O
Optis
Jag plussade den 25 april, vilket på sätt och vis var planerat. Vi båda ville ha barn och därför satsade vi på det. Dock var vi inte beredda på att det skulle gå så fort. Man har ju hört att det i snitt tar ett år för ett "normalt" par att bli gravida, men vi lyckades på första försöket! Så visst blev jag lite ställd och nu när jag väl är gravid, så blev allt också så verkligt. Det är ju en helt annan grej att tänka hur det skulle vara att ha barn, än när man väl är gravid och det blir på riktigt allting. Det märkte jag ju först nu och det är inget jag hade kunnat veta innan.
Jag är snart 23 år gammal och jag och den blivande pappan har bara varit tillsammans i några månader. Jag går just nu en universitetsutbildning och jag kommer att ha fem månader kvar av utbildningen när barnet har fötts. Eftersom det kommer att vara så pass kort tid kvar då, så kommer jag att försöka fortsätta plugga utan att ta något uppehåll. Därefter kan jag ta föräldraledigt ett tag, för att sedan söka anställning. Min pojkvän har ett jobb med hyfsad inkomst och han kommer även att vara pappaledig de månader jag går klart skolan.
Jag har alltså haft en hyfsat bra plan uttänkt och jag var glad i början, men det var först när jag skulle meddela mina föräldrar, som det kändes fel och konstigt alltihop. De blev ju mer eller mindre chockade över detta. Dock tog de det ändå väldigt bra, även om det självklart blev frågor kring hur jag tänkt kring allt och hur dåligt planerat det var. De var ju inriktade på abort om man säger så. Efter det samtalet kändes allt konstigt och fel och jag blev ganska snabbt mer inriktad på abort.
Med tiden verkade dock min mamma lugna sig lite och hon meddelade att hon stöttade mig hur jag än gjorde, men att hon frågade hur jag tänkt kring min utbildning, det här med jobb, ersättningen, föräldraledighet, min pojkvän o.s.v. Men det kändes skönt att ändå känna att jag har hennes stöd.
Men de är alltså oroliga för att jag inte ska klara skolan, att jag inte ska ha råd och att jag och min kille ska göra slut inom en snar framtid (jag har bytt kille ganska snabbt mellan varven).
Men ska detta verkligen få stoppa mig från att ha en bebis? Jag vet att jag och min kille inte varit tillsammans så länge, men ska det styra allt?
Med detta i åtanke bestämde jag mig idag för att behålla barnet. Dock ringde pappa idag och berättade alla argument för att jag INTE skulle behålla det. Han sa också att han aldrig skulle haft något att säga om jag gått klart utbildningen, haft jobb och varit tillsammans längre med min kille. Så nu blev det jobbigt igen, men jag sa bestämt att jag nu visste vad jag ville och han accepterade det. Han sa att "det är ju ditt liv det handlar om och inte vårt", men då påpekade jag att det ju visst påverkar dem med och det förstod han ju. Men när han sa det så visade det ju på att de inte känner att det blir en börda för DEM med ett barnbarn i alla fall. Det är ju en sak om de bara oroar sig för mig, då får jag ju bara bevisa att jag klarar detta, men det vore värre om DE tyckte det var jobbigt för DEM.
Jag skulle behöva lite svar samt tankar och funderingar kring detta tack!
Jag är snart 23 år gammal och jag och den blivande pappan har bara varit tillsammans i några månader. Jag går just nu en universitetsutbildning och jag kommer att ha fem månader kvar av utbildningen när barnet har fötts. Eftersom det kommer att vara så pass kort tid kvar då, så kommer jag att försöka fortsätta plugga utan att ta något uppehåll. Därefter kan jag ta föräldraledigt ett tag, för att sedan söka anställning. Min pojkvän har ett jobb med hyfsad inkomst och han kommer även att vara pappaledig de månader jag går klart skolan.
Jag har alltså haft en hyfsat bra plan uttänkt och jag var glad i början, men det var först när jag skulle meddela mina föräldrar, som det kändes fel och konstigt alltihop. De blev ju mer eller mindre chockade över detta. Dock tog de det ändå väldigt bra, även om det självklart blev frågor kring hur jag tänkt kring allt och hur dåligt planerat det var. De var ju inriktade på abort om man säger så. Efter det samtalet kändes allt konstigt och fel och jag blev ganska snabbt mer inriktad på abort.
Med tiden verkade dock min mamma lugna sig lite och hon meddelade att hon stöttade mig hur jag än gjorde, men att hon frågade hur jag tänkt kring min utbildning, det här med jobb, ersättningen, föräldraledighet, min pojkvän o.s.v. Men det kändes skönt att ändå känna att jag har hennes stöd.
Men de är alltså oroliga för att jag inte ska klara skolan, att jag inte ska ha råd och att jag och min kille ska göra slut inom en snar framtid (jag har bytt kille ganska snabbt mellan varven).
Men ska detta verkligen få stoppa mig från att ha en bebis? Jag vet att jag och min kille inte varit tillsammans så länge, men ska det styra allt?
Med detta i åtanke bestämde jag mig idag för att behålla barnet. Dock ringde pappa idag och berättade alla argument för att jag INTE skulle behålla det. Han sa också att han aldrig skulle haft något att säga om jag gått klart utbildningen, haft jobb och varit tillsammans längre med min kille. Så nu blev det jobbigt igen, men jag sa bestämt att jag nu visste vad jag ville och han accepterade det. Han sa att "det är ju ditt liv det handlar om och inte vårt", men då påpekade jag att det ju visst påverkar dem med och det förstod han ju. Men när han sa det så visade det ju på att de inte känner att det blir en börda för DEM med ett barnbarn i alla fall. Det är ju en sak om de bara oroar sig för mig, då får jag ju bara bevisa att jag klarar detta, men det vore värre om DE tyckte det var jobbigt för DEM.
Jag skulle behöva lite svar samt tankar och funderingar kring detta tack!
Som tur är hade jag inga problem med mjölkstockning.
