Jag började gråta framför chefen.

[Elwan]

Just kommit hem från ett utvecklingssamtal. Jag började gråta.. gör det allt oftare fastän jag inte vill. Det bara blir och jag känner mig så värdelös. Jag har mått dåligt på jobbet hela året, mitt första på den här arbetsplatsen.

Jag har blivit den jag gör allt för att undvika att bli. Min chef vill att jag ska ta för mig mer, kaxa till mig, göra det på mitt eget sätt. Inget orimligt i det.
Ingen frågar sina kollegor så mycket som jag gör. Jag driver inga projekt. Jag delar inte med mig.

Nä, jag passar inte på jobbet. Men jag tar mig fram. Drar iallafall ihop till min lön. Letar desperat efter något annat, men det är inte lätt. Har en fast tjänst som är relevant för min utbildning. På pappret platsar jag bra. Jag vill dela med mig, känna en säkerhet och vara bra utåt sett för företaget.

På ett år så är jag nu hos min tredje psykolog. De två tidigare har inte gett resultat, den nuvarande har jag just börjat gå hos. Jag har nog inga ångestattacker, mest känslan av att vara värdelös. Att inte tillföra något. Att inte vara bra nog. Hur ska jag veta vad "vara mig själv" betyder? Hur jag än gör blir ju någotmfel. Någon blir arg, besviken eller missnöjd. Jag vill bara att alla ska vara nöjda.

Att gå till jobbet är bara ett stort motsyånd. Men jag gör det. Inte en enda sjukdag. Jag har gjort allt jag ska, men inte heller mer än så. Kanske inte bjudit till tillräckligt?
Tycker att jag har svårt för att tolka människor.

Nu skäms jag för att jag inte kunde hålla masken. Ännu mindre lust att gå till jobbet.
Nåt tips?

 

[Novali01]

Tvärtom så har din chef ett STORT ansvar för att du ska trivas på jobbet, klara av dina arbetsuppgifter, komma överens med dina arbetskamrater och ha en BRA arbetsmiljö!
Jag inbillar mig, o du behöver inte rätta mig om jag har fel eller säga hur det är, att du är ung och inte har så jättemycket erfarenhet? Som chef i det läget har man banne mig ännu större ansvar för att se till att du kommer in i arbetet på ett bra sätt och inte bara säga "var dig själv o ta för dig!! Vilket snicksnack! Jag blir så upprörd....

Det är ofta det blir så här på arbetsplatser med inbördes konkurrens, typ säljarjobb, det blir hets o stress och den som inte riktigt fattar galoppen med en gång känner sig otillräckligt. Det är helt fel enligt mitt sätt att se. Den som fattar lite långsammare är oftast mer noggrann och gör ett minst lika bra, om inte bättre, jobb i längden än den som snabbt kommer in i det.

Jag kan ju tyvärr inte ta din chef i hampan o läsa lusen av men jag skulle bra gärna vilja!

 

[Ramona]

Men vad är det du vill göra som du inte gör? Vad är det du vill prestera som du inte gör?

Att inte känna sig tillräckligt bra tror jag är ett väldigt vanligt problem. Det sägs ju att många går omkring och väntar på att bli avslöjade och att de känner sig fejkade.

Vad är det på detta jobbet som gör att du känner dig så värdelös? Eller är det inte bara på jobbet, utan överallt, privat också?

 

[lady_vip]

För det första tycker jag inte du ska skämmas över att du gråtit inför chefen. Det har nog hänt alla chefer.

För det andra, kan du tänka dig att byta karriär? Bara göra något annat för att släppa din prestationsångest? Det låter som en väldigt ond cirkel.

Får du hjälp via företagshälsovården? Om inte, så tycker jag verkligen du borde berätta ännu mer för din chef. Det är dennes skydlighet.

 

[lil-sis]

Varför skulle du skämmas för att du inte skulle hålla masken?
Det är väl utmärkt att chefen får se att du faktiskt inte mår så bra på jobbet, så chefen kan göra något åt det.

Nu har jag inte tappat masken inför annat än personalavdelningen men det räckte långt det.

 

[Elwan]

Jag är 34 och har visserligen pluggat två utbildningar. Så jag har egentligen bara jobbat heltid 4 år. Direkt från första utbildningen till ett myndighetsjobb, vidareutbildade mig och återvände men kämde redan där att jag inte pallade trycket. Sa upp mig och blev grisskötare (!), halverade lönen och fick tampas med andra pronlemställningar men trivdes. Blev lite väl monotont och slitigt med oregelbundna tider. Sökte och fick nuvarande jobbet som konsult. Mindrevärdskänslorna från första jobbet har liksom förstärkts nu.
Men det är inte bara på jobbet jag känner mig värdelös, det är i många andra sammanhang. Inte jämt, men ofta. Vet innerst inne att jag inte är värdelös, men känslan och tvivlen finns.

Jag vill bara hitta min plats, känna en säkerhet och kunna jobba på utifrån det. nu längtar jag bara till att arbetsdagen ska ta slut, att veckan ska ta slut och att det aldrig ska bli söndag.

Känner mig så tramsig. Jag har det väldigt bra egentligen. Jag har ingen anledning att må dåligt, men ändå gör jag det.
All energi går åt att hålla masken och klara dagen, då blir kvällsjobb och helgjobb inte särskilt poppis. Jag kopplar inte av, har en sån prestationsångest.
Karriärsbyte är jag inte främmande för, men jag vill helst inte flytta. Jag har bott här hemma i tre år, skaffat häst och katter. Borde finnas andra jobb som inte finns på ams, men jagb har inte hittat dem ännu..

 

[lady_vip]

Vilken bransch är du inom @Elwan ? Kanske räcker det att byta position.

Jag tror iaf att du måste ta ett ordentligt snack med din chef. Berätta om dina tankar. De kanske kan anpassa för dig, vilket också är deras skyldighet om du hamnar i rehab-svängen.

 

[Novali01]

Ja då är du ju ny i jobbarbranschen! och det är faktiskt så att arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för att arbetstagaren ska trivas och klara av sina arbetsuppgifter. Känner du att du inte fått hjälp med det så ligger ansvaret på chefen men du måste ju förstås berätta om det.

 

[Ramona]

Direkt från första utbildningen till ett myndighetsjobb, vidareutbildade mig och återvände men kämde redan där att jag inte pallade trycket. Sa upp mig och blev grisskötare (!), halverade lönen och fick tampas med andra pronlemställningar men trivdes. Blev lite väl monotont och slitigt med oregelbundna tider. Sökte och fick nuvarande jobbet som konsult.

Vad är det på nya jobbet som är för jobbigt för dig att hantera? Vad är det du mår dåligt av? För vad jag läser in i ditt inlägg är ju att du vill ha lite utmaningar och att det ska hända någonting, grisskötarjobbet var ju för tråkigt!

 

[Elwan]

@lady_vip jordbruk

@Ramona jag vet, det är en paradox..
Att dra in pengar, har egen resultatenhet. Att komma med luckrativa idéer. Jag vill väldigt gärna komma på nåt riktigt bra -men jag tycker inte jag kan tänka på något. Och att prestera väl för den hyffsat stora summa våra kunder betalar för fältbesök, sam-ansökningar och annat. Att optimera! Ge bra råd.
Om jag nu ska köra på eget bevåg och inte vända mig till mina kollegor så vet jag inte hur pprestationsångesten ska försvinna.

Att jobba med grisarna innebär lägre lön -kände mig inte helt lyckad med 7 års utbildning, fristadsjacka och min gamla saab som jag fick ha ett hundkoppel mellan dörrarna för att låset frös.
Bisarrt nog fixar jag 300 suggor bättre än nuvarande jobb. Fadtän det genererar mer i lön, möjlighet till häst och ny bil. Känner mig väldigt kluven.

 

[lady_vip]

Men ni är väl ett team? Sluta fundera på vad Du ska göra och börja fundera på vad Du kan göra för att Ni ska lyckas.

Lider du av Duktig-Flicka-syndrom? Vi är ganska många i den klubben, men du kommer må så oerhört mycket bättre om du kan släppa pressen du har på dig själv.

 

[Kivina]

Först och främst tycker jag inte att du ska skämmas för att du gråter inför din chef (det har jag gjort minst ett par gånger i höst - dock av privata anledningar som han känner till).

Du är inte värdelös, släpp prestationsångesten! Du klarar nog ditt jobb alldeles strålande. Du är relativt nyexaminerad och det är nu, på jobbet, du ska lära dig att använda dina teoretiska kunskaper praktiskt. Jag har varit på mitt jobb i 1.5 år nu och det är egentligen de senaste månaderna jag börjat känna mig trygg i min roll och känner att jobbet är roligt. Det tar tid och man ska låta det ta tid att komma in i sin nya yrkesroll!

 

[Björk]

Just kommit hem från ett utvecklingssamtal. Jag började gråta.. gör det allt oftare fastän jag inte vill. Det bara blir och jag känner mig så värdelös. Jag har mått dåligt på jobbet hela året, mitt första på den här arbetsplatsen.

Jag har blivit den jag gör allt för att undvika att bli. Min chef vill att jag ska ta för mig mer, kaxa till mig, göra det på mitt eget sätt. Inget orimligt i det.
Ingen frågar sina kollegor så mycket som jag gör. Jag driver inga projekt. Jag delar inte med mig.

Nä, jag passar inte på jobbet. Men jag tar mig fram. Drar iallafall ihop till min lön. Letar desperat efter något annat, men det är inte lätt. Har en fast tjänst som är relevant för min utbildning. På pappret platsar jag bra. Jag vill dela med mig, känna en säkerhet och vara bra utåt sett för företaget.

På ett år så är jag nu hos min tredje psykolog. De två tidigare har inte gett resultat, den nuvarande har jag just börjat gå hos. Jag har nog inga ångestattacker, mest känslan av att vara värdelös. Att inte tillföra något. Att inte vara bra nog. Hur ska jag veta vad "vara mig själv" betyder? Hur jag än gör blir ju någotmfel. Någon blir arg, besviken eller missnöjd. Jag vill bara att alla ska vara nöjda.

Att gå till jobbet är bara ett stort motsyånd. Men jag gör det. Inte en enda sjukdag. Jag har gjort allt jag ska, men inte heller mer än så. Kanske inte bjudit till tillräckligt?
Tycker att jag har svårt för att tolka människor.

Nu skäms jag för att jag inte kunde hålla masken. Ännu mindre lust att gå till jobbet.
Nåt tips?

Nu har jag inte varit chef särskilt länge, men om du bara visste hur många människor jag träffat i min roll som arbetsgivarrepresentant och som gråtit inför mig (jobbar med personalfrågor).

Så länge din chef inte är en väldigt omänsklig och usel ledare så tycker jag bara det var bra att du började gråta inför denne. Då ser chefen hur du faktiskt mår och förutsättningarna för att hen ska kunna ge dig ett bra stöd blir bättre. Berättade du om dina känslor av att vara värdelös och att du går till psykolog? (du måste givetvis inte svara om du inte vill).

Om en chef kom till mig och berättade att en anställd "brutit ihop" och rådfråga vad hen ska/bör göra så skulle jag rekommendera att sätta igång med en rehabiliteringsprocess; klargöra hur personen egentligen mår, klargöra hur arbetsgivaren på bästa sätt kan bistå med hjälp; om chefen vet om att personen går till psykolog skulle jag rekommendera att fråga den anställde om det är okej att ordna ett gemensamt möte tillsammans med psykologen och dig för att få en professionell som kan ge råd om hur arbetsgivaren på bästa sätt kan ge dig möjligheter att må bättre.

Rehabilitering kan göras i förebyggande syfte; det är ju det allra bästa om man kan bistå till att förhindra en framtida sjukskrivning. Utifrån din beskrivning så skulle jag tro att du kommer att behöva någon form av hjälp från din arbetsgivare; kanske avlastning från vissa arbetsuppgifter en period, kanske hjälp med handledning, kanske möjlighet att under en period vara sjukskriven på deltid.

Om du nu inte tycker att du vill ge chefen detta förtroende så kanske du kan tala med personalavdelningen och/eller facket för att få stöd. Dock måste ju din chef involveras också, men då kan du få stöttning av någon ytterligare i det hela.

 

[Centaur]

Vad säger dina psykologer då?

Jag tror du valt fel karriär helt enkelt. Det är inte alla människor som passar i jobb med massa press och konkurrens. Betyder inte att det är något fel på dig, det är jobbet som är fel för dig. Det finns en mellanting, det behöver inte stå mellan nuvarande jobb och grisar.

Försök ta hjälp av psykologen och AF att hitta ett yrke som du TRIVS med och som inte får dig att känna dig usel och värdelös.

 

[Pigan]

Instämmer helt med björk. Med erfarenhet av kollegor med diagnos utbrändhetsdepression känns det som du berättar vara mycket nära deras situation. Du går hos psykolog och jag hoppas du berättat för denne vad du skrev här

 

[Elwan]

Nu på morgonen känner jag mig förödmjukad, arg och ledsen. Sen vet jag med mig att jag barabregistrerat det negativa -eller det som jag kan dra till negativt.
Jag har känt en prestationsångest redan från start, jag och min chef är väldigt olika och jag misstänker att irritationen är ömsesidig.

Jag hade hoppats på att lösa det här på egen hand och hade ingen plan på att börja gråta pre is, men jag hade tänkt berätta om min situation och att jag går hos en psykolog. Just när jag började var det en liknande situation med en anställd, men det slutade med att denne sa upp sig. Det funkade inte alls varken praktiskt eller med förståelsen med att gå ner i tid. Jag vill helst inte hamna där. Jag vill bli piggare och byta jobb. Funderar på att ringa VC idag. Jag har ju skaffat mig psykologhjälp på egen hand.. det där med sjukskrivning ocv liknande skrämmer mig.

Jag har tidigare fått rådet att söka upp läkare för depression, inom KBT är ju medicin vanligt, har jag fått för mig. Jag är lite orolig för biverkningar och har ändå trott att jag ska kunna få rätsida på det här med samtalshjälp. Men just idag hade jag färna haft piller som hjälpt mig!

Som sagt, trivs inte på jobbet men vill inte "smita" för utan att ha trasslat upp det här på nuvarande plats så är jag rädd för att nästa jobb inte blir bättre.
I grund och botten är jag en stabil person som sr för mina åsikter. Men den personligheten är helt väck! Jag tycker inte jag har orimliga krav eller ens för mycket att göra men jag är så orolig, nervös och osäker att det blir så jobbigt alltihopa.

 

[Lovisaleonora]

Du måste nog inse att den arbetsplatsen inte är något för dig. Du behöver inte värdera vem det är fel på, bara konstatera att ni två inte kommer att bli bra ihop.

Med det sagt tycker jag du ska få hjälp med en sjukskrivning och en samtalskontakt. Kanske KBT som du är inne på själv? Behövs det medicin i ett övergångsskede kan det väl vara vettigt att prova under en sjukskrivning?

Du måste ta tag i det här. Det kommer inte att försvinna av sig själv.

 

[sjoberga]

Just kommit hem från ett utvecklingssamtal. Jag började gråta.. gör det allt oftare fastän jag inte vill. Det bara blir och jag känner mig så värdelös. Jag har mått dåligt på jobbet hela året, mitt första på den här arbetsplatsen.

Jag har blivit den jag gör allt för att undvika att bli. Min chef vill att jag ska ta för mig mer, kaxa till mig, göra det på mitt eget sätt. Inget orimligt i det.
Ingen frågar sina kollegor så mycket som jag gör. Jag driver inga projekt. Jag delar inte med mig.

Nä, jag passar inte på jobbet. Men jag tar mig fram. Drar iallafall ihop till min lön. Letar desperat efter något annat, men det är inte lätt. Har en fast tjänst som är relevant för min utbildning. På pappret platsar jag bra. Jag vill dela med mig, känna en säkerhet och vara bra utåt sett för företaget.

På ett år så är jag nu hos min tredje psykolog. De två tidigare har inte gett resultat, den nuvarande har jag just börjat gå hos. Jag har nog inga ångestattacker, mest känslan av att vara värdelös. Att inte tillföra något. Att inte vara bra nog. Hur ska jag veta vad "vara mig själv" betyder? Hur jag än gör blir ju någotmfel. Någon blir arg, besviken eller missnöjd. Jag vill bara att alla ska vara nöjda.

Att gå till jobbet är bara ett stort motsyånd. Men jag gör det. Inte en enda sjukdag. Jag har gjort allt jag ska, men inte heller mer än så. Kanske inte bjudit till tillräckligt?
Tycker att jag har svårt för att tolka människor.

Nu skäms jag för att jag inte kunde hålla masken. Ännu mindre lust att gå till jobbet.
Nåt tips?

Du behöver ställa krav på din chef att sätta tydligare mål. När det kommer nya brukar jag försöka vara extra tydlig, och följa upp ofta för att fånga missförstånd och osäkerheter. Vissa kan man sedan snabbt släppa till mer ansvar, andra får man fortsätta att jobba mer med.

Ju tydligare mål, desto lättare blir det att fokusera på rätt saker. Sen blir det dessutom lättare att vara överens om måluppfyllelse på utvärderingen.

 

[Squie]

Vilken typ av terapi har du? Min tanke, precis som @Lovisaleonora , är KBT. Att jobba med tankemönster. Tänker då främst på din känsla av att vara värdelös.

 

[Elwan]

@Squie jag har gått i KBT men jag tycker inte det har hjälpt mig.

Igår ringde jag till VC, har en tid imorgon. Blir det medicinering så blir det. Jag bara måste ta mig ur eländet. Jobb spanar jag på hela tiden!