Jag började gråta framför chefen.

[Lovisaleonora]

Låter som en bra förstaplan. Lite utrymme att fundera vidare, samtidigt som du kanske kan prova medicinering.

Jag tror inte det är ett mirakelmedel med piller, men det kan vara en del i en större bild av tillfrisknande. En hjälp på traven.

 

[Hermelin]

För det första behöver du inte skämmas. Det är inte meningen att man ska hålla masken. Det är meningen att man ska berätta hur man har det på jobbet så att ens chef kan hjälpa en. Ibland tycker jag att det är större mod att inte hålla masken.

Men däremot får du nog släppa det där med att alla ska bli nöjda. Det blir de inte. Du kan inte vara alla till lags på jobbet eftersom folk vill olika. Bestäm dig för vad som är viktigt och stå för det valet istället. Tvärtemot vad du kan tro så kanske du vinner respekt även hos dem som du då går emot.

 

[Squie]

@Squie jag har gått i KBT men jag tycker inte det har hjälpt mig.

blir då nyfiken kring hur länge du hade det o på vilket sätt ni arbetade.

 

[Lill76]

Just kommit hem från ett utvecklingssamtal. Jag började gråta.. gör det allt oftare fastän jag inte vill. Det bara blir och jag känner mig så värdelös. Jag har mått dåligt på jobbet hela året, mitt första på den här arbetsplatsen.

Jag har blivit den jag gör allt för att undvika att bli. Min chef vill att jag ska ta för mig mer, kaxa till mig, göra det på mitt eget sätt. Inget orimligt i det.
Ingen frågar sina kollegor så mycket som jag gör. Jag driver inga projekt. Jag delar inte med mig.

Nä, jag passar inte på jobbet. Men jag tar mig fram. Drar iallafall ihop till min lön. Letar desperat efter något annat, men det är inte lätt. Har en fast tjänst som är relevant för min utbildning. På pappret platsar jag bra. Jag vill dela med mig, känna en säkerhet och vara bra utåt sett för företaget.

På ett år så är jag nu hos min tredje psykolog. De två tidigare har inte gett resultat, den nuvarande har jag just börjat gå hos. Jag har nog inga ångestattacker, mest känslan av att vara värdelös. Att inte tillföra något. Att inte vara bra nog. Hur ska jag veta vad "vara mig själv" betyder? Hur jag än gör blir ju någotmfel. Någon blir arg, besviken eller missnöjd. Jag vill bara att alla ska vara nöjda.

Att gå till jobbet är bara ett stort motsyånd. Men jag gör det. Inte en enda sjukdag. Jag har gjort allt jag ska, men inte heller mer än så. Kanske inte bjudit till tillräckligt?
Tycker att jag har svårt för att tolka människor.

Nu skäms jag för att jag inte kunde hålla masken. Ännu mindre lust att gå till jobbet.
Nåt tips?

Jag har inte så mycket tips, men är i nästan exakt samma situation. Mår väldigt dåligt på mitt jobb som på pappret är exakt rätt för mig. Känns som jag och min chef kommer från olika planeter. Kan inte heller tuffa till mig och ta för mig på det sättet som krävs för min tjänst. Har väldigt dålig självkänsla och har sökt hjälp av vården vid flera tillfällen men inte träffat rätt. Nu vände jag mig till en annan vårdinstans som tog mig på allvar, fick tid hos psykolog och en utredning ska göras på mig, även medicin som lite hjälp på vägen. Jag hoppas verkligen att du träffar rätt läkare idag som kan hjälpa dig att må bättre! Och du som jag skulle nog må allra bäst av ett annat jobb. Lycka till !

 

[monster1]

@Squie jag har gått i KBT men jag tycker inte det har hjälpt mig.

Igår ringde jag till VC, har en tid imorgon. Blir det medicinering så blir det. Jag bara måste ta mig ur eländet. Jobb spanar jag på hela tiden!

Jag går på IPT som är en terapi som främst inriktar sig på mänskliga relationer (för dig skulle det kunna handla om den där önskan att vara tillags och inte vara "obekväm"). För mig passar det bra just nu med de problem jag behöver hantera i samband med min utmattning. Att fokusera lite mer på vad andra kan göra för mig än vad jag kan göra för dem , speciellt på jobbet.

Jag tycker det verkar helt normalt att du frågar dina kollegor om du är så pass ny som 3 år i yrket. Jag har också bara arbetat drygt tre år med mitt nuvarande yrke och behöver kontinuerligt kolla av med andra om olika saker. Det är värre med dem som aldrig frågar tycker jag (som sitter på en expert kompetenstjänst och irriterar mig på alla som fattar "egna" beslut utan att konsultera först). Jag tycker det låter som att du har en lite dålig chef och en alldeles för stor önskan att göra alla nöjda (vilket är helt omöjligt), din terapi borde fokusera sig på att lära dig att du ska känna dig nöjd och skita i de andra.

 

[Myssan]

Jag var i en period när jag också kände mig värdelös och inte visste vad jag skulle göra med mitt liv m.m. För min del blev det VC, piller och kbt där jag fick verktygen att lära mig tänka om samt om acceptans! Ett väldigt viktigt ord att acceptera sig själv och sina begränsningar och att man duger precis som man är. Jag hade en period när jag pressade mig själv och började inom nytt yrkesområde, det blev väl lite för hårt då jag aldrig fann min plats inom yrket, kände alltid att jag inte räckte till och jämförde mig själv med alla andra.
Idag kan jag fortfarande jämföra mig med de jag jobbade med och se hur duktiga dem faktiskt är, men att yrket i sig inte passade mig och min personlighet. Jag fick senast för en vecka sen beröm av en fd kollega att jag var så himla bra när jag jobbade! Det är alltid kul att få bekräftelse speciellt när jag då tyckte jag var sämst.
Med det vill jag säga att ge inte upp tanken på kbt, hitta en ny att gå till samt förvänta dig inte en förändring på 1-2 träffar, det tar tid för huvudet att ställa om sitt tankemönster. Och glöm för tusan inte, du är bara du och framför allt bäst på att vara dig själv! Ingen annan kan leva ditt liv lika bra som du själv *peppar*

 

[Elwan]

@Squie jag gick i KBT förra våren. Slutligen utbrast hon att "nu har du pratat om jobbet i 40 min, jag kan nog inte hjälpa dig mer dig mer". Tyckte att jag skulle uppsöka läkare och undersöka möjliheten med medicin. Kändes inte så roligt.. så jag ställde mig i kö till nuvarande terapeut som har 6 mån väntetid. Nu har jag fått tider fram till juni hos den nya.

Igår var jag på VC, utlåtandet var "inte psykiskt sjuk men ledsen". Fick de sömntabletter och andra piller på recept. Skippade att ens ta ut sömntabletterna och har inte bestämt mig för att börja äta de där mot depression eller inte..

Skönt att det är fredag idag! Imorgon ska jag på seminarie med Andy Swärd och positivt tänkande som en av tävlingsklubbarn fixat här. Hoppas på en positiv boost och har tagit ut några semesterdagar nästa vecka.
Jag vill gärna byta jobb men har inge hittat nåfot ännu..

 

[Quinny]

Jag har varit i liknande sits. Arbetade på ett ställe som fick mig att bli en helt annan person än den jag egentligen är....
Blev anklagad för att bland annat vara negativ, ställa till bekymmer och ställa dumma frågor. Jag ville bara lösa situationer som t ex, hur gör vi med lunchen idag när vi är dubbelbokade. Jag tycker det är en ganska relevant fråga, men chefen tittade på mig och fattade inte frågan och jag blev ett problem.
Jag sattes till sist i en hörna där jag skulle sköta mitt jobb och ha så lite som möjligt med mina kollegor att göra. På utvecklingssamtal så blev jag beordrad att OM jag pratar med en tjej som jobbade på en annan avdelning (som jag ofta lunchade tillsammans med) så skulle jag säga "si och så".
Ja, det är bara en del av hur klimatet var på det stället...... Jag fick nog när min chef skrek på mig när jag bad henne att fråga mig innan hon skickade mig en vecka till Norrland (bor i Skåne) för att ge mig en chans att lösa hemmafronten. (Jag var inte anställd för att resa.)
Då fick jag nog och sa upp mig dagen efter. Helt galet! Hade 3 månaders uppsägningstid, där jag strök längst väggarna. Men jag höll huvudet högt och fokuserade på andra saker på fritiden, för att hitta positivitet!
Letade jobb som en galning, men hittade inget....
Min sista dag skulle de ha "avtackning" för mig, jag kom inte ifrån mitt skrivbord för telefonen ringde konstant...... De kom o hämtade mig, loggade ut och var på min egen avtackning i 3 minuter medan de andra satt där i en halvtimme. Fick en flaska skumpa av VD:n och jag fick bita mig i tungan när hon sa "så har du ngt gott att dricka på nyår!". Jag ville svara: "Denna ska jag vaska i toaletten när jag kommer hem!" Men jag höll käften!
Slutade där den 12 dec. Den 13 dec hade jag en intervju kl 9. Kl 14 samma dag fick jag veta att de ville anställa mig! Började den 17 dec....

Jag har jobbat på mitt nya jobb i 1,5 månad nu, gör EXAKT samma sak som på förra stället och trivs som fisken i vattnet! Klimatet är helt annorlunda, här hjälps folk åt och cheferna lyfter sin personal. Man blir den man vill vara! Det går dessutom ganska snabbt att må bra igen och hitta sig själv igen när man omger sig med kollegor som arbetar tillsammans med en!

Jag håller alla tummar jag har för att det ska lösa sig för dig oxå, sök ALLT! Ring rekryteringsföretag, ligg på o kämpa!

 

[Skjøldur]

Om du inte gjort det så kan du väl läsa Mia Törnbloms självkänsla-böcker. Hon förklarar väldigt tydligt vad självkänsla är och hur man kan få den att växa. Jag kan inte lova att det hjälper, men hon ger ett o annat konkret råd typ "här har du en lång lista med alla möjliga goda egenskaper, markera dom du vet att du har".

Din chef verkar inte vara fientligt inställd mot dig, utan bara oförstående. Om du vill kan du för all del söka nytt jobb, men hör dig för på förhand angående hur arbetsklimat är där för det vore ju inte så upplyftande om det blev likadant eller värre en tredje gång...

Jag tror också det vore bra med kognetiv terapi. Du är inte sjuk så om du inte gillar psykologerna något vidare så kan du kanske hitta någon som haft ett vanligt människovårdande jobb - varit socionom, lärare eller något sådant och sedan vidareutbildat sig. Jag tänker mig att dom har mer personlig erfarenhet av arbetslivet som det nu är. Jag har fått hjälp (fast länge sedan sist) av två olika fysioterapeuter med vidareutbildning inom integrerande psykoterapi och det innebär att dom lärt sig förstå sambandet mellan kropp och själ och att använda både samtal och fysiska övningar för att bygga upp människor.

 

[Skjøldur]

Vi är många som är osäkra och försöker spegla oss i andra. Men det kan ju vara farligt. Då Snövits mamma i sagan frågade spegeln "spegel spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i världen är", och spegeln svarade att det var Snövit så ville hon ta död på henne. Men du vill nog bara att spegeln ska svara att du är kompetent nog för ditt jobb och att du passar bra där. Men de speglar folk håller upp kan vara skitiga eller till o med så kallade skrattspeglar som förvränger så tro inte alltid på det du ser... Jag kan ju inte veta hur du är mot dina arbetskompisar, men om du inte gör det så försök bry dig lite extra. Om någon kommer tillbaks efter en sjukskrivning, om du hör att någon ska skiljas eller vad det nu kan vara, så stick ut honom/henne tröstlapp, sätt dig nära på lunchen och visa att du bryr dig... Livet är ju att ge, få och dela.

 

[Squie]

@Squie jag gick i KBT förra våren. Slutligen utbrast hon att "nu har du pratat om jobbet i 40 min, jag kan nog inte hjälpa dig mer dig mer". Tyckte att jag skulle uppsöka läkare och undersöka möjliheten med medicin. Kändes inte så roligt.. så jag ställde mig i kö till nuvarande terapeut som har 6 mån väntetid. Nu har jag fått tider fram till juni hos den nya.

Fast då är det ju inte terapiformen KBT som det var fel på utan själva terapeuten. Att ni inte hade en personkemi som stämde.

 

[Elwan]

@Squie nej, det är nog jag som inte tror på KBT. Sökte upp en annan terapeut efter den första men jag tyckte inte vi kom nån vart där heller. Och jag vet ärligt talat inte om jag ska börja äta den där medicinen jag fick utskrivet. Känns som om KBT färespråkar medicinering? Kanske att jag ska hitta ngn mental coach..

 

[Gnist]

Skippade att ens ta ut sömntabletterna och har inte bestämt mig för att börja äta de där mot depression eller inte..

jag vet ärligt talat inte om jag ska börja äta den där medicinen jag fick utskrivet.

Varför inte om det får dig att må bättre?

Tar du inte penicillin mot valfri bakterieinfektion eller värktabletter mot smärta nånstans i kroppen heller?

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker du måste reda ut varför du är så emot medicinering. Gäller det oavsett vilken medicin mot vilket tillstånd? Panodil mot huvudvärk? Smärtlindring vid svår smärta?

Medicinering kan behövas under en övergångsperiod, för att komma i normala gängor igen.

 

[Elwan]

Mja.. är inte så mycket för piller och om det går att lösa på annat vis så gör jag gärna det. Allrahelst som det kunde få mig att må än värre i två veckor eller längre och att det kunde ta flera månader innan jag märker positiv effekt.

Har fått samtalshjälp tidigare, för 10 år sedan ungefär. När jag bodde i en annan stad. Det hjälpte mig enormt. Jag vill vända mitt sätt att tänka och bli den där starka, glada personen igen som står med båda fötterna på jorden.
Innan jag börjar med tabletterna vill jag prata om det med min nuvarande samtalsterapeut.

 

[Lovisaleonora]

Men då är du ju inte osäker. Du har ju redan bestämt dig.

 

[tanten]

Mja.. är inte så mycket för piller och om det går att lösa på annat vis så gör jag gärna det. Allrahelst som det kunde få mig att må än värre i två veckor eller längre och att det kunde ta flera månader innan jag märker positiv effekt.

För mig har SSRI hjälp från första dagen. Inga biverkningar och ingen försämring innan det blir bättre. Det är jag inte ensam om att ha upplevt.
Från svår ångest och dödslängtan till nästan normalt mående direkt - bara av några piller.
Det finns de som äter SSRI endast några dagar i månaden vid svår PMS.

Jag tror du ser piller som någon form av misslyckande?

En bekant sa att hennes äldre släkting sagt att medelålders kvinnor borde få cipramil i dricksvattnet.... för att det är så effektivt.

 

[Elwan]

Bestämt mig har jag inte eftersom jag hämtat ut tabletterna, står ju i mitt badrumsskåp.. @Lovisaleonora
Lite som en lättnad att ha varit hos en läkare och faktiskt få tabletterna som någon slags bekräftelse att det inte bara är "hittepå".. jag har letat efter en mental tränare men inte hittat någon och har det blivit såhär. Jag är rädd för att tabletterna bara är något tillfälligt..

Jaja.. jag vet inte. Jag var på en föreläsning med Andy Swärd igår, jag är nyfikem på vad mental träning kan ge. Men det kanske blir tabletter ändå, det vet jag inte ännu.
Har kört fullt ös hela dagen för att slippa tänka på att det är måndag imorgon. Men jag har fullbokad vecka och tagit några semesterdagar. Ser fram emot det.

 

[Squie]

@Squie nej, det är nog jag som inte tror på KBT. Sökte upp en annan terapeut efter den första men jag tyckte inte vi kom nån vart där heller. Och jag vet ärligt talat inte om jag ska börja äta den där medicinen jag fick utskrivet. Känns som om KBT färespråkar medicinering? Kanske att jag ska hitta ngn mental coach..

Min erfarenhet är snarare tvärt om. Att de inte vill att man äter piller, de vill åt den "sanna" du och inte någon med ett lock eller annan påverkan. De som jag mött som förespråkar piller är läkare.

O att du inte tror på formen av terapi..där har du redan bestämt dig.

Jag hoppas du en dag hittar den vägen som är rätt för dig.

 

[Elwan]

O att du inte tror på formen av terapi..där har du redan bestämt dig.

Jag hoppas du en dag hittar den vägen som är rätt för dig.

jaa, det är ju klart att jag bestämt mig! Jag har provat ett par kbt-terapeuter och jag upplever inte att det hjälpt mig. Därför söker jag vidare. Jag hoppas verkligen jag hittar någon eller något som hjälper mig på rätt spår igen. Känner mig väldigt ambivalent.. ibland lite bättre, ibland lika ledsen.