Bukefalos 28 år!

Hur prioriterar ni?

Sv: Hur prioriterar ni?

1. Rökfritt
Känns om det självklara, bebisen kan inte värja sig mot röken.

2 Inte skrika ensam
Att överhuvudtaget låta bebis eller barn för den delen skrika är för mig ofattbart, skriket är sista kommunikationsverktyget, så långt ska det inte behöva gå.

3 Amning
Inte nog med det första månaderna, jag vill amma länge. Ammar just nu min 14 månaders och har inga planer på att sluta de närmsta åren.

4. Fri amning
Jag ammar fritt fortfarande, trots skulderbladsfraktur.

5 Delaktighet
Jag tror inte på att leva i en barncentrerad värld utan barnen har alltid varit en del av vad vi gör. Och de tycker det är superkul. Visst det tar tid, men hur ska de annars lära sig.

6 Utevistelse
Minst en timme om dagen, men oftast mer. Endast storm och regn på tvären sätter stopp.

7 Principfasthet
Jag väljer mina strider, det mesta går att diskutera men vissa saker är det ingen idé att försöka. Jag bestämmer att man sitter i bilstol i bilen och att man tar de mediciner man måste. Resten tar vi med diskussion. Och ja det fungerar. Jag har väluppfostrade barn som vet hur man beter sig.

8 Sova själv
Det har jag aldrig förstått vitsen med. Jag som vuxen vill dela säng med min man och gör det. Varför ska barnet sova ensam? De "stora" sov i vår säng i 4½ resp 3 år. De flyttade till egen säng för det blev för trångt med tre barn i sängen. 3 åringen nattvandrar ca 3-4 nätter i veckan, helt ok för min del. :)
 
Sv: Hur prioriterar ni?

1. Rökfritt
2. Utevistelse
3. Sova själv
4. Inte skrika ensam
5. Delaktighet
6. Principfasthet
7. Amning
....
999. Fri amning
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Alla är viktiga, jättesvårt att rangordna.

Rökfritt
Att se till att ingen röker inomhus i närheten av ditt barn.
En självklarthet för oss, dessutom röker i princip ingen i vår närhet så det är inte så svårt att uppnå det.

Sova själv
Att barnet lär sig att sova i egen säng (innan det fyllt två år), åtminstone en del av natten.
Vår son är snart 7 månader och sover mycket med oss men hans somnar i sin egen säng och sover där minst första delen av natten. Han får sova hos oss om han vill på natten men jag måste erkänna att det är skönt att slippa.

Inte skrika ensam
Att du (eller någon annan) finns hos ditt barn inom högst någon minut ifall det vaknar och är ledset.
Absolut, en självklarhet.

Amning
Att ditt barn får bröstmjölk, åtminstone de första månaderna.
Viktigt och det har fungerat jättebra för oss. Å andra sidan så är det inte alltid något man styr över, och det fungerar ju med ersättning också.

Fri amning
Att ditt barn får dia när det vill dygnet runt, åtminstone de första åtta månaderna.
Viktigt och fungerar jättebra.


Utevistelse
Att ditt barn får vara utomhus minst några timmar varje dag, om det inte är sjukt.
Det försöker jag alltid se till, det mår hela familjen bäst av.


Delaktighet
Att ditt barn får vara med och ta del av vardagsbestyren, t ex diska, duka, mocka, tvätta bilen. Trots att det ibland kan vara mer stjälp än hjälp när en ettåring får en arbetsuppgift.
Viktigt men vår som är som sagt inte ens 7 månader så änså länge är det lite si och så med den saken.

Principfasthet
Att ditt barn lär sig att nej betyder nej och inte kan omförhandlas till ett ja, även om det innebär en del skrikande från barnet. Ditt nej ska accepteras utan förklaringar eller tjafs.[/QUOTE]
Både och. Jag tror mycket på att vara konsekvent, att inte ge barnet godis bara för att det tjatar osv. När det gäller lite äldre barn tycker jag att det är annorlunda. Jag vill vara en förälder som lyssnar på barnet och tar till sig ett bra argument. Jag skulle absolut inte ge efter för att barnet skriker och beter dig illa, men jag hoppas kunna resonera med mina barn.
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Har inget barn förens i sommar men tror att jag kommer att tycka....

Rökfritt
utevistelse
sova själv
delaktighet (i viss mån)
inte skrika ensam
principfasthet
amning
långtidsamning
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Rökfritt
Så noga som det går, är jag. Jag är själv rökare, men jag röker inte i bilen, inomhus eller om jag har Sebastian hos mig. Några vi känner röker inne, men ingen har gjort det när Sebastian har varit med hittills. Ett ställe dit han följer med några ggr per år röks det inne på, så då utsättas han för röken. Inget jag tycker är bra, men jag vill heller inte sluta att åka dit helt.

Sova själv
Mycket viktigt. Jag sover extremt dåligt om Sebastian ska vara i sängen hela nätterna. Han sov hos oss dom första 6 veckorna, sen orkade jag inte mer. Att sova middag ihop någon gång ibland är bara mysigt, men längre går inte.

Inte skrika ensam
Viktigt, men går inte alltid att hålla sig till. Jag är ensam till största delen, och jag måste duscha, gå på toa, rasta hundar etc. Där vi bodde innan behövdes det även hämtas in ved varje dag. Så det har hänt att han vaknat när jag inte kunnat höra honom. Självklart tröstar jag honom alltid när han är ledsen annars. Däremot skriker han rätt mycket nu, men så är han 18 mån gammal och väldigt arg på mig flera gånger om dagen.

Amning
Inte så viktigt för mig, jag prioriterade min hälsa istället.

Fri amning
Samma där.

Utevistelse
Viktigt, men inget absolut krav. Nu är det exempelvis snöstorm utanför fönstret, så vi kommer inte att leka ute i eftermiddag.

Delaktighet
Rätt viktigt, men det beror på andra saker också. Jag har helt enkelt inte tid eller tålamod att låta honom hjälpa till med allt. Jag försöker dock att inkludera honom så gott det går, och det gillar han.

Principfasthet
Känns rätt viktigt. Jag hoppas att jag kommer att klara av det bra också, och kunna ge mer förklaringar när han blir äldre, och även att jag kommer att kunna resonera bra med honom. Jag vill inte säga nej bara för att.

Det blir nog följande ordning för mig;
Sova själv
Inte skrika ensam
Rökfritt
Principfasthet
Delaktighet
Utevistelse
Amning
Fri amning
 
Sv: Hur prioriterar ni?

[
Det var mina prioriteringar emd det viktigaste överst. Nedanstående har ungefär prioritet noll.

Principfasthet
Att ditt barn lär sig att nej betyder nej och inte kan omförhandlas till ett ja, även om det innebär en del skrikande från barnet. Ditt nej ska accepteras utan förklaringar eller tjafs.

Hur tänker du här? Jag är lite nyfiken bara, eftersom jag läst flera av dina trådar där du skriver att dina barn är ganska vilda? :-) Jag menar inget illa, eller så, jag bara funderar över om ni inte har regler eller uppmaningar att följa i erat hem, eller om du menar något annat med att du inte prioriterar att dina barn får veta vad nej betyder. Jag kanske tolkar dig helt fel här, men jag bara undrar :-)
 
Sv: Hur prioriterar ni?

B]Inte skrika ensam[/B]
Att du (eller någon annan) finns hos ditt barn inom högst någon minut ifall det vaknar och är ledset.

VI har som policy att här ska inga barn gråta sig till sömns.

Amning
Att ditt barn får bröstmjölk, åtminstone de första månaderna.

Råmjölken är det jag tycker är absolut viktigast. Är det sedan så att man av olika skäl inte kan amma så fungerar även ersättning.

Utevistelse
Att ditt barn får vara utomhus minst några timmar varje dag, om det inte är sjukt.

Vi ser gärna att barnen rasar av sig varje dag, mindre lång tid och kanske fler utegångstillfällen då det är riktigt kallt (för då frös våra barn när de var mindre och inte rörde sig så mycket- oavsett hur varmt de var klädda).

Delaktighet
Att ditt barn får vara med och ta del av vardagsbestyren, t ex diska, duka, mocka, tvätta bilen. Trots att det ibland kan vara mer stjälp än hjälp när en ettåring får en arbetsuppgift.

Barn växer mentalt när de känner sig nyttiga och delaktiga.

Principfasthet
Att ditt barn lär sig att nej betyder nej och inte kan omförhandlas till ett ja, även om det innebär en del skrikande från barnet. Ditt nej ska accepteras utan förklaringar eller tjafs.[/QUOTE]

Väldigt viktigt, det gäller dock att hålla tand för tunga och verkligen tänka igenom sina "nej-svar"

Rökfritt
Att se till att ingen röker inomhus i närheten av ditt barn.

Vi har faktiskt inga som gör det så det har inte kännts som en så viktig punkt. Den hade antagligen varit uppe högre på listan om vi varit i den situationen.

Sova själv
Att barnet lär sig att sova i egen säng (innan det fyllt två år), åtminstone en del av natten.

Det är skönt för barnet att ha tryggheten att kunna somna själv.

Fri amning
Att ditt barn får dia när det vill dygnet runt, åtminstone de första åtta månaderna.

Våra barn var som inställda 3h klockor....oavsett att det alltid var fritt fram. Jag tycker dock att det är viktigt att barnen lär sig äta även fast föda och av den orsaken tycker jag att det kan vara onödigt att lägga in amningsmål just före barnet ska äta fast föda, då ser jag hellre att de får det som efterrätt.
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Principfasthet
Att ditt barn lär sig att nej betyder nej och inte kan omförhandlas till ett ja, även om det innebär en del skrikande från barnet. Ditt nej ska accepteras utan förklaringar eller tjafs.

Ett nej är enligt mig nästan alltid omförhandlingsbart, om det bara finns skäl som är bättre än mitt.
Absolutism är inte min melodi:D
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Ett nej är enligt mig nästan alltid omförhandlingsbart, om det bara finns skäl som är bättre än mitt.
Absolutism är inte min melodi:D

Jag håller med. De enda absoluta nej jag kan komma på är uppenbara, nästan idiotgrejer, såsom att inte leka på motorvägen, inte stoppa in saker i väggkontakterna... och det handlar ju inte om något slags "princip", utan om liv och lem. Och jag har aldrig träffat på ett barn som där den här typen av saker är ett problem.
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Ett nej är enligt mig nästan alltid omförhandlingsbart, om det bara finns skäl som är bättre än mitt.
Absolutism är inte min melodi:D

Jag förstår vad ni menar och håller till viss del med. Men jag tänker istället så som min mamma (ack, kära mamma! :love:) brukar säga:
När ni frågade om något så tänkte jag alltid efter före jag gav mitt svar. "Är det okej om de gör det här nu?" Och för det mesta så blev det ett "ja". Om det blev "nej" så var det nej.

Med andra ord: nej betydde nej hemma och var (i regel; det kunde förändra sig något med ålder) inte förhandlingsbart, men det var ganska ovanligt med nej.

Morsan var nämligen livrädd att bli som sin mamma; vars yngsta pojke ofta fick "nej" och sen tjatade i timmar tills han fick ett ja. VIlket han oftast fick. Hon tyckte det verkade enklare (och mindre tjatrisk) att inte säga nej mer än när hon verkligen tänkt igenom och kommit fram till att det var just nej.
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Med andra ord: nej betydde nej hemma och var (i regel; det kunde förändra sig något med ålder) inte förhandlingsbart, men det var ganska ovanligt med nej.

Morsan var nämligen livrädd att bli som sin mamma; vars yngsta pojke ofta fick "nej" och sen tjatade i timmar tills han fick ett ja. VIlket han oftast fick.

Jag håller med om att det är dumt att säga nej förhastat. Fast jag har allt sagt ja förhastat ett antal gånger också, och då fått driva igenom ett nej efteråt. Det kan vara en rätt jobbig variant, men å andra sidan skadar det inte att barnet ser att man kan ändra sig åt båda håll. Ibland säger man ju obetänkta saker till vuxna också, och får ändra. Så är livet.

Renodlat tjat - jo, nej, jo, nej - har jag inte varit med om. Sonen sa som liten att tjat inte funkar på mig, och det stämmer nog. Bra argument, däremot, funkar, jag är ju en rationell varelse och inte en principmaskin.

Vad jag inte begriper är att så många föräldrar verkar tycka att det är principiellt viktigt att barn lyder när man säger nej.

Jag tycker att det är mycket viktigare att det finns en diskussion om saker och ting, från det att barnet är så där 1,5 år och innan dess är det ju ändå helt feltänkt att säga nej åt dem.
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Vad jag inte begriper är att så många föräldrar verkar tycka att det är principiellt viktigt att barn lyder när man säger nej.

Jag tycker att det är mycket viktigare att det finns en diskussion om saker och ting, från det att barnet är så där 1,5 år och innan dess är det ju ändå helt feltänkt att säga nej åt dem.

Hur diskuterar du med en 1½ åring menar du??
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Hur diskuterar du med en 1½ åring menar du??

Småpratar är kanske ett bättre ord.

Men jag minns att jag förklarade varför man ska ha jacka på sig, och han sa att han inte tyckte så... och då var det nog lite olika hur det gick sen. Det var inte så vid den åldern - eller någon annan ålder - att jag tvingade på honom en jacka "bara för att".

Men jag vet att barn börjar prata vid väldigt olika åldrar. Å andra sidan känns det ofta som att jag resonerar mig fram till olika saker med svärmors hund, och att hundens åsikter räknas...

Min poäng är att ett absolut nej väldigt sällan är aktuellt eller ens riktigt försvarbart, som jag ser det.
 
Sv: Hur prioriterar ni?

En "diskussion" min min 1½ år gamla son kan se ut ungefär såhär;

"Kommer du och tar på dig jackan nu Sebastian?"
-Nej
"Men om du inte tar på dig jackan, kan vi inte gå ut för det är kallt ute"
-Neeeej
"Snälla Sebastian, kom hit nu så ska vi klä på oss och åka till dagis (Eller vad som helst)"
-Nej nej nej *springer iväg*

På ett ungefär. Han ska bestämma ALLT själv, annars går det fetbort. Dom enda svaren jag får på mina förklaringar är NEJ. Oavsett om det handlar om det olämpliga i att springa i soffan, att vägra äta eller att man behöver ha ny blöja när man bajsat. Nej nej nej, hör jag sisådär 1000 gr per dag.
Dom enda gångerna han säger ja, det är när han får komplimanger eller om man frågar om han vill ha mer att dricka typ.
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Jag håller med. De enda absoluta nej jag kan komma på är uppenbara, nästan idiotgrejer, såsom att inte leka på motorvägen, inte stoppa in saker i väggkontakterna... och det handlar ju inte om något slags "princip", utan om liv och lem.

Och även vid dessa absoluta nej finns det ju en förklaring. En ettåring kan förmodligen inte förstå förklaringen till varför man inte får stoppa fingrarna i vägguttagen, men jag tycker ändå man ska visa sitt barn respekt och ge en liten förklaring i alla fall. Dessutom blir det mer husfrid då.;)

Jag känner som dig inför absoluta nej. Vi ska ju uppfostra barnen för vuxenlivet. Vill vi ha vuxna som accepterar nej utan att förstå varför? Knappast! Varför ska vi då lära barn något så dumt?!

Som lärare har jag träffat många barn som liksom bara utför order när någon vuxen säger till dem att göra något. Det har hänt att jag gett en otydlig intruktion, som barnet tolkat som att det ska göra något fullständigt meningslöst (t ex skriva av en text rakt upp och ner) - ett barn som vågar ifrågasätta frågar naturligtvis varför jag kräver att han/hon ska lägga tid på något som inte har något syfte. Då upptäcker vi båda att ett missförstånd har skett, och jag kan förklara uppgiften och dess syfte bättre. Men ett "lydigt" barn kan tillbringa timmar på att utföra något som inte leder till någonting mer än uttråkning!
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Fast jag tycker det är onödigt att fråga om han ska ta på sig jackan, när du redan har bestämt att han ska det.

Så här låter det hos oss när snart-två-åringen är som minst samarbetsvillig:

- Kom till skötbordet nu så jag får byta din blöja.
- Inte byta!
- Jo, du behöver byta blöja nu.
- Byta bror! (Detta är nytt sedan lillebror kom. Allt tråkigt ska jag göra med honom istället, tycker storebror.:D)
- Det är din blöja som är blöt. Om du inte går själv till skötbordet bär jag dig.

Oftast går han självmant redan här, men om han inte gör det säger jag att jag ska räkna till tre, och om han då inte gått själv så bär jag honom. Konstigt nog blir det sällan skrik om det går så långt att jag måste bära honom. Det verkar som att han inser att han gjorde det valet själv.

Och om han skulle protestera under bärandet brukar några pussar trolla fram leendet igen.
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Förrsten, om jag har tid brukar jag hellre vänta ut honom än räkna, för det känns mer respektfullt. Jag säger vad jag vill att han ska göra, förklarar varför, och sen bara väntar jag under tystnad med blicken åt något annat håll. Eventuellt sysslar jag med något annat under tiden. Då får sonen chans att ändra sig utan att behöva förlora. Det har jag fått från Jesper Juul.
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Och även vid dessa absoluta nej finns det ju en förklaring. En ettåring kan förmodligen inte förstå förklaringen till varför man inte får stoppa fingrarna i vägguttagen, men jag tycker ändå man ska visa sitt barn respekt och ge en liten förklaring i alla fall. Dessutom blir det mer husfrid då.;)

Jag känner som dig inför absoluta nej. Vi ska ju uppfostra barnen för vuxenlivet. Vill vi ha vuxna som accepterar nej utan att förstå varför? Knappast! Varför ska vi då lära barn något så dumt?!

Jag tycker nog också att det är lite skillnad på sådant som faktiskt inte går att ändra på, och som det dessutom inte är jag som har bestämt. Tex att elektricitet är farligt och att vägen är förbjuden lekplats. Jag har dock aldrig träffat på barn där detta varit svårt att etablera. Tvärtom, jag kan knappt minnas att diskussionen ens kommit upp. (Jag tänker på barn i åldersspannet ca 1,5 fram till (för)puberteten.)

Sen finns det gränsfall. En blöt blöja måste bytas, det är bara så, men den måste faktiskt inte bytas ögonblickligen. Vill barnet avsluta vad det nu håller på med - tex sin protestkänsla - så kan det väl få göra det, i normalfallet.

Sen finns det regler som de vuxna hittat på och som inte är nödvändiga i strikt mening. Tex att man måste sitta på ett visst sätt vid matbordet, eller att man inte får gå ifrån matbordet en liten stund mitt i måltiden under några som helst omständigheter (akuta toalettbesök möjligen undantagna). Sådana regler skulle jag aldrig hålla fast vid utan argument, och man kan inte på förhand veta att mina argument är bättre än barnets.

Jag tänker som du om "lydnad" - med vilka syften ska kreativa människor läras att lyda?
 
Sv: Hur prioriterar ni?

På ett ungefär. Han ska bestämma ALLT själv, annars går det fetbort. Dom enda svaren jag får på mina förklaringar är NEJ.

Jo, det låter bekant. Och jag har i det läget låtit barnet bestämma så mycket som möjligt själv - vilket tyvärr är förkrossande lite.

Sen brukar det ju inte bara vara det att barnet säger nej till nästan allt - bra litet ord, det där! - utan även att den vuxne säger nej till väldigt mycket av det som barnet vill göra, gör eller föreslår. Jag tyckte att det var så himla skönt i den där åldern, när ungen någon gång ville något som jag direkt kunde säga ja till. (Ordet ja, känn på det, det är så lätt i känslan, liksom, jämfört med nej.)
 
Sv: Hur prioriterar ni?

Jag håller med om detta med att inte säga nej i onödan. Men det kan också vara bra att hålla fast vid vissa rutiner som inte är förhandlingsbara, i alla fall med så små barn som under två år. En sån rutin som jag tänker på är att dottern ska tvätta händerna efter dagis eller utelek innan vi ska äta. Det är ju inte livshotande, men det är ändå bra att ha det mönstret så att det inte blir en så stor sak. Vissa motiverade rutiner (de är inte många i vårt hem men ändå) är bra att köra på och inte förvirra läget med valfrihet.
 

Liknande trådar

Ridning Mina barn, 10 och 12 år har ridit 2 terminer på ridskola, och sporadiskt i några år innan det. Jag och deras pappa har båda ridit sedan...
2 3
Svar
58
· Visningar
7 082
Senast: nickan1
·
Relationer Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv. Jag insåg tidigt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
17 833
Senast: TinyWiny
·
Övr. Barn Har en son på 6 år. Han är utredd som 4,5 åring för autism,men då han fick normalt resultat på pappret så slogs det bort. Nu började...
2 3
Svar
46
· Visningar
9 071
Senast: Fraegd
·
Gravid - 1år Att alla har rätt att inte amma tror jag att vi kan vara överens om men när jag precis fått mitt första barn dök den här...
6 7 8
Svar
147
· Visningar
11 757
Senast: WildWilma
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp