Hur hittar man tillbaka till kärleken?

[Petruska]

@Petruska Jag ser det verkligen inte som att det behöver vårdas och ömkas som en ömtålig krukväxt! Jag ser det som att vi måste jobba på ett förhållande. Varför ska vi ge upp bara för att vi varit tillsammans kort tid och det kärvar? Vi älskar varandra och vill vara tillsammans. Är inte det skäl nog för att försöka förändra och se om vi har en framtid?
Jag förstår hur du tänker, men håller inte med.

Tycker ni det, så är det väl det. Men att tänka på "om man har en framtid" när förhållandet inte går av sig självt ens efter 1,5 år, är fullständigt främmande för mig och absolut inget jag skulle uppmuntra. (Förhindra det kan jag ju dock inte heller, men jag ser ingen som helst positiv poäng med det du skriver.)

"Jobba på ett förhållande", betyder i allt väsentligt samma sak som det jag menar med vårdas och ömkas. Jag fattar inte varför man skulle bry sig om att orka med ett förhållande som måste "jobbas på", det är ju inget jobb och det är ingen plikt. Förhållanden är ju till för att livet ska bli roligare och lättare, inte för att man ska få ännu ett krävande projekt att ro i land.

 

[GardenAngel]

@Petruska Då har vi nog väldigt olika syn på förhållanden. Jag vet ingen i min närhet som anser att förhållanden är en dans på rosor. Ett förhållande är ett heltidsjobb och behöver jobbas med, så är det i mina ögon. Sen är det helt klart ett heltidsjobb som man själv väljer att man vill ha! Men om jag skulle ge upp alla relationer i mitt liv som har behövts jobbas på (föräldrar, syskon, vänner) så hade jag nog blivit ganska ensam, eller bara haft flyktigare relationer. Att ge upp för att "det inte är så kul längre" är ett konstigt synsätt på relationer tycker jag. Min pappa och hans fru stötte på problem efter något år och klarade inte av att lösa det själva utan gick på familjerådgivning, idag har de varit gifta i 8 år.
Jag kan inte förstå hur du menar att ett förhållande bara ska vara till för att göra livet roligare. Självklart ska det inte vara pest och pina jämt, då är det något stort fel! Men att ha varit lyckliga i 1,5 år och ha ett hem tillsammans och bara ge upp för att det är jobbigt ett tag? Nej, det verkar väldigt cyniskt och impulsivt.

 

[Kattennizze]

Jag tänkte skriva detsamma som Petruska eftersom jag också tycker som hen i den här frågan som ofta är uppe på Buke. Alltså, ärligt om jag efter 1.5 år blivit less på min partner som jag måste dosera umgänget till ett minimum hade det varit finito. Jag menar, 1.5 år! Jag vill inte vara taskig men vad ska ni ha gemensamt om säg 10 år, eller 20? Att ha ett trist liv och låta det gå ut över förhållandet är en annan sak. Då är det inte förhållandet som är problemet utan livet. Vad som är vad i ditt fall är ju bara nåt som du själv kan svara på egentligen. Sen är det nog en annan sak som du tar upp, nämligen sex. Om jag efter så kort tid måste sex it up för att tända på min partner, nja....antingen tänder man väl på varandra, eller inte. Alltså frågan som jag skulle ställa mig är om jag gillar att vara med min partner, om mitt liv blir roligare, enklare, kuligare, utvecklande genom att vara med henom? Om svaret blir nej så är ju saken biff liksom. Dosera umgänge, klura ut hur man ska slippa varandra ehhhh, nej då hade jag packat väskorna.

 

[Kattennizze]

Hade mitt eget förhållande varit ett heltidsjobb hade jag stuckit för länge sen, jag har tre småbarn och då dessutom ha ett heltidsjobb med min man, nä fy det hade jag aldrig pallat med.

 

[GardenAngel]

@Kattennizze Jag håller ju som sagt inte med.. För vi har massor med saker gemensamt, vi är inte bästa vänner för intet. Men ni kanske har rätt. Det kanske är lättare att packa väskorna och leva ensam, trots att man vet att det finns en människa därute som man älskar och egentligen vill leva med. Bli gammal tillsammans med. Ha barn med. För man har samma syn på livet.

Men då vill jag inte ha det lätt.

 

[Raderad medlem 6459]

Idag jobbar jag till efter 20 och imorgon ska jag till Lund och träffa @Wingates på eftermiddagen och han har träning till 20.30, så vi kommer knappt träffas förrän fredag eftermiddag, vilket känns ganska skönt! Då ska vi på middag hos hans föräldrar, vilket alltid är lika mysigt. Så då "slipper" vi umgås själva.
Jag ska försöka hitta något att sysselsätts mig med på lördag också!

Men alltså.

Du ska ju ha ett liv du är nöjd med för att du ska ha ett liv du är nöjd med. Inte för att du och din partner inte står ut med varandra om ni går på stan ihop en dag, äter middag ihop och sen degar på soffan. Hur ska det funka i längden att ha en relation som går ut på att ni minimerar ert umgänge? Det normala är väl det omvända, att man vill kunna hinna umgås så mycket som möjligt vid sidan av jobb och intressen? Det ovanstående låter gräsligt tycker jag, hade aldrig stått ut i en relation där vi efter så extremt kort tid måste börja med massa HLR för att få förhållandet att funka och där vi dessutom inte ens vill ha sex.

Du säger att du ser relationer som ett heltidsjobb, alltså förlåt men det låter inte sunt. Du vet väl att det finns folk som har relationer som bara rullar, som bara funkar? Du säger också att du vill bli gammal med honom. Det låter så märkligt för mig, när ni redan nu (efter bara ett och ett halvt år!) är så less på varandra. Hur ska ni fixa ett helt liv ihop - skift på när man får vara i lägenheten?

 

[Petruska]

Men att ha varit lyckliga i 1,5 år och ha ett hem tillsammans och bara ge upp för att det är jobbigt ett tag? Nej, det verkar väldigt cyniskt och impulsivt.

Jag menar alltså att 1,5 år är väldigt lite i sammanhanget, och att "ett hem" överhuvudtaget inte är en faktor. De allra, allra flesta har ett hem, det är inte särskilt märkvärdigt.

Jag räknade nästan med att du skulle skriva något i stil med "ingen dans på rosor" som ett sätt att visa hur fel ute jag är. Men jag skrev inte det och menade inte det. Att något går av sig självt, inte är ett arbete, är inte alls samma sak som att det är en dans på rosor.

En upplevd vilja nu, i unga år vad jag förstår, att vilja bli gamla tillsammans, säger ju absolut noll och intet om förhållandet. Det säger däremot en del om din syn på förhållanden, och vad de bör vara, men det är ju en annan sak.

 

[Lovisaleonora]

Jag har inga problem med att förstå TS, men visst kan det handla lite om synsätt.

Huvuddelen är nog att ha ett eget liv utanför förhållandet, inte att behöva tid isär från varandra. Även om det ena blir lite effekt av det andra.

 

[GardenAngel]

Nejmen oj, nu vet jag inte om jag uttrycker mig konstigt i tråden eller om ni bara missuppfattar vad jag skriver. Jag tror ju självklart inte att det ska vara såhär JÄMT! Det hade vi ju aldrig orkat, så klart! Och att vi inte står ut med varandra är inte heller det jag menar @niphredil! Hade vi inte stått ut med varandra hade ju situationen varit en helt annan.
Vi är båda två personer som behöver ganska mycket "egentid" men har inte gett oss det utrymmet. För mig är det ganska självklart att om man träffas ihärdigt i 1,5 år, alltså flera timmar varje dag så börjar man skava på varandra efter ett tag! Jag vet bara när jag är hemma och träffar familjen över några dagar så blir jag trött på dem efter ett tag, samma med vänner.
Och vi har inte tagit tag i detta i tid utan trott att man ska vara tillsammans jämt och ständigt, på tu man hand. Eller trott och trott, det har blivit så.

Jag tror det var du @Petruska som skrev om att vi kanske tar ut våra innehållslösa liv på vår förhållande. Och det tror jag du definitivt har en poäng i! Att vi därför måste försöka skaffa oss egna, innehållsrika liv, både tillsammans och isär. Jag kan till exempel inte komma på när jag var riktigt glad senast! Vilket låter jättehemskt när jag tänker på det! Men jag känner i hjärtat att det inte har med förhållandet i sig att göra utan hur jag lever. (eller inte lever är väl mer rätt)
EDIT; Jo, klart jag har varit glad! Glädje är en flyktig känsla. Men ni vet sådär riktigt tillfreds med livet. Det var ett tag sen.. Tror det har mycket med skolstressen att göra. Mycket stress och väldigt lite rekreation.

Angående sex så är det inte det att vi inte tänder på varandra eller inte tycker om att ha sex med varandra, för det gör vi! (eller jag iaf. Kanske ska fråga honom om det..) Men suget går ju i vågor. Ingen av oss är kåt jämt. Och har aldrig varit under förhållandets gång. Utom kanske de första veckorna av förälskelse.

Jag håller inte med om er inställning att ge upp, men jag tar till mig det ni skriver! Det är bra att få in andras synsätt också.

 

[GardenAngel]

Ja det tror jag du har jätterätt i @Lovisaleonora. Jag börjar mer se att det handlar om hur vi lever våra liv, och inte förhållandet i sig. Att få tid i från varandra i form av att sitta ensam i varsitt hörn har ju aldrig varit tanken, utan tanke har varit att komma ifrån varandra och göra andra saker. Men det handlar kanske inte just om att komma ifrån varandra utan mer om att göra andra saker, om du förstår vad jag menar.

 

[Trani]

För mig är det ganska självklart att om man träffas ihärdigt i 1,5 år, alltså flera timmar varje dag så börjar man skava på varandra efter ett tag!

Varför bor ni då ihop?

 

[Kattennizze]

Jag tycker nog att dina inlägg blir rörigare och rörigare, men det är ju så i en process. Jag förstår mycket väl egentligen vad du är ute efter, men jag tror inte det är så enkelt som du framställer det, dvs om vi hittar på andra saker som stimulerar oss utanför förhållandet så kan vi nog ha det trevligt tillsammans den stund vi ses, typ. Och detta efter en mycket kort tid tillsammans. Också jobba för parförhållandet också. Jag försöker bara säga att det finns inte en enda för en, utan flera, det finns ingen rosa dröm om den Enda Rätte. Förhållanden behöver inte och ska inte vara jobbiga, utan antingen funkar dom eller så funkar dom inte i det stora hela. Meningsskiljaktigheter är en annan sak liksom, sånt förekommer ju alltid. Det är egentligen ingen big deal, jorden kommer inte att gå under bara för att en relation tar slut, även om det är satans så jobbigt ett tag. Man går vidare. Nu säger jag inte att du ska separera för det kan bara du själv avgöra, men jag vill bidra med annat perspektiv. Allt behöver inte vara jobbigt i tillvaron.

 

[Petruska]

Men då vill jag inte ha det lätt.

Men varför idealiserar du jobbighet?

Alternativet är inte nödvändigtvis att leva ensam. Man kan ha ett förhållande med någon som man funkar så bra ihop med att man slipper "jobba på relationen".

Jag lever med samma partner sedan 17 år tillbaka, tex.

 

[Sassy]

Man kan ha ett förhållande med någon som man funkar så bra ihop med att man slipper "jobba på relationen".

Om man är eller träffar en människa som inte har så lätt att bygga okomplicerade relationer till andra då? Att ha "issues" med sig sedan tidigare är ju knappast ovanligt, och det räcker med att den ena parten har det för att det periodvis ska vara ganska mycket att "jobba på".

Det känns som att det är lätt att säga att ett förhållande ska rulla på, men om man brottas med något bagage som påverkar relationen kan det väl inte alltid vara bäst att bara lämna? Jag har aldrig varit tillsammans med någon som inte haft något störande i bakgrunden, och själv är jag definitivt inte fri från det heller. Nu över 30 och efter ett par vändor terapi vet jag hur jag fungerar i relationer till andra människor, men det har tagit ett tag helt klart.

Det behöver inte vara stora och världsomvälvande saker heller.

 

[Amha]

Varför bor ni då ihop?

Det jag tror att ts menade här är att de träffas ihärdigt i 1,5 år utan att skaffa ett eget liv på sidan av. På 1,5 år i soffan med min sambo hade jag tveklöst kunnat beta av samtalsämnen både hans och mitt liv och erfarenheter och sen då? Samtalsämnena hade ju varit slut och jag hade genast blivit uttråkad med det inte sagt att jag behöver prata hela tiden men jag behöver spänning i mitt liv vilket jag kan få av att få uppleva saker eller dela historier med min sambo. Dvs, för egen del hade det blivit rätt trist så jag förstår ts.

Sen om det är relationen som är "slut" eller om det egentligen är man själv som behöver skaffa sig ett liv är ju upp till tiden att utvisa. Min tristess smittar gärna av sig så jag även känner mig uttråkad i förhållandet. Vet inte hur jag ska förklara det bättre men jag blir lite vrickad av tristess.

Sen får jag väl erkänna att det lät lite udda att inte orka med att ses på stan en eftermiddag men det är väl så att alla är olika. De går ju igenom en jobbig tid just nu och reaktionerna kan ju vara lite annorlunda och just det här paret kanske bearbetar det bättre var för sig innan det värsta lagt sig och man sköter det ihop? Det är en detalj vi inte vet något om.

 

[Raderad medlem 6459]

På 1,5 år i soffan med min sambo hade jag tveklöst kunnat beta av samtalsämnen både hans och mitt liv och erfarenheter och sen då? Samtalsämnena hade ju varit slut och jag hade genast blivit uttråkad

Oj, förlåt men vad märkligt. Jag och min sambo har nog pratat hål i huvudet på varandra under våra två år tillsammans och vi har massvis att prata om fortfarande. Det är lite därför vi är tillsammans - samtalsämnena tar inte slut. Likaså med min syrra - vi vet ju allt om varandra (eller ja, mycket i alla fall ) men jag känner inte att vi skulle få slut på samtalsämnen för att vi umgås för mycket. Vi pratar ju inte bara om våra liv tidigare, vi pratar ju om massa saker - böcker vi läser, politik, filosofi, saker som gör oss arga, saker som gör oss glada, vad vi vill göra i framtiden etc etc etc.

TS skrev ju umgås "flera timmar varje dag", inte umgås oavbrutet i 1.5 år (då mitt problem heller inte legat i just samtalsämnen utan snarare att jag blivit fullkomligt tokig), och det gör väl rätt många par?

Att TS vill förändra sitt liv eftersom hon inte är nöjd har jag full förståelse för och det tycker jag att hon gör rätt i. Jag ser dock inte som något som nödvändigtvis har med relationen att göra.

 

[GardenAngel]

Tack @deathslyna du satte ord på mycket av det jag känner. Tristess är nog ett bra ord här!

Ang gårdagen så var det inte så att vi "hatade" att spendera en eftermiddag tillsammans! Men det kändes inte så trevligt som det brukar. Stämningen var lite död. Vi är både upprivna över det som sker och att då försöka gå ut och vara normala blev lite konstigt. Det kändes lite som att man försökte låtsas att allt var som vanligt, när det inte är det.

Just nu känns allt så himla förvirrat och vi vet varken ut eller in.

@niphredil Vi har umgåtts i princip konstant i 1,5 år. Jag pluggar på distans och han pluggade också hemifrån fram till våren. Sen flyttade vi ner hit och han jobbade natt 3 dagar i vecka = vi spenderade hela dagarna ihop. I sommar har både han och jag slutat jobba vid 14 och umgåtts konstant till kvällen. Varje dag. Och konstant på helgen. Vi har väl varit ifrån varandra någon timme hit eller dit, men annars har det sett ut sådär. (OBS, ej sunt i längden)

Men ja, allt går runt i huvudet just nu.

 

[Raderad medlem 6459]

@niphredil Vi har umgåtts i princip konstant i 1,5 år. Jag pluggar på distans och han pluggade också hemifrån fram till våren. Sen flyttade vi ner hit och han jobbade natt 3 dagar i vecka = vi spenderade hela dagarna ihop. I sommar har både han och jag slutat jobba vid 14 och umgåtts konstant till kvällen. Varje dag. Och konstant på helgen. Vi har väl varit ifrån varandra någon timme hit eller dit, men annars har det sett ut sådär. (OBS, ej sunt i längden)

Ja, och det låter som rätt tråkiga liv om det är så att ni inte är nöjda med att ha det så. Vänner och annat umgänge till exempel vill man väl gärna ha.

Jag tycker att detta låter som ett problem som har att göra med ditt liv och din situation, hur du vill att det ska vara, snarare än att ni ska försöka blåsa liv i nån kärlek. Han är missnöjd med sitt liv och du är missnöjd (?) med ditt liv, givetvis ska ni göra något åt det då. Men jag ser inte att det nödvändigtvis har med förhållandet att göra.

Att umgås flera timmar per dag behöver inte vara ett problem; samtalsämnen måste inte ta slut, man måste inte bli less på varandra. Men - för min del i alla fall så kan jag inte vara lycklig om jag inte har några vänner, om jag inte har något eget liv, om jag bara sitter hemma (med eller utan sambo). Därför tyckte jag att @deathslyna s svar var lite märkligt - att om man umgås "för mycket" har man inget att prata om. Min poäng var att så måste det inte vara.

 

[Amha]

Oj, förlåt men vad märkligt. Jag och min sambo har nog pratat hål i huvudet på varandra under våra två år tillsammans och vi har massvis att prata om fortfarande. Det är lite därför vi är tillsammans - samtalsämnena tar inte slut. Likaså med min syrra - vi vet ju allt om varandra (eller ja, mycket i alla fall ) men jag känner inte att vi skulle få slut på samtalsämnen för att vi umgås för mycket. Vi pratar ju inte bara om våra liv tidigare, vi pratar ju om massa saker - böcker vi läser, politik, filosofi, saker som gör oss arga, saker som gör oss glada, vad vi vill göra i framtiden etc etc etc.

TS skrev ju umgås "flera timmar varje dag", inte umgås oavbrutet i 1.5 år (då mitt problem heller inte legat i just samtalsämnen utan snarare att jag blivit fullkomligt tokig), och det gör väl rätt många par?

Att TS vill förändra sitt liv eftersom hon inte är nöjd har jag full förståelse för och det tycker jag att hon gör rätt i. Jag ser dock inte som något som nödvändigtvis har med relationen att göra.

Det hade inte vi gjort vi saknar nog småpratskompetens, eller vad ni nu behöver för att prata så mycket om allt och inget, haha. Dock kan jag leva med att umgås jämt förutsatt att vi faktiskt gjort olika saker.

Jag kan ju bara relatera till mig själv men är det tråkigt i mitt liv tappar jag även gnista i förhållandet. Inte bara med sambon utan även med familj och vänner.

 

[GardenAngel]

@niphredil Varken han eller jag är sådana som pratar hela tiden. Visst kan vi vara snackiga också men är i allmänhet ganska stillsamma.
Jag kan i högre grad än han behöva prata av mig. Och då när jag suttit hemma vid en dator hela dagen och han varit social på jobbet så blir jag lite.. socialt utsvulten.

Någon skrev om bagage också. Vilket jag har rätt mycket av då jag växte upp i en dysfunktionell familj. Att vara "vuxet barn" i en relation är ganska speciellt och jag är långt ifrån felfri som människa. Han i sin tur är ganska emotionellt avtrubbad och vilsen. Han kan bl.a. inte känna saknad (han har dock saknat mig någon gång, men aldrig någon annan).
Så ja, bagage finns.