Hur bota ras-skräck hos unghund?

spinxx

Trådstartare
Så kom dagen när även vi råkade ut för lösspringande argsint hund.
Min sambo hade vår 1 åriga Franke (10kg) i koppel när två lösa BC's kommer springande. Den ena med en fresbee i munnen, stannar några meter ifrån medan den andra går fram med viftande svans (här tror jag att sambon misstar svansrörelsen för lekfull/glad) vår Franke har stannat upp och i samma sekund som han gör sig underlägsen; lägger sig ned på ena skuldran med svansen mellan benen så hugger BC fast runt hans huvud och nos. Sambon i ren chock av hundens döds-skrik sparkar undan BC'n varpå en ung kille kommer springandes runt hörnet och undrar vad som försigår... :confused:

Franke klarade sig med ytliga sår, men det ena var 0,5 cm från ögat! :nailbiting: Han var lite skakis på vägen hem men husse var noggrann med att inte ömka eller göra situationen värre än nödvändigt.

Detta var i mellandagarna, och vi har inte märkt någon skillnad på honom när det gäller hundmöten etc. tills igår, då vi mötte en BC i motionsspåret. Då gjorde han sig så liten som möjligt och ville helst stå still och gömma sig bakom mig. Jag låtsades som ingenting och hälsade på hundföraren men Franke var ambivalent och visste inte om han skulle springa, stå eller gömma sig bakom mig (ständig position snett bakom mig, där han aldrig håller hus annars) Jag har aldrig sett honom sådan. hundmötena var (och är med andra raser) lätta. Han vill fram ibland men accepterar fint att bara promenera vidare utan att jag behöver dra i kopplet.

Min fråga lyder: Hur hade ni gjort för att bota hans BC-skräck på bästa sätt?
 
Att inte bry mig om vilken ras jag möter. Ni gör hunden en tjänst om ni inte bryr er, det kommer att gå "över". Hunden lever i nuet :)
 
Nja, vissa hundar gillar inte vissa hundar. Men den som frågar gör hunden en tjänst att inte bry sig.
Min tik gillar ingen hund, och hon har inte blivit påhoppad av någon.
 
Har haft schäfer många år och det är många hundar som inte gillar att möta schäfer, för att dom har dåliga erfarenheter av just schäfer. Vilket har resulterat i att hundarna vi möter gör utfall i "försvar" till en väldigt oförstående och glad hund.

Så det går nog inte över av sig själv. Känner du någon med BC som ni kan umgås med? Så hunden kan få bli kompis med en BC?
 
När min äldsta tik kom till mig var hon rädd för alla andra hundar, men schäfrar fick hon fullständigt panik av bland annat pga usla erfarenheter och att tidigare ägare sedan inte tränat henne någonting med hundar.

När vi mötte schäfrar så försökte hon rusa iväg, tittade inte ens vart hon flög utan bara kastade sig runt helt hysteriskt, blev okontaktbar och skakade så mycket att jag är förvånad att benen ens bar henne...

Det jag gjorde var att ge henne avstånd. Vi tog omvägar vid hundmöten så att hon kom så långt ifrån som hon behövde för att känna sig trygg. Jag gav också godis för att få henne att koppla det hela till något positivt, inte allt för sällan slängde jag godiset på marken, för då var det som om hon glömde bort mötande hund.

Det tog visserligen tid, framförallt eftersom vi sedan råkade ut för en hel rad av riktigt otrevliga händelser med schäfrar utan att någonsin möta någon som betedde sig ens halvhyfsat. Men, nu när hon blivit lugn i möten med andra hundar så går schäfermötena bättre, och tex i förra veckan när vi faktiskt såg en som uppförde sig bra, då behövde jag knappt öka avståndet vid mötet.

Kort sagt: istället för att inte låtsas om någonting, jobba för att få hunden att förknippa möten med något positivt :)
 
Att inte bry mig om vilken ras jag möter. Ni gör hunden en tjänst om ni inte bryr er, det kommer att gå "över". Hunden lever i nuet :)


Att hundar "lever i nuet" är inte att jämföra med att de inte har minnesbilder. De kan absolut få allt ifrån kortvariga till permanenta rädslor/problem av händelser/trauman.
Det är inte alls ovanligt att hundar har svårt att släppa minnesbilder av obehag.
På mentaltester och beteendebeskrivningar mäter man bla individens förmåga att avreagera för att se hur den hanterar minnesbilder.

Det är inget självklart i att ett obehag går över av sig själv med tiden. Ffa inte om hunden upplevt det som ett trauma.
 
Så det går nog inte över av sig själv. Känner du någon med BC som ni kan umgås med? Så hunden kan få bli kompis med en BC?
Nej, tyvärr inte.
Och det känns lite risky att chansa på att snäll verkligen är snäll om man frågar någon med BC som man möter ute. Räcker ju med att den är liiite obalanserad/plump för att skapa oro eftersom Franke inte är i sitt normala sinnestillstånd redan i inledningen av mötet, utan är rädd/beredd att fly eller fightas. Svårt!
 
Nej, tyvärr inte.
Och det känns lite risky att chansa på att snäll verkligen är snäll om man frågar någon med BC som man möter ute. Räcker ju med att den är liiite obalanserad/plump för att skapa oro eftersom Franke inte är i sitt normala sinnestillstånd redan i inledningen av mötet, utan är rädd/beredd att fly eller fightas. Svårt!

Om du inte känner någon som du vet har en trevlig BC, lägg krut på att göra mötena till positiva upplevelser som @Red_Chili beskrev ovan.
 
Nej, tyvärr inte.
Och det känns lite risky att chansa på att snäll verkligen är snäll om man frågar någon med BC som man möter ute. Räcker ju med att den är liiite obalanserad/plump för att skapa oro eftersom Franke inte är i sitt normala sinnestillstånd redan i inledningen av mötet, utan är rädd/beredd att fly eller fightas. Svårt!

Ta kontakt med brukshundklubbarna i närheten och se om någon som tränar där har BC? Tänker att han framförallt nu i början inte behöver umgås med en BC utan mest se dom på det avstånd han klarar av och se att hunden/hundarna inte bryr sig om honom. Där kan du även göra situationen extra positiv med godis så han förknippar BC med trevligheter ist för obehag.
 
Nu har jag ju inte sett TS hund, så jag gissar. Jag hade tagit över hundmötena. Här ignoreras ingenting, utan du som förare är väldigt aktiv. Behöver din hund mer spejs, vilket den antagligen gör, ge den mer spejs direkt. Ponera att du går på en vanlig cykelväg, du ser att en hundmöte är på G. Fäst blicken på din egen hund. Styvar den till sig, så går du genast av cykelvägen och marscherar i raskt takt rakt ut i skogen. Ditt kroppsspråk ska tydligt, vi ska inte var här. Din hund ska alltid vara längst bort sett från den andre hunden. Du kombinerar din hjälp med ett krav. Ungefär: "Matte/husse hjälper dig med mer spejs, i gengäld så håller du blicken på matte, inte på den andra hunden". Det här innebär att du aldrig släpper fram din hund, den får aldrig "leda expeditionen" vid hundmöten. Även min hane som är safe när det gäller hundmöten möter aldrig en hund på samma sida, han är alltid längst ut. Och jag går alltid i en båge, om så bara en liten knyck som knappt märks från den mötande. Samt att jag kräver att han är vid min sida. Gör man en deal med hunden på det här sättet så klarar man hundmötena galant. Men du måste träna på de hundmöten som funkar, för att klara de som inte funkar. I det här fallet när du möter en BC så ska avtalet mellan dig och din hund redan vara avklarat.
Möter jag en lös hund, gäller ett annat avtal. Jag tar min hund på ett kort koppel, drar honom bakom mig. Sträcker upp mig och blir stor och ilsken mot den andre hunden. Här ska min hund i princip veta, att kommer den andra fram till oss så sparkar jag den hunden till nästa kommun. Bråkar man med min hund, så bråkar man med mig. Detta brukar jag, högljutt, informera de mötande hundägarna om.
Självklart så sparkar jag inga hundar, men det är nog mer för att med attityd kommer man långt. Jag har aldrig behövt.
 
Så kom dagen när även vi råkade ut för lösspringande argsint hund.
Min sambo hade vår 1 åriga Franke (10kg) i koppel när två lösa BC's kommer springande. Den ena med en fresbee i munnen, stannar några meter ifrån medan den andra går fram med viftande svans (här tror jag att sambon misstar svansrörelsen för lekfull/glad) vår Franke har stannat upp och i samma sekund som han gör sig underlägsen; lägger sig ned på ena skuldran med svansen mellan benen så hugger BC fast runt hans huvud och nos. Sambon i ren chock av hundens döds-skrik sparkar undan BC'n varpå en ung kille kommer springandes runt hörnet och undrar vad som försigår... :confused:

Franke klarade sig med ytliga sår, men det ena var 0,5 cm från ögat! :nailbiting: Han var lite skakis på vägen hem men husse var noggrann med att inte ömka eller göra situationen värre än nödvändigt.

Detta var i mellandagarna, och vi har inte märkt någon skillnad på honom när det gäller hundmöten etc. tills igår, då vi mötte en BC i motionsspåret. Då gjorde han sig så liten som möjligt och ville helst stå still och gömma sig bakom mig. Jag låtsades som ingenting och hälsade på hundföraren men Franke var ambivalent och visste inte om han skulle springa, stå eller gömma sig bakom mig (ständig position snett bakom mig, där han aldrig håller hus annars) Jag har aldrig sett honom sådan. hundmötena var (och är med andra raser) lätta. Han vill fram ibland men accepterar fint att bara promenera vidare utan att jag behöver dra i kopplet.

Min fråga lyder: Hur hade ni gjort för att bota hans BC-skräck på bästa sätt?

Åh, så svårt! Min tax blev attackerad för 7 år sedan eller så, det var tre lösa hundar som rusade efter henne (hon var också lös) och till slut fick den största fatt i henne och bet henne illa i nacken innan vi hann i fatt för att slita bort den hunden. Min hund blev väldigt traumatiserad av det och blev väldigt rädd för andra hundar, vilket ledde till att hennes osäkerhet och rädsla på något sätt triggade aggressivitet hos andra hundar som inte hade det naturligt i sig. Det blev jättesvårt för oss att hantera ett tag.

Jag gjorde säkert inte alls rätt, men jag började plocka upp henne i famnen så fort jag såg att hon var osäker/jag bedömde den andra hunden som det minsta instabil och så lämnade vi situationen. Detta kombinerade jag med att träna henne socialt med att träffa hundar hon inte kände men där jag kände att jag verkligen kunde lita på ägaren när dom sa att det var en trygg, stabil och snäll hund. Men jag tvingade henne aldrig till något utan visade hon rädsla eller ängslighet så fick hon alltid söka trygghet hos mig och då visade jag tydligt för den andra hunden (och kommunicerade till ägaren) att det inte var okej att komma närmre. Närkontakt med andra hundar fick bara ske på min hunds initiativ och jag var noga med att hon alltid kände att jag fanns där och tog kontroll över situationen.

Efter något år var hon tillbaks till sitt vanliga jag, dvs helt ointresserad och obrydd av andra hundar men utan någon som helst rädsla. Hoppas verkligen att det kommer att lösa sig för er så att din stackare slipper vara rädd i fortsättningen!
 
Nu har jag ju inte sett TS hund, så jag gissar. Jag hade tagit över hundmötena. Här ignoreras ingenting, utan du som förare är väldigt aktiv. Behöver din hund mer spejs, vilket den antagligen gör, ge den mer spejs direkt. Ponera att du går på en vanlig cykelväg, du ser att en hundmöte är på G. Fäst blicken på din egen hund. Styvar den till sig, så går du genast av cykelvägen och marscherar i raskt takt rakt ut i skogen. Ditt kroppsspråk ska tydligt, vi ska inte var här. Din hund ska alltid vara längst bort sett från den andre hunden. Du kombinerar din hjälp med ett krav. Ungefär: "Matte/husse hjälper dig med mer spejs, i gengäld så håller du blicken på matte, inte på den andra hunden". Det här innebär att du aldrig släpper fram din hund, den får aldrig "leda expeditionen" vid hundmöten. Även min hane som är safe när det gäller hundmöten möter aldrig en hund på samma sida, han är alltid längst ut. Och jag går alltid i en båge, om så bara en liten knyck som knappt märks från den mötande. Samt att jag kräver att han är vid min sida. Gör man en deal med hunden på det här sättet så klarar man hundmötena galant. Men du måste träna på de hundmöten som funkar, för att klara de som inte funkar. I det här fallet när du möter en BC så ska avtalet mellan dig och din hund redan vara avklarat.
Möter jag en lös hund, gäller ett annat avtal. Jag tar min hund på ett kort koppel, drar honom bakom mig. Sträcker upp mig och blir stor och ilsken mot den andre hunden. Här ska min hund i princip veta, att kommer den andra fram till oss så sparkar jag den hunden till nästa kommun. Bråkar man med min hund, så bråkar man med mig. Detta brukar jag, högljutt, informera de mötande hundägarna om.
Självklart så sparkar jag inga hundar, men det är nog mer för att med attityd kommer man långt. Jag har aldrig behövt.

Den där sista biten med lösa hundar låter självklar och jättelätt, men det är det verkligen inte alltid. Ibland blir den egna hunden också offensiv så då ska man liksom häla/hålla sin egen hund bakom sig samtidigt som man sätter ned foten mot den andra hunden och så eskalerar situationen istället. Skulle jag omedelbums sträcka upp koppel och ha mig vore det verkligen fel signal för terriern till exempel, som redan är styv i svansen.
Där funkar det för oss mycket bättre med stooor båge och hipp hurra här travar vi så snabbt vi kan förbi ochlitegaloppockså! Skit i morret vi bara trallerallarvidare och skiter i lösa byrackor!

Har man dessutom (till exempel som jag då ;) ) Två hundar som reagerar som polarmotsatser vid lösa hundmöten har man MER än bara händerna fulla.
Jag förstår att du förenklar och säger absolut inte att råden är fel men du förenklar nästan lite Väl mycket tycker jag.
 
Och sedan gick tiden för ändringar ut.

Jag ville bara tillägga att jag förstår att råden från @Blandrastik givetvis handlade om TS situation specifikt, men att just det där rådet om att kliva fram och självklart skydda sin hund är JÄTTESVÅRT att genomföra i praktiken. Tycker jag.
Glada (eller arga för all del) lösa hundar är verkligen hit och dit och upp och ned och överallt samtidigt som man ska försöka knösa in sin egen hund bakom sig själv OCH stampa ifrån utan att då den egna hunden tar illa vid sig av hela cirkusen.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Vad är rätt
  • Dressyrsnack 17
  • lära sig tömköra

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp