Hur sociala är ni? Har jag ett problem eller inte?

[Lager]

 

[Sporthorse]

Hur kommer det sig att fenomenet är vanligare i Sverige än tex i södra Tyskland? Här är folk nästan sjukligt sociala upplever jag det som. Det blir för mycket för mig samtidigt vill jag inte vara osocial och framstå som otrevlig, så ibland tvingar jag mig ut på middagar trots att det känns som pesten själv

 

[Görel]

Jag är väldigt social med människor som jag ha valt själv. Däremot deltar jag mycket sällan i fester och andra frivilliga aktiviteter på jobbet. Jag har ingen aning om vad jag ska prata med folk om. Jag är helt ointresserad av dokusåpor, melodifestivalen och allt liknande. Känner inte till kändisar. För att inte tala om sport. Jag känner mig helt enkelt utanför det som mina kollegor brukar vilja prata om.
Däremot kan jag prata hur mycket som helst om det som intresserar mig.

 

[Efwa]

@Squie och @Lager

Jo, precis. Samtidigt så kan det ju vara det som är just social som introvert och sedan efter återhämta sig hemma. Det var egentligen ett dåligt exempel från min sida. Det var, när jag tänker efter, faktiskt ett helt fel exempel.

Men jag tror att man i privatlivet kan förklä sig, frivilligt eller ofrivilligt, i en extrovert roll och sedan komma till insikt, eller kanske snarare förstå att man är introvert och helt plötsligt falla in i den man egentligen är. Därav en ändring i sin "personlighet", eller kanske snarare följa och förstå sin personlighet bättre.

Jag kommer ihåg att det var himla skönt att få vara introvert men jag visste inte varför eller vad det hette. Det har jag faktiskt lärt mig på Buke för många år sedan.

 

[Sporthorse]

När jag tänker efter så har jag nog aldrig uppskattat att vara för länge i större sällskap även fast jag förut klarade av det.

 

[Sporthorse]

Jag är väldigt social med människor som jag ha valt själv. Däremot deltar jag mycket sällan i fester och andra frivilliga aktiviteter på jobbet. Jag har ingen aning om vad jag ska prata med folk om. Jag är helt ointresserad av dokusåpor, melodifestivalen och allt liknande. Känner inte till kändisar. För att inte tala om sport. Jag känner mig helt enkelt utanför det som mina kollegor brukar vilja prata om.
Däremot kan jag prata hur mycket som helst om det som intresserar mig.

Det där stämmer helt in på mig
Jag orkar knappt lyssna på sånt men man vill inte verka ointresserad heller så det är kanske det som tar kol på en?

 

[Squie]

Jag kommer ihåg att det var himla skönt att få vara introvert men jag visste inte varför eller vad det hette. Det har jag faktiskt lärt mig på Buke för många år sedan.

Samma här. Hittade HSP-bokstäverna för ett tag sedan här på buke. Sådan befrielse det blev.

 

[Efwa]

Hur kommer det sig att fenomenet är vanligare i Sverige än tex i södra Tyskland? Här är folk nästan sjukligt sociala upplever jag det som. Det blir för mycket för mig samtidigt vill jag inte vara osocial och framstå som otrevlig, så ibland tvingar jag mig ut på middagar trots att det känns som pesten själv

Enligt förklaringar jag har hört är att här i norden så har det förr varit de (naturligt urval) som klarat sig i det karga, ensamma Norden. Dvs, du skulle kunna vara ensam i många dagar och veckor utan sällskap i en stuga i ett, som i jämförelse till centrala Europa, land som var tämligen obefolkat.
Man skulle nog kunna jämföra det med Alaskabor.

Det viktiga är väl att både världen och arbetslivet har stor användning av båda.

 

[svea]

Problemet med att vara introvert är att det i många lägen är viktigt att nätverka, och då kan man behöva följa vissa sociala konventioner (t ex att prata med folk ). Så det kan vara ostrategiskt att dra sig undan för mycket. På ett jobb jag hade var det till exempel väldigt tydligt att de som gick på krogen med chefen fick mycket bättre jobbmöjligheter än vi som åkte hem.

 

[Efwa]

Jag är väldigt social med människor som jag ha valt själv. Däremot deltar jag mycket sällan i fester och andra frivilliga aktiviteter på jobbet. Jag har ingen aning om vad jag ska prata med folk om. Jag är helt ointresserad av dokusåpor, melodifestivalen och allt liknande. Känner inte till kändisar. För att inte tala om sport. Jag känner mig helt enkelt utanför det som mina kollegor brukar vilja prata om.
Däremot kan jag prata hur mycket som helst om det som intresserar mig.

Jag umgås helst inte alls med människor som du beskriver. Det är verkligen uttröttande. Känner mig exakt som du, fullständigt avskärmad då.
Vi har istället väldigt bra kollegor på det sättet. Det är väldigt sällan de pratar om sådant som inte intresserar mig (resor, familj, städning, kändisar, rutiner). Här är det bara ett enda stort skratt och en massa skämt, både dåliga och bra. Vi har faktiskt bara kul när vi inte pratar jobb. Jag har en jäkla tur.

 

[Monkie]

Kan du inte gå bara en liten stund? Jag blir fort trött av stora sammankomster av olika orsaker, men jag kan vara med nån timme och fortfarande må bra och känna mig glad och pigg. Däremot vill jag slippa helkvällar, det orkar jag inte.

Annars så är det ju bara att säga som det är. Det låter ju som trevliga människor på ditt jobb som säkert accepterar utan tjafs.

Jo så skulle jag kanske kunna lösa just denna saken, för denna gången. De skulle säkert acceptera, men det hade nog varit ännu mer accepterat om jag hade något att skylla på.. Typ hästen eller barnen som absolut måste nattas

 

[Lager]

Jo så skulle jag kanske kunna lösa just denna saken, för denna gången. De skulle säkert acceptera, men det hade nog varit ännu mer accepterat om jag hade något att skylla på.. Typ hästen eller barnen som absolut måste nattas

"Hunden klarar inte att vara ensam längre" - säger jag. Det accepteras utan knot.

Men visst känns det lite trist att behöva skylla ifrån sig. Som om det inte är ok att vara socialt trött.

 

[Araminta]

Jag har aldrig haft det problemet hemma men jag ser en förändring i mig själv. I Sverige var jag nästan översocial och världens bästa minglade, men här i Tyskland så känner jag PRECIS som du beskriver. Jag undviker att gå på middag och fester, går hellre och sover eller hittar på någon anledning till varför jag inte kan komma. För mig är framförallt fester lika med pesten!
Undrar verkligen vad det är för fel på mig ibland, eftersom jag inte ens känner igen det här beteendet. Har alltid haft väldigt lätt för mig socialt även bland helt främmande i stora sällskap

Spontan tanke: det är inte tyskan som ställer till det? Jag är långt ifrån något socialt geni men jag märker en tydlig skillnad mellan språken. Är så gott som flytande i tyska och har bott där under en längre tid men tyskan är en extrabelastning likafullt. Det tröttar mer än man kanske tror i större sällskap där man ska hänga med i röriga konversationer med mycket bakgrundsbuller.

 

[Alexandra_W]

Jo så skulle jag kanske kunna lösa just denna saken, för denna gången. De skulle säkert acceptera, men det hade nog varit ännu mer accepterat om jag hade något att skylla på.. Typ hästen eller barnen som absolut måste nattas

Fast lägger du det på dig själv, eller är det så?

Jag är introvert, och undviker oftast AW osv. Jag har förklarat varför, att jag inte har något emot mina kollegor, gärna umgås men att jag blir fullkomligt utmattad när det är större sällskap osv. Så om jag inte ligger på väldigt mycket plusenergi eller har flera lediga dagar efter deltar jag inte då det blir för jobbigt.

Ingen har reagerat negativt, men jag får ofta inbjudningar som innehåller ett tillägg som "du kan komma på bara middagen om du vill", dvs där de klart och tydligt öppnar för att "kom på det du vill och orkar, du kan plocka ut det du vill".

 

[Efwa]

Jo så skulle jag kanske kunna lösa just denna saken, för denna gången. De skulle säkert acceptera, men det hade nog varit ännu mer accepterat om jag hade något att skylla på.. Typ hästen eller barnen som absolut måste nattas

Jag har försökt lära min son som är väldigt introvert att i de fallen där han blir överbelastad att ta en egen stund.
Han är just i den åldern då han är väldigt social och tar hem kompisar som bor över i 2-4 dagar. En av dem är extremt extrovert och såklart kommer de i klinch utan att det är någons fel alls. Den ena har inte tankat energi nog från de andra när det gått några dagar medan sonen har tömt alla reserver.

Jag har sagt att han ska vara ärlig. Han har så bra kompisar att även om de i detta fall kan bli lite purkna så är ärlighet bäst och de i slutändan uppskattar det eftersom han blir betydligt gladare när han får gå undan isolerat i ca 2 timmar.

Det här är jäkligt svårt att lära sig tror jag; att våga säga att man inte klarar vara social så länge och att man blir gladare om man får vara ifred en stund. Våga gå mot de sociala reglerna gynnar dig och behöver inte vara så farligt om man kan ta det.

 

[Monkie]

Jag är väldigt social med människor som jag ha valt själv. Däremot deltar jag mycket sällan i fester och andra frivilliga aktiviteter på jobbet. Jag har ingen aning om vad jag ska prata med folk om. Jag är helt ointresserad av dokusåpor, melodifestivalen och allt liknande. Känner inte till kändisar. För att inte tala om sport. Jag känner mig helt enkelt utanför det som mina kollegor brukar vilja prata om.
Däremot kan jag prata hur mycket som helst om det som intresserar mig.

Även jag är ointresserad av dokusåpor och melodifestivalen. Utom Bonde söker fru som jag har bestämt att jag gillar, mycket för att det är djur med. Kändisar, konstnärer, evenemang på stan är också ointressant och där hamnar jag utanför i samtal.

Nu senast på morgonfikat var vi fem personer, där blev jag den tysta som inte sa ett pip. En kollega berättade något tråkigt och jag stämde in i kören och sa "vad tråkigt och jobbigt", sen tog de andra liksom över, pratade i munnen på varandra, avbryter varandra och överröstar varandra i sin iver att vara medmänniskor. Sedan byttes samtalsämnen till resor i Ryssland och även där var det samma sak. På denna halvtimme sa jag tre meningar: "Vad tråkigt och jobbigt" "nähä, är det sant" och "jag kan ta en till godis". Jag bidrar liksom inte med något. De är inte intresserade av hästar och ingen har barn i min ålder, vilket annars är lite säkra kort för mig att prata om.

 

[Sporthorse]

Enligt förklaringar jag har hört är att här i norden så har det förr varit de (naturligt urval) som klarat sig i det karga, ensamma Norden. Dvs, du skulle kunna vara ensam i många dagar och veckor utan sällskap i en stuga i ett, som i jämförelse till centrala Europa, land som var tämligen obefolkat.
Man skulle nog kunna jämföra det med Alaskabor.

Det viktiga är väl att både världen och arbetslivet har stor användning av båda.

Ja, det låter väldigt logiskt!

Problemet med att vara introvert är att det i många lägen är viktigt att nätverka, och då kan man behöva följa vissa sociala konventioner (t ex att prata med folk ). Så det kan vara ostrategiskt att dra sig undan för mycket. På ett jobb jag hade var det till exempel väldigt tydligt att de som gick på krogen med chefen fick mycket bättre jobbmöjligheter än vi som åkte hem.

Absolut, det har även jag upplevt och därför har jag nog varit översocial på jobbet tidigare. Jag skulle inte gärna tvinga mig ut på en vanlig fest för sakens skull tex, men hängde alltid på när en aw med jobbet var planerad.

Spontan tanke: det är inte tyskan som ställer till det? Jag är långt ifrån något socialt geni men jag märker en tydlig skillnad mellan språken. Är så gott som flytande i tyska och har bott där under en längre tid men tyskan är en extrabelastning likafullt. Det tröttar mer än man kanske tror i större sällskap där man ska hänga med i röriga konversationer med mycket bakgrundsbuller.

Nej tyvärr inte vi pratar engelska och jag känner alla i sällskapet väldigt bra. Jag kan prata helt avslappnat och fritt när vi är ensamma men så fort alla samlas så får jag tunghäfta och får knappt fram ett ord. Jag känner obehag inför större middagar, fester och liknande. Totalt ointresserad. Och jag har nog varit så hela livet när jag tänker efter. Förr så kunde jag hantera det med jäklar vad det tog på krafterna! Jag har nog aldrig uppskattat fester eller större sällskap, endast när alla i sällskapet varit introverta precis som jag haha

 

[norrsol]

Känner igen mig. Fast i mitt fall tror jag de beror på att mitt jobb som ssk innebär att jag alltid har folk runtomkring mig. Patienter, annan vårdpersonal, anhöriga osv. Jag trivs med att prata med folk o den sociala kontakten. Att vara social o prata med folk.

Men sedan då jag kommer hem. Ibland vill jag bara vara själv. Vill inte gå på fester o tillställningar osv. Osv

Jag tror i detta fall det handlar om att man får sin dos av social kontakt. Jag tror inte de finns något rätt eller fel i detta. Det handlar väl kanske om sitt eget sätt att ladda sina batterier.

Men jag känner igen mig i mkt av det du skriver och jag har nog alltid velat se mig själv som social dygnets alla 24 timmar. Men de är jag inte har jag fått inse. ;-)

Jag tycker du ska följa din magkänsla o stanna hemma om du vill. Men jag vet också att man kan upplevas som "trist" utan "giltig" ursäkt att inte komma.

 

[prallan]

Jag är väldigt introvert. Bodde i Italien och tog då omväg om jag såg en granne el dyl då italienarna kan inte leva utan småprata, jag hugger hellre av mig ena handen...

 

[Sporthorse]

Jag är väldigt introvert. Bodde i Italien och tog då omväg om jag såg en granne el dyl då italienarna kan inte leva utan småprata, jag hugger hellre av mig ena handen...

Hahahaha jag gör samma sak! Har en italiensk familj där mamman är vår sadelutprovare och ser jag henne så försöker jag fly. Hon är jätte trevlig men jag kan verkligen inte föra ett längre samtal med henne, jag står mest och ja'ar och hjärnan får gå på högvarv för att försöka svara något vettigt hahahaha