Bukefalos 28 år!

Har unicitet ett egenvärde?

Jag är inne på samma som en del andra här. Mainstream ser olika ut i olika miljöer/grupper etc. Sambo och jag är fd Stockholmare som gillar vissa märken på kläder och viss typ av stil. Jämför vi oss med folk i affären här sticker vi ut rejält. I Stockholm hade vi varit typ osynliga klädmässigt.
I alternativa kretsar hade vi också stuckit ut.

Förut när jag hann med mitt klädintresse stack jag ofta ut. Inte för att jag ville just det. Men jag tycker om lite färgglada kläder, mönster och blandar lite olika stilar. Jag är estet och kreativ. Så det är eg ett intresse jag saknar men inte hinner med nu.
Jag har också ett utseende som sticker ut lite. Så även om jag kör mainstream-kläder sticker jag ut.

Jag köper det jag gillar. Jag tycker om att skapa på olika vis. Så jag målar och gör annan konst till hemmet, gör om kläder och smycken etc.
Då kan det ju såklart bli unikt. Jag har också en del unika minnessaker.

Att bara köpa klassiska smycken till mig är inte direkt lyckat.
Mitt absoluta favoritsmycke har jag haft snudd på dagligen i ca 10-15 år.
Det är en liten fjäder i guld från Alex Monroe. Den är jag.
Så att köpa smycken till mig är svårt. Jag vill ha ngt personligt där.
 
Jo för de som hade råd. Det var status.
Numer har man skåpen fulla med prylar och det är snarare mer ”fint” att bara ha lite och enhetligt.

Jag härstammar från väldigt fattiga släkter på båda sidorna. Jag kan verkligen se min farmor vara mycket försiktig med de dyrbara snapsglasen (förutom då att det är snapsglas... hon och hennes far var godtemplare ;) det gick inte i arv :D).
 
Varning för luddigt inlägg, men jag hoppas att min frågeställning ska bli tydlig.

När man pratar om stil så hör jag ofta folk säga att de inte vill se ut "som alla andra". Eller ha samma inredning som alla andra, göra som alla andra osv. Unicitet verkar ha fått ett hög status hos många. Tanken dök upp åter igen när den klassiska Mulberry Bayswater väskan diskuterades i shoppingtråden. En klassisk väska som "många" har.

Personligen har jag nämligen aldrig lagt något värde vid just unicitet, utan snarare vid att saker och ting ska vara personliga. Ovidkommet om det då är unikt eller inte alls unikt. När min bror gifte sig och hade ett väldigt stort och klassiskt bröllop så valde hans fru att ha en fiskbensfläta i håret, och sa att i allt det här stora och traditionella så ville hon ha någonting som kändes som "hon" och knöt an till hennes person. I min väldigt klassiska (och extremt vanliga) inredning hemma står ett ganska fult litet Eiffeltorn som påminner mig om en ensamresa till Paris som jag gjorde för ett par år sedan. Jag tänker att i dessa fall så har vi valt något som är personligt, men om det är unikt är oviktigt. Jag älskar Mulberry Bayswater väskan och om det är unikt eller inte är oviktigt. Det är personligt för mig, även om det även är personligt för många andra också. Jag har inga problem med "sno stilen" guider, eftersom jag är ganska dålig på att plocka ihop en snygg outfit själv så är det ju alldeles ypperligt med en steg för steg guide. Jag har alltid tänkt att så länge jag gör personliga val, baserat på vad jag själv gillar, så är det oviktigt hur många andra som gillar det också. Sedan kan det sticka ut med lite udda saker i min stil också men då är det samma sak där, val jag gjort för att jag själv gillat det och inte nödvändigtvis för att det är unikt.

Hur tänker ni? Har unicitet ett egenvärde när ni väljer stil på kläder, accessoarer, inredning mm? Undviker ni sådant som är mainstream? Varför, varför inte? Om det inte har ett egenvärde, anser ni att det är en trevlig bieffekt?
Hade aldrig hört talas om unicitet.

Jag tror nog att jag i allmänhet går omkring och ser ut som så mycket jag att det spelar noll roll om någon annan har en likadan väska (har någon Mulberry som jag ser att andra har ibland också, kan gå med både den och Barbourjacka och RM Williams och fortfarande se ut mig själv.).

Å andra sidan har jag aldrig inrett ett hem, klätt mig, eller haft ett bröllop som är så "normalt" att det behöver någonting unikt för att göra det till "mig". Har heller aldrig varit hemma hos någon eller varit på ett bröllop som varit så berövat all personlighet att någonting extra "jag" skulle behövts.

Kan det vara mer av ett problem för yngre som följer modetidningar och inreder allting nytt när de flyttar? Köper nya möbler hela tiden på samma affärer som sina vänner? En gång ringde en intervjuare mig och frågade vilket "färgtema" jag hade hemma, var det vitt, beige eller grått :confused: ganska tydligt att om man tyckte om mörkgrått, rött och grönt hade man praktiskt taget varken hem eller inredning utan kunde gå och dö i frid.

Jag äger ett par möbler från IKEA men i övrigt är jag ju ensam om mina tavlor och möbler bara utan att ha ansträngt mig.

Så jag köper saker och kläder jag gillar utan att bry mig om hur de "reflekterar min person".
 
Jag är uppvuxen med att det var positivt att inte göra eller vara som alla andra, inte gå i flock. Mamma brukar säga att hennes uppfostringsmetod kan sammanfattas i meningen "var inte ett får Görel". Och det började ju med att de gav mig ett ovanligt namn.

Sen har det fortsatt av bara farten. Jag var punkare i tonåren, sedan svartrockare. På 80-talet när det var pastellmode och jag ville ha tajta svarta kläder lärde jag mig att sy och rita mina egna kläder. Numera är har jag tonat ner hur jag klär mig, men jag följer fortfarande inte moden och vet ingenting om märken. Bryr mig om färg och skärning, inte företag.

Hemma har jag en blandning av second hand, Ikea, containerfynd och en del har jag målat. Skulle aldrig kunna sätta upp en bild från Ikea på väggen, där har jag foton och affischer som betyder något, som sista kvällen på Ultrahuset (punkställe i Stockholm som brann för 30 år sedan).

Jag har helt enkelt fått med mig ända från födseln att det har ett egenvärde att avvika från mängden och det är där jag känner mig bekväm. Det absolut värsta jag skulle kunna tänka mig är att behöva ha uniform, att se ut som alla andra.
 
Nu när jag tänker efter, och läser vad ni skriver, så kan ju unicitet ha ett egenvärde på så sätt att det breddar intrycken i livet. Ser allting likadant ut så kanske det blir trist efter en tid, och att hjärnan (kreativiteten och fantasin kanske) stimuleras mer av att få se nytt och olika av saker och ting.

Sen är det nog ändå så att design hamnar över det på listan av vad som blir viktigt för mig, och kommer ändå före när valet ska göras. Men det är intressant att fundera på.
Jag tror att om man bara rätt och slätt strävar efter att verka unik kan man i slutänden råka hamna i fällan att man ser likadan ut som alla andra som bara strävar efter att se unika ut.

Jmf unika, äldre, barnnamn som har en tendens till att bli väldigt populära för alla tycker att de är unika samma år.
 
Min ingång i en sådan frågeställning är att jag kommer ifrån en alternativ bakgrund när jag var yngre. Där strävade man ju ofta efter att se unik ut, och visst, ofta såg man ju unik ut om man jämförde med mainstreammänniskor, men inte om man jämför med personer i subkulturen man tillhörde. Kommer alltid att tänka på en full snubbes reflektioner över Arvikafestivalen, där han kommenterade att det är många som tänker att de ska vara så annorlunda med en vit sjuksköterskeklänning i lack och ha BÅDE en röd och en grön strumpa. Problemet var ju bara att det var mängder som såg ut sådär, så ingen stack ut på det sättet de så gärna ville. Nu när jag är äldre så kör jag på någon avskalad version av mitt gamla alternativa jag, fortfarande svart långt hår, nästan uteslutande svarta kläder men på ett mer diskret (och mer påklätt) sätt. Uppskattar även när modet går åt ett håll som jag gillar, för det är enklare att shoppa helt enkelt. För mig känns det inte som jag om jag avviker för mycket från min standardstil, men jag försöker inte aktivt sticka ut längre.
Puckotvåa på den. Det var det jag menade ovan. Typ.
 
Jag skulle absolut inte säga att unicitet har ett egenvärde för mig, eller att det är något jag strävar efter.
Däremot råkar det ofta bli så att jag ändå har en något utstickande stil, och jag köper medvetet inte exakt det som är allra mest inne. Utgångspunkten är att jag ska gilla klädesplagget/saken, men i andra hand tittar jag också på "är det 10 000 andra som har just denna?" då kanske jag inte köper den, enkom därför.

Min klädstil är stilrent feminim. Min signaturstil är marin eller mörkgrå kritstrecksrandig kavaj, dito skjorta/t-shirt i antingen blått eller ljusrosa, gråa highwaistjeans och ljusbruna jordphursskor. Till detta har jag alltid min stora svarta Day Birger et Mikkelsen väska.

När det kommer till smycken har jag alltid 2 par små (olika storlekar) silvercreoler i hamrad design i öronen, och mitt egendesignade halsband bestående av en rätt grov ärtlänk och en tjock/tung ring med H.Hs riktiga namn graverat.

Mitt hem...Well. Det ser ut som en korsning av kråkslott, sentida designmuseum och allmänt kaos. :p De allra flesta möblerna är från mina föräldrars ungdomslägenheter alt. från deras respektive förhållanden före det med varandra. Så de flesta möblerna är alltså från 70-80-talen. Det lilla som är köpt under min livstid kommer från Ikea. Tapeter, väggfasta skåp/garderober, kakel, golv och vissa lampor är från förra ägaren, tillika Kråkslottets byggherre som bodde här från att det stod klart 1983-85 fram tills 1997.
 
Har faktiskt fått kommentarer om att det är annorlunda hemma hos mig. Inredningsmässigt alltså. Detta är inget jag själv har tänkt på så direkt men antar att det är ganska personligt.
Mycket rött, en del finsk design. Mattor/bonader på vissa väggar, konst som sticker ut och viss konst som ser ut som nån mormor har valt. Sen möbler från olika epoker blandat med svenska klassiker. Arvegods är det mesta. Inte mycket Ikea-möbler men köpte 4 bokhyllor med glas på framsidan där det står att det är ikeas, troligtvis från 80 eller 90-talet.
Massor med hästprylar som skulpturer, bilder, kuddar, plädar osv.
Klädmässigt har jag nästan alltid samma kläder. Jättetråkigt men praktiskt. Trots välfylld garderob kanske ska tilläggas.
 
Har faktiskt fått kommentarer om att det är annorlunda hemma hos mig. Inredningsmässigt alltså. Detta är inget jag själv har tänkt på så direkt men antar att det är ganska personligt.
Mycket rött, en del finsk design. Mattor/bonader på vissa väggar, konst som sticker ut och viss konst som ser ut som nån mormor har valt. Sen möbler från olika epoker blandat med svenska klassiker. Arvegods är det mesta. Inte mycket Ikea-möbler men köpte 4 bokhyllor med glas på framsidan där det står att det är ikeas, troligtvis från 80 eller 90-talet.
Massor med hästprylar som skulpturer, bilder, kuddar, plädar osv.
Klädmässigt har jag nästan alltid samma kläder. Jättetråkigt men praktiskt. Trots välfylld garderob kanske ska tilläggas.

Det låter helt underbart :love:

Tja, när man ser hur det ser ut inne här (dvs när jag städat...) så är det väl inte direkt standard... någonstans :DJag håller på att åtgärda skadan som tillfogades mitt stackars hus när de renoverades på 70-talet... men furupanelen i hallen stays :p Den är unik, den tillverkas inte längre eftersom den sågen är nerlagd :love:
 
Jag tycker det är väldiga markörer med både inredning och klädstil.
Det finns säker dom som tycker att de har ett unikt inrett hem/klädstil medan andra tycker det är väldigt mainstream, helt beroende på vilken miljö som man själv rör sig i.
 
Jag är konstnär och har många konstnärsvänner. Så mitt hem är unikt, fullt av konst och konsthantverk av olika slag. Bor dock i en miljonprojektlägenhet, så själva lägenheten är definitivt inte unikt. Men att min inredning är unik har ingen betydelse i sig, utan det som spelar roll är att den är fylld av saker som har en personlig betydelse för mig. Varje detalj berättar en historia eller påminner mig om en vän, det har betydelse.

Mina kläder är inte så unika, men jag tycker det är lite pinsamt när någon annan har samma kappa som mig. Vet inte varför det skulle vara pinsamt, men ilar i kroppen av skam gör det ändå.
 
Här är en som försöker reda lite i begreppen och olika typer av väden:

Munus-Vinas, Salvador (2005) Contemporary Theory of Conservation
 
Jag tänker mig att jakten på det unika hänger ihop med att det svåruppnåerliga mer eller mindre alltid blir mer åtråvärt. Något som halva bekantskapskretsen har hemma känns dessutom varken särskilt exklusivt eller är särskilt användbart för att signalera sin egen, personliga smak.

Själv är jag tämligen mainstream i min stil, men jag vill inte köpa exakt samma produkt som många redan har och föredrar helt klart saker med någon detalj som sticker ut och skiljer sig lite grann från mängden. Det är också skillnad på vad det är för produkt; jag har inget som helst behov av att vara unik i basprodukter som strumpor och Bregott.

Jag gillar även äldre grejer och arvegods då de båda är mer unika och dessutom ofta har någon sorts historia.
 
Hur tänker ni? Har unicitet ett egenvärde när ni väljer stil på kläder, accessoarer, inredning mm? Undviker ni sådant som är mainstream? Varför, varför inte? Om det inte har ett egenvärde, anser ni att det är en trevlig bieffekt?

Jag upplever ofta att vara unik mest är eftersträvansvärt så länge det faller inom normativa ramar, oavsett om det gäller kläder, smink eller inredning. När det unika bryter av för mycket klassas det i stället som smaklöst eller provocerande.

Min stil sticker ut på stan men är i sin subkultur ganska uniform. Det är mest trevligt när modet faller samman med min smak, då kan jag bunkra upp med plagg för flera år framöver :D Jag är van att få alla sorters kommentarer kring min stil av främlingar och det negativa bottnar oftast i en rädsla/oförståelse för det avvikande. Positiva kommentarer handlar nästan alltid om att just våga sticka ut och självklart gör det mig glad att höra att någon tycker om min stil, framför allt om det inspirerar någon annan att också gå sin egen väg men jag är aldrig ute efter bekräftelse, jag är bara mig själv.

Lägenheten är ett ständigt projekt som jag, i min inredningsiver, hoppas aldrig blir färdig. Vi lever i ett maximalistisk kaos av böcker, musik, tavlor och prylar som har stor personlig betydelse. Jag älskar konst och hade gärna investerat i tavlor men loppisfynd, affischer och art prints funkar också. Om trenderna svänger åt mitt håll är det en bonus på samma vis som med kläder, status/märke är det sista jag reflekterar över (men jag ogillar loggor). Hittar jag något nytillverkat/massproducerat i butik så utgår jag från att fler kommer ha samma pryl hemma, det är ju så det funkar.

Roligast är ändå att hitta saker begagnat, både för plånboken och ur miljösynpunkt men framför allt för att gamla möbler bär på egna berättelser. Jag vill ha några svulstiga, antika rokokomöbler men utbudet är skralt i min region så tills vidare får ikea-möbler samsas med arvegods.
 
Alltså. Jag önskar att jag kunde vara lite mer avslappnat "Det spelar ingen roll om andra gör likadant eller inte". Men jag kan inte. Jag är som fast i en evig trotsålder. En liten trotsig skitunge som förr kallades "Fröken varför" av farsans kollegor eftersom jag alltid frågade just "Varför?" till allt och ibland gör tvärt emot bara för att visa att det faktiskt går hur bra som helst.

Jag gör visserligen inte så mycket häftigt som att ha en utstickande klädstil eller fascinerande konstverk på väggarna i hemmet, men jag lyckas ändå aldrig riktigt passa in. Jag har alltid fått höra att jag inte är tillräckligt feminin, inte bryr mig tillräckligt om utseende, borde göra mer av sådant som inte är mig och mindre av allt det som är mig. Eftersom jag ganska tidigt konstaterade att andra är idioter och att jag känner mig som mest levande när jag struntar i andras tankar om sådant så har det också blivit så att jag ifrågasätter andras motiveringar och mina egna val väldigt mycket. Jag frågar ofta mig själv varför jag tycker om något, varför jag vill göra vissa saker osv.

Nackdelen med allt det tänket är att det stundtals ger mig extrem beslutsångest om... allt.
 

Liknande trådar

Tjatter Corona i Stallet Stall Vårlyckans ridskolechef Christian Grey, har länge ignorerat alla Coronadirektivt och ridskolan har efter...
40 41 42
Svar
836
· Visningar
27 564
H
Övr. Hund Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig fullkomligt som en idiot som gjort tvärtemot det jag hållt stenhårt på tills för några dagar...
Svar
16
· Visningar
3 319
Senast: Hjalti
·
  • Låst
Övr. Barn Jag stjäl ett inlägg från Anna Wahlgrens sida där en person berättar om sitt liv som icke-curlande mamma. Det skulle vara intressant att...
2 3
Svar
44
· Visningar
7 434
Senast: Luff
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp