Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

ylvalill

Trådstartare
Ber om ursäkt för ett långt och lite rörigt inlägg, men det återspeglar väl rätt bra hur mina tankar går just nu.

Min häst verkar nu ha nått vägens ände. 20 år gammal och med en diger skadehistorik har han åkt på en gaffelbandsskada. Veterinären säger att jag kan ge honom 3 veckor för att se om den akuta skadan blir bra nog att han utan att lida kan få en sista vår/sommar, men blir det ingen klar förbättring under den korta tiden är det bättre att ta bort honom direkt.

Jag har på sätt och vis varit beredd på detta i flera år nu, men i och med att vi har åkt bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan så många gånger så är det på nåt sätt svårt att fatta att det denna gången är dags att sätta stopp på riktigt och jag känner mig fruktansvärt villrådig. Vad gör jag nu? Hur ska jag klara mig utan min vän sedan så många år tillbaka? Hur ska jag klara att se honom varje dag tills dess att dagen kommer då det är dags att ta farväl? Jag känner mig bara fruktansvärd!

En del av mig vill så snart som möjligt skaffa en ny häst att fokusera på, helst redan igår. På så sätt skulle jag "bara" behöva förlora min vän, och inte samtidigt min identitet som hästägare, den som ger tillträde till den där gemenskapen som betyder så otroligt mycket för mig. Samtidigt vill jag inte kasta mig in i någonting utan att verkligen ha hunnit känna efter vad det är jag vill först. Jag har haft min häst i 14 år nu och har ingen aning om vart jag vill med mitt hästliv nu om plötsligt alla vägar ligger öppet. Under dessa åren har allting varit väldigt mycket fokuserat kring rehabilitering och att min häst ska må bra, snarare än kring vad jag vill få ut av ridning och hästliv.

På ett sätt vill jag vara kvar i det underbara stallet där jag har min häst nu. Bara flytta in en ny häst i hans ställe. Men klarar man det? Är det kanske bättre att klippa tvärt och starta om på nytt senare istället?

Min familj är lite "sådär" stöttande. Min man varken protesterar eller jublar när jag vill skaffa en ny häst. Mina föräldrar tycker jag inte är klok. De tycker att det är på tiden att jag blir av med hästen. Är man småbarnsmamma (har två barn på 5 resp. 7 år, så de kanske visserligen inte är så små längre, men ändå) så ska man fokusera på barnen, inte ha en häst som kräver en massa tid och omsorger... :( Lite rädd är jag att om jag väl kommer ifrån hästägandet nu så kommer steget till att komma tillbaka till detta att bli för stort så att det helt enkelt inte blir någon ny häst. Samtidigt behöver jag hästlivet. Det är min avkoppling och det som ger mig balans i tillvaron, utan det vet jag inte vad jag hade gjort.

Känner mig som ett totalt vrak just nu och skulle verkligen behöva ha siktet inställt framåt för att klara mig igenom det här. Men vad ska man satsa på? Att bara ta ett steg i taget funkar inte för mig, jag behöver en tydlig målbild att fokusera på om jag ska orka.

Vore väldigt tacksam om ni som har erfarenhet av detta delar med er av era tankar och funderingar. Hur kom ni igenom detta svåra? :cry:
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Min erfarenhet är att det är svårast dels precis innan man bestämt sig och dels mellan beslutet och avlivningen, åtminstone har det varit så för mig. Att ta beslutet är förenat med stor vånda och mellan beslut och "verkställande" hinner man tänka och tänka om sjuttioelva gånger, känslorna åker berg och dalbana och man kan vara övertygad om att man gör rätt på morgonen för att ångra sig vid lunch och sedan igen bli övertygad om att beslutet är riktigt till kvällen, och så om igen. Men när allt är över så har det i alla fall för mig, känts som en sorts lättnad, jag vet varför jag tagit beslutet och jag vet att jag gjorde rätt. Naturligtvis känner man också sorg.

Vad gäller att skaffa en annan häst så tror jag att det är väldigt olika. I vilket fall som helst så tänker jag att det är viktigt att inte bestämma sig under den tid man "åker berg-och-dalbana", utan vänta tills känslorna stabiliserats, annars är risken stor att man t.ex. köper en häst som egentligen inte passar en. Att vara utan häst ett tag kan vara bra för vissa och i vissa fall, det kan vara bra att få tid att tänka över vad man vill. För andra är kanske en ny häst det som fungerar bäst.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Tog bort min gammeltant i somras hon blev 29 år, det var något jag fruktat i många år man vet att dagen kommer fast man klarar liksom inte av att tänka tanken. Jag har avlivat andra hästar och sålt andra hästar men Meggie var min första häst och min stora kärlek, på henne vågade jag göra allt! När det var dags så överlät jag på en annan person att boka tiden och inte meddela mig dag och tid förrns dagen innan. Hade aldrig klarat att sörja i flera dagar eller veckor. Sista kvällen borstade jag red ut och galloperade över ängar gjorde allt som var vi. Ville aldrig lämna henne den kvällen för jag visste ju att hon inte skulle finnas imorgon när jag kom till stallet. Samma fantastiska person som hjälpte mig ringa var med när hon togs bort lugnt och stilla hemma vid stallet. Trodde mitt hjärta skulle brista när jag kom till stallet den kvällen ( har två till så måste ju ändå dit) Det har varit fruktansvärt att ta hand om hennes saker att plocka ned boxskylten mm och hela hösten har det vart mer eller mindre glädjelöst att rida de andra två. Men faktiskt här i veckan kom jag på mig själv med att njuta igen så det finns hopp. Jag kommer aldrig ha en häst som Meggie och saknaden är enorm men jag skulle aldrig vilja vara utan den kärlek som jag fick av henne och alla våra år ihop.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Jobbigt för dig :(

Jag håller med Ginne om att det är värst innan. Att fatta beslutet, att ta sig igenom det praktiska och sen att stå där och se sin häst i ögonen och veta att man kommer snart att ha ihjäl den, man känner sig som en förrädare. :( Det är fruktansvärt, fast man vet att det måste ske.

När jag tog bort min häst (som din, pga en skada) blev det ett sätt för mig att hantera sorgen, att titta på Hastnet och drömma om möjligheterna med att ha en frisk häst. Jag provred en häst bara ett par veckor efter att jag tog bort honom, och köpte den jag har nu bara ett par månader efteråt och ställde henne i hans tomma box. Jag tyckte inte att det kändes jobbigt eller deppigt att vara i samma stall. Jag ställde dock undan många av hans grejer, det var 5 år sen och jag har fortfarande inte orkat plocka fram hans borstar eller hans träns igen.

Att jag köpte min nya gjorde inte att jag slutade sörja honom, men det var ett sätt att gå vidare. Jag hade en annan individ att koncentrera mig på, och miste inte hästlivet också (precis som du skriver). Men jag var å andra sidan 100% övertygad om att jag skulle fortsätta med häst. Om du känner i ryggmärgen att du vill fortsätta ha häst så börja titta på annonser och drömma, är du osäker så avvakta och säg till dig själv att du ska skaffa häst när du känner dig redo.

Hoppas att du har folk omkring dig som kan stötta i det praktiska, för att det är jobbigt.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Det är lite det jag börjar känna, att det skitjobbigt just nu när jag vet vad som komma skall. Och då funderar jag på om jag verkligen ska ha siktet inställt på att ge honom en sista vår/sommar om det nu är möjligt, eller om det snarare vore bättre att bara få det gjort så snart som möjligt. För att slippa dra ut på det. Samtidigt vill jag ju ha honom kvar så länge som möjligt, men om det bara ska innebära att jag går och gråter i stallet under tiden så finns det ju ingen större vits med det.

Tack snälla för att ni delar med er!

Jag har ingen aning om hur jag ska fixa allt rent praktiskt. Jag hoppas verkligen att jag kan få hjälp för jag skulle aldrig klara att hålla i grimskaftet den dagen det väl är dags. Har inte riktigt börjat ta i de sakerna ännu.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Nu låter jag nog kall och okänslig, men det är inte min mening.

Men om du har haft sån otur med din häst, han är gammal så hade jag faktiskt valt att låta honom somna in ganska omgående.
Varför ska han ha en sista vår/sommar bara för att?

Om du väljer att han ska få somna in, kan inte din man eller någon vän hjälpa dig att ringa det där hemska samtalet för att boka avlivning och någon stallkompis borde väl kunna vara med vid avlivningen om du själv inte vill det?
Jag skulle aldrig klara det själv, det måste jag få hjälp med av någon vän.

Min erfarenhet är också att den jobbigaste tiden är inför dagen D.
När det väl är gjort så är man såklart ledsen, jag känner mig som en hemsk mördare men samtidigt infinner sig en lättnadskänsla.

Om du ska ha en ny häst eller ej kan ju bara du svara på.
Min erfarenhet är att dem som går helt upp i sina barn och inte har några egna intressen är dem sämsta föräldrarna...
Så jag tror ju att det är bra för dig att ha en häst och förhoppningsvis en frisk häst så du orkar vara en härlig mamma :)
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Ja, egentligen vet jag inte. Kanske är det för att jag vill försäkra mig om att han inte hux flux blir bra igen (vilket nog inte ens är en promilles chans att han skulle bli). På ett sätt skulle det väl också vara för att hans sista tid i livet skulle bli så härlig som möjligt, men det blir den ju knappast om jag ska vara ledsen hela tiden. Och har han ont blir den knappast heller speciellt trevlig.

Jag vill ju ha en ny häst. För min del är det mest en fråga om vilken typ av häst jag vill ha, för det vet jag inte alls, och inte om jag vill ha en ny häst. Det är mest att det kommer att vara lite tufft när omgivningen inte direkt stöttar mitt beslut om att köpa en ny häst så snart som möjligt. De vill helst att jag inte köper nån alls utan blir medryttare eller nåt istället, och om jag absolut ändå vill köpa en ny vill de att jag åtminstone väntar ett halvår eller ett år först och "känner efter" om jag verkligen ska ha nån häst. Men jag är rädd att jag då kommer att ha svårt att komma tillbaka till hästägandet igen. Så länge man är van vid tiden det tar och alla utgifter det innebär är det en sak att bara köra på, om man däremot har ett år på sig att ställa om sina vanor (inte alls säkert att det vore till det bättre) så blir tröskeln för att komma tillbaka igen så mycket högre. Inte för att jag inte tror att jag fortfarande skulle vilja ha en ny häst om ett år, men frågan är om det blir så lätt då...

Jag är helt övertygad om att jag är en mycket bättre mamma så länge jag har en häst i mitt liv som ger mig lite eget utrymme och lite balans. Men att förklara det för t ex mina föräldrar är INTE lätt, de skyller allt på hästen om jag är trött och sliten emellanåt eller så.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Men du en bra grej med att man blir vuxen är ju faktiskt att man kan lyssna på sina föräldrar och sen göra som man vill i alla fall :D känner du att du vill ha häst så är det faktiskt bara ditt beslut och inget du behöver försvara. Icke hästmänniskor står ofta undrande och oförstående till varför man lägger all tid och alla sina pengar på hästar, de saknar insikt helt enkelt ;)
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Jo, jag vet. Men i vissa avseenden är det enklare att inte ständigt behöva bli ifrågasatt. ;)
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Ja, egentligen vet jag inte. Kanske är det för att jag vill försäkra mig om att han inte hux flux blir bra igen (vilket nog inte ens är en promilles chans att han skulle bli). På ett sätt skulle det väl också vara för att hans sista tid i livet skulle bli så härlig som möjligt, men det blir den ju knappast om jag ska vara ledsen hela tiden. Och har han ont blir den knappast heller speciellt trevlig.

Jag vill ju ha en ny häst. För min del är det mest en fråga om vilken typ av häst jag vill ha, för det vet jag inte alls, och inte om jag vill ha en ny häst. Det är mest att det kommer att vara lite tufft när omgivningen inte direkt stöttar mitt beslut om att köpa en ny häst så snart som möjligt. De vill helst att jag inte köper nån alls utan blir medryttare eller nåt istället, och om jag absolut ändå vill köpa en ny vill de att jag åtminstone väntar ett halvår eller ett år först och "känner efter" om jag verkligen ska ha nån häst. Men jag är rädd att jag då kommer att ha svårt att komma tillbaka till hästägandet igen. Så länge man är van vid tiden det tar och alla utgifter det innebär är det en sak att bara köra på, om man däremot har ett år på sig att ställa om sina vanor (inte alls säkert att det vore till det bättre) så blir tröskeln för att komma tillbaka igen så mycket högre. Inte för att jag inte tror att jag fortfarande skulle vilja ha en ny häst om ett år, men frågan är om det blir så lätt då...

Jag är helt övertygad om att jag är en mycket bättre mamma så länge jag har en häst i mitt liv som ger mig lite eget utrymme och lite balans. Men att förklara det för t ex mina föräldrar är INTE lätt, de skyller allt på hästen om jag är trött och sliten emellanåt eller så.

Det är lite det där jag försöker få fram som du precis skrev.
Ser du någon rimlig anledning till att behålla honom?
Han är gammal, trasig, har mer eller mindre ont och du blir ledsen..

Jag förstår precis hur du menar att det kan vara svårt att ställa tillbaka om man varit hästlös en tid.
Man får ju helt andra vanor då.

Vet du vad, är familjen knepig så får du vända dig till din bukefamilj istället ;)
Jag lovar att vi mer än gärna hjälper dig och stöttar dig att försöka finna en ny passande kärlek :)
Vore jag dig skulle jag börja hålla ögon och öron öppna efter en ny häst redan nu.
Jag skulle inte fundera så mycket över vad för sorts häst du vill ha utan vara öppen för allt, då tror jag att du kommer att ramla över rätt häst när du minst anar det.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Då berättar man högt och tydligt att hästen gör mig lycklig!
Vill du inte att jag ska vara det? ;)

:bump: precis! Alla föräldrar vill ju att deras barn ska vara lyckliga Min mamma har kommit fram till att hon aldrig kommer förstå det här med hästarna men att vi inte behöver diskutera det mer jag är vuxen och det är min ensak och min ekonomi
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

:bump: precis! Alla föräldrar vill ju att deras barn ska vara lyckliga Min mamma har kommit fram till att hon aldrig kommer förstå det här med hästarna men att vi inte behöver diskutera det mer jag är vuxen och det är min ensak och min ekonomi

Hehe mina föräldrar och sambo fattar inte heller grejen med hästarna, verkar bara dyrt och drygt ;)

Dock har dem kommit till sån insikt att jag inte får vara hästlös när jag tänkte ta en paus i hästeriet..
Dem hävdar att jag blir odräglig då :o
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Det bästa rådet jag har att ge är att du lyssnar på dig själv och tar reda på vad du vill göra. Jag har nyligen tagit bort min häst och är kvar i sorgen, men jag ångrar mig inte. Det kommer tvivlande tankar ibland men jag vet att de har fel och att det var rätt beslut.

Jag ville vara med vid avlivningen, men har full respekt för att andra inte vill det. Jag ville att hon skulle bultas, men förstår att andra kan vilja använda spruta. Jag valde att fortsätta med våra rutiner de sista dagarna, men jag vet att vissa inte mår bra av att vara i stallet då. Jag var ganska lugn dagarna innan avlivning men fick panik efteråt, för många andra är det tvärt om. Jag vill och kan absolut inte ha någon annan häst just nu, andra mår bättre av att ha en ny häst direkt.

Det är ingen annan som vet hur just du känner och vad du mår bäst av. Det låter på dig som att du helst vill ha en ny häst på en gång och då ska du ha det. Du kan ju alltid ta en häst på foder om du är osäker på vad du vill ha för nästa häst, så har du möjlighet att testa om det är rätt.

Angående det praktiska kring avlivning så skrev jag nyligen en tråd i ämnet och där finns många bra svar om du väljer att använda lantbrukstjänst. Annars finns det många fina bukefalister som kan hjälpa till att svara på vad som helst som du undrar över.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Jag avlivade min häst i höstas – han var 27 år och hade återkommande infektioner. Trots flera utredningar kunde veterinärerna inte finna grundorsaken utan det var hela tiden symptomen som behandlades. Till slut insåg jag att det hela hade utvecklats till en nedåtgående spiral – hästen blev sjuk, behandlades och blev bättre, sen blev han sjuk igen och behandlades och blev bättre igen. Och så fortsatte det. För varje gång som han repade sig, upplevde jag honom som lite tröttare än innan. Han blev helt enkelt inte riktigt frisk efter behandlingarna. Det var jag som sa stopp till slut. Jag ville inte vänta tills han blev riktigt dålig och vara tvungen att avliva honom akut. Inombords visste jag att det var rätt beslut, vilket även veterinären bekräftade när jag meddelade mitt beslut. Jag tvekade inte när jag ringde veterinären för att beställa avlivning, när jag ringde Lantbrukstjänst för att beställa hämtning eller när jag väntade på avlivningsdagen.

Hästen avlivades tidigt på morgonen – jag var i stallet i god tid innan och gav honom hans favoritmat. Eftersom han älskade när man borstade hans ben, satt jag och gjorde detta medan vi väntade på veterinären. Avlivningen gick som den skulle, jag höll i grimskaftet. Efter avlivningen, knäppte jag upp hans täcke (han avlivades med täcket på eftersom det regnade) och hans grimma och täckte honom med ett stort lakan. Under hela denna tid, från det att jag fattade beslutet till dess att hästen hämtades kändes det som om mina känslor inte var synkade med det som hände. Men det är så jag fungerar, när det händer något hemskt, tar jag inte in det förrän efteråt. För hästens skull, tror jag att det var bra – han misstänkte aldrig något utan var lika lugn och kontaktsökande som vanligt.

Det var först efteråt, när jag faktiskt begrep att han var borta för alltid, att jag aldrig skulle få se honom mer, aldrig få umgås med honom, aldrig få klappa och prata med honom, som det kändes som värst. Idag, tre månader senare, är sorgen och saknaden enorm. Jag gråter när jag skriver detta inlägg – jag vet att beslutet var rätt, men jag saknar honom otroligt mycket.

Jag har ännu inte kommit på något sätt att komma igenom det. Jag ser till att fylla dagarna med jobb, renovering och diverse fritidsaktiviteter. När jag har mycket att göra, är det hela hanterbart. Det är kvällarna och transportsträckorna (mellan den ena aktiviteten och den andra) som känns. Men jag tänker att tiden läker alla sår, förr eller senare. Jag har lekt med tanken om att köpa en ny häst, men jag vill inte. Inte nu i alla fall.

Du har mina fulla sympatier - det är detta som varje djurägare fasar för.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Det är lite det där jag försöker få fram som du precis skrev.
Ser du någon rimlig anledning till att behålla honom?
Han är gammal, trasig, har mer eller mindre ont och du blir ledsen..

Jag förstår precis hur du menar att det kan vara svårt att ställa tillbaka om man varit hästlös en tid.
Man får ju helt andra vanor då.

Vet du vad, är familjen knepig så får du vända dig till din bukefamilj istället ;)
Jag lovar att vi mer än gärna hjälper dig och stöttar dig att försöka finna en ny passande kärlek :)
Vore jag dig skulle jag börja hålla ögon och öron öppna efter en ny häst redan nu.
Jag skulle inte fundera så mycket över vad för sorts häst du vill ha utan vara öppen för allt, då tror jag att du kommer att ramla över rätt häst när du minst anar det.

Ja det är tur att Bukefamiljen finns. Här hittar man alltid folk som förstår precis och kan komma med goda råd och peppning när man som mest behöver det! :love:
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Men du en bra grej med att man blir vuxen är ju faktiskt att man kan lyssna på sina föräldrar och sen göra som man vill i alla fall :D känner du att du vill ha häst så är det faktiskt bara ditt beslut och inget du behöver försvara. Icke hästmänniskor står ofta undrande och oförstående till varför man lägger all tid och alla sina pengar på hästar, de saknar insikt helt enkelt ;)


Ja precis! Strunt i dina föräldrar! Du är vuxen. Du har egna pengar, egen tid och egen koll på vad stallet betyder för dig. På dina beskrivningar låter det som att det ger dig glädje och vila, varför prioritera bort det om du inte har några problem med det?

Angående huruvida du ska skaffa ny häst genast eller inte... Det där är ju svårt att veta. Är det inte möjligt att hyra boxen några månader utan häst i den? Så att du vet att du har kvar platsen och sammanhanget du vet att du trivs i medan du känner efter? Det skulle det väl kunna vara värt?
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Känner så väl igen det att det blir som en nedåtgående spiral. Så har vi också haft det, jag har nog mest vägrat att se det. Man blir så lätt "hemmablind" och väljer att se bara det man vill se.

Tack för att du delar din historia! Vad skönt för din hästs skull att du orkade vara med ända till slutet och finnas där som en trygghet. Jag försöker väga för och emot, kanske vill jag vara med och följa min häst hela vägen till slutet, men jag vet inte om jag skulle klara det.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Det bästa rådet jag har att ge är att du lyssnar på dig själv och tar reda på vad du vill göra. Jag har nyligen tagit bort min häst och är kvar i sorgen, men jag ångrar mig inte. Det kommer tvivlande tankar ibland men jag vet att de har fel och att det var rätt beslut.

Jag ville vara med vid avlivningen, men har full respekt för att andra inte vill det. Jag ville att hon skulle bultas, men förstår att andra kan vilja använda spruta. Jag valde att fortsätta med våra rutiner de sista dagarna, men jag vet att vissa inte mår bra av att vara i stallet då. Jag var ganska lugn dagarna innan avlivning men fick panik efteråt, för många andra är det tvärt om. Jag vill och kan absolut inte ha någon annan häst just nu, andra mår bättre av att ha en ny häst direkt.

Det är ingen annan som vet hur just du känner och vad du mår bäst av. Det låter på dig som att du helst vill ha en ny häst på en gång och då ska du ha det. Du kan ju alltid ta en häst på foder om du är osäker på vad du vill ha för nästa häst, så har du möjlighet att testa om det är rätt.

Angående det praktiska kring avlivning så skrev jag nyligen en tråd i ämnet och där finns många bra svar om du väljer att använda lantbrukstjänst. Annars finns det många fina bukefalister som kan hjälpa till att svara på vad som helst som du undrar över.

Ja, visst måste man lyssna till sig själv, men det är svårt att få någon ordning på tankarna och känslorna alls när allt är upp och ned inombords. Därför är det så skönt att få höra hur andra har resonerat, man kan känna igen sig själv i det ni redan gått igenom och på så sätt blir det lättare att känna efter vad som känns rätt för mig.
 
Sv: Hur tar man sig igenom att förlora sin vän?

Ja precis! Strunt i dina föräldrar! Du är vuxen. Du har egna pengar, egen tid och egen koll på vad stallet betyder för dig. På dina beskrivningar låter det som att det ger dig glädje och vila, varför prioritera bort det om du inte har några problem med det?

Angående huruvida du ska skaffa ny häst genast eller inte... Det där är ju svårt att veta. Är det inte möjligt att hyra boxen några månader utan häst i den? Så att du vet att du har kvar platsen och sammanhanget du vet att du trivs i medan du känner efter? Det skulle det väl kunna vara värt?

Jo, jag vet att jag borde strunta i dem, och det gör jag väl egentligen. Men det är klart att man blir påverkad av att ofta få höra att man prioriterar fel (och alltså är en dålig mamma). Även om jag vet att jag är en så bra mamma jag bara kan vara så är det svårt att inte ifrågasätta sig själv när andra gör det. :(

Det är säkert inga problem att behålla stallplatsen några månader om jag vill det, så kommer det nog att få bli.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Jag miste min häst akut för 2 mån sen. Världens snällaste, finaste och gulligaste kompis sedan 10 år tillbaka.Så älskad.Så saknad.❤️...
Svar
9
· Visningar
642
Senast: yamyam
·
Hästmänniskan Blir så himla trött på mig själv! Behöver skriva av mig lite. Mitt liv de senaste kanske fem åren har gått ut på att jag mer eller...
2
Svar
28
· Visningar
2 597
Senast: bobbbo
·
Hästmänniskan Hej, jag har haft hästar i 20 år och har nu blivit hästlös pga ålderdom/sjukdom hos mina två hästar. Jag har varit utan häst nu i ca 3...
Svar
17
· Visningar
881
Senast: Habina
·
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 161

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp