Hur många dagar lämna 5,5 åring...

[Lobelia]

Men du måste ju förstå att långt ifrån alla funkar så? Jag har alltid avskytt att vara borta hemifrån, gör det fortfarande. Tycker inte ens om att åka till Stockholm över dagen ensam.

Alla fungerar inte på samma vis, men genom att ge barnen bra och trygga upplevelser av att vara ifrån föräldrarna så kommer en del att bli mer självständiga och se mer positivt på det. Många barn och ungdomsevenemang ger upplevelser för livet. Jag minns med glädje rid och scoutläger, andra har haft fantastiska läger med sin simklubb och sedan tävlingar eller körresor till andra länder. Det finns upplevelser för de flesta smaker.

Klart man inte ska tvinga någon och det finns säker en del som aldrig kommer att uppskatta det men man gör de flesta barn en tjänst att vänja dem vid att sova borta då och då. Börjar man när barnen är små (förskoleåldern) och går stegvis i barnets egen takt så fungerar det för de flesta. Och funkar det inte så får man vänta till barnet är äldre och själv vill.

För mig började med enstaka övernattningar, gick till kortare läger till veckoläger allt ganska nära hemma. Lite längre läger och sedan en vecka tio dagar. Läger längre bort successivt. Jag vet att åtminstone mamma bet på naglarna och var nervös i början men hon lät oss alltid åka. När jag äntligen fick åka på sommarläger (fick åldern inne) och fick åka på ridläger så var jag van. Det var helt naturligt och hade vuxit fram.

 

[sicx]

Jag är uppväxt med att sova lika mycket hos mor- och farföräldrar som hemma, känns det som, i alla fall under somrarna. Åkte på semester (2 veckor) med mormor och morfar första gången när jag var två. Efter det semestrade jag med mor- eller farföräldrar varje sommar. Någon gång åkte vi till Italien, Spanien en annan gång, med farmor och farfar bilade vi genom Sverige för att åka över till Finland och hälsa på släktingarna ett par gånger. Jag har alltid semestrat mer med släktingar än med mina föräldrar. Men det förutsätter ju att det finns en trygghet att hämta i de vuxna, något jag tror att man aktivt får hjälpa till med om man vill att det ska funka.

Jag älskade att vara iväg så mycket med släktingar, kommer uppmuntra dottern att åka så mycket hon får chans till med hennes familj och släkt. Hon har sovit borta sedan hon var 3-4 månader och det är aldrig några konstigheter, oerhört skönt!

 

[hastflicka]

Nu kan ju iofs släktingar vara mer främmande för barn än familjens vänner men okej.
Ser jag tillbaka till när jag var liten tänkte jag nog aldrig en enda gång att det var jobbigt att vara hemma hos "främmande". Jag är rätt säker på att min dotter själv aldrig har reflekterat över att man skulle kunna ha hemlängtan. Kanske är hon och jag två unika individer på den fronten men det känns inte riktigt så

Nej inte ar ni sarskilt unika. Sa vaxte jag upp och sa vaxte mina barn upp. Sa var det i de allra flesta av mina vanner's familjer. Ibland hade man en hel dros med barn ... ibland inga.
Mitt barnbarn som ar 13 manader gar glatt i famn, ur famn och (tack och lov!) uppmuntras hennes sjalvstandighet av foraldrarna. Nasta ar kanske vi kan ta henne med oss pa semester till Californien Jag ar saker pa att det skulle ga bra och att vi skulle ha roligt.

 

[Ninnurur]

Ett sidospår - ni som är jätteför, har ni någonsin upplevt utanförskap/mobbing?

 

[Ninnurur]

Då är det ju inte konstigt att din dotter är som du?

Nej, hennes osäkerhet är klassisk separationsångest. Det är jobbigt att lämna mig varje dag. Jag gör ju saker med henne annars, det är ju bara vi. Jag har få vänner pga min bakgrund men jag stoppar inte dottern från att ha vänner.

 

[Badger]

Precis som du skrev sa tyckte mina tonaringar att det var oerhort pinsamt att aka som "minor" efter de var 11-12. De hade alltid byten pa olika flygplatser runt varlden sa det blev manga timmars sittande vid gaten och vanta pa att fa borda.
Sjalv tyckte jag att det var en sadan lattnad ... och precis som jag misstankte nar de var minors sa var det manga ganger de nastan missade plan (och ett par ganger nar de faktiskt gjorde det) nar de antligen blev gammla nog att ha sitt eget pass och aka sjalva.

Jo det känns ju tryggare att skicka barn med flyg än med tåg eller buss. Iofs börjar vi fundera över när man kan skicka barnet med landsvägsbuss till en annan stad. Om man sätter barnet på bussen och släkting fångar upp när barnet är framme. Han har ju åkt sträckan miljoner gånger, men det vore hemskt om han hoppade av i fel stad...

 

[Ninnurur]

Jo det känns ju tryggare att skicka barn med flyg än med tåg eller buss. Iofs börjar vi fundera över när man kan skicka barnet med landsvägsbuss till en annan stad. Om man sätter barnet på bussen och släkting fångar upp när barnet är framme. Han har ju åkt sträckan miljoner gånger, men det vore hemskt om han hoppade av i fel stad...

Jag började åka så från Uppsala till Västerås när jag var typ 9.

 

[Badger]

Jag började åka så från Uppsala till Västerås när jag var typ 9.

Ok! tack, det är faktiskt precis den sträckan det gäller.

 

[Badger]

Ett sidospår - ni som är jätteför, har ni någonsin upplevt utanförskap/mobbing?

Knappt, men jag började ju bo en vecka hos min mormor långt innan det var läge för att ha upplevt utanförskap/mobbing, runt fyra år eller så. Det är lite längre tid än jag lät A bo borta när han var 4, han fick hålla sig till några dagar och kortare avstånd.

Precis som någon ovan så tillbringade jag mina lov väldigt mycket hos släktingar, sportlov och sommarlov och från tio eller så även ett ridläger per år. Det är inte som att en mamma har lika mycket semester som ett barn (och min pappa verkade inte ta semester alls). Så på med adresslapp och farbror och farmor, gudmor eller faster hämtar på flygplatsen.

 

[LadyCovergirl]

Nej, hennes osäkerhet är klassisk separationsångest. Det är jobbigt att lämna mig varje dag. Jag gör ju saker med henne annars, det är ju bara vi. Jag har få vänner pga min bakgrund men jag stoppar inte dottern från att ha vänner.

Jag tror att man som förälder väldigt ofta för över sina egenheter på barnen, såväl medvetet som omedvetet. Det är ju t.ex. inte konstigt att min unge är tävlingsmänniska, älskar att prata med folk och tycker om att resa. Det vore snarare oväntat om hon var blyg, tystlåten, undvek tävlande och helst ville vara hemma.
Det ena behöver dock inte vara bättre än det andra.

 

[Ninnurur]

Knappt, men jag började ju bo en vecka hos min mormor långt innan det var läge för att ha upplevt utanförskap/mobbing, runt fyra år eller så.

Tyvärr är inte det långt innan, jag mobbades redan på dagis.

 

[Petruska]

Ett sidospår - ni som är jätteför, har ni någonsin upplevt utanförskap/mobbing?

Ja.

Men det har väldigt lite att göra med att bli satt på tåget av min mamma i tex Alvesta och avplockad igen av min mormor i Köpenhamn. Jag tyckte det var toppen från sådär 8-9. Jag fick vara kompetent och göra MIN grej.

 

[Badger]

Tyvärr är inte det långt innan, jag mobbades redan på dagis.

Ibland förvånas man verkligen över förskolepersonalens oförmåga att se saker och försöka agera på det de ser.

(Vi har förvånats över det på vår förskola och varit tvungna att ge handfasta praktiska råd om hur man hanterar barn och grupper .)

 

[Ninnurur]

Ja.

Men det har väldigt lite att göra med att bli satt på tåget av min mamma i tex Alvesta och avplockad igen av min mormor i Köpenhamn. Jag tyckte det var toppen från sådär 8-9. Jag fick vara kompetent och göra MIN grej.

Det är ju toppen! För mig har det ju istället gjort mig enormt osäker så att jag inte vågar göra saker och jag får enorm ångest.

 

[Petruska]

Det är ju toppen! För mig har det ju istället gjort mig enormt osäker så att jag inte vågar göra saker och jag får enorm ångest.

Så då har alltså mobbing/utanförskap inget att göra med frågan på ett generellt plan.

Om barnet har det jobbigt i närmiljön, är det ju väldigt förmånligt om det är möjligt att visa barnet att det är välkommet och älskat på andra ställen, åtminstone. Som hos tex mormor och morfar.

 

[Ninnurur]

Så då har alltså mobbing/utanförskap inget att göra med frågan på ett generellt plan.

Om barnet har det jobbigt i närmiljön, är det ju väldigt förmånligt om det är möjligt att visa barnet att det är välkommet och älskat på andra ställen, åtminstone. Som hos tex mormor och morfar.

Ja självklart! Jag menar bara att det kan finnas en sån bakomliggande orsak som gör att barnet inte heller vill åka bort, hur älskat det än är hos andra.

 

[Petruska]

Ja självklart! Jag menar bara att det kan finnas en sån bakomliggande orsak som gör att barnet inte heller vill åka bort, hur älskat det än är hos andra.

Naturligtvis. Det behöver inte vara någon dramatisk orsak heller.

I tråden tycker jag mig se fler exempel på föräldrar som har svårt att släppa barnen, än det omvända, dock.

 

[pollex]

Nu kan ju iofs släktingar vara mer främmande för barn än familjens vänner men okej.
Ser jag tillbaka till när jag var liten tänkte jag nog aldrig en enda gång att det var jobbigt att vara hemma hos "främmande". Jag är rätt säker på att min dotter själv aldrig har reflekterat över att man skulle kunna ha hemlängtan. Kanske är hon och jag två unika individer på den fronten men det känns inte riktigt så

Ja, med vänner menade jag alltså i först hand barnets vänner där barnen känner vännen men egentligen inte föräldrarna/resten av familjen.

Men jag tror att hur det ser ut med övernattningar etc både är en personlighetsfråga (tycker barnet att det är okomplicerat/lätt att vara hos andra) och en kulturfråga inom släkt-/vänskaps-/bekantskapskrets.

 

[pollex]

Mitt barnbarn som ar 13 manader gar glatt i famn, ur famn och (tack och lov!) uppmuntras hennes sjalvstandighet av foraldrarna. Nasta ar kanske vi kan ta henne med oss pa semester till Californien Jag ar saker pa att det skulle ga bra och att vi skulle ha roligt.

Jag funderar lite på det här med "att uppmuntra självständighet" och "att öva" som @Lobelia var inne på. Det kanske är en fråga om ordval men jag har nog aldrig riktigt tänkt i de banorna, utan ser det mer som en naturlig del av barnets utveckling att vidga sina cirklar och att det i normalfallet kommer att gå av sig själv bara det finns en grundtrygghet att falla tillbaka på. Det kanske inte har gjort att mina barn varit tidigast i stan med att ge sig ut på egna äventyr (och inte senast heller), men det har också varit ytterst okomplicerat när de gjort det.

 

[LadyCovergirl]

Ja, med vänner menade jag alltså i först hand barnets vänner där barnen känner vännen men egentligen inte föräldrarna/resten av familjen.

Men jag tror att hur det ser ut med övernattningar etc både är en personlighetsfråga (tycker barnet att det är okomplicerat/lätt att vara hos andra) och en kulturfråga inom släkt-/vänskaps-/bekantskapskrets.

Och det barnet känner speglar troligen det föräldrarna tänker. Inte svårare än så.