Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

[Kattennizze]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Och faktiskt även för vad man som vuxen verkligen känner och tycker, lutar jag åt.

Rätt ofta uppfattar jag också den metodiska principfastheten som ett sätt att slippa möta barnet, slippa få sina svagheter konfronterade.

Ja, men man missar ju det mesta då! Jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv, mina egna känslor, livet som av mina barn. Jag tycker att jag först började leva när jag fick barn (eller snarare den processen hade jag börjat långt tidigare i terapi) men det blommade verkligen ut då. Jag har aldrig känt mig så skör, glad, ledsen, sorgsen, lycklig som med mina barn. Tusen gånger hellre det än den avstängda robot jag var långt tidigare. Hade jag använt manualer och dylikt så hade jag missat allt det, och det hade det fasicken inte varit värt. Men det har ju krävt några besök hos barnpsykologen det, där jag fått gråta ut min sorg och frustration över min egen barndom och över hur svårt det är att vara förälder för mig. Dessutom, som bonuseffekt, så har min relation till min man givetvis förändrats, till det bättre tycker jag.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag tycker att det där är svåra situationer, och jag är nog som du och din sambo samtidigt.

Dels blir jag faktiskt arg, ryter till åt barnet, sätter gärna ner det och slipper det en liten stund (medan jag får andas lite, åtminstone), dels har jag något slags röst i mitt inre som tycker att jag inte ska bli arg, absolut inte ska säga att jag inte vill vara med barnet och att jag på det hela taget ska hantera situationen med moget lugn.

Resultatet i praktiken är ju att jag har gjort båda sakerna. Blivit arg ibland, förblivit tålmodigt pedagogisk ibland. Det hänger inte enbart ihop med om jag är trött eller inte, ibland är jag mer lättretlig när jag är trött, ibland mer resignerad och orkar helt enkelt inte bli arg.

Ingetdera har haft någon direkt effekt, tycker jag. Men beteendena har ju upphört. De kom då och då under småbarnstiden, men sedan har min son inte slagits nämnvärt, varken mig eller andra.

Kanske tänker jag lite som Mabuse - jag visar det jag känner när det här händer. Och när det gäller mig är det så att jag känner olika vid olika tillfällen - resignerad trötthet ibland, ilska tillbaka ibland, och tålmodigt överseende ibland.

Det är ju inte direkt översättbart till om en vuxen person slog mig. Det händer aldrig, och om det hände vore det ändå en annan sak (typ att min man misshandlade mig). När barnet slår är jag ju heller inte rädd att bli skadad på allvar.

Jag har nog lättare att försvara de gånger då jag behållig lugnet, men om det är tack vare de gångerna problemet så småningom upphörde vet jag ju inte.

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Det togs upp i många inlägg i tråden om barns integritet och hur den påverkades om man diskuterade alternativt nekade diskussion om tex godis i affären.

Det har också diskuterats hur man reagerar på vänner och hur man själv behandlar vänner, det har också lite med integritet att göra.*

Då blev det naturligt att ta upp inte bara barns utan också förälders integritet. De som svarat verkade ha ungefär samma åsikter som jag själv så jag svarade inte dem.

*Jag har förresten för mig att du tog upp ett par exempel på hur man behandlar vänner kontra barn. Som jag tyckte det var svårt att svara på så du skulle förstå. Men det är väl lika bra jag försöker. Man behandlar sina vänner, man och barn på ungefär samma sätt antar jag (eftersom man är sig själv). Vänner får väl mindre utrymme för diskussion och får lite mindre service än ett barn. Det är precis som det ska vara tycker jag. Som tur är så är de också lite känsligare och kan uppfatta ett mja som nej och tjatar inte. Jag använder nog ungefär samma typ av språk ("artighetsmässigt" eller vad man kan säga) gentemot både man, barn och vänner .

(Läs stop! (och tar tag i) om de springer över gatan och snälla o tack om man vill ha ngt.)

 

[Badger]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Samma här, jag har inte heller märkt ngn omedelbar skillnad i arg eller pedagogisk eller chockad/förvånad (men! vad gör du!? kanske kanske lite mer reaktion där.).

(Men jag har också låtit mig bli arg o chockad om jag blivit det (tex sand över annat barn eller plötsligt knuffa annat barn), inte heller så stolt kanske). Vi har inte haft så mycket problem med det heller (någon gång i veckan kanske snarare).

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Varför ska man tycka det är hemskt att bli arg på sitt barn?

 

[anhe]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jo, de där som gillar (att prata om) "fasta gränser" brukar ofta fråga om jag skulle låta ett barn springa rakt ut på motorvägen i min iver att "respektera barns integritet". Sådana frågor tyder ju främst på dålig hyfs, skulle jag säga. Hyfsade personer ställer väl inte korkade frågor för att göra ner andra. Hade de blivit respekterade som barn, hade de kanske inte frågat så dumt?

Samtidigt är det ju ungefär samma fråga som de i tråden som faktiskt frågar om "såna som jag" alltid låter barn få godis om de vill ha det (även dagligen) och om "såna som jag" tror att det är farligt att säga nej till barn.

Väldigt ohyfsat av dem, om du frågar mig. Det är ju inte frågor som avser att föra samtalet vidare, utan att dumförklara andra.

Det där med säkerhet ser jag främst som "gränser" som verkligheten sätter, egentligen inte jag själv. Jag anpassar mig bara efter verkligheten. Jag skulle inte använda den sortens "gränser" som ett försvar för att barnet även och av pedagogiska skäl bör begränsas även i andra avseenden.

Däremot sätter jag naturligtvis gränser runt mig själv, både i umgänge med barn och vuxna. Får jag insinuanta frågor, markerar jag att jag ogillar det. Drar någon mig i håret, visar jag än mer tydligt mitt ogillande.

Jag håller med Mino om att det är viktigt att sätta sina gränser runt sig själv på egen hand, och att prata med barnen om det och förklara vikten av att även de sätter gränser runt sig själva. Och att sedan så långt möjligt respektera barnens gränser runt sig själva. (Det gäller i särskilt hög grad flickor, eftersom samhället överlag respekterar män mer än kvinnor.)

Mot bättre vetande ger jag mig in i den här diskussionen, även om jag vet att jag är för dålig på att uttrycka mig så att det ändå slutar med att jag känner mig misslyckad och nedslagen.

Jag tillhör nog de principfasta, tror jag, eller är rätt säker på, eller jag vet inte, den här tråden gör mig totalt förvirrad, men jag känner mig i ärlighetens namn rätt kränkt av den känsla man får att om man är principfast så är det liktydigt med att man "kör över sina barn", "inte respekterar barnens egen vilja" osv. Kanske liknande så som du verkar känna dig av de frågor som du får av de som kanske anser sig vara principfasta. Jag skulle nog kunna ställt de där frågorna, helt enkelt för att jag förstår inte skillnaden mellan att vara principfast, på det viset jag känner mig, och att inte anse sig vara det och helt plötsligt kunna säga tvärnej också, på det sätt som du beskriver det. Jag ser inte det svartvita i situationerna, inte för egen räkning i alla fall. Är föräldrar verkligen så där svartvita? Jag känner mig varken svart eller vit, utan kanske i någon gråzon. Ibland är man superpedagog. Ibland reagerar man med instinktiva känslor. Ibland går man in i en fånig "maktkamp". Ibland gör man avsteg från sina principer. Ibland är man misslyckad. Ibland är man stolt över sig själv. Det är svårt att vara förälder tycker jag, och många situationer att fundera kring, både kring sitt eget agerande, och vad man vill uppnå med den här formbara individen man har ansvar över.

Jag vill att mina barn ska respektera de regler som gäller i samhället, och i vår familj, t.ex går man inte och tar kakor, glass och godis utan att fråga. Och vi försöker hålla oss till lördagar. Man hjälper till hemma om det behövs. Man klär på sig när det är dags att gå. Det finns ju hur många små exempel som helst på vardagliga rutiner. Men jag är principfast. Och tror på konsekvenser. Är man i den åldern att man kan klä på sig själv, då får man fixa det själv. Rent principiellt. Gör man inte det när det är dags att gå, då får man ju alltså gå naken, eftersom man själv valde att inte klä på sig (konsekvens). Självklart blir man påmind och uppmanad innan. Men jag gör undantag från mina principer. Ofta. Ofta p.g.a ungarna förhandlar/resonerar/dividerar sig fram till något. Eller att det finns ursäktande omständigheter. Jag vill ju liksom själv kunna be om hjälp ibland. Ser inte poängen med att vara så principfast så att man inte kan ändra/rucka på sina principer, beroende på omständigheterna. Allt beror liksom på situationen och hur de agerar mot mig och sin omgivning, och varför man sitter i den situation man gör. Om man som barn mest protesterar till största delen "för sitt eget höga nöjes skull", då hamnar vi nog lätt i vad många kallar maktkamp. Ta t.ex barnet som absolut ska gå åt vänster när vi är ute och går. Bara för att han vill bestämma det (alltså utan bättre motivering om man frågar än att man bara vill), men resten av familjen har ett mål, och det är åt höger, då är jag principfast. Då får man ha sitt utbrott om man tycker det är kul, men då tänker inte jag heller ge vika, eftersom vi andra har ett förutbestämt mål. Då får barnet finna sig i att vi går till vänster någon annan gång. Det kan ju mycket väl finnas något intressant där borta. Men just idag kan vi inte gå dit.
Jag är extremt principfast när det gäller våld och mobbing t.ex, det är "strider" jag tar varje gång, man får inte ta till våld, man får inte slåss, vara hårdhänt mm. Trots det så är inte mina barn mer mänskliga än att de inte kan kontrollera sina känslor i varje situation. Men det är ju inte en strid jag tar i någon sorts maktkamp (strid låter så otroligt negativt). Jag ser det som självklart att markera att jag, samhället, medmänniskor, inte accepterar, tolererar och uppskattar ett sånt beteende. Hur jag går tillväga, beror nog rent principiellt på barnets egen personlighet. Ofta lever jag dock inte som jag lär, utan kan reagera lite olika beroende på mina omständigheter, och händelsens omständigheter. Jag tror och hoppas det är mänskligt att inte alltid vara den perfekta pedagogen. Men det måste väl ändå tillhöra mitt "uppdrag" som förälder att reagera? Lika som att jag inte tänker släppa dem ur sikte vind för våg när de kommer upp i tonåren. Förtroende och utökat eget ansvar går ju hand i hand.

Frågar de om godis i butiken, och jag säger nej, så vill jag inte ha ett utbrott på golvet om det, det är inte ok (det som skulle kunna anses vara en skitdiskussion?). De ska självklart kunna fråga, vi kan diskutera saken, men har jag bestämt mig för att idag köper vi inget godis, så vill jag att de accepterar ett nej. Men det är liksom inte så att jag säger nej bara för att "nu ska jag minsann sätta ungen på plats". Jag säger nej för att jag inte tycker det är lämpligt att äta godis idag, att det är för dyrt, vi redan har hemma, det behövs inte, jag tycker inte att mängden är lämplig osv. Barnen är ju barn och saknar ibland (ofta) omdöme. Det tillhör ju utvecklingen att komma till insikt om sånt. Jag faller inte till föga för obefogat tjatande, och jag faller verkligen inte till föga för att ungen får ett utbrott. Jag är definitivt mycket mer mottaglig för diskussioner om jag får ett vettigt bemötande gentemot mig.

Jag vill trots att jag är principfast att barnen ska våga ifrågasätta mina beslut och mitt agerande, likväl som att kunna vara kritiska till och kunna ifrågasätta samhällets regler. Det har alltid varit viktigt för mig att erkänna mina misstag och visa att även vuxna har svagheter. Jag har många svagheter, bättre att visa dom och erkänna att man gjort fel istället. Jag vill inte ha barn som sitter som tysta möss i ett hörn och inte vågar säga flasklock. Jag uppmanar ofta barnen att säga till om det är något, att "säga till" mig om jag inte lever som jag lär, vuxna gör som sagt själva ofta fel.

Mina ungar är verkligen inga änglar, och gudarna ska veta att de prövar de regler som finns. Men på det stora hela är de positiva, glada, tänkande individer, livliga och ifrågasättande. Även om jag inte betvivlar att någon annan kunde lyckats väldigt mycket bättre än mig själv. Om jag själv är mest svart eller vit vet jag inte heller. Jag försöker så gott jag kan utifrån mina förutsättningar göra något bra av mina barn.

 

[leia]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag satt just och funderade på att fråga samma sak som du (angående vår 3-åring). Flera i tråden har sagt att de inte tar alla strider, men slåss och kasta saker tex är definitivt inte tillåtet. Jag undrar hur man markerar detta? Vår son slåss ofta när han blir besviken för att han tex inte får äta godis ed (frågar om det flera gånger om dagen). Främst mig, men kan klappa till lite vad/vem som helst som finns i närheten. Själv har jag väldigt lite temperament och blir inte arg utan att anstränga mig. För det mesta säger jag bara att jag inte vill att han gör så för att... osv, men ibland blir jag bara ledsen/uppgiven. Om jag blir arg tycker han bara det är roligt och gör samma sak igen... Jag måste stoppa honom fysiskt om han ska sluta (tex om lillasyster får sig en släng) och då blir han oftast sur och går och slänger någon tung leksak i golvet. Vid det laget orkar/vill jag oftast inte tjata mer, även om jag egentligen inte vill att han gör så heller. När pappa blir riktigt arg slutar han och blir ledsen (vilket jag tycker är jobbigt, även om det är skönt att han slutar slåss). Vill verkligen inte att han slår andra barn, både för deras och hans egen skull (kanske inte så lätt att bli en omtyckt kompis om man slåss). Hittills gör han det bara hemma, är för blyg annars. Vore glad för tips!

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag har också en treåring, och slåss är inte ok. Ibland blir han ledsen när vi säger till, men det är ju som det är. Klart han blir ledsen när vi är arga på honom, men vi blir ju arga för att han slåss. Sen är man såklart inte arg länge, men t ex att ta saker från lillebror eller slå pappa är inte ok, slutar han inte så blir vi arga. Tycker han att det är roligt att vi blir arga (händer iofs nästan aldrig, men ibland när han var yngre), så blir vi argare tills det inte är kul längre - det går av sig självt, för få saker retar mig så mycket som att nån skrattar åt mig när jag är arg.

Rent konkret så säger jag ifrån, hejdar handen när den är på väg med ett slag mot mig, eller går därifrån, ifall han försöker slå mig.

 

[Sar]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Vad ska jag göra och vad har jag gjort för fel med min tvååring? Han slår, biter och kniper mig och sin pappa men även andra vuxna och andra barn, och slår och sparkar vår stackars hund (ja, såklart håller vi undan hunden för det mesta men vi kan ju inte avskärma henne helt, då skulle hon bli jätteledsen).

Hur pratar han? Innan talet riktigt sitter och de kan kommunicera det som de känner så är det rätt vanligt att barn agerar ut genom att slåss.

De gånger det har hänt hos oss har vi direkt agerat genom att skrika "aj, det där gjorde ont", förklara att man inte får slåss och visat med handen hur man stryker istället. Vi har också pratat (och tränat) på hur man får göra när man är arg, helt ok att stampa med fötterna i marken, slå på en kudde eller slänga ett mjukt gosedjur.

Det där fungerade klockrent på våra äldsta och även med den yngsta i realtion till oss föräldrar men det fungerade inte på den yngsta när han under en period ex.vis drog sina systrar i håret. Så då lärde vi dem att de skrek "-aj, släpp!" och tog ett likadant grepp i hans hår, slet han hårdare slet de hårdare och släppte han släppte de och berömde honom. Säkerligen helt felaktigt enligt barnuppfostrarböcker men hos oss fungerade det och gav lillebror en handfast lektion i hur det känns när någon sliter hårt i håret.
Den perioden blev väldigt snabbt avklarad.

När det gäller djur, ex.vis hundar så är jag stenhårt. Antingen skiljer man av eller så punktmarkerar man som förälder. Går det fel och barnet gör illa hunden är det fruktansvärt orättvist mot hunden som vet att den inte får försvara sig. Och om det är så att hunden försvara sig kan det innebära livslångt handikapp för barnet om det går nog illa. Det är (i mina ögon) helt enkelt inte försvarbart att riskera detta.

 

[cirkus]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ja, ungefär så tänker jag också. Och det gör att det inte är svartvitt på det ena eller andra sättet. Detta med att sätta gränser runt sig själv är ju enkelt att förstå för en vuxen. Ofta förstår nog barnen också det, men det blir ju knepigt när gränsen runt en person inte riktigt är vad ett ilsket barn tycker det borde vara, då blir ju gränsdragningen jobbig för barnet iallafall just då (ungefär som Diskurs beskriver om sitt barn som slåss och nyps).

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag håller helt med ditt resonemang och hade jag haft ett barn som reagerade när jag blir arg eller säger till på skarpen så hade det nog känts annorlunda. Då hade det varit mer lönt att visa att jag blir arg för då hade det gett effekt. Men han bryr sig ju inte. Och om jag ska bli så arg att han blir ledsen och frivilligt slutar slåss eller knipas får jag helt enkelt bli orimligt arg känns det som, så arg som jag aldrig blir annars, i princip bli helt vansinnig och skrika och ryta i hans öron i flera minuter och det känns inte ok. När du säger att du blir arg och visar det, hur menar du då? Räcker det med att bara höja rösten?

Det blir jobbigt för mig att leva ut min ilska flera gånger per kväll, det blir liksom ingen rolig relation då, och det kan inte vara så roligt för honom heller, även om det inte ser ut som om han bryr sig.

Jag blir som sagt arg ibland men ofta orkar jag inte.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ja, ungefär så tänker jag också. Och det gör att det inte är svartvitt på det ena eller andra sättet. Detta med att sätta gränser runt sig själv är ju enkelt att förstå för en vuxen. Ofta förstår nog barnen också det, men det blir ju knepigt när gränsen runt en person inte riktigt är vad ett ilsket barn tycker det borde vara, då blir ju gränsdragningen jobbig för barnet iallafall just då (ungefär som Diskurs beskriver om sitt barn som slåss och nyps).

Jo, jobbigt blir det ju. Men livet är jobbigt. Jag hyser helt ärligt inget hopp om att kunna skydda barn från jobbighet, men helst ska jobbigheten vara konstruktiv, inte förnedrande.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Ja, det är ïnte lätt.

Jag är såklart inte rädd att bli skadad, men jag tänker ju lite framåt också, hur länge ska det vara såhär? Det är inte så roligt med en femåring som slåss liksom. Ett sådant barn blir inte lätt att tycka om för förskolepersonal och andra barn. Självupptagen som jag är så fokuserar jag ju gärna på mig själv också och undrar vad jag har gjort för fel.

I mina ljusa stunder kan jag dock med viss förtröstan jämföra med hunden som var ett hår av hin som valp. Nu är hon världens snällaste och skulle aldrig drömma om att bitas eller kampa med kopplet om hon inte får. Det blev folk av henne med!

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Han blir två i augusti och pratar en del. Vi försöker absolut tänka på det, att det kan vara att han inte kan kommunicera på något annat sätt, så vi brukar lugnt be honom försöka förklara vad han vill när vi märker att det är något och inte sällan kommer han på att han ju faktiskt kan säga vad han vill ha (välling, vatten, läsa bok, Emil, gunga eller vad det nu kan vara). Men det hjälper oftast inte i de här situationerna utan främst när vi märker att han vill något och blir ledsen eller irriterad pga det.

Slåss gör han oftast inte för att han är arg, utan för att han vill och tycker det är roligt. Han vet att man inte får, och kan ofta helt apropå, typ när han sitter och badar, upprepa "inte slåss" och skaka på huvudet (händer även t ex när vi kollar på Emil och det är auktion i Backhorva och alla drängarna ska slåss ) och då brukar vi lugnt bekräfta "precis, man ska vara snäll och klappa fint, såhär" eller liknande.

Jag kan absolut tänka mig att det funkar med syskon som drar tillbaka i håret, men han har inga syskon ännu och jag kan inte riktigt tänka mig att ta den rollen...

Att skrika till har ingen effekt, han hoppar inte till av överraskning eller så, men vi gör ju det såklart ändå ifall det gör ont. Även när han ammade kunde han bita mig hårt i bröstet och även fast jag skrek som en stucken gris (det gör ju otroligt ont) så släppte han inte utan tyckte mest det var kul. Så det har aldrig funkat.

Angående hunden så kan jag säga att vi har koll på det, i övrigt är jag inte intresserad av den diskussionen.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag är egentligen förvånad över att så många vill beskriva vilka "regler" de håller sig med, eller snarare de regler de satt upp för sina barn. Själv har jag egentligen aldrig tänkt så, utan tänkt att själva umgänget och livet självt kommer att forma barnen till vettigt folk, bara de får vara delaktiga i det sociala livet. Detsamma gäller samhällets regler, tänker jag. Dem lär man sig genom att leva i samhället, inte genom någon form av separat inlärningsprocess. Jag går ju inte heller omkring och tänker på samhällets regler för egen del utan det går med automatik eftersom jag är socialiserad i det samhälle där jag lever.

Jag tycker annars att det mesta du skriver låter vettigt, med ett frågetecken för det där med konsekvenserna. Självklart måste barn lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar, men samtidigt är det föräldrarnas uppgift att skydda dem från just konsekvenserna av sina handlingar. Jag skulle tex aldrig låta ett bsrn som vägrar att klä sig gå naket för det förnedrar ju barnet. Jag tycker att man ska skydda sina barn från att förnedras när man kan. Jag skule inte heller låta ett barn som glömt jackan frysa, för föräldrar ska hjälpa sina barn att hålla värmen. Om konsekvenserna blir att barnet förnedras eller fryser eller liknande, lär man ju barnet att man inte skyddar det. Man väljer att lära dem det för sina egna principers skull. Det tycker jag är fel.

 

[Petruska]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag hade typ panik när min son slogs och såg en kvinnomishandlare framför mig. Men det gav med sig. Jag fattar faktiskt inte alls varför de slåss på det där viset, ofta är de ju inte ens arga. Barnen alltså, inte kvinnomisshandlarna.

 

[Brandgul]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Du har kanske inte gjort något fel alls. Ditt barn är kanske bevis på att man inte kan uppfostra ett litet barn till precis allt, utan de är egna också.

Det är stor skillnad på en treåring och en femåring. Visst finns det femåringar med dålig attityd, men de allra allra flesta med vettiga föräldrar har ju lämnat de där bebisfasonerna bakom sig. Jag har inte träffat någon, men det förekommer säkert.

Du kanske ska tänka på att lösa situationerna som uppstår här och nu, inte på att det är något som ska lösas för att han inte ska bete sig så här om två år. Med perspektivet hur löser jag detta med en treåring?

 

[Mabuse]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag håller helt med ditt resonemang och hade jag haft ett barn som reagerade när jag blir arg eller säger till på skarpen så hade det nog känts annorlunda. Då hade det varit mer lönt att visa att jag blir arg för då hade det gett effekt. Men han bryr sig ju inte. Och om jag ska bli så arg att han blir ledsen och frivilligt slutar slåss eller knipas får jag helt enkelt bli orimligt arg känns det som, så arg som jag aldrig blir annars, i princip bli helt vansinnig och skrika och ryta i hans öron i flera minuter och det känns inte ok. När du säger att du blir arg och visar det, hur menar du då? Räcker det med att bara höja rösten?

Det blir jobbigt för mig att leva ut min ilska flera gånger per kväll, det blir liksom ingen rolig relation då, och det kan inte vara så roligt för honom heller, även om det inte ser ut som om han bryr sig.

Jag blir som sagt arg ibland men ofta orkar jag inte.

Det beror lite på dagsformen och den exakta situationen, men ibland blir jag så arg som det krävs för att han ska sluta, om det är en situation då jag inte kan gå därifrån, T ex blöjbyte. Vilket kan innebära helt vansinnig. Men oftast hindrar jag honom fysiskt från att slåss, och/eller går därifrån, så att han helt enkelt inte kan slåss mer. Jag försöker inte i det läget sitta ner och förklara att man inte får slåss, det vet han redan, plus att han inte brukar vara mottaglig för diskussion just då. Så jag säger Inte slåss! eller liknande, och går eller hejdar hans hand.

Men det var bara en kort period i tvåårsåldern han slogs mycket, numer händer det sällan, och vi behöver inte bli jättearga för att han ska sluta.

När jag tänker på det var det så jag gjorde med båda barnen när de provade att bitas vid amning också, skrek till och tog bort bröstet. Det funkade på dem, men barn är förstås olika.

 

[Mirre]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Min 1½ slåss också och sparkar, speciellt när man byter på honom.
Han kan även bitas och nypas, det kan göra riktigt ont ibland.
Vi skriker till när det gör ont, säger nej inte slåss och tar bort handen.
Sedan får man förklara när han lugnat sig att det gör ont osv.

Men funderar på hur man ska få stopp på skrikandet.
Han skriker högt och gällt när han blir arg eller vill något som han inte får, det riktigt skär i öronen och han kan hålla på länge. Jag är känslig för höga ljud så tycker det är jättejobbigt när han skriker så. Han är inte ledsen utan det är bara ett gällt skrik rakt ut.

 

[anhe]

Sv: Hur ska man bemöta en förbannad 4-åring.

Jag är egentligen förvånad över att så många vill beskriva vilka "regler" de håller sig med, eller snarare de regler de satt upp för sina barn. Själv har jag egentligen aldrig tänkt så, utan tänkt att själva umgänget och livet självt kommer att forma barnen till vettigt folk, bara de får vara delaktiga i det sociala livet. Detsamma gäller samhällets regler, tänker jag. Dem lär man sig genom att leva i samhället, inte genom någon form av separat inlärningsprocess. Jag går ju inte heller omkring och tänker på samhällets regler för egen del utan det går med automatik eftersom jag är socialiserad i det samhälle där jag lever.

Ja, men jag går inte heller omkring och tänker på regler/samhällets regler, och har verkligen inte separata inlärningsprocesser för att anpassa sig till samhället (låter som om någon instutionaliseras ungefär). Att många tar upp sina regler är nog för att ge exempel. Jag ser inget fel i att ha regler och struktur, regler finns överallt, de flesta gemensamt uppsatta. Det finns regler på dagis, i klassrummet, på arbetsplatsen och i samhället. Regler/gränssättning finns på alla nivåer. Jag ser inget farligt/hemskt i dem. Jag ser inte heller det som någon separat uppfostringsfas att lära sig följa regler. De finns ju där ändå, helt naturligt. Min upplevelse är dock att det är lättare för barnen (och ibland för mig som förälder) att förhålla sig till och stödja sig på några regler. Dataspelande och surfande är en het potatis hemma just nu. Kring det har vi satt upp lite riktlinjer. Som att man måste kunna lägga ifrån sig och sluta när det är dags att göra något annat, läxor måste vara gjorda först osv. Jag tolkar egentligen inte det som att du förespråkar ett regellöst samhälle heller, bara att du ser regler som ett naturligt inslag i samhället/livet? Det är nog ungefär så de flesta ser det tror jag, jag gör i alla fall det, men begreppsförvirringen blir i såna här diskussioner total, och det finns många ömma tår att trampa på.

Jag tycker annars att det mesta du skriver låter vettigt, med ett frågetecken för det där med konsekvenserna. Självklart måste barn lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar, men samtidigt är det föräldrarnas uppgift att skydda dem från just konsekvenserna av sina handlingar. Jag skulle tex aldrig låta ett bsrn som vägrar att klä sig gå naket för det förnedrar ju barnet. Jag tycker att man ska skydda sina barn från att förnedras när man kan. Jag skule inte heller låta ett barn som glömt jackan frysa, för föräldrar ska hjälpa sina barn att hålla värmen. Om konsekvenserna blir att barnet förnedras eller fryser eller liknande, lär man ju barnet att man inte skyddar det. Man väljer att lära dem det för sina egna principers skull. Det tycker jag är fel.

Men hur låter man dem ta konsekvenser för sina handlingar, genom att alltid skydda dem från sina handlingar? Lite motsägelsefullt. Att ta konsekvenserna av sina handlingar tycker barn alltid är jobbigt, precis som vuxna. Men det är ju också en lärdom tänker jag. Sen får ju en konsekvens aldrig bli absurd och långdragen, så fort barnet har förstått att det nog ändå var kallt ute så får den ju klä på sig jackan. Andra gånger är det inte lämpligt att låta dem själva prova ta konsekvensen, då får man väl tvinga på dem jackan den gången. Och självklart ska barnen skyddas. Man kan ju liksom inte låta dem bränna sig på plattan på spisen bara för att statuera ett exempel. Ett barn som vägrar klä på sig till exempel måste ju få chansen att rätta sig också. Man låter ju knappast barnet gå naken hela dagen. Just det här har aldrig hänt mig, men oftast tycker jag att barn brukar förstå ganska fort att det man sagt nog stämde också. "Det är kallt ute, du kommer frysa om du inte klär på dig" - stämde visst, och då ändrar de sig illa kvickt, troligen så fort man klivit utanför dörren, och så fort det visade sig att det inte var ett tomt hot "om du inte klär på dig nu då kommer du inte hinna, då måste vi gå ändå, då får vi ta kläderna med oss". Sen skulle jag ALDRIG förnedra barnet genom att tvinga det kliva in på dagis bland mängder av andra barn, eller gå ut på stan bland folk, naken. Den konsekvensen blir ju kränkande och helt enkel elak. Då går ju jag som förälder över gränsen.
Men jag vill lära barnet att respektera att man har tider att passa (regler att följa), och då får kläderna följa med under armen så får man klä på sig sen. Rent principiellt. Men då pratar vi om ett barn som haft gott om tid och uppmaningar om att klä på sig, självklart måste man haft en rimlig chans att utföra det som måste göras. Om man ändå vägrar, eller har tramsat bort tiden, då kan jag tänka mig att ta kläderna under armen, och barnet under andra armen. Men det här är ju ett extremfall. Och oftast drar man ju ut på tiden och låter ungarna tramsa klart.
Mina numera stora barn, de är helt hopplösa på att lyckas vara klara vid "avgångstiden" till skolan, alltså när vi måste åka för att hinna skjutsa dem plus hinna till jobbet, jag kan tänka mig att någon gång när de gått för långt, låta dem gå till skolan. Det är absolut inte längre än att de fixar det. De kan gått gå och sura en liten stund och bita i det sura äpplet. Jag tycker faktiskt att de måste lära sig respektera att jag har ett jobb att sköta, och tider att passa. Det är ju också en konsekvens, fast på det större barnets nivå. Där handlar det ju inte om trots, utan rent slarv och nonchalans.