Skulle behöva lite råd

nowayout

Trådstartare
Jag skulle behöva lite råd. Jag är sedan ca 20 år tillbaka tillsammans med en man. Vi blev sambos för 7 år sedan och har två barn med gemensam vårdnad, de är 3 och 7 år gamla. Vår relation har dock inte varit bra. Den har varit destruktiv från första början och jag mår inte bra av den. Det har inte förekommit fysiskt våld men jag har regelbundet fått höra negativa kommentarer om min kropp, om mitt intellekt och andra nedsättande kommentarer. Detta har även skett framför barnen och även att han uppmuntrat dem genom att t ex säga: visst är mamma en kossa o dyl. Han är även starkt negativ till min mamma och syster, som är de enda nära släktingarna jag har. Jag vet inte vad de har gjort honom, men han avskyr dem som pesten, särskilt min syster. Han drar sig inte för att nämna henne i nedsättande ordalag, även detta framför barnen. Detta har dock inte hindrat mig från att ha precis så mycket kontakt som jag vill ha med dem.

Nu för några veckor sedan fick jag ett jobb på annan ort. Den orten är mina släktingars boendeort. Sambon vet om att jag har haft som mål att flytta dit, det har han vetat i flera år. Han har också varit informerad om hela intervjuprocessen, som har varit i flera steg. Inte någon gång under denna tid har han sagt något. När jag informerade honom om att jag kunde få jobbet, så sa han: då kanske jag får sluta mitt jobb. Inget mer. När så det positiva beskedet var ett faktum, så tvärvände det. Min plan var att vi skulle flytta allihop som en familj, eftersom vi alla skulle ha mycket att vinna på det. Även sambon. Han sade då att han inte visste om han ville, om det fanns några jobb han ville ha eller något bra boende han kunde trivas med. Jag accepterade det och erbjöd honom då att kunna stanna kvar här tills han bestämt sig och så kunde vi träffas varje helg. Utgångspunkten var då att barnen och jag skulle flytta. Detta var han tveksam till, men inte helt anti. Vi diskuterade t o m hur jag skulle bo och vilken storlek på bostaden jag borde välja. Men detta vände sedan från ena dagen till den andra. Han hade läst in sig på lagen, som säger att en flytt med barn inte kan ske om en förälder inte godkänner det. Därmed var det den bästa lösningen för honom. Eftersom han inte vill flytta, är det bara att säga nej, så får inte heller vi göra det. Jag har förgäves försökt att få honom att se på vilket sätt en flytt skulle kunna ge våra barn vinster som vi inte kan ge dem här. De får en närmare kontakt med sin mormor och sina kusiner, de skulle få kortare dagar på fritids/dagis, kort sagt, de skulle inkluderas i en större social gemenskap.

Sambons argument för att inte gå med på det, är att en flytt endast gagnar mig. Barnen mår bäst att få stanna kvar i den miljön de är etablerade i. Jag får gärna flytta, men barnen ska stanna hos honom. Till saken hör dock att sambon har varit väldigt distanserad från barnen från det de föddes. Jag har tagit hand om allt praktiskt i skötseln av dem, inkl BVC-besök, hämtningar på dagis/skola (sambon har skött lämning), matlagning, läggning, kläd- och skoköp, lek och alla övriga kontakter med skola och barnomsorg (utvecklingssamtal, föräldramöte och deltagande i föräldraråd). Sambon har dock varit ledig varannan fredag, då han har haft barnen medan jag har jobbat. Allt sammantaget har gjort att barnen har knutit an väldigt nära till mig i mycket större utsträckning än till sin pappa. Därför bedömer jag att det borde vara barnens bästa att få fortsätta ha mig som den trygga punkten. Jag vet också att det äldsta barnet vill vara med mig. Det yngsta barnet kan inte uttrycka sina preferenser så väl, men visar i handling att hen är beroende av mig. Hen vill t.ex alltid veta var jag är och ska jag gå någonstans så vill hen följa med.
Jag har föreslagit att vi ska ta hjälp av kommunens familjerättsenhet, men det kräver att båda föräldrarna vill komma överens, men det behöver ju inte sambon, för hans del räcker det att han säger nej för att det ska bli som han vill. Han har inget intresse av att hitta någon annan lösning.

Även om jag nu måste bo kvar här, så har jag i alla fall kommit till det beslut att jag inte längre vill leva tillsammans med sambon. Han vill inte separera, för han menar att det vore dåligt för barnen. Men det kan knappast vara bra för dem att ha en mamma som inte mår bra. Till saken hör också att vi har en hyresbostad som vi båda står på och som vi införskaffade när vi skulle bli sambos. Han säger att eftersom jag vill separera, så är det jag som ska flytta, men barnen mår bäst av att få bo kvar i bostaden. Därmed skulle han per definition bli boendeförälder. Det å andra sidan menar jag inte är deras bästa, eftersom de har sin trygghet i mig.

Så nu har jag hamnat i det totalt hopplösa läget att jag inte kan flytta, för då får inte barnen följa med och inte heller separera, för då kommer barnen att hållas kvar. Jag sitter fast på en plats jag inte trivs med en man jag inte vill leva med. Jag kan inte flytta till en bostad i samma område, för det har jag inte råd till. Det här känns som ett livstidsfängelse som får mig att må ännu sämre, eftersom jag inte kan göra något för att ta mig ur det.

Tack för att ni har läst ända hit. Min undran i allt detta elände är alltså vad jag kan göra för att komma ur detta. Finns det något hopp? Jag vill undvika en rättstvist, eftersom jag inte tror att barnen skulle må bra av det. Dessutom är jag inte ute efter enskild vårdnad, jag tycker fortfarande att det bästa för barnen är om vi kan ha gemensam. Jag är inte heller ute efter att ta bort något ur barnens liv, bara lägga till. Även om vi hade fått flytta, så hade jag sett till att de fått träffa sin pappa varje helg och gärna pratat med varann i telefon varje dag, om de så önskar. Även sin faster och farmor som finns här på orten hade de fått träffa lika ofta som vanligt, varannan helg.

Även om det är helt kört att få flytta, så vill jag inte riskera att förlora boendet för barnen. Är det kanske någon med egna erfarenheter som vet hur en socialtjänst/domstol skulle resonera i detta fall? För det första: skulle det anses vara bäst för barnen att bo kvar i sin ursprungliga miljö om det samtidigt innebar att de inte skulle få bo med den som de knutit an hårdast till och som de heller inte valt själva?
 
Socialtjänsten kan inte bestämma något, de kan bara råda dig. Det finns flera saker i det du skriver att din sambo säger som inte riktigt stämmer, du behöver kontakta familjerätten för råd- och stöd i hur du kan hantera situationen. Vissa frågor kan du behöva kontakta en jurist för att få klarhet i. Många kommuner har gratis juridisk hjälp på biblioteket, man brukar kunna hitta det på hemsidan.

Du bör också ställa in dig på att ibland kan sådana här tvister inte lösas på annat sätt än i domstol. Barn kan många gånger må bättre av att en domstol reglerar hur det ska se ut med boende och umgänge än att föräldrarna bråkar om det hela deras barndom. Viktigt är att kolla vilket rättsskydd du har i din hemförsäkring.
 
Senast ändrad:
Utifrån det du skriver låter det självklart att hela familjen mår bättre av att du och pappan inte lever tillsammans. Sluta lyssna på hur han säger att det är! Ta hjälp utifrån.

Sköt om dig! ❤

Jag svarar @SaraXX istället för dig eftersom jag tycker exakt likadant. Det finns inget i din berättelse som säger att det skulle vara bra, varken för dig eller barnen, att du ska stanna kvar i det förhållandet. Ta hjälp och ta striden för både din och dina barns skull.
 
Åh, jag lider med dig :heart din sambo verkar vara ett riktigt as och låter som han endast använder barnen som utperssningsmedel för att kontrollera och dominera dig. Har tyvärr inga råd att ge angående hur det funkar juridiskt, men tycker absolut du ska separera för både din och barnens skull. Och om han nu säger nej och barnen bor hos honom, och han är så oengagerad som du beskriver, kommer han antingen snart tröttna på att vara ensam förälder på heltid.
 
Skaffa dig information om läget från folk som kan frågorna, tex familjerätten. Du kan inte ha din sambo som någon sorts expert här. Han säger ju uppenbarligen sådant som gynnar hans syften. Och sättet du återger det han säger visar att han har en alldeles för stor makt över dig.

Lyssna inte på honom!

Skaffa dig egen kunskap!
 
Åh, jag lider med dig :heart din sambo verkar vara ett riktigt as och låter som han endast använder barnen som utperssningsmedel för att kontrollera och dominera dig. Har tyvärr inga råd att ge angående hur det funkar juridiskt, men tycker absolut du ska separera för både din och barnens skull. Och om han nu säger nej och barnen bor hos honom, och han är så oengagerad som du beskriver, kommer han antingen snart tröttna på att vara ensam förälder på heltid.
Fast han kan ju inte bestämma att barnen ska bo på heltid hos honom. Det alternativet finns inte.
 
Fast han kan ju inte bestämma att barnen ska bo på heltid hos honom. Det alternativet finns inte.
Nej, förlåt, jag har ingen koll :o tänkte mest på att ts var orolig över att det skulle hända och såg det som en möjlig utgång... men jag kanske bara missförstod. Men även om de har ett varannat vecka system får han ju axla ett större föräldraansvar än han verkar göra nu. Har bekanta i liknande situation där fadern vid skilsmässa först velat ha barnet ofta men sedan snabbt tröttnat och har det max varannan helg.
 
Det är inget tvång att ni bägge ska gå till familjerätten. Vägrar han följa med så kan du gå själv. Men ring och bestäm ett möte så att du får komma dit och veta dina rättigheter och skyldigheter, det han säger stämmer inte helt.

Jag tror TS tänker på samarbetssamtal, det går inte att ha utan att båda är med på det. Däremot går det alldeles utmärkt att få råd
och stöd på egen hand.
 
Ts, jag tänker så här:
1. Du vill separera.
2. Av det du berättar kommer inte din sambo att samarbeta.

Då hade jag kontaktat juridisk hjälp omgående, har sett att man brukar ofta kunna få en första rådgivningsstund gratis. Inte för att göra en rättstvist av det, men för att dels ha torrt på fötterna när det gäller rättigheter och skyldigheter, och dels för att markera för sambon redan från start att det är inte hans tyckande som ska ta er genom separationen.
 
Det viktigaste är att själv ta reda på vad som gäller. Jag har under mina år som socialsekreterare stött på alldeles för många som rakt av accepterat det den andra föräldern sagt utan att kolla upp riktigheten i det. Det har varit allt från små detaljer som justerats till att passa den egna verkligheten till rena lögner som att familjerätten bestämt att barnet ska bo varannan vecka. Familjerätten kan inte fatta sådana beslut.

Jag förstår att man kan bli så stressad så att man blir handlingsförlamad i en sån här situation, men se att det också är en del i din sambos strategi att trycka ner dig. Ta reda på dina egna rättigheter, skyldigheter och möjligheter innan du bestämmer vad ditt nästa steg ska bli.
 
Det viktigaste är att själv ta reda på vad som gäller. Jag har under mina år som socialsekreterare stött på alldeles för många som rakt av accepterat det den andra föräldern sagt utan att kolla upp riktigheten i det. Det har varit allt från små detaljer som justerats till att passa den egna verkligheten till rena lögner som att familjerätten bestämt att barnet ska bo varannan vecka. Familjerätten kan inte fatta sådana beslut.

Jag förstår att man kan bli så stressad så att man blir handlingsförlamad i en sån här situation, men se att det också är en del i din sambos strategi att trycka ner dig. Ta reda på dina egna rättigheter, skyldigheter och möjligheter innan du bestämmer vad ditt nästa steg ska bli.
:bow: :bow: :bow:
 
Fundera på varför han säger som han gör. Kan det vara så att han vill manipulera dig till att stanna, att det är det viktigaste för honom att uppnå just nu? Som flera andra nämnt, ta reda på saker och skaffa egen information, lita inte på honom. Tar han bra hand om barnen när han har dom? Kanske du kan tacka ja till det nya jobbet, flytta först också kommer barnen efter. Kanske han tröttnar snabbt när han får huvudansvaret för barnen? Kan det vara så att han inte vill flytta och är det då möjligt att han använder era barn som ett medel att kunna kontrollera dig med? Ett beslut från en domstol behöver inte alltid innebära något negativt. Det är viktigt att du också mår bra. Jag upplever det som att han manipulerar situationen och vill isolera dig från din familj och personer som ger dig stöd. Att du ändå själv väljer hur mycket du träffar dom är jätte bra 😊
 
Är det möjligt för dig att ta jobbet och veckopendla?

Hur långt är det mellan nuvarande bostad och andra orten?

Tanken med att prova att veckopendla är att då får han ta ALLT ansvar under veckan och kanske inser att det är bättre att flytta eller att han inte iddas med barnen på heltid under veckan.
 
Jag skulle behöva lite råd. Jag är sedan ca 20 år tillbaka tillsammans med en man. Vi blev sambos för 7 år sedan och har två barn med gemensam vårdnad, de är 3 och 7 år gamla. Vår relation har dock inte varit bra. Den har varit destruktiv från första början och jag mår inte bra av den. Det har inte förekommit fysiskt våld men jag har regelbundet fått höra negativa kommentarer om min kropp, om mitt intellekt och andra nedsättande kommentarer. Detta har även skett framför barnen och även att han uppmuntrat dem genom att t ex säga: visst är mamma en kossa o dyl. Han är även starkt negativ till min mamma och syster, som är de enda nära släktingarna jag har. Jag vet inte vad de har gjort honom, men han avskyr dem som pesten, särskilt min syster. Han drar sig inte för att nämna henne i nedsättande ordalag, även detta framför barnen. Detta har dock inte hindrat mig från att ha precis så mycket kontakt som jag vill ha med dem.

Nu för några veckor sedan fick jag ett jobb på annan ort. Den orten är mina släktingars boendeort. Sambon vet om att jag har haft som mål att flytta dit, det har han vetat i flera år. Han har också varit informerad om hela intervjuprocessen, som har varit i flera steg. Inte någon gång under denna tid har han sagt något. När jag informerade honom om att jag kunde få jobbet, så sa han: då kanske jag får sluta mitt jobb. Inget mer. När så det positiva beskedet var ett faktum, så tvärvände det. Min plan var att vi skulle flytta allihop som en familj, eftersom vi alla skulle ha mycket att vinna på det. Även sambon. Han sade då att han inte visste om han ville, om det fanns några jobb han ville ha eller något bra boende han kunde trivas med. Jag accepterade det och erbjöd honom då att kunna stanna kvar här tills han bestämt sig och så kunde vi träffas varje helg. Utgångspunkten var då att barnen och jag skulle flytta. Detta var han tveksam till, men inte helt anti. Vi diskuterade t o m hur jag skulle bo och vilken storlek på bostaden jag borde välja. Men detta vände sedan från ena dagen till den andra. Han hade läst in sig på lagen, som säger att en flytt med barn inte kan ske om en förälder inte godkänner det. Därmed var det den bästa lösningen för honom. Eftersom han inte vill flytta, är det bara att säga nej, så får inte heller vi göra det. Jag har förgäves försökt att få honom att se på vilket sätt en flytt skulle kunna ge våra barn vinster som vi inte kan ge dem här. De får en närmare kontakt med sin mormor och sina kusiner, de skulle få kortare dagar på fritids/dagis, kort sagt, de skulle inkluderas i en större social gemenskap.

Sambons argument för att inte gå med på det, är att en flytt endast gagnar mig. Barnen mår bäst att få stanna kvar i den miljön de är etablerade i. Jag får gärna flytta, men barnen ska stanna hos honom. Till saken hör dock att sambon har varit väldigt distanserad från barnen från det de föddes. Jag har tagit hand om allt praktiskt i skötseln av dem, inkl BVC-besök, hämtningar på dagis/skola (sambon har skött lämning), matlagning, läggning, kläd- och skoköp, lek och alla övriga kontakter med skola och barnomsorg (utvecklingssamtal, föräldramöte och deltagande i föräldraråd). Sambon har dock varit ledig varannan fredag, då han har haft barnen medan jag har jobbat. Allt sammantaget har gjort att barnen har knutit an väldigt nära till mig i mycket större utsträckning än till sin pappa. Därför bedömer jag att det borde vara barnens bästa att få fortsätta ha mig som den trygga punkten. Jag vet också att det äldsta barnet vill vara med mig. Det yngsta barnet kan inte uttrycka sina preferenser så väl, men visar i handling att hen är beroende av mig. Hen vill t.ex alltid veta var jag är och ska jag gå någonstans så vill hen följa med.
Jag har föreslagit att vi ska ta hjälp av kommunens familjerättsenhet, men det kräver att båda föräldrarna vill komma överens, men det behöver ju inte sambon, för hans del räcker det att han säger nej för att det ska bli som han vill. Han har inget intresse av att hitta någon annan lösning.

Även om jag nu måste bo kvar här, så har jag i alla fall kommit till det beslut att jag inte längre vill leva tillsammans med sambon. Han vill inte separera, för han menar att det vore dåligt för barnen. Men det kan knappast vara bra för dem att ha en mamma som inte mår bra. Till saken hör också att vi har en hyresbostad som vi båda står på och som vi införskaffade när vi skulle bli sambos. Han säger att eftersom jag vill separera, så är det jag som ska flytta, men barnen mår bäst av att få bo kvar i bostaden. Därmed skulle han per definition bli boendeförälder. Det å andra sidan menar jag inte är deras bästa, eftersom de har sin trygghet i mig.

Så nu har jag hamnat i det totalt hopplösa läget att jag inte kan flytta, för då får inte barnen följa med och inte heller separera, för då kommer barnen att hållas kvar. Jag sitter fast på en plats jag inte trivs med en man jag inte vill leva med. Jag kan inte flytta till en bostad i samma område, för det har jag inte råd till. Det här känns som ett livstidsfängelse som får mig att må ännu sämre, eftersom jag inte kan göra något för att ta mig ur det.

Tack för att ni har läst ända hit. Min undran i allt detta elände är alltså vad jag kan göra för att komma ur detta. Finns det något hopp? Jag vill undvika en rättstvist, eftersom jag inte tror att barnen skulle må bra av det. Dessutom är jag inte ute efter enskild vårdnad, jag tycker fortfarande att det bästa för barnen är om vi kan ha gemensam. Jag är inte heller ute efter att ta bort något ur barnens liv, bara lägga till. Även om vi hade fått flytta, så hade jag sett till att de fått träffa sin pappa varje helg och gärna pratat med varann i telefon varje dag, om de så önskar. Även sin faster och farmor som finns här på orten hade de fått träffa lika ofta som vanligt, varannan helg.

Även om det är helt kört att få flytta, så vill jag inte riskera att förlora boendet för barnen. Är det kanske någon med egna erfarenheter som vet hur en socialtjänst/domstol skulle resonera i detta fall? För det första: skulle det anses vara bäst för barnen att bo kvar i sin ursprungliga miljö om det samtidigt innebar att de inte skulle få bo med den som de knutit an hårdast till och som de heller inte valt själva?
Han låter väldigt lik mitt ex och jag lovar att det inte kommer att bli bättre. Snarare tvärtom. Han kommer bara bli värre tyvärr och både du och barnen kommer må bättre själva.
 
Hej alla och tack för era svar :heart! Jag kommer att ringa till familjerätten så snart jag kan. Dock har jag försökt att ta reda på så mycket som möjligt och vad jag har läst hittills, så stämmer hans uppgifter ganska bra med verkligheten. Definitivt det här med flytten i alla fall. Säger han nej till en flytt så är min enda möjlighet att stämma honom på vårdnaden i tingsrätten. Jag är inte inriktad på att ta ifrån honom medbestämmanderätten för sina barn och jag tror inte heller att en domstol skulle ge mig enskild vårdnad, för det finns inget konkret som pekar på att han skulle vara en farlig förälder för sina barn, och det är han inte heller. Men han har inte riktigt förmått att låta dem komma högst upp på priolistan.

Den andra orten ligger ca 20 mil bort. Jag skulle t o m kunna dagpendla, absolut under en kort period, men det finns inget som pekar på att flyttnejet skulle ändras. Jag har skickat länkar med info om staden och dess möjligheter i form av arbetstillfällen och bostadsområden, men han tittar inte ens på dem. Hans beslut står fast, han vill inte. En detalj i det hela är att han själv faktiskt var på intervju i den aktuella staden, t o m hos samma arbetsgivare som nu har erbjudit mig jobb. Det var så sent som i vintras/våras. Då måste det ju ändå har känts som en möjlighet att flytta, annars borde han aldrig ha åkt eller sökt. Han själv säger att han gjorde det för att han visste att han skulle fått med mig på flytten. Men nu när jag fått jobb och vill ha med honom, då går det inte. Jag får inte ihop den ekvationen. Tyvärr tror jag också att hans känslor gentemot mina släktingar färgar hans beslut. I helgen fick jag ett SMS från min syster. Det räckte för att han skulle hota med att säga till henne att hon ska skita i vår familj, i praktiken mig. Han hörde bara plinget från mobilen, så han visste inte ens om det var hon, men han drog sina egna slutsatser.

Veckopendling är en sak jag undviker. Det skulle troligtvis vara till min nackdel om han väljer att stämma mig på vårdnaden eller boendet. Dessutom undrar jag om han faktiskt orkar med att ha daglig omsorg om båda barnen. Han har tidigare uttryckt att det är jobbigt. Han har egentligen aldrig haft ansvaret helt själv förutom någon enstaka gång då jag varit på jobbkonferens. Jag har erbjudit honom att få prova, men han vill inte det. Han är ganska känslig för stress, vilket det ju kan bli om allt inte går som planerat. Jag tror att det skulle bli alltför stor påverkan på barnen också, att behöva skiljas från storgråtande barn som hänger sig fast i byxbenen varje veckoslut, skulle ta alldeles för mycket på både deras och mina psykiska krafter. Det kanske skulle gå bra med tiden, men det känns inte ok att de ska behöva må dåligt tills dess. Skulle det inte gå bra av någon anledning, så ställs jag inför ett ny svår situation, att dagpendla på obestämd tid eller bli tvungen att säga upp mig. Då blir jag arbetslös och därmed även ekonomiskt beroende av sambon.
 
Dagoendla kanske kan fungera fram tills dess att han kommer oå att han inte vill ha veckoansvaret för barnen? Låter som att det skulle gå fort.
Oavsett vad så behöver du flytta ut även om du stannar i samma stad. Barn mår inte bra när föräldrarna är i ett olyckligt förhållande. Å kanske ännu värre tänk om dom lär sig att det är okej att behandla kvinnor sådär.
 
Hej alla och tack för era svar :heart! Jag kommer att ringa till familjerätten så snart jag kan. Dock har jag försökt att ta reda på så mycket som möjligt och vad jag har läst hittills, så stämmer hans uppgifter ganska bra med verkligheten. Definitivt det här med flytten i alla fall. Säger han nej till en flytt så är min enda möjlighet att stämma honom på vårdnaden i tingsrätten. Jag är inte inriktad på att ta ifrån honom medbestämmanderätten för sina barn och jag tror inte heller att en domstol skulle ge mig enskild vårdnad, för det finns inget konkret som pekar på att han skulle vara en farlig förälder för sina barn, och det är han inte heller. Men han har inte riktigt förmått att låta dem komma högst upp på priolistan.

Du har missförstått. Du behöver inte enskild vårdnad för att kunna flytta med barnen, en domstol kan döma till fortsatt gemensam vårdnad men att du blir boendeförälder för att man bedömt att det är till barnens bästa.

Du måste tala med familjerätten och jurist specialiserad på familjerätt annars kan du fatta mindre bra beslut baserade på missuppfattningar om vad som gäller. Många blandar t ex ihop begreppen vårdnad, boende och umgänge i juridiken och tror saker som att gemensam vårdnad betyder varannan veckas boende, vilket det inte gör.
 

Liknande trådar

Relationer Jag och sambon ska gå isär. Vi har två barn gemensamt. Sambon vägrar att diskutera frågan om boendet för barnen. Vi kan inte ha varannan...
2
Svar
30
· Visningar
3 055
Senast: Inte_Ung
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
933
Senast: Crossline
·
Juridik & Ekonomi Svårt med rubriken! Jag o sambon ska separera, vi bort fortf ihop och är fort mkt nära varandra. Vi ska sälja vår bostadsrätt radhus...
3 4 5
Svar
82
· Visningar
6 458
Senast: Squie
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 680
Senast: Ramona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp