreslå att barnet ska klappa/gosa/prata med bebisen. Eller avled med något som storasyskonet uppskattar. Gör inte sån stor grej av det, det är en omställningsfas förmodligen.
Har själv upplevt det, det gick snart över.

 

[Tualma]

Långt inlägg:

Vi har en son på 2,5 år och en dotter på drygt 2 veckor. Såklart är det här en stor omställning för sonen. Än så länge är även pappan hemma och vi försöker turas om att ge sonen egentid med att läsa och leka med honom, men han får även hjälpa till med lillasyster om han vill (han brukar hämta blöjor osv).

Problemet är dock att han ibland får för sig att slå sin syster och ibland även kasta saker.
Jag antar att det beror på omställningen, för innan slutet på graviditeten så var han så enkel överlag. I slutet av graviditeten hade jag ingen ork pga bland annat foglossning och tiden på förlossning och BB (måndag-fredag) var han hemma hos oss med mormor.
Tidigare hade han bara varit utan oss nån natt, nu blev det ju rätt många. Vi hade försökt förbereda honom så mycket vi kunnat och bla sagt att mamma skulle vara borta när lillasyster skulle komma, men inte helt säker på hur mycket han förstod innan.

Att prata med honom när han gör saker ger inte så mycket. Om man säger "får man slåss?" kan han svara "ja". Eller så svarar han nej men gör det igen.
Funderar på att prata med BVC om tips om det inte lugnar sig men undrar lite hur ni hanterat samma problem (eller hur ni gjort för att undvika samma problem)?

Jag har samma åldersskillnad mellan barn ett och två. I vårt fall så rev storasyskonet sitt småsyskon i ansiktet. Han satt och gullade och klappade och jag var precis bredvid, vips, så hade han rivit till. Det var så uppenbart att han inte kunde hejda impulsen. Det här hände alltså flera gånger under de första veckorna.
Det var till att ta upp lillen och trösta, säja nej, du får inte göra lillen illa, hen blir ledsen då och sedan trösta stora som också blev ledsen.
Jag var noga med att inkludera stora i att hen fick vara med och sköta lillen, samt att så fort jag ammade eller lillen sov ägna mig åt stora. Allt annat var sekundärt och fick vänta (oftast till min partner kom hem)... Det höll nog i sig ett par, tre veckor innan hen slutade, men det kändes evighetslångt förstås.
Det värsta för mig var att jag aldrig blivit arg på barnet innan, alltså känt känslan ilska. Men när ens ena älskade barn gör illa ens andra älskade barn... Oj, oj. Jag blev lite rädd för hur starkt jag reagerade/kände. Men viktigt att man biter ihop och tar det lugnt och fint, tror jag... och solar ännu mer på storasyskonet. Håll ut så blir det snart bättre. Kram!

 

[Kilauea]

Jag har samma åldersskillnad mellan barn ett och två. I vårt fall så rev storasyskonet sitt småsyskon i ansiktet. Han satt och gullade och klappade och jag var precis bredvid, vips, så hade han rivit till. Det var så uppenbart att han inte kunde hejda impulsen. Det här hände alltså flera gånger under de första veckorna.
Det var till att ta upp lillen och trösta, säja nej, du får inte göra lillen illa, hen blir ledsen då och sedan trösta stora som också blev ledsen.
Jag var noga med att inkludera stora i att hen fick vara med och sköta lillen, samt att så fort jag ammade eller lillen sov ägna mig åt stora. Allt annat var sekundärt och fick vänta (oftast till min partner kom hem)... Det höll nog i sig ett par, tre veckor innan hen slutade, men det kändes evighetslångt förstås.
Det värsta för mig var att jag aldrig blivit arg på barnet innan, alltså känt känslan ilska. Men när ens ena älskade barn gör illa ens andra älskade barn... Oj, oj. Jag blev lite rädd för hur starkt jag reagerade/kände. Men viktigt att man biter ihop och tar det lugnt och fint, tror jag... och solar ännu mer på storasyskonet. Håll ut så blir det snart bättre. Kram!

Lillasyster har ännu inte blivit ledsen i alla fall, men som du skriver så känner jag också att jag reagerar starkt och vill skydda den mindre.

Sonen har redan lärt sig att om mamma ska hålla om honom vid amning så är det att sitta på samma sida som systers fötter. Så han borde ju lära sig resten med.
Ditt inlägg gav hopp, tack!

 

[Soapbubble]

Undvik ordet inte. Negationer är en språklig konstruktion som små barn har svårt att greppa.

Jag tror det är bättre att säga”Du måste vara snäll mot lillasyster” än att säga ”Du får inte slå lillasyster”.

 

[KattenKorven]

Min stora var lite dygt 2 år när lilla föddes och hon började efter några veckor smälla till lilla hårt(!!) i huvudet när jag ammade eller bar den lilla. Minns inte hur länge det beteendet höll på nu såhär i efterhand, men jag markerade varje gång att det inte var okej och att man absolut inte får slåss utan måste klappa snällt. Och så gosade vi mycket när jag hade möjlighet. Det är ett jääättevanligt beteende och det kommer gå över. (Det går dessutom över snabbare när storasyskonet är såpass litet!) Bara att hålla i och hålla ut och kramas mycket.

Mina blev sen väldigt tighta väldigt snabbt och är oskiljaktiga nu när de är 4 och 2 år.

 

[westernsuzie]

Långt inlägg:

Vi har en son på 2,5 år och en dotter på drygt 2 veckor. Såklart är det här en stor omställning för sonen. Än så länge är även pappan hemma och vi försöker turas om att ge sonen egentid med att läsa och leka med honom, men han får även hjälpa till med lillasyster om han vill (han brukar hämta blöjor osv).

Problemet är dock att han ibland får för sig att slå sin syster och ibland även kasta saker.
Jag antar att det beror på omställningen, för innan slutet på graviditeten så var han så enkel överlag. I slutet av graviditeten hade jag ingen ork pga bland annat foglossning och tiden på förlossning och BB (måndag-fredag) var han hemma hos oss med mormor.
Tidigare hade han bara varit utan oss nån natt, nu blev det ju rätt många. Vi hade försökt förbereda honom så mycket vi kunnat och bla sagt att mamma skulle vara borta när lillasyster skulle komma, men inte helt säker på hur mycket han förstod innan.

Att prata med honom när han gör saker ger inte så mycket. Om man säger "får man slåss?" kan han svara "ja". Eller så svarar han nej men gör det igen.
Funderar på att prata med BVC om tips om det inte lugnar sig men undrar lite hur ni hanterat samma problem (eller hur ni gjort för att undvika samma problem)?

Jag tror inte det går att undvika. Det är en jättestor omställning för barn att få ett syskon och det enda man kan göra är att stötta barnet så mycket som möjligt genom den omställningen. Och jag tror också att det är otroligt utvecklande för barnet, så även om det kan vara svårt ger det också mycket.

Jag tänker att det viktigaste är att försöka sätta sig in i barnets situation och förstå det, även om det verkligen INTE är lätt alla gånger. Att slå eller skada sitt syskon är så klart aldrig okej! Men även då är det ofta mer effektivt att visa eller säga vad barnet ska göra istället, t.ex. ”Klappa fint, så här!”, ”Nej inte så, Kom och sätt dig här hos mig istället.” eller vad det kan vara.

Om man tänker från barnets synvinkel tänker jag att det kan vara viktigt för dem att få känna sig lite extra stora och viktiga, t.ex. få följa med eller hjälpa till med något de inte fått förut, hämta saker osv. Men också ibland få känna sig lite små och ligga och gosa hos föräldrarna och kanske få hjälp med något de egentligen klarar. Man får försöka känna in det lite när det är läge

Inte lätt och det kan ta tid! Men man kommer ta sig igenom det.

 

[Imogen]

Jag tror inte det går att undvika. Det är en jättestor omställning för barn att få ett syskon och det enda man kan göra är att stötta barnet så mycket som möjligt genom den omställningen. Och jag tror också att det är otroligt utvecklande för barnet, så även om det kan vara svårt ger det också mycket.

Jag tänker att det viktigaste är att försöka sätta sig in i barnets situation och förstå det, även om det verkligen INTE är lätt alla gånger. Att slå eller skada sitt syskon är så klart aldrig okej! Men även då är det ofta mer effektivt att visa eller säga vad barnet ska göra istället, t.ex. ”Klappa fint, så här!”, ”Nej inte så, Kom och sätt dig här hos mig istället.” eller vad det kan vara.

Om man tänker från barnets synvinkel tänker jag att det kan vara viktigt för dem att få känna sig lite extra stora och viktiga, t.ex. få följa med eller hjälpa till med något de inte fått förut, hämta saker osv. Men också ibland få känna sig lite små och ligga och gosa hos föräldrarna och kanske få hjälp med något de egentligen klarar. Man får försöka känna in det lite när det är läge

Inte lätt och det kan ta tid! Men man kommer ta sig igenom det.

Jag tänkte skriva ungefär samma sak!

Till TS:

Ett 2,5-åring är också ett jättelitet barn, vars tillvaro ändrats jättemycket när ett syskon kommer in i bilden. Barn reagerar jätteolika på det och det är verkligen inte ovanligt att de reagerar som din son.

Försök fokusera på hur man ska göra, hur man gör när man är snäll mot varandra, att lillasyster blir glad när han klappar osv. Försök att inte prata om att ni föräldrar blir arga när han slåss eller glada när han är snäll mot sin syster. Det är ju inte så att ett barn ska bete sig "rätt" för att föräldrarna inte ska bli arga.

Också som du beskriver att det inte riktigt funkar att prata med honom och att han svarar ja på att man får slåss. Det spelar inte så stor roll egentligen. Även om han alltid hade svarat nej så hade det inte spelat så stor roll. Han är så liten och har så mycket kvar av impulskontroll att lära att där och då spelar det ingen roll vad han vet om hur man ska bete sig. Där och då blir det annat som tar över.

Håller verkligen med om att sätta sig in i barnet situation, och också att föröka bortse från reaktionen (att han slår) och fokusera på anledningen till reaktionen. Och att komma med förslag på vad han ska göra istället.

 

[trazel]

Nu är det lite mindre åldersskillnad på mina barn, men jag insåg rätt fort att jag istället skulle berätta hur storebror skulle göra, istället för vad han inte fick. Slog han på lillebror så hjälptes vi åt att klappa fint istället etc. Tog han lillebrors grejer så hittade vi något annat till honom (till storebror alltså, lillebror hade ju grejen han tog). Som någon skrev tidigare, inte var ett ord som jag aktivt undvek.

Sen älskade storebror att få uppdrag till lillebror, "åååh, nu når jag inte kan du inte ge lillebror nappen?" och liknande.

 

[westernsuzie]

Ett 2,5-åring är också ett jättelitet barn, vars tillvaro ändrats jättemycket när ett syskon kommer in i bilden. Barn reagerar jätteolika på det och det är verkligen inte ovanligt att de reagerar som din son.

Verkligen, Det där är såå viktigt att komma ihåg! Men svårt, för helt plötsligt känns ju lilla 2,5-åringen (eller hur stort syskonet nu är) som en jätte jämfört med lilla bebisen.

Jag inser personligen i efterhand att jag ställde alldeles för höga krav på dottern som var 2 år och en månad när mellanbarnet kom. Herregud, hon var ju yngre än vår minsting som är 2 år och tre månader nu som vi ser som vår ”bebis” här hemma men jämfört med bebisen kändes hon så stor då.

 

[Kilauea]

Verkligen, Det där är såå viktigt att komma ihåg! Men svårt, för helt plötsligt känns ju lilla 2,5-åringen (eller hur stort syskonet nu är) som en jätte jämfört med lilla bebisen.

Jag inser personligen i efterhand att jag ställde alldeles för höga krav på dottern som var 2 år och en månad när mellanbarnet kom. Herregud, hon var ju yngre än vår minsting som är 2 år och tre månader nu som vi ser som vår ”bebis” här hemma men jämfört med bebisen kändes hon så stor då.

Viktigt att komma ihåg och nåt jag påminner mig själv om sen vi kom hem från BB, för på de 5 dagarna jag var ifrån honom tycktes han ha vuxit tre storlekar, minst.

Att hjälpa till gör han oftast gärna. Ikväll fick pappa sig en åhuting med pekfingret "pappa jag hämtar blöja!" så pappan fick helt enkelt sätta sig i soffan och vänta in blöja till lillasyster istället för att hämta själv .
Och sen satt vi och läste bok medan jag ammade.