Bukefalos 28 år!

Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Barn tål att man sätter ner foten och stoppar ett tjafs, varför bråka i onödan?
Attityden kan vara respekt även om man inte orkar tjafsa om ett sugrör, eller en hissknapp.
Däremot kan barn faktiskt sätta upp handen, och säga att det vill dom inte prata om, eller att dom tycker att man tjatar. Då får man backa, och acceptera barnets vilja.
Respekt är väl ett givande och tagande.

* Jenny *

Ja du, om du skriver att respekt är ett givande och ett tagande för att i samma stycke skriva att barn minsann tål att man sätter ner foten, så har du ju liksom svarat själv på frågeställningen, eller hur?
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Men det blir bara ETT försök i automaten för ungen måste ju lära sig att man biter inte sönder en vattenpistol. Jag kan ju inte hela tiden springa och köpa vattenpistoler - hur skulle ett sådant samhälle se ut i förlängningen om alla bara ska ha heeeeeela tiden? Bra där att du tvålar till ungen i tid.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tycker att det är precis lika utlämnande för barnet att tvinga på kläder alt tagit honom naken under armen och gått ut ändå.

Naken under armen, var inte ett av mina alternativ. Jag förutsatte att barnet hade kläder, eller blev påklätt.

Jag gillar inte alls att bara släpa med mig arga barn, men som alternativ till att ha ställningskrig inne hela sommardagen, så. Barnet har ju också all möjlighet att uttrycka sina åsikter om att jag drar det med mig och att vara hur arg som helst på mig. Jag förstår ju till och med varför barnet blir argt, och kan så sett lätt möta känslan. Och en stor fördel är att jag inte visar att ställningskriget är så viktigt att vi offrar utflykten för att genomföra det.

Men mer troligt är ju att barnet sedan jag bett om ursäkt för att jag sa nej till pistolen i första omgång, inte hade varit så argt att det behövt släpas med.

Även när du skriver att du inte gillar "att bossas med", lägger du ju upp till nya prestigestrider. Nämligen alla dem som kan handla om att han inte får "bossa" med dig, och alla låsta lägen som kan komma ur det.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Men det blir bara ETT försök i automaten för ungen måste ju lära sig att man biter inte sönder en vattenpistol. Jag kan ju inte hela tiden springa och köpa vattenpistoler - hur skulle ett sådant samhälle se ut i förlängningen om alla bara ska ha heeeeeela tiden? Bra där att du tvålar till ungen i tid.

Verkar enklare att köpa en liten vattenpistol på vanligt vis, än sätta sin tillit till automaten, tycker jag.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ja du, om du skriver att respekt är ett givande och ett tagande för att i samma stycke skriva att barn minsann tål att man sätter ner foten, så har du ju liksom svarat själv på frågeställningen, eller hur?

Så här skrev jag...

Däremot kan barn faktiskt sätta upp handen, och säga att det vill dom inte prata om, eller att dom tycker att man tjatar. Då får man backa, och acceptera barnets vilja.
Respekt är väl ett givande och tagande.

* Jenny *
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

*knapp lån*
Jag har med intresse följt tråden, och slås av frågan: Varför ska man inte kunna säga Nej till ett barn? *

Jag vet inte, men frågan känns ganska ot eftersom ingen i tråden har påstått att det inte skulle gå att säga nej till ett barn. Självklart kan man säga nej.

Att säga nej är inte samma sak som att ha maktstrider där barnets enda utväg är att lyda, eller att bestämma att barnet inte får opponera sig efter nejet för att man själv bestämt att detta nu är en skitdiskussion, som inte får tas upp fler gånger.

Det är ju något helt annat. Att säga ordet "nej" är ingen maktstrid, och heller inget förbud mot att yttra sig vidare i frågan.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Verkar enklare att köpa en liten vattenpistol på vanligt vis, än sätta sin tillit till automaten, tycker jag.

Det håller jag med dig om, men inte sonen. Han har flera vattenpistoler och i början när han var ledsen försökte jag med att du har ju andra, men det var tvunget att vara exakt en likadan.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Men det blir bara ETT försök i automaten för ungen måste ju lära sig att man biter inte sönder en vattenpistol. Jag kan ju inte hela tiden springa och köpa vattenpistoler - hur skulle ett sådant samhälle se ut i förlängningen om alla bara ska ha heeeeeela tiden? Bra där att du tvålar till ungen i tid.

Jag misstänker att du försöker vara ironisk, men jag är faktiskt oroad över denna konsumtionshets där alla bara ska ha heeeeela tiden.

Sonen tillhör den nyfiknare sorten som gärna dissekerar allt till små bitar, så att leksaker går sönder hemma hos oss är vardagsmat och nej jag kan inte springa och köpa nytt åt honom hela tiden när han har haft sönder något.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

För mig är det tydligt att skillnaderna ligger i hur man pratar om barn, hur man tänker på deras personer och vilken vikt man fäster vid deras integritet. Jag ser också en stor skillnad i hur man överhuvudtaget ser på att leva med barn - är det en fråga om uppfostran eller om att leva i relationer tillsammans, handlar de intressanta frågorna om hur vi lever tillsammans med avseende på hur vi uttrycker våra personer, känslor, tankar och åsikter - eller är de intressanta frågorna i livet hur ofta man får äta kakor och vem som bestämmer vilka kläder man ska bära.

Det syns ju tydligt när flera svar till mig går ut på att jag nog tycker att det är ok att barn äter godis varje dag om de vill.


De mer uppfostringsinriktade talar åter och åter om regler (såsom lämpliga mönster för kakätande) medan de mer integritetsinriktade talar om vikten av att få ta upp de samtalsämnen man vill.

Jag ser inte exakt samma skiljelinje som du gör i diskussionen. Dvs visst har enstaka inlägg antytt ganska auktoritärt föräldraskap. Men jag tycker inte att alla motinlägg självklart representerar perfektion. (tänker inte på dig du verkar inte överreagera direkt.).

Diskussion, inte svar: Sedan när jag läser diskussionen och tänker efter så inser jag att jag tror det är viktigt att inte bara hålla på barnets integritet utan också förälderns. Dvs även ett gott exempel är viktigt, inte bara att hålla på andras integritet utan också på ens egen. (Jmf att det tex inte är så bra av en förälder att ofta prata om hur fet den är och hur den borde banta inför barnen, men samtidigt säga att det självklart inte gäller dem.) Att för ofta göra saker som uppenbart är en större ansträngning för föräldern än det barnet vinner borde egentligen inte nödvändigtvis vara att föregå med gott exempel.

Extremexempel vill man inte tex att dottern ska bli väldigt självuppoffrande kanske det är säkrast att inte själv alltför ofta uppoffra sig. Att kanske också bortsett från biten om uppoffring hjälpa till med inlärning av turtagning och dela även om det kan innebära en "onödig" konflikt första gångerna. Det behövs kanske inte från föräldrarnas sida om barnet har syskon, men att ha övat på sådant kan tydligen senare hjälpa till i det sociala på dagis.
 
Senast ändrad:
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag ser inte exakt samma skiljelinje som du gör i diskussionen. Dvs visst har enstaka inlägg antytt ganska auktoritärt föräldraskap. Men jag tycker inte att alla motinlägg självklart representerar perfektion.

Det tycker inte jag heller. Strikt räknat skulle jag säga att vi så sett inte ens vet om det är "fasta gränser" och att "veta vem som bestämmer" eller om det är "respekt för barnens integritet" och "barnens rätt att bli lyssnade på" som faktiskt är det bästa för barn. Och tänk om det ena är bäst på kort sikt och det andra på lång, vad ska man ta sig till då?

Vi vet ju inte heller hur utfallet blir - barn är ju inte lerklumpar som faktiskt får den form man knådar dem till, utan den påverkan man utsätter barnen för kan ge väldigt olika effekt hos olika individer. Och barn formas ju av mycket annat än sina föräldrar.

Så det handlar för min del inte om att ställa perfekta föräldrar mot mindre perfekta, utan snarare just om att diskutera hur vi ser på barn, hur vi ser på deras personer och det utrymme deras personer tar sig.

Dessutom tycker jag faktiskt att det snarare är de som hävdar fasta regler och gränser som framställer sig som de perfekta föräldrarna - de har minsann aldrig haft några problem med sina barn, inga bråk om sugrör där inte.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Psst.. Kan han inte få en ny vanlig vattenpistol utan automat? Jag rycker att det är ganska hårt att neka honom det? Troligen förstod han inte att den skulle gå sönder om han bet på den... Tuggar han sedan sönder ett ost till med flit är ju läget annat tycker jag i då hade jag inte löpt fler på en tid framöver.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Sedan när jag läser diskussionen och tänker efter så inser jag att jag tror det är viktigt att inte bara hålla på barnets integritet utan också förälderns.
Det här håller jag verkligen med om. Det är bättre att försöka dra gränser runt sig själv, vad man själv vill och tror fungerar, än att sätta gränser runt barnet, barnet måste få förhandla om sina egna gränser (särskilt viktigt för tjejer kan jag tycka). Mycket av olikheterna i tråden handlar om hur vi väljer att prata om konflikter och vad som är orsaken till dem, inte nödvändigtvis vad som i praktiken sker. Som jag ser det så är det ett misstag att prata om barn som en egen sort som behöver bearbetas (hanteras) för att kunna bli fungerande vuxna och att prata om barns beteenden som problematiska. Jag ser det mer som att barn lär sig genom att delta och att jag lär mig genom att delta med dem, man behöver inte agera på särskilda sätt för att de är barn för att de ska förstå reglerna för deltagande. Jag tycker att principfasthet och metodande riskerar att ställa sig i vägen för att höra på vad barnet i den konkreta situationen verkligen uttrycker.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Men han har ju redan en massa vattenpistoler och han vill absolut ha just en sån som bara finns i automaten. Så det är inte så enkelt som att bara köpa en ny
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Och jag tycker inte att det är så svartvitt som att det rakt av handlar om det ena eller det andra i ditt exempel nedan. Det är olika i olika tillfällen. När det handlar om säkerhet till exempel så är allt annat än fasta gränser direkt farligt...

Strikt räknat skulle jag säga att vi så sett inte ens vet om det är "fasta gränser" och att "veta vem som bestämmer" eller om det är "respekt för barnens integritet" och "barnens rätt att bli lyssnade på" som faktiskt är det bästa för barn
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jo, de där som gillar (att prata om) "fasta gränser" brukar ofta fråga om jag skulle låta ett barn springa rakt ut på motorvägen i min iver att "respektera barns integritet". Sådana frågor tyder ju främst på dålig hyfs, skulle jag säga. Hyfsade personer ställer väl inte korkade frågor för att göra ner andra. Hade de blivit respekterade som barn, hade de kanske inte frågat så dumt?

Samtidigt är det ju ungefär samma fråga som de i tråden som faktiskt frågar om "såna som jag" alltid låter barn få godis om de vill ha det (även dagligen) och om "såna som jag" tror att det är farligt att säga nej till barn.

Väldigt ohyfsat av dem, om du frågar mig. Det är ju inte frågor som avser att föra samtalet vidare, utan att dumförklara andra.

Det där med säkerhet ser jag främst som "gränser" som verkligheten sätter, egentligen inte jag själv. Jag anpassar mig bara efter verkligheten. Jag skulle inte använda den sortens "gränser" som ett försvar för att barnet även och av pedagogiska skäl bör begränsas även i andra avseenden.

Däremot sätter jag naturligtvis gränser runt mig själv, både i umgänge med barn och vuxna. Får jag insinuanta frågor, markerar jag att jag ogillar det. Drar någon mig i håret, visar jag än mer tydligt mitt ogillande.

Jag håller med Mino om att det är viktigt att sätta sina gränser runt sig själv på egen hand, och att prata med barnen om det och förklara vikten av att även de sätter gränser runt sig själva. Och att sedan så långt möjligt respektera barnens gränser runt sig själva. (Det gäller i särskilt hög grad flickor, eftersom samhället överlag respekterar män mer än kvinnor.)
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tycker att principfasthet och metodande riskerar att ställa sig i vägen för att höra på vad barnet i den konkreta situationen verkligen uttrycker.

Och faktiskt även för vad man som vuxen verkligen känner och tycker, lutar jag åt.

Rätt ofta uppfattar jag också den metodiska principfastheten som ett sätt att slippa möta barnet, slippa få sina svagheter konfronterade.
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

*kl

Den senare delen av diskussionen i den här tråden tangerar det som jag nu tänker fråga om, så därför startar jag ingen egen tråd. Hur tycker ni ett bra sätt att hantera nedan är?

Vad ska jag göra och vad har jag gjort för fel med min tvååring? Han slår, biter och kniper mig och sin pappa men även andra vuxna och andra barn, och slår och sparkar vår stackars hund (ja, såklart håller vi undan hunden för det mesta men vi kan ju inte avskärma henne helt, då skulle hon bli jätteledsen).

Jag vet att jag i någon tidigare tråd sagt att jag aldrig skulle tolerera sådant här beteende men nu sitter jag alltså här med skägget i brevlådan. Det kommer ibland när han har tråkigt och vill göra något annat, t ex om vi inte orkar gå upp på morgonen direkt när han vill, eller om han blir svartsjuk på någon; typ om jag pratar med något annat barn eller kelar med hunden, men även helt otippat, han kan gå fram till ett annat barn i sandlådan och smälla till, eller knipas jättehårt i ansiktet när man bär honom när man är på väg någonstans (han vill inte gå själv utan hellre bli buren) eller när man sitter och läser en bok i soffan. Vi har även hälsat på några hundar ute på sista tiden eftersom han verkar glad och intresserad men när hunden kommer fram så försöker han puckla på den också. För några veckor sedan blev han svartsjuk på en stor kille (5 år) för att vi satt och pratade och stampade honom jättehårt på smalbenet. Killen blev ledsen såklart.

Jag försöker att inte ta alla strider utan ofta säga att ”nej, så där vill jag inte att du gör, det gör ont”, och börja göra något annat istället, ibland sätter jag ner honom och säger ”jag vill inte vara med dig när du slåss, det gör ont och jag blir ledsen” och går iväg, (då blir han arg) men ibland blir jag arg och ledsen på riktigt men han bryr sig inte alls då heller utan fortsätter gärna om han får möjlighet. Min sambo tycker inte om när jag blir arg och tappar humöret utan tycker det är bättre att säga till i vanlig samtalston och visst, om jag ska bli arg och ledsen varje gång han gör såhär så blir det väldigt mycket negativt. Sambon tycker heller inte om att jag sätter ner honom och förklarar att jag inte vill vara med honom när han slåss.

Det här är alltså flera gånger varje dag.

För mig är det jätteviktigt att vara snäll mot andra människor och djur och jag är så himla ledsen att det har blivit såhär. Det känns inte heller roligt inför andra barn och föräldrar eller på förskolan där han också knuffas och slåss ibland (han uppför sig alltså inte bättre borta än hemma).
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag ser inte exakt samma skiljelinje som du gör i diskussionen. Dvs visst har enstaka inlägg antytt ganska auktoritärt föräldraskap. Men jag tycker inte att alla motinlägg självklart representerar perfektion. (tänker inte på dig du verkar inte överreagera direkt.).

Diskussion, inte svar: Sedan när jag läser diskussionen och tänker efter så inser jag att jag tror det är viktigt att inte bara hålla på barnets integritet utan också förälderns. Dvs även ett gott exempel är viktigt, inte bara att hålla på andras integritet utan också på ens egen. (Jmf att det tex inte är så bra av en förälder att ofta prata om hur fet den är och hur den borde banta inför barnen, men samtidigt säga att det självklart inte gäller dem.) Att för ofta göra saker som uppenbart är en större ansträngning för föräldern än det barnet vinner borde egentligen inte nödvändigtvis vara att föregå med gott exempel.

Extremexempel vill man inte tex att dottern ska bli väldigt självuppoffrande kanske det är säkrast att inte själv alltför ofta uppoffra sig. Att kanske också bortsett från biten om uppoffring hjälpa till med inlärning av turtagning och dela även om det kan innebära en "onödig" konflikt första gångerna. Det behövs kanske inte från föräldrarnas sida om barnet har syskon, men att ha övat på sådant kan tydligen senare hjälpa till i det sociala på dagis.

Jag förstår inte vad du menar riktigt. Vad har integritet med denna diskussion att göra?
 
Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det är väl olika hur man är som person, och hur det känns naturligt att reagera, men jag har faktiskt blivit arg och visat det i såna lägen. Dvs inte sagt ifrån i vanlig samtalston, utan argt skrikit till AJ!!! Det där gör jätteont! Jag blir arg när du gör sådär! Och i något fall, när jag faktiskt blev riktigt förbannad, gå därifrån och sagt att nej, jag vill inte vara med dig just nu, jag är arg.

Det är ju så människor reagerar när man slår dem, normalt (alternativt blir ledsna), och jag ser hellre att barnet testar det hemma, och lär sig vad som händer, än att barnet testar hemma, lär sig att folk aldrig blir arga eller går därifrån, och provar taktiken på jämnåriga också (som garanterat kommer reagera, barn brukar inte tycka om andra barn som slår dem, de blir arga/ledsna/slår tillbaks/går därifrån). Jag tänker att jag försöker reagera adekvat, alltså så som människor i allmänhet reagerar när man gör så mot dem, så att barnet kan få en rimlig bild av hur andra reagerar på olika beteenden.

För mig faller det sig naturligt att bli arg och höja rösten i ett sånt läge, nån annan kanske blir mer ledsen, eller inte tycker om att höja rösten oavsett - oavsett vilket, så tänker jag att man ska visa den reaktion man egentligen får när barnet slåss eller på annat sätt beter sig elakt.

När det gäller att slåss tar jag i princip alla strider, framförallt när det gäller andra barn och djur. När det gäller mig själv, så blir jag inte förbannad varje gång, utan är det nåt mindre räcker det kanske att jag säger "Inte slåss!!!" och ser lite sur ut.

Och visst, periodvis har det inneburit mycket arga ord och miner här hemma, men min erfarenhet är att det ändå bara rör sig om en kortare period, några månader på sin höjd, sen går det över igen. Jag tänker att om man är arg kan man visa det, för så bra skådis är åtminstone inte jag att det inte ändå märks att jag är arg egentligen. Och jag tror det är jobbigare att ha föräldrar där man aldrig riktigt vet om de är arga och döljer det, eller om de är glada på riktigt, än föräldrar där man vet på en gång om de är glada eller arga. Om man är sån att man aldrig blir arg, så ska man förståss inte spela arg, men om man nu blir (helt legitimt) förbannad så kan det gott synas också, tänker jag.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
20 861
Senast: Zewz
·
Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
24 488
Senast: Amk
·
Hästmänniskan Har en lååååång historia jag ska försöka göra kort. Vill höra utomståendes åsikter o höra om det här är rimligt och jag bara...
2 3
Svar
52
· Visningar
14 628
Senast: QueenLilith
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det var fredag kväll. Klockan hade blivit halv sju och hon var äntligen på väg hem från jobbet. Hon var bara 18 år, men hade lyckats få...
Svar
0
· Visningar
740
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • WE-tråden
  • Ridskoleryttare
  • Tungband

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp