...så skulle jag inte låta barnet använda skärmar förrän det kunde läsa. I verkligheten var hon tre veckor gammal första gången vi prövade med Youtube en koliknatt, och nu vid 5 månaders ålder är Babblarna vår bästa vän vid bilresor.
Hon skulle absolut inte sova med oss pga risken för PSD - den höll vi ända tills hon var 2,5 månader gammal.
Jag skulle göra massor av saker under föräldraledigheten, köpte bla ett piano som jag skulle lära mig spela på. Har aldrig använt det annat än som leksak för bebisen
Kan redan se att andra föresatser kommer att falla så fort vi får chansen, som den där med att inte ha henne på förskola om vi är hemma med syskon (eh, hur klarar man det?), eller den där om att hon inte ska ha socker under hela uppväxten (redan reviderad till att vi får hålla oss till rimliga mängder).
Vad hade ni för naiva tankar innan ni fick barn, som sedan föll när barnen kom? Någon som satt på lika höga hästar som jag, och föll lika långt?
Jag trodde på fullaste allvar att om barn bara får äta varierat och att man inte gör vissa rätter/ingredienser till "en grej" så kommer barn äta allt.
Mitt barn skulle minsan klara av att äta allt.
4,5 år senare inser jag att man kan ha gjort smakportioner med boeuf bourguignon, falafel och löksoppa och man kommer ändå stå där med en unge som i perioder käkar pasta och ketchup...
Jag försöker verkligen låtsas att jag är på jobbet och visst funkar det ibland men långt ifrån alltid.
”Det är väl bara att ta med barnet!” Visst, utifrån de förutsättningar vi haft tycker jag ändå vi kunnat göra en hel del. Men uj uj så mycket svårare det blev än vad jag trodde.
Det verkar växa ut minst tre nya ben och armar på honom så fort han somnat och han rör runt värre än en elvisp på maxhastighet 
