Jag orkar inte leva längre

[Skorpion76]

Det finns ingen hjälp att få. Jag har försökt ta livet av mig förut och misslyckats, jag har skadat mig så illa att jag fått göra flera operationer, jag har varit psykotisk pga sömnbrist men det finns ingen hjälp att få. Psykakuten är ett skämt. Så oändligt många timmar jag har spenderat där. En gång blev jag hemskickad med Atarax när jag hade överdoserat benzo, druckit vin och skadat mig så illa att det senare krävdes operation.

Att det inte finns hjälp att få är en av anledningarna att det känns så otroligt jävla hopplöst. Jag vill ha hjälp. I 25 års tid har jag velat ha hjälp, och också aktivt sökt hjälp, men det finns fan ingen hjälp att få

Det finns säkert hjälp att få, men jag vet hur jäkla kårångligt det är att hitta rätt person att prata med. Jag har själv haft en psykolog som jag inte har trivts med. Det är dessvärre ont om psykologer. Hur det fungerar i andra kommuner kan jag givetvis inte svara på. Det är säkert mycket lättare om man bor på en större ord, men i min kommun är det så att det är ont om psykologer som bara finns till för samtal. När det ska göras tester förutredningar och liknande lånar de in psykologer från andra kommuner, men de flyttar tillbaka när testerna och utredningarna är klara. Att få prata med en psykolog är en väg att gå, men det allra bsta vore om du fick prata med någon som själv har mått lika dåligt aom du har gjort och tagit sig ur det eller någin som har en närstående som mår dåligt. När man själv mår dåligt är det viktigt att få träffa och prata med någon om vet vad man går igenom och vad det handlar om. Någon som inte har för avsikt att döma en för att man känner som man gör eftersom det allra värsta med att må dåligt är att man tror att man är så fruktansvärt ensam om att känna som man gör.

Skriver du dagbok? Bloggar du? Om du inte gör det kanske det skulle kunna få dig att må bättre. Jag skriver dagbok så mycket jag kan. Jag skriver inte varje dag och jag skriver inte riktigt vad som har hänt under dagen men jag skriver om allt möjligt som tankar och känslor. Jag skriver mycket om att må dåligt och att känna skam, skuld och dåligt samvete. Om jag inte skrev så mycket som jag gör skulle jag säkert också skada mig själv. En dagbok kan visserligen inte svara på några frågor eller ge sina synpunkter på det som du skriver om, men du får i alla fall möjlighet att berätta hur du känner och sätta ord på dina känslor. Det är en riktigt bra start.

Very Lazy Pethead

 

[Rugge]

Hej.
Brukar normalt inte skriva i denna atypiska v tråd då jag är rädd att jag inte har så mycket att bidra med.
Fruktansvärt att du inte får den hjälpen du behöver. Det finns inget annat att säga om det.
Detta borde vara en stor anledning för dig att vilja kämpa vidare för dina barn.
Du om någon vet hur det är att leva med diagnoserna, du om någon vet vilket stöd dina barn kommer att behöva. Du kan kriga för dem och se till att de så gott det går, får det de behöver för att fungera.
Dina barn får det inte bättre utan dig.
Inget brev i världen skulle kunna rättfärdiga att du valt att inte längre finnas i deras liv, stötta dem, glädjas med dem. Gråta med dem.

Förlåt menade inte vara hård.
Ville bara dela med mig av mina tankar

 

[em-pirre]

Men det låter ju helt galet. Så som ts når nu borde ju nåt ske nu? Är det verkligen så illa i Sverige att folk inte får hjälp?

Här krävs ju akut hjälp både för barnen och mamman. Helst igår eller för flera år sedan!

Vet personalen på dagis hur familjen mår? Hur har de reagerat? Kan de pressa psyk för att familjen ska få hjälp?

Här känner jag att det krävs någon form av stödfamilj främst för barnen. Finns det möjlighet till sånt där?

@Görel @vallhund @Vallmo

 

[Genomskinlig]

Men det låter ju helt galet. Så som ts når nu borde ju nåt ske nu? Är det verkligen så illa i Sverige att folk inte får hjälp?

Här krävs ju akut hjälp både för barnen och mamman. Helst igår eller för flera år sedan!

Vet personalen på dagis hur familjen mår? Hur har de reagerat? Kan de pressa psyk för att familjen ska få hjälp?

Här känner jag att det krävs någon form av stödfamilj främst för barnen. Finns det möjlighet till sånt där?

@Görel @vallhund @Vallmo

Barnen bor hos sin pappa. Jag har dragit mig undan. Gått i skamvrån. Innan bodde de varannan vecka men nu bor de bara där. De kan inte vara här, det är inte bra för dem.

 

[Fenestra]

Jag finns i Kalmar län, på Öland om du finns här och behöver du ngn så kan jag komma så fort jag lämnat sonen i skolan dvs om en timme drygt kan jag köra.

 

[stjarnhimmel]

Barnen bor hos sin pappa. Jag har dragit mig undan. Gått i skamvrån. Innan bodde de varannan vecka men nu bor de bara där. De kan inte vara här, det är inte bra för dem.

Finns det något vi kan göra? Dvs hjälpa dig i kontakt med vården?
Vill du ha sällskap och i såna fall vart i sverige bor du?

 

[Alexandra_W]

Finns det någon som kan hjälpa dig med vårdkontakterna? När man mår dåligt behövs det någon frisk som orkar ta striden. Hade min mamma inte slagits med näbbar och klor hade jag inte orkat när jag mådde som du gör och fick ungefär samma bemötande från vården.

Var i landet bor du?

 

[Alexandra_W]

Men det låter ju helt galet. Så som ts når nu borde ju nåt ske nu? Är det verkligen så illa i Sverige att folk inte får hjälp?

Här krävs ju akut hjälp både för barnen och mamman. Helst igår eller för flera år sedan!

Vet personalen på dagis hur familjen mår? Hur har de reagerat? Kan de pressa psyk för att familjen ska få hjälp?

Här känner jag att det krävs någon form av stödfamilj främst för barnen. Finns det möjlighet till sånt där?

@Görel @vallhund @Vallmo

Det finns massvis av stöd. I teorin. I praktiken är det inte sällan stöder inte sas plockas fram. Sällan av elakhet utan kan bero på att de som kan ge stöd inte vet läget, att den som är i behov av hjälpen uttryckt att denne inte vill ha den och det bara accepterats (det är inte ovanligt människor som mår dåligt vacklar i inställningen att ta emot hjälp), att stödbehovet aldrig riktigt framgår för det är en läkare här och en läkare där och ingen får uppföljning eller helhetsbild, osv osv och ofta är det flera anledningar i kombination. Tyvärr.

Man behöver i princip någon som slåss för en. När jag i 20-årsåldern sökte hjälp för jag mådde ungefär som TS fick jag höra saker som "du måste ha remiss", "det är tre månaders väntetid osv". Där gav jag upp. Mamma körde mig till psykakuten. Där de konstaterade att jag inte var suicidal där och då men troligen djupt deprimerad och de skulle skriva en akutremiss så jag skulle få samtalskontakt osv. Och så fick jag en sömntablett med mig hem. Thats it.

2 veckor (!) senare fick jag ett brev att jag hade tid hos psykiatrin. Tiden var TVÅ MÅNADER framåt i tiden....

Mamma blev galen och ringde och skällde och tyckte att "om två månader kanske hon inte ens lever!" Fick en akuttid. Ny läkare. Samma sak som innan, men de skulle verkligen skynda på att jag fick en tid. Etc. Det var en ny hyrläkare varje gång, ingen helhetssyn. Samma svar hela tiden som gick ut på att nån annan snart skulle ta hand om det.

Sen tillslut blev det ordning på det, men det var en sån hög tröskel dit att jag aldrig orkat eller klarat det själv. Och i mitt fall att överläkaren (eller överpsykologen kanske man säger?) på psyk tog mig som patient fast han eg inte tog patienter.

Och sen när jag flyttade så syntes en enormt stor skillnad mellan landsting med. Landsting två gav mig en kuratorkontakt och rek FK att förtidspensionera mig...

Så nog finns det stöd för både TS och barnen, men jag tror TS behöver någon som slåss för henne och hjälper henne med vården och kontakterna.

 

[Genomskinlig]

Finns det någon som kan hjälpa dig med vårdkontakterna? När man mår dåligt behövs det någon frisk som orkar ta striden. Hade min mamma inte slagits med näbbar och klor hade jag inte orkat när jag mådde som du gör och fick ungefär samma bemötande från vården.

Var i landet bor du?

Jag har ingen. När jag smsade till min partner igår att jag hade skurit mig svarade han bara "nej, gör inte det!" och inget mer. Han ringde inte upp och han har inte frågat idag på morgonen hur jag mår. Han har inte hört av sig alls. Jag har inget stöd öht från honom, och min bästa kompis bor i andra änden av landet. Jag har ingen.

 

[Alexandra_W]

Jag har ingen. När jag smsade till min partner igår att jag hade skurit mig svarade han bara "nej, gör inte det!" och inget mer. Han ringde inte upp och han har inte frågat idag på morgonen hur jag mår. Han har inte hört av sig alls. Jag har inget stöd öht från honom, och min bästa kompis bor i andra änden av landet. Jag har ingen.

Kan du tänka dig att berätta i vilken del av landet du bor? Och kan du tänka dig att ta emot hjälp från någon utomstående tex härifrån med kontakterna med vården?

För du vill egentligen inte dö, men du vill inte må såhär mera. Vilket är förståeligt, och du ska heller inte behöva må såhär. Ingen ska det. Och det finns hjälp att få, men det kan vara som att bestiga berg att få den, och där är en utomstående en hjälp och avlastning.

 

[Genomskinlig]

Jag finns i Kalmar län, på Öland om du finns här och behöver du ngn så kan jag komma så fort jag lämnat sonen i skolan dvs om en timme drygt kan jag köra.

Finns det något vi kan göra? Dvs hjälpa dig i kontakt med vården?
Vill du ha sällskap och i såna fall vart i sverige bor du?

Tack. Vad fina ni är. Jag bor i Västra Götaland men har tyvärr inget hopp öht när det kommer till vården. Varken med eller utan sällskap.

Som sagt, jag har blivit hemskickad i en överdos med skador som krävde operation, och då hade jag sällskap som är bra på att kriga. Och det var tio år sedan. Idag är psykvården ÄNNU värre. Du måste nästan redan vara död för att få hjälp. Och mediciner får de inte skriva ut.

 

[Alexandra_W]

Tack. Vad fina ni är. Jag bor i Västra Götaland men har tyvärr inget hopp öht när det kommer till vården. Varken med eller utan sällskap.

Som sagt, jag har blivit hemskickad i en överdos med skador som krävde operation, och då hade jag sällskap som är bra på att kriga. Och det var tio år sedan. Idag är psykvården ÄNNU värre. Du måste nästan redan vara död för att få hjälp. Och mediciner får de inte skriva ut.

Kan du inte ge det en chans?

Skulle du under dagen kunna skriva ett brev om hur du mår och vad du skulle behöva/önska för att må bättre? Så detaljerat som möjligt. Det kan vara allt från att du skulle vilja prova medicinering mot X, att du skulle vilja ha någon att prata med 2 gånger i veckan, att du skulle vilja ha någon du kan ringa till akut mitt i natten och prata med när det är kris, att du skulle vilja ha hjälp med att umgås med dina barn, att du skulle vilja att dina barn fick någon att prata med osv.

(Jag bor tyvärr i andra änden av landet men det finns Bukefalister i ditt område. Som hjälp andra Bukefalister i samma situation förr. Med lyckat resultat. )

 

[Alexandra_W]

Du kan också prova få ett personligt ombud. Det skulle jag göra i ditt fall.

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland...onligt-ombud-visar-vagen-till-stod-och-hjalp/

 

[Fenestra]

När vi har blivit bemötta med direktiven att åka hem, sökt för annat, så har jag begärt ett skriftligt underskrivet intyg signerat av behandlande läkare att det är säkert och ingen fara att åka hem.. Ingen läkare har gjort detta utan vi har fått den vård vi har rätt till i detta land och inte blivit hemskickade. En felbehandling kan innebära tragedi för en familj så så elak är jag då jag vägrar ta risker med min familjs liv.. Till saken hör att utifrån vad du skriver så är du suicid och borde rimligtvis vara berättigad till god akutvård.. Förlåt men jag blir så trött och arg på hur människor som har ont i själen bemöts i detta land. Jag kan ringa även om jag är på andra sidan landet.. Vad har du för mediciner idag? Vad har du för läkarkontakter och kontakt med psyk? Kramar

 

[Fenestra]

När vi har blivit bemötta med direktiven att åka hem, sökt för annat, så har jag begärt ett skriftligt underskrivet intyg signerat av behandlande läkare att det är säkert och ingen fara att åka hem.. Ingen läkare har gjort detta utan vi har fått den vård vi har rätt till i detta land och inte blivit hemskickade. En felbehandling kan innebära tragedi för en familj så så elak är jag då jag vägrar ta risker med min familjs hälsa.. Till saken hör att utifrån vad du skriver så är du suicid och borde rimligtvis vara berättigad till god akutvård.. Förlåt men jag blir så trött och arg på hur människor som har ont i själen bemöts i detta land. Jag kan ringa även om jag är på andra sidan landet.. Vad har du för mediciner idag? Vad har du för läkarkontakter och kontakt med psyk? Kramar

vet inte varför det blev såhär.. felklick

 

[Loons]

Tyvärr verkar det inte som man får någon hjälp i detta landet längre Dom skriver ut tabletter och sen "hejdå". Jag hade tur då jag mådde dåligt att jag hade jobb, så jag fick psykolog samtal igenom min arbetsgivare. (guld värt) och kunna ta mig igenom allt.

Jag har själv en kompis med borderline och bioplär och hon har inte fått någon hjälp på 1 år heller genom sjukvården frukansvärt!

Jag kan nog inte hjälpa så mycket mer än att skicka en kram och tycka det är fruktansvärt du skall må såhär och inte få hjälp, vi är många här som lyssnar och lider med dig.

Och är utroligt ledsen att din partner inte bryr sig mer än det när du behöver honom. Så skall det inte vara heller.

Det kan bli bättre. Tro mig, det kommer inte alltid vara såhär, även om det i stunden känns hopplöst och det mörkaste mörke, så kommer det bli bättre. Tro mig, det gör det. Lösningen är inte att ta livet av dig, du måste bara få rätt hjälp!

 

[tuaphua]

Mitt liv är en jävla soppa och jag orkar inte kämpa mer. Jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och ser inget ljus alls.

I hela mitt liv har jag krigat. Diagnostiserad med personlighetsstörning, npf, bipolär sjukdom typ 2 med rapid cycling och mixed state, ätstörning, stressyndrom av olika slag och dessutom reumatisk värk har jag varit i sjukvården, både primärvården och psykiatrin, så gott som hela mitt liv. Min kropp är full med ärr från olika sorters självskador. Ärren på insidan blöder fortfarande hela tiden och jag förblöder snart!

Under perioder i mitt liv har jag kunnat leva rätt normalt. Jag har utbildning och jag har arbetat under långa perioder. Jag har också varit sjukskriven i långa perioder. Jag har varit gift och har tre barn, men jag känner mig inte som en mamma. Mina barn mår dåligt av mig och jag har sedan ett tag tillbaka tagit avstånd från dem. Min minsta visar tydliga stressyndrom och jag tror det är mitt fel. Min äldsta har också npf och min mellersta har det nog också men det är inte utrett. Jag har hittills haft barnen som anledning att inte ta livet av mig. Jag har inte velat att de ska behöva leva med skulden och skammen i att ha haft en mamma som tog livet av sig. Men nu har jag börjat tänka annorlunda. Jag skadar mina barn med mitt mående. Jag är en dålig mamma. De har en otrygg uppväxt. Som sagt, speciellt den lilla visat detta tydligt. Fyra år gammal har hon börjat med tics av olika slag, tom på förskolan har de reagerat. Jag har börjat tänka att mina barn har det bättre utan mig. Om jag dör kan de gå i terapi och bearbeta min bortgång och sörja mig och sedan gå vidare med sina liv. Om jag däremot inte tar livet av mig kommer jag vara en börda för dem och skada dem och vem vet vilka men de kommer få med sig. Jag vill verkligen inte att de ska må mer dåligt än nödvändigt.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara tänker på att dö 24/7 och allt är så hopplöst. Jag sa upp mig från mitt jobb i en idiotisk impuls och nu är ekonomin helt åt helvete. Lyxfällan nästa. Jag har vart tvungen att sälja mina hästar och min hund. Jag har en destruktiv relation som äter upp mig men jag är livrädd för att vara ensam. Jag är ganska isolerad för jag känner mig så förbannat jävla värdelös att jag gör mig ovän med mina vänner.

Min ångestnivå är monumental. Jag vill bara dö. Jag gråter hela tiden. Jag oooooorkar inte mer. Jag orkar inte. Snart 40 år gammal och i samma jävla pissliv som när jag var 20 år. Ska det vara såhär när jag är 60 år också? Nej tack. Nej. Jag ser ingen anledning öht att fortsätta andas. Ingen.

Vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden.

Hur är det med dig nu?

Jag har haft en nära vän och en partner vars förälder tagit sitt liv. De har innan det länge dragits med psykisk ohälsa. De älskar sina föräldrar och saknar dem något fruktansvärt. Ingen av dem har kommit över den förlusten trots många år i terapi.
Inget du gör pga hur du mår är värre än att du inte skulle finnas mer. Ingen kan ersätta en förälder.

Jag tycker det låter som du skulle behöva en riktig terapeut, ev medicinering mot din bipolaritet och kanske boendestöd när du mår sämre.
Kan inte någon bukare få hjälpa dig att få det?

Jag har själv mått som du gör. Jag tänkte också att det vore skönare för min pappa om jag bara försvann och slutade vara till besvär.
Idag när jag genom terapi blivit frisk inser jag hur konstigt jag resonerade. Idag skulle jag aldrig kunna göra så mot pappa hur dåligt jag än mår.

Jag har släkt och vänner som är bipolära. De har innan medicinering mot det mått skit. Med medicin har de alla mått mycket bättre och klarat av att sköta hem, sociala och jobb.
De kan få dippar ibland. Men inte alls så enorma och bottenlösa som utan medicin.

Hoppas du vågar låta någon hjälpa dig få det liv du förtjänar!

Stor kram!

 

[Grazing]

Tack. Vad fina ni är. Jag bor i Västra Götaland men har tyvärr inget hopp öht när det kommer till vården. Varken med eller utan sällskap.

Som sagt, jag har blivit hemskickad i en överdos med skador som krävde operation, och då hade jag sällskap som är bra på att kriga. Och det var tio år sedan. Idag är psykvården ÄNNU värre. Du måste nästan redan vara död för att få hjälp. Och mediciner får de inte skriva ut.

Ge vården en chans, vården är inte sämre än för 10 årsen här, iallafall inte i den delen jag bor i. Jag mår likadant mer eller mindre och dom har tagit mig på allvar dom sista 2 åren. Sen är det ju lång väntetid till terapier tyvärr men under tiden så finns ju stödsamtal. Men en läkare som faktiskt bryr sig och inte bara skriver ut piller utan faktiskt lyssnar på mig så överlever jag ett tag till iallafall. Visserligen så krävdes det att jag i princip dog för att få komma dit, men det går säkert att komma till öppenpsykiatrin även utan allvarliga självmordsförsök.

 

[em-pirre]

Det finns massvis av stöd. I teorin. I praktiken är det inte sällan stöder inte sas plockas fram. Sällan av elakhet utan kan bero på att de som kan ge stöd inte vet läget, att den som är i behov av hjälpen uttryckt att denne inte vill ha den och det bara accepterats (det är inte ovanligt människor som mår dåligt vacklar i inställningen att ta emot hjälp), att stödbehovet aldrig riktigt framgår för det är en läkare här och en läkare där och ingen får uppföljning eller helhetsbild, osv osv och ofta är det flera anledningar i kombination. Tyvärr.

Man behöver i princip någon som slåss för en. När jag i 20-årsåldern sökte hjälp för jag mådde ungefär som TS fick jag höra saker som "du måste ha remiss", "det är tre månaders väntetid osv". Där gav jag upp. Mamma körde mig till psykakuten. Där de konstaterade att jag inte var suicidal där och då men troligen djupt deprimerad och de skulle skriva en akutremiss så jag skulle få samtalskontakt osv. Och så fick jag en sömntablett med mig hem. Thats it.

2 veckor (!) senare fick jag ett brev att jag hade tid hos psykiatrin. Tiden var TVÅ MÅNADER framåt i tiden....

Mamma blev galen och ringde och skällde och tyckte att "om två månader kanske hon inte ens lever!" Fick en akuttid. Ny läkare. Samma sak som innan, men de skulle verkligen skynda på att jag fick en tid. Etc. Det var en ny hyrläkare varje gång, ingen helhetssyn. Samma svar hela tiden som gick ut på att nån annan snart skulle ta hand om det.

Sen tillslut blev det ordning på det, men det var en sån hög tröskel dit att jag aldrig orkat eller klarat det själv. Och i mitt fall att överläkaren (eller överpsykologen kanske man säger?) på psyk tog mig som patient fast han eg inte tog patienter.

Och sen när jag flyttade så syntes en enormt stor skillnad mellan landsting med. Landsting två gav mig en kuratorkontakt och rek FK att förtidspensionera mig...

Så nog finns det stöd för både TS och barnen, men jag tror TS behöver någon som slåss för henne och hjälper henne med vården och kontakterna.

Men fy. Jag vill påstå att psykvården i Finland är klart bättre. Jag har tagit emot akutpatienter (sluten akut, o vissa fall med remiss för intagning mot sin egen vilja) som mått mycket mycket bättre än vad jag tänker at ts gör.

 

[Alexandra_W]

Men fy. Jag vill påstå att psykvården i Finland är klart bättre. Jag har tagit emot akutpatienter (sluten akut, o vissa fall med remiss för intagning mot sin egen vilja) som mått mycket mycket bättre än vad jag tänker at ts gör.

Den kan fungera utmärkt i Sverige med. Men det är tyvärr inte alltid den fungerar som tänkt.