Jag orkar inte leva längre

[Genomskinlig]

Mitt liv är en jävla soppa och jag orkar inte kämpa mer. Jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och ser inget ljus alls.

I hela mitt liv har jag krigat. Diagnostiserad med personlighetsstörning, npf, bipolär sjukdom typ 2 med rapid cycling och mixed state, ätstörning, stressyndrom av olika slag och dessutom reumatisk värk har jag varit i sjukvården, både primärvården och psykiatrin, så gott som hela mitt liv. Min kropp är full med ärr från olika sorters självskador. Ärren på insidan blöder fortfarande hela tiden och jag förblöder snart!

Under perioder i mitt liv har jag kunnat leva rätt normalt. Jag har utbildning och jag har arbetat under långa perioder. Jag har också varit sjukskriven i långa perioder. Jag har varit gift och har tre barn, men jag känner mig inte som en mamma. Mina barn mår dåligt av mig och jag har sedan ett tag tillbaka tagit avstånd från dem. Min minsta visar tydliga stressyndrom och jag tror det är mitt fel. Min äldsta har också npf och min mellersta har det nog också men det är inte utrett. Jag har hittills haft barnen som anledning att inte ta livet av mig. Jag har inte velat att de ska behöva leva med skulden och skammen i att ha haft en mamma som tog livet av sig. Men nu har jag börjat tänka annorlunda. Jag skadar mina barn med mitt mående. Jag är en dålig mamma. De har en otrygg uppväxt. Som sagt, speciellt den lilla visat detta tydligt. Fyra år gammal har hon börjat med tics av olika slag, tom på förskolan har de reagerat. Jag har börjat tänka att mina barn har det bättre utan mig. Om jag dör kan de gå i terapi och bearbeta min bortgång och sörja mig och sedan gå vidare med sina liv. Om jag däremot inte tar livet av mig kommer jag vara en börda för dem och skada dem och vem vet vilka men de kommer få med sig. Jag vill verkligen inte att de ska må mer dåligt än nödvändigt.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara tänker på att dö 24/7 och allt är så hopplöst. Jag sa upp mig från mitt jobb i en idiotisk impuls och nu är ekonomin helt åt helvete. Lyxfällan nästa. Jag har vart tvungen att sälja mina hästar och min hund. Jag har en destruktiv relation som äter upp mig men jag är livrädd för att vara ensam. Jag är ganska isolerad för jag känner mig så förbannat jävla värdelös att jag gör mig ovän med mina vänner.

Min ångestnivå är monumental. Jag vill bara dö. Jag gråter hela tiden. Jag oooooorkar inte mer. Jag orkar inte. Snart 40 år gammal och i samma jävla pissliv som när jag var 20 år. Ska det vara såhär när jag är 60 år också? Nej tack. Nej. Jag ser ingen anledning öht att fortsätta andas. Ingen.

Vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden.

 

[Tranan]

Jag känner igen mig i din problematik och det fin en väg ur allt.
JAg kan inte ge dig mycket hjälp mer än att jag kommer läsa det du skriver och hoppas att jag kan hjälpa dig.
Du är aldrig helt ensam!
Du har ett värde.
Du har en styrka som vågar skriva om dina problem här.
Jag behöver inte vara din vän men jag vill stödja dig så att du får dig på rätt köl.

 

[Ray]

Det finns så många som kommer ge dig vettiga svar tror jag. Jag har inget vettigt att säga annat än kram...
Det är så tufft att må dåligt inombords och att göra det under långa perioder i livet Men du gör aldrig aldrig dina barn en tjänst genom att ta ditt liv- det måste du förstå Det är aldrig en lösning som underlättar livet för anhöriga!
Jag hoppas du får hjälp och att det vänder!

 

[Alexandra_W]

Funderar du på att omsätta tankarna i handling just nu?

Min morfar tog livet av sig. Min mamma och hennes två systrar kom aldrig riktigt över det och det har mycket tydligt påverkar dem och deras liv upp i vuxen ålder. Skadan är liksom aldrig möjlig att reparera för frågorna får inga svar. Däremot om en förälder medvetet eller omedvetet agerar på ett vis som för barnen är svårt att förstå eller hantera så kan de alltid senare fråga föräldern och få svar kring det. Och på så sätt bättre förstå och bearbeta. Ta inte ifrån dina barn det. De kommer INTE må bättre eller få bättre liv om du tar livet av dig.

Men viktigast här och nu - har du funderingar på att omsätta tankarna i handling just nu?

Finns någon du kan prata med?

 

[Genomskinlig]

Funderar du på att omsätta tankarna i handling just nu?

Min morfar tog livet av sig. Min mamma och hennes två systrar kom aldrig riktigt över det och det har mycket tydligt påverkar dem och deras liv upp i vuxen ålder. Skadan är liksom aldrig möjlig att reparera för frågorna får inga svar. Däremot om en förälder medvetet eller omedvetet agerar på ett vis som för barnen är svårt att förstå eller hantera så kan de alltid senare fråga föräldern och få svar kring det. Och på så sätt bättre förstå och bearbeta. Ta inte ifrån dina barn det. De kommer INTE må bättre eller få bättre liv om du tar livet av dig.

Men viktigast här och nu - har du funderingar på att omsätta tankarna i handling just nu?

Finns någon du kan prata med?

Jag har just skurit mig. Hade jag haft tabletter hemma hade jag tagit dom men dom är slut.

 

[Tranan]

Jag har just skurit mig. Hade jag haft tabletter hemma hade jag tagit dom men dom är slut.

Ta hand om såret och du ska veta att jag inte dömer dig.
Jag vet att det är en lättnads känsla men den funkar bara så kort tid så försök att hitta något annat sätt att få en respit.

 

[Alexandra_W]

Jag har just skurit mig. Hade jag haft tabletter hemma hade jag tagit dom men dom är slut.

Har du någon du kan prata med? Kan du tänka dig att prata med någon?

 

[Genomskinlig]

Har du någon du kan prata med? Kan du tänka dig att prata med någon?

Har ingen och vet ändå inte vad jag skulle säga eller vad det skulle tjäna till

 

[Genomskinlig]

Ta hand om såret och du ska veta att jag inte dömer dig.
Jag vet att det är en lättnads känsla men den funkar bara så kort tid så försök att hitta något annat sätt att få en respit.

Tavk

 

[Alexandra_W]

Har ingen och vet ändå inte vad jag skulle säga eller vad det skulle tjäna till

Kan du tänka dig att prata med någon?

Vad du säger spelar inte så stor roll, der viktiga är att prata med någon.

Vad det tjänar till? Massor. Att du får en stunds avledning och respit från alla tankar, att tre barn får behålla sin mamma, att de som bryr sig om dig får behålla sin vän och viktigast av allt - att du inte behöver hantera sådant här ensam. Dessutom så kan det förhoppningsvis få dig att fundera på att ta emot hjälp, så du slipper bära allt det du nu känner i framtiden.

 

[Genomskinlig]

Kan du tänka dig att prata med någon?

Vad du säger spelar inte så stor roll, der viktiga är att prata med någon.

Vad det tjänar till? Massor. Att du får en stunds avledning och respit från alla tankar, att tre barn får behålla sin mamma, att de som bryr sig om dig får behålla sin vän och viktigast av allt - att du inte behöver hantera sådant här ensam. Dessutom så kan det förhoppningsvis få dig att fundera på att ta emot hjälp, så du slipper bära allt det du nu känner i framtiden.

Det finns ingen hjälp att få. Jag har försökt ta livet av mig förut och misslyckats, jag har skadat mig så illa att jag fått göra flera operationer, jag har varit psykotisk pga sömnbrist men det finns ingen hjälp att få. Psykakuten är ett skämt. Så oändligt många timmar jag har spenderat där. En gång blev jag hemskickad med Atarax när jag hade överdoserat benzo, druckit vin och skadat mig så illa att det senare krävdes operation.

Att det inte finns hjälp att få är en av anledningarna att det känns så otroligt jävla hopplöst. Jag vill ha hjälp. I 25 års tid har jag velat ha hjälp, och också aktivt sökt hjälp, men det finns fan ingen hjälp att få

 

[Tranan]

Det finns ingen hjälp att få. Jag har försökt ta livet av mig förut och misslyckats, jag har skadat mig så illa att jag fått göra flera operationer, jag har varit psykotisk pga sömnbrist men det finns ingen hjälp att få. Psykakuten är ett skämt. Så oändligt många timmar jag har spenderat där. En gång blev jag hemskickad med Atarax när jag hade överdoserat benzo, druckit vin och skadat mig så illa att det senare krävdes operation.

Att det inte finns hjälp att få är en av anledningarna att det känns så otroligt jävla hopplöst. Jag vill ha hjälp. I 25 års tid har jag velat ha hjälp, och också aktivt sökt hjälp, men det finns fan ingen hjälp att få

Jag kan inte annat än beklaga hur jobbigt du har det och det ser mörkt ut men du kan komma ur det. Det är bra att du skriver om det.

 

[Alexandra_W]

Det finns ingen hjälp att få. Jag har försökt ta livet av mig förut och misslyckats, jag har skadat mig så illa att jag fått göra flera operationer, jag har varit psykotisk pga sömnbrist men det finns ingen hjälp att få. Psykakuten är ett skämt. Så oändligt många timmar jag har spenderat där. En gång blev jag hemskickad med Atarax när jag hade överdoserat benzo, druckit vin och skadat mig så illa att det senare krävdes operation.

Att det inte finns hjälp att få är en av anledningarna att det känns så otroligt jävla hopplöst. Jag vill ha hjälp. I 25 års tid har jag velat ha hjälp, och också aktivt sökt hjälp, men det finns fan ingen hjälp att få

Men kan du tänka dig att prata med någon?

 

[Genomskinlig]

Men kan du tänka dig att prata med någon?

På ett sätt pratar jag ju redan med någon, jag pratar ju med dig. Att ringa någon hjälplinje eller liknande är inte aktuellt eftersom jag är fobiskt rädd flr att prata i telefon.

 

[Alexandra_W]

På ett sätt pratar jag ju redan med någon, jag pratar ju med dig. Att ringa någon hjälplinje eller liknande är inte aktuellt eftersom jag är fobiskt rädd flr att prata i telefon.

Jag förstår. Det finns ju (men tyvärr nog ingen som är öppen nu, brukar vara på kvällar fram till midnatt som längst) olika former av stödchattar men kan vända sig till. Skulle det kunna vara värt att prova framöver?

Om dö inte var ett alternativ. Vad skulle du vilja då? Alltså om du fick önska, vad skulle du vilja ha för sorts hjälp?

 

[vallhund]

Är du kvar @Genomskinlig ? Dina tankar är egentligen inte dina, de är ett uttryck för din sjukdom, din depression som försöker snärja o förföra dig att ge upp. Dina barn kommer inte att må bättre utan dig, de behöver dig o inte en terapeut. Du är inte utbytbar, du är viktig.

Senare i livet kan de behöva stöd o terapi, det är ett trauma att växa upp med en psykiskt sjuk förälder, men det är ett större trauma att växa upp i skuggan efter en förälder som tagit sitt liv, frågan o känslorna kommer alltid att finnas kvar, varför? Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Varför, varför lämnade du mig, oss?

Var befinner du dig, var finns barnen o din partner? Kan någon av oss göra någonting? Jag hoppas du plåstrat om dig, ev med tryck om du skurit djupt. Behöver du sys? Fortsätt skriv!

 

[Genomskinlig]

Är du kvar @Genomskinlig ? Dina tankar är egentligen inte dina, de är ett uttryck för din sjukdom, din depression som försöker snärja o förföra dig att ge upp. Dina barn kommer inte att må bättre utan dig, de behöver dig o inte en terapeut. Du är inte utbytbar, du är viktig.

Senare i livet kan de behöva stöd o terapi, det är ett trauma att växa upp med en psykiskt sjuk förälder, men det är ett större trauma att växa upp i skuggan efter en förälder som tagit sitt liv, frågan o känslorna kommer alltid att finnas kvar, varför? Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Varför, varför lämnade du mig, oss?

Var befinner du dig, var finns barnen o din partner? Kan någon av oss göra någonting? Jag hoppas du plåstrat om dig, ev med tryck om du skurit djupt. Behöver du sys? Fortsätt skriv!

Jag somnade i soffan med telefonen i handen. Vaknade nu. Den här sömnbristen gör mig tokig för jag får aldrig mer än några timmar per natt.

Men om jag skriver ett långt brev till dem med förklaringar och att det inte är deras fel. Idag ska jag försöka få ordentliga tabletter utskrivna. Då kanske ångesten dämpas så jag inte vill dö längre. För nu finns det ingen anledning att inte dö. Jag är så trött. Jag orkar inte kämpa mer. Det kan inte vara meningen att livet ska vara en ständig kamp?

Såret är okej och nog inte för djupt.

 

[Genomskinlig]

Jag förstår. Det finns ju (men tyvärr nog ingen som är öppen nu, brukar vara på kvällar fram till midnatt som längst) olika former av stödchattar men kan vända sig till. Skulle det kunna vara värt att prova framöver?

Om dö inte var ett alternativ. Vad skulle du vilja då? Alltså om du fick önska, vad skulle du vilja ha för sorts hjälp?

Jag vet faktiskt inte. Mmedicinering för min biopolära sjukdom hade nog gjort stor skillnad. Bara att ha en stadigvarande kontakt inom psykiatrin som kan lära känna mig, se migunder lång tid, sätta in mediciner som sagt. Psykolog har jag men han säger alltid att han inte kan göra mer än att lyssna, och på vilket sätt det hjälper mig när jag bara får komma en gång i månaden vet jag inte. Jag har trots över 20 år i psykiatrin bara blivit runtskickad.

I övrigt vet jag inte. När jag är i mitt vanliga state of mind och i mina hypomanier klarar jag mig här hemma, men när jag är i mina depressioner förvandlas lägenheten till ett äckligt ställe och även jag själv blir äcklig. Då skulle jag nog behöva någon typ av stöd.

DBT eller MBT hade jag också gärna velat. Jag har läst att många blir hjälpta av det.

I det akuta skedet, som just nu, när jag tänker på döden och formulerar avskedsbrev och skadar mig själv önskar jag att det fanns en fungerande akutvård.

Skulle också väldigt gärna slippa känna mig så fasligt ensam så jag kunde ta mig ur min relation

 

[Genomskinlig]

Jag är så himla trött och min kropp är fylld med typ panikkänslor. Känner mig rastlös samtidigt och det känns som jag ska explodera. Ligger och drar mitt hår. Känner mig klaustrofobisk i mitt huvud. Kan bara tänka på hur skönt det skulle vara att sluta ögonen och få lugn. Det är som en obsession. En obeskrivlig längtan.

 

[TinyWiny]

Det är verkligen jättehemskt att du känner att du inte har fått hjälp men inget, absolut inget blir bättre för någon om du inte längre finns. Hålet efter dig i dina barns hjärtan går aldrig någonsin att fylla. Hur långt brev du än skriver, hur mycket du än förklarar varför du valde att inte finnas längre kommer de aldrig få svar på just de frågor de har. Att förlora någon som väljer att inte finnas är fruktansvärt. Att förlora sin förälder för att hen väljer att inte finnas är det värsta av allt. Dina barn behöver dig även om du är sjuk och även om du mår dåligt. Just nu får du övertyga dig själv om att du får kämpa vidare för dina barns skull. För att de ska slippa leva med ett livslångt trauma.

Sålänge det finns liv finns det hopp. Det finns alltid en bättre utväg än att inte finnas längre.

Du har verkligen något att kämpa för. Dina barn behöver dig. Ingen annan. Ingen kan någonsin ersätta dig. Om inte annat så bespara dina barn det traumat det innebär att förlora en förälder och utgå därifrån. Livet är verkligen ett helvete under långa perioder för alltför många men när man minst anar det kommer det en ljusning. Någon kommer i ens väg som såklart inte viftar med ett trollspö och allt löser sig på en sekund men som kan ge en den hjälpen man behöver för att få en ny chans i livet. För egentligen tror jag inte att du vill just dö. Du vill bara inte leva i det här längre vilket är helt förståeligt och om du då söker vidare om så för dina barns skull så kommer du att hitta en bättre utväg. En utväg som innebär att du kan må bättre och att dina barn får ha kvar sin mamma.

Kan vi här på buke hjälpa dig på något sätt? Kan vi hjälpa dig rent praktiskt genom att ringa? Att kräva boendestöd av något slag eller på något annat sätt?