Har unicitet ett egenvärde?

[gammalek]

När jag var liten var jag väldigt bestämd och egensinnig beträffande min klädsel. Vet inte var det kom ifrån egentligen, för min familj stack inte ut alls. Jag visste vad jag gillade och det var inte alls detsamma som de andra barnen. Som nio-åring älskade jag manchesterbyxor, tweedkavajer och en huvudbonad, gärna gubbkeps eller basker. En liten, knubbig flickversion av Hasse Alfredsson.

Idag är jag ointresserad av kläder och tycker att det är en pina att handla. Men jag blir galet glad när jag ser människor som klär sig annorlunda. Så jag tycker nog fortfarande att det är viktigt att odla sin egen stil. Bara det att jag blivit lat.

 

[Murphy]

Jag har i många år önskat hänga på strömmen att vara preppy och stilren, mainstream och diskret.
Lite införlivas i mitt bostadsområde enligt Bourdieus kulturella kapital med maritimt, ljuståfräsch och en liten BMW att puttra omkring i utan att väcka uppmärksamhet.

Men det skiter sig varje gång! Mest pga fattig, lite pga vettlös.
Kukade ur på bilfirman och köpte en knallröd sportkombi. Ralph Lauren-pikén blir en knallrosa golfdito i funktionsmaterial. Hemmet består av 2ndhandmöbler som är handmålade av yours truly och därför helt omaka (klimatångest = återbruk). Håret blir aldrig långt och blankt som jag så hett eftertraktar, utan rakas av i sektioner och tovas samman i dreadlocks för att jag ska orka leva med min spegelbild.

Så... för vissa är det tvärt om.
Jag önskar att jag kunde känna mig bekväm i att vara sval, tillrättalagd, trendriktig och inte vara Den Udda Fågeln i alla sammanhang. Men jag är stor i truten, extrovert, och tja... udda per se. Jag måste anstränga mig som aset för att inte sticka ut. Och det drömmer jag om, att kunna gå in i ett rum och ut igen utan att någon lägger märke till och minns mig. But it ain't gonna happen.

 

[Jozze]

En gång ringde en intervjuare mig och frågade vilket "färgtema" jag hade hemma, var det vitt, beige eller grått ganska tydligt att om man tyckte om mörkgrått, rött och grönt hade man praktiskt taget varken hem eller inredning utan kunde gå och dö i frid.

Tack för kvällens garv!

 

[cirkus]

Jag har alltid fått höra att jag inte är tillräckligt feminin, inte bryr mig tillräckligt om utseende, borde göra mer av sådant som inte är mig och mindre av allt det som är mig.

Jag kan bara inte begripa detta. Vem är det som tar sig friheten att tala om för dig hur du borde vara? Du skriver at du ALLTID fått höra - det låter som om det är många som har synpunkter - jag blir helt förstummad över vilka idioter det finns.

 

[Oldie]

@tornblomma oufit tycker jag är rätt unikt/fränt. .
Hon (o kanske hennes vänner) kör sin stil. Hade nog platsat i hennes gäng för 30 år sedan.

 

[vallhund]

Som barn gick jag på internat, katolska klosterskolor. Uniformen var plisserad mörkblå kjol samt ljusblå skjorta, vita ankelsockor o svarta skor. Jag töjde gränserna rejält, kortkort mörkblå, kortkort läderkjol samt genomskinlig ljusblå volangblus.. Där någonstans tog de goda systrarnas tålamod slut.

 

[Red_Chili]

Jag kan bara inte begripa detta. Vem är det som tar sig friheten att tala om för dig hur du borde vara? Du skriver at du ALLTID fått höra - det låter som om det är många som har synpunkter - jag blir helt förstummad över vilka idioter det finns.

Alltså, det är inte så att folk säger "Hej, du ska vara mer feminin!" speciellt ofta, men allt som oftast får jag höra att jag borde "vara lite mer si, lite mindre så" och det som jag enligt andra då borde lyfta fram är alltid(!) mer stereotypiskt kvinnligt och det som borde tonas ner (eller tas bort helt) är sådant som generellt sett ses som manligt. Ofta är det folk som tycker att de ska hjälpa mig. De anser att de kommer med "goda råd" kring hur jag ska lyckas bättre med... vad det nu än må vara.

Det är aldrig från mina närmsta vänner (de hade inte varit mina nära vänner om de inte gillat mig som jag är), men det är bekantingar, män i största allmänhet och när jag pluggade fick jag höra det konstant från lärare. På mitt jobb är jag också befriad från sådant. Tyvärr gör det där att jag undviker att ta kontakt med nya människor och får på så sätt svårt att hitta nya vänner osv, trots att jag verkligen tycker om att umgås med andra. Jag vet att det är mer troligt att de nya kommer se mig som skitskum och något projekt att ändra på istället för att tycka om mig som jag är.

 

[cirkus]

Alltså, det är inte så att folk säger "Hej, du ska vara mer feminin!" speciellt ofta, men allt som oftast får jag höra att jag borde "vara lite mer si, lite mindre så" och det som jag enligt andra då borde lyfta fram är alltid(!) mer stereotypiskt kvinnligt och det som borde tonas ner (eller tas bort helt) är sådant som generellt sett ses som manligt. Ofta är det folk som tycker att de ska hjälpa mig. De anser att de kommer med "goda råd" kring hur jag ska lyckas bättre med... vad det nu än må vara.

Det är aldrig från mina närmsta vänner (de hade inte varit mina nära vänner om de inte gillat mig som jag är), men det är bekantingar, män i största allmänhet och när jag pluggade fick jag höra det konstant från lärare. På mitt jobb är jag också befriad från sådant. Tyvärr gör det där att jag undviker att ta kontakt med nya människor och får på så sätt svårt att hitta nya vänner osv, trots att jag verkligen tycker om att umgås med andra. Jag vet att det är mer troligt att de nya kommer se mig som skitskum och något projekt att ändra på istället för att tycka om mig som jag är.

Ah jag fattar. Jag undrar om jag är immun på mot såna goda råd eller bara inte tolkar in samma saker. Jag har nog aldrig hört eller tolkat folks råd om hur jag ska göra som en kritik mot min person och att jag ska ändra mig, snarare än göra på ett annat sätt. Jag har inte särskilt många stereotypa kvinnliga drag och har nog bara en gång hört att jag borde göra på ett annat sätt för att lyckas - det var 1988 (!) när jag sökte ett jobb och borde klä upp mig på nästa intervju om jag ville ha jobbet. Jag köpte mig en klänning och fick jobbet. Sen hade jag jeans alla andra dagar

 

[Gry]

Jag är lite estet och gillar kreativitet, därför uppskattar jag verkligen lekfull inredning. Det är alltid snyggt med välstylade rum men roligast är när det är personligt och lekfullt.

I vårt hus som vi sålde precis hade vi ett rum med en engelsk turkos tapet med rosa flamingos på. På två av väggarna. De andra två målade vi vita på trä. Till det målade vi ett matchande rosa golv. En svulstig grå soffa med massor av till tapeten matchade kuddar, ett kinskåp och en massa inramade foton i svartvitt. Låter brokigt men det höll ihop.

I matrummet hade vi gammaldags tapeter med rosor på, och på en av väggarna hängde hemmagjorda skåp av gamla fönster med originalfärg (vita, gråa och gammaldags gröna). Vita möbler till och silver i dekoration.

I ett annat rum hade vi gjort en bokhylla av SJ-pallskragar. Övrigt gick rummet i engelsk stil och äkta mattor. På väggarna hade jag tagit stigläder och satt upp och hade utländska tidningar i. Och, förlåt mig!!!, uppstoppade djur, bl.a. en grävling, ett enormt horn från en hjort, och researtefakter. En annan bokhylla gjorde vi av två gamla trästegar. Jag hade också ärligt stulit bilder på mina favoritförfattare och satt bakom ram bredvid bokhyllan.

Vi bodde i åtta rum, och alla rum var lite olika. Det gick ändå. Temat var lekfullt, kreativt och galet. Men i övrigt hängde det nog inte ihop.

Nu bor vi i en lägenhet och jag har killed so many darlings att jag nästan gjort våld på mig själv. Men vi har fått ihop det hyfsat med en röd tråd, och i princip inget galet alls. Lite tråkigt men det går.

 

[Stefffie]

Jag far nog landa i att unicitet har ett egenvarde i att det hade varit valdigt monotont och oinspirerande om alla faktiskt bar samma uniform dag ut och in.
Jag ar inte sa brydd om vad folk har pa sig (salange det inte ar otroligt opassande for tillfallet - badklader i regningt November kommer fa mig att undra en del), men klar mig sjalv ganska neutralt och utan intresse att ha en signaturstil eller att pa nagot satt sticka ut. Pa jobbet har jag morka byxor, svarta skor och blus - i kallare tider med en jumper (i gratt, blatt eller gront) over - mitt intresse ligger i att det ar latt att handla och att allt funkar med allt nar jag klar pa mig pa morgonen.
Nagot storre variation pa fritiden, men jag bar klader tills de bokstavligen faller sonder, och sorterar inte ut klader for att jag "trottna pa dem" - det som gar till valgorenhet ar det som inte passar langre.
Sa, latt och okomplicerat for mig, men jag onskar inte att alla klar sig som mig!

 

[karamelldrottningen]

Alltså, det är inte så att folk säger "Hej, du ska vara mer feminin!" speciellt ofta, men allt som oftast får jag höra att jag borde "vara lite mer si, lite mindre så" och det som jag enligt andra då borde lyfta fram är alltid(!) mer stereotypiskt kvinnligt och det som borde tonas ner (eller tas bort helt) är sådant som generellt sett ses som manligt. Ofta är det folk som tycker att de ska hjälpa mig. De anser att de kommer med "goda råd" kring hur jag ska lyckas bättre med... vad det nu än må vara.

Det är aldrig från mina närmsta vänner (de hade inte varit mina nära vänner om de inte gillat mig som jag är), men det är bekantingar, män i största allmänhet och när jag pluggade fick jag höra det konstant från lärare. På mitt jobb är jag också befriad från sådant. Tyvärr gör det där att jag undviker att ta kontakt med nya människor och får på så sätt svårt att hitta nya vänner osv, trots att jag verkligen tycker om att umgås med andra. Jag vet att det är mer troligt att de nya kommer se mig som skitskum och något projekt att ändra på istället för att tycka om mig som jag är.

Det där tycker jag låter jättekonstigt. Få ”goda råd” från bekanta, vad är grejen? Du duger inte som du är? Ett gott råd råd till dem: sluta bete er som idioter.

 

[monster1]

Jag tycker det är spännande med saker som bara finns i ett exemplar eller som är handgjorda så ett objekt aldrig ser ut som ett annat. Dessutom är de ju en förlängning av den som skapat objektet. Märket efter handen som gjort något är väldigt spännande tycker jag jämfört med saker som gjorts i fabrik/många efter samma mall. Det ger helt enkelt något annat än prefabricerade saker, de kan absolut vara fina och jag har såklart massor av älskade ting som är finns i miljoner upplagor men inte lika värdefulla som de ting som endast finns i en upplaga.

 

[Red_Chili]

Ah jag fattar. Jag undrar om jag är immun på mot såna goda råd eller bara inte tolkar in samma saker. Jag har nog aldrig hört eller tolkat folks råd om hur jag ska göra som en kritik mot min person och att jag ska ändra mig, snarare än göra på ett annat sätt. Jag har inte särskilt många stereotypa kvinnliga drag och har nog bara en gång hört att jag borde göra på ett annat sätt för att lyckas - det var 1988 (!) när jag sökte ett jobb och borde klä upp mig på nästa intervju om jag ville ha jobbet. Jag köpte mig en klänning och fick jobbet. Sen hade jag jeans alla andra dagar

De kanske har gett upp? Nämen. Det låter skönt att ha det så!

Det där tycker jag låter jättekonstigt. Få ”goda råd” från bekanta, vad är grejen? Du duger inte som du är? Ett gott råd råd till dem: sluta bete er som idioter.

Precis så. Och då är det inte så "svepande" som @cirkus beskrev om att tex klä upp sig, utan det är mer specifikt "Det vore så mycket bättre om du åtminstone ibland kunde gå i några fina klackskor" eller liknande. Alltså blir det inte "klä upp mig" enligt min egna stil, utan enligt deras tankar kring hur det ska vara. Jag har även helt slutat prata med vissa bekantingar om mitt jobb, eftersom jag (bara av att beskriva en vanlig arbetsdag) får höra från dem att jag ska passa mig, att jag inte får "ta så mycket plats", att det inte passar sig att bete sig så som jag gör osv. Att de på jobbet gillar det jag gör, det lyssnar inte bekantingarna på. Jag är "för mycket" enligt dem och det kan omöjligt passa sig. Jag vet också att om jag hade varit en man och beskrivit samma sak så hade bekantingarna inte reagerat öht. Det får mig att tröttna totalt.

 

[cirkus]

De kanske har gett upp? Nämen. Det låter skönt att ha det så!


Precis så. Och då är det inte så "svepande" som @cirkus beskrev om att tex klä upp sig, utan det är mer specifikt "Det vore så mycket bättre om du åtminstone ibland kunde gå i några fina klackskor" eller liknande. Alltså blir det inte "klä upp mig" enligt min egna stil, utan enligt deras tankar kring hur det ska vara. Jag har även helt slutat prata med vissa bekantingar om mitt jobb, eftersom jag (bara av att beskriva en vanlig arbetsdag) får höra från dem att jag ska passa mig, att jag inte får "ta så mycket plats", att det inte passar sig att bete sig så som jag gör osv. Att de på jobbet gillar det jag gör, det lyssnar inte bekantingarna på. Jag är "för mycket" enligt dem och det kan omöjligt passa sig. Jag vet också att om jag hade varit en man och beskrivit samma sak så hade bekantingarna inte reagerat öht. Det får mig att tröttna totalt.

Vilka genuint konstiga människor du har runt dig.

 

[Red_Chili]

Vilka genuint konstiga människor du har runt dig.

Yep. Jag undviker dem dock i möjligaste mån.

 

[karamelldrottningen]

De kanske har gett upp? Nämen. Det låter skönt att ha det så!


Precis så. Och då är det inte så "svepande" som @cirkus beskrev om att tex klä upp sig, utan det är mer specifikt "Det vore så mycket bättre om du åtminstone ibland kunde gå i några fina klackskor" eller liknande. Alltså blir det inte "klä upp mig" enligt min egna stil, utan enligt deras tankar kring hur det ska vara. Jag har även helt slutat prata med vissa bekantingar om mitt jobb, eftersom jag (bara av att beskriva en vanlig arbetsdag) får höra från dem att jag ska passa mig, att jag inte får "ta så mycket plats", att det inte passar sig att bete sig så som jag gör osv. Att de på jobbet gillar det jag gör, det lyssnar inte bekantingarna på. Jag är "för mycket" enligt dem och det kan omöjligt passa sig. Jag vet också att om jag hade varit en man och beskrivit samma sak så hade bekantingarna inte reagerat öht. Det får mig att tröttna totalt.

Du är kanske ett hot? Lite för awesome och sticker ut i deras ögon och då behöver de ”leta fel” och även påtala de för dig.
Fult gjort. Och riktigt småaktigt.

 

[Kattennizze]

Varning för luddigt inlägg, men jag hoppas att min frågeställning ska bli tydlig.

När man pratar om stil så hör jag ofta folk säga att de inte vill se ut "som alla andra". Eller ha samma inredning som alla andra, göra som alla andra osv. Unicitet verkar ha fått ett hög status hos många. Tanken dök upp åter igen när den klassiska Mulberry Bayswater väskan diskuterades i shoppingtråden. En klassisk väska som "många" har.

Personligen har jag nämligen aldrig lagt något värde vid just unicitet, utan snarare vid att saker och ting ska vara personliga. Ovidkommet om det då är unikt eller inte alls unikt. När min bror gifte sig och hade ett väldigt stort och klassiskt bröllop så valde hans fru att ha en fiskbensfläta i håret, och sa att i allt det här stora och traditionella så ville hon ha någonting som kändes som "hon" och knöt an till hennes person. I min väldigt klassiska (och extremt vanliga) inredning hemma står ett ganska fult litet Eiffeltorn som påminner mig om en ensamresa till Paris som jag gjorde för ett par år sedan. Jag tänker att i dessa fall så har vi valt något som är personligt, men om det är unikt är oviktigt. Jag älskar Mulberry Bayswater väskan och om det är unikt eller inte är oviktigt. Det är personligt för mig, även om det även är personligt för många andra också. Jag har inga problem med "sno stilen" guider, eftersom jag är ganska dålig på att plocka ihop en snygg outfit själv så är det ju alldeles ypperligt med en steg för steg guide. Jag har alltid tänkt att så länge jag gör personliga val, baserat på vad jag själv gillar, så är det oviktigt hur många andra som gillar det också. Sedan kan det sticka ut med lite udda saker i min stil också men då är det samma sak där, val jag gjort för att jag själv gillat det och inte nödvändigtvis för att det är unikt.

Hur tänker ni? Har unicitet ett egenvärde när ni väljer stil på kläder, accessoarer, inredning mm? Undviker ni sådant som är mainstream? Varför, varför inte? Om det inte har ett egenvärde, anser ni att det är en trevlig bieffekt?

Jag tänker att jag är rätt unik i min ovilja att konsumera en massa. Att jag är rätt extrem politiskt. Att jag verkligen försöker stå ut med att inte renovera och att köra en skruttig bil. Folk stör sig som fan på det i min omgivning har jag märkt. och att jag köper det jag behöver begagnat och ärver gärna släktingars gamla kläder när de ledsnat till deras stora fasa.

 

[Nepenthe]

Inte för min del, väljer det jag tycker om.
Ofta har jag kläder från H&M och det vanliga utbudet där är ganska massproducerat.
Saker hemma är endel som jag ärvt, många reagerar på min kista men den är för mig finast eftersom min mormor hade den när hon reste

 

[Cambiaso]

Inte för min del, väljer det jag tycker om.
Ofta har jag kläder från H&M och det vanliga utbudet där är ganska massproducerat.
Saker hemma är endel som jag ärvt, många reagerar på min kista men den är för mig finast eftersom min mormor hade den när hon reste

Förstår att det troligen inte är en kista av DEN typen, men vissa har ju faktiskt just det...

 

[Jenka]

Jag har ingen strävan själv efter att vara unik i min stil. Inte efter att passa in precis i en mall heller eller absolut följa mode (dock påverkas jag såklart av det iom att det finns runt en).

Däremot uppskattar jag andra med unik stil. Mest tror jag för att (oftast/antar jag) är mer medvetet och ett intresse och just starka intressen tilltalar mig rejält.