Jag sätter krokben för mig själv, utmattning

[Kijona]

Jag har varit utmattad sen hösten 2014, men idag kan jag gå upp ur sängen, komma ihåg saker jag gjorde igår eller tidigare i veckan och spatsera runt i mataffären som om hyllorna aldrig gett mig panikångest. Problemet som kvarstår är att jag fortfarande är som en irrande kompassnål, och kan inte ta beslut.
Idag var dagen jag skulle tillbaka till min utbildning, inskrivning var i fredags och första mötet var idag, måndag.

Paniken som legat någorlunda latent hela sommaren infann sig på allvar veckan innan fredag, med ont i magen, ångest, virrighet, irritation, svårt att hitta orden, självförtroendet i botten och kunde bara inte lugna ner mig och ta kontroll över situationen, KBT-metoder eller ej.
Torsdag kväll försökte jag ta mig i kragen och se till att få allting ordnat för att kunna åka iväg, men när min sambo kom hem satt jag fortfarande och hade inte bokat någon biljett till orten/skolan.
Jag kom inte iväg...och fortsatte med min ångest och tänkte på det hela helgen, kanske skulle jag kunna komma på måndag istället? Kanske är det inte försent?
Lördag kom och jag var så stressad att det kändes som att hjärnan var ute på joggingtur och alla tankar sprang iväg utan att jag hann få fatt i dom. Jag hade också de värsta brain zaps, jag haft på länge, vilket jag trott var biverkningar av min medicin, men blir mer och mer övertygad om att det är intensiv stress och ångest som är orsaken. Är det någon annan som får små sekundsnabba "stötar" i huvudet vid stress?
Det kommer oftast när jag flyttar blicken eller rör på huvudet, precis som man kan få vid utsättning av t ex SSRI, bara det att jag inte håller på med utsättning av medicin just nu.

Målet var alltså att infinna sig idag, men hur mkt jag försöker väga för- och nackdelar så kan jag inte ta något beslut !?! Skickade iväg ett mail till min huvudlärare och skrev att jag inte tror att jag är tillräckligt frisk för att börja ännu, och nu sitter jag här i lägenheten helt övertygad om att jag tagit mitt livs sämsta karriärsbeslut och har världens värsta ågren
Känner mig inte ett dugg lättad över att ha tagit någon sorts beslut, och NU vill jag iväg, men kan väl inte skicka ett mail igen och skriva att jag har ångrat mig, eller ?
Till saken hör väl också att jag skulle påbörjat mitt examensarbete i somras men har inte kunnat, för oavsett hur mkt jag försökt vrida ur den, så har jag inte kunnat få ut en enda idé ur hjärnan. Däremot blev jag helt plötsligt jättekreativ i fredags och lördag morgon helt övertygad om att jag hade en jättebra idé som är för bra för att slösas bort, samtidigt som jag är livrädd för att hamna i den totala utmattningen igen om jag börjar skola igen

Jag är så FÖRVIRRAD, vet bara att jag vill bort från den här staden, men vad vill jag, vem är jag, varför är det ena bättre än det andra, hur tar man beslut, hur står man ut med en vardag, varför hamnar jag i denna stress

 

[Squie]

Jag tänker att du faktiskt vet svaren på vad du vill. Jag tänker också att du kanske behöver ge dig själv mer paus, vänta med studier etc tills att du faktiskt är redo för det. Det är jättelätt att som utmattad springa iväg alldeles för tidigt när kroppen inte är redo eller "frisk" nog för det.

 

[monster1]

Jag har varit utmattad sen hösten 2014, men idag kan jag gå upp ur sängen, komma ihåg saker jag gjorde igår eller tidigare i veckan och spatsera runt i mataffären som om hyllorna aldrig gett mig panikångest. Problemet som kvarstår är att jag fortfarande är som en irrande kompassnål, och kan inte ta beslut.
Idag var dagen jag skulle tillbaka till min utbildning, inskrivning var i fredags och första mötet var idag, måndag.

Paniken som legat någorlunda latent hela sommaren infann sig på allvar veckan innan fredag, med ont i magen, ångest, virrighet, irritation, svårt att hitta orden, självförtroendet i botten och kunde bara inte lugna ner mig och ta kontroll över situationen, KBT-metoder eller ej.
Torsdag kväll försökte jag ta mig i kragen och se till att få allting ordnat för att kunna åka iväg, men när min sambo kom hem satt jag fortfarande och hade inte bokat någon biljett till orten/skolan.
Jag kom inte iväg...och fortsatte med min ångest och tänkte på det hela helgen, kanske skulle jag kunna komma på måndag istället? Kanske är det inte försent?
Lördag kom och jag var så stressad att det kändes som att hjärnan var ute på joggingtur och alla tankar sprang iväg utan att jag hann få fatt i dom. Jag hade också de värsta brain zaps, jag haft på länge, vilket jag trott var biverkningar av min medicin, men blir mer och mer övertygad om att det är intensiv stress och ångest som är orsaken. Är det någon annan som får små sekundsnabba "stötar" i huvudet vid stress?
Det kommer oftast när jag flyttar blicken eller rör på huvudet, precis som man kan få vid utsättning av t ex SSRI, bara det att jag inte håller på med utsättning av medicin just nu.

Målet var alltså att infinna sig idag, men hur mkt jag försöker väga för- och nackdelar så kan jag inte ta något beslut !?! Skickade iväg ett mail till min huvudlärare och skrev att jag inte tror att jag är tillräckligt frisk för att börja ännu, och nu sitter jag här i lägenheten helt övertygad om att jag tagit mitt livs sämsta karriärsbeslut och har världens värsta ågren
Känner mig inte ett dugg lättad över att ha tagit någon sorts beslut, och NU vill jag iväg, men kan väl inte skicka ett mail igen och skriva att jag har ångrat mig, eller ?
Till saken hör väl också att jag skulle påbörjat mitt examensarbete i somras men har inte kunnat, för oavsett hur mkt jag försökt vrida ur den, så har jag inte kunnat få ut en enda idé ur hjärnan. Däremot blev jag helt plötsligt jättekreativ i fredags och lördag morgon helt övertygad om att jag hade en jättebra idé som är för bra för att slösas bort, samtidigt som jag är livrädd för att hamna i den totala utmattningen igen om jag börjar skola igen

Jag är så FÖRVIRRAD, vet bara att jag vill bort från den här staden, men vad vill jag, vem är jag, varför är det ena bättre än det andra, hur tar man beslut, hur står man ut med en vardag, varför hamnar jag i denna stress

Har du något samtalsstöd nu?

 

[susanne]

Man brukar ju behöva komma tillbaka gradvis, inte konstigt att det är svårt med allt-eller-inget-metoden.
Prata med din handläggare på försäkringskassan om hur du kan få hjälp. Någon sorts praktik skulle säkert vara bra, som kan trappas upp sakta.

 

[Kijona]

Jag har haft samtalsstöd sen i januari, men känner nu, när jag kan se lite klarare på min situation att jag skulle behövt utmana mig själv med att återgå till sådant jag tycker är jobbigt mycket tidigare, istället för att bara hoppa tillbaka på utbildningen och hoppas att det bär, och att jag kan prestera på 150%.
Utbildningen är orsaken till att jag brände ut mig. På slutet visste jag inte vad som var jag och vad som var deras åsikter, och kunde inte komma på en enda kreativ tanke. Det har lett till att jag inte klarat av att ens hålla i en penna, sätta mig framför skrivbordet eller maila utbildningen och säga att jag kommer på grund av prestationsångest.

Känner inte att vi satt tydliga mål med terapin, men kanske är det mitt ansvar att göra det ? Jag har inte frågat henne vad planen är och förstår väl inte egentligen vad hennes tanke varit.
Eller kanske är det helt enkelt så att hon bedömt att jag varit för dålig för att börja jobba med de sakerna som ger mig mest ångest Dock har jag hela tiden haft hennes fulla stöd att börja utbildningen igen och hennes svar är väl allt som oftast att " Du kan inte veta hur du kommer reagera om du inte provar".

Tyvärr har jag ingen SGI, så jag har ingen kontakt med Försäkringskassan med allt vad det innebär.
Jag vill faktiskt tillbaka till utbildningen, tror att det är därför jag vägrat släppa det alternativet ända fram tills det var för sent. Tyvärr har de ett annat system än svenska universitet, så det verkar finnas en gräns för hur mkt paus man får ta oavsett vad det beror på
Som det känns nu idag så har jag definitivt tagit fel beslut. Eller beslut och beslut, än en gång fick omständigheterna bestämma åt mig

 

[monster1]

Jag har haft samtalsstöd sen i januari, men känner nu, när jag kan se lite klarare på min situation att jag skulle behövt utmana mig själv med att återgå till sådant jag tycker är jobbigt mycket tidigare, istället för att bara hoppa tillbaka på utbildningen och hoppas att det bär, och att jag kan prestera på 150%.
Utbildningen är orsaken till att jag brände ut mig. På slutet visste jag inte vad som var jag och vad som var deras åsikter, och kunde inte komma på en enda kreativ tanke. Det har lett till att jag inte klarat av att ens hålla i en penna, sätta mig framför skrivbordet eller maila utbildningen och säga att jag kommer på grund av prestationsångest.

Känner inte att vi satt tydliga mål med terapin, men kanske är det mitt ansvar att göra det ? Jag har inte frågat henne vad planen är och förstår väl inte egentligen vad hennes tanke varit.
Eller kanske är det helt enkelt så att hon bedömt att jag varit för dålig för att börja jobba med de sakerna som ger mig mest ångest Dock har jag hela tiden haft hennes fulla stöd att börja utbildningen igen och hennes svar är väl allt som oftast att " Du kan inte veta hur du kommer reagera om du inte provar".

Tyvärr har jag ingen SGI, så jag har ingen kontakt med Försäkringskassan med allt vad det innebär.
Jag vill faktiskt tillbaka till utbildningen, tror att det är därför jag vägrat släppa det alternativet ända fram tills det var för sent. Tyvärr har de ett annat system än svenska universitet, så det verkar finnas en gräns för hur mkt paus man får ta oavsett vad det beror på
Som det känns nu idag så har jag definitivt tagit fel beslut. Eller beslut och beslut, än en gång fick omständigheterna bestämma åt mig

Du har inga vänner som studerar på samma utbildning eller i samma lokaler. Ett steg kan ju var att bara ta sig dit?

 

[Kijona]

Du har inga vänner som studerar på samma utbildning eller i samma lokaler. Ett steg kan ju var att bara ta sig dit?

Tyvärr inte, klassen som går där nu är helt ny för mig, och oavsett så är det svårt att ta sig in i skolan utan ett personligt passerkort. :/

 

[monster1]

Tyvärr inte, klassen som går där nu är helt ny för mig, och oavsett så är det svårt att ta sig in i skolan utan ett personligt passerkort. :/

Det är jättesvårt att ge råd när du befinner dig i ett annat vårdsystem. Men om jag var du skulle jag försöka dela upp det hela i småbitar. Göra en liten liten sak varje dag.

 

[MiaMia]

Men säger man inte att om man blivit utbränd så ska man inte tillbaka i samma miljö med mindre än att det görs förändringar först. (om arbetsplatser) Du vill tillbaka till samma utbildning (som jag antar inte ges anpassad studiegång eller liknande). Och dessutom från noll till heltid över en natt (som man inte heller brukar rekommendera).
Låter ärligt talat som ett riskprojekt i mina ögon.

Har du tänkt på vad som kunde vara alternativ? Så det inte automatiskt blir utbildningen bara för att det är det mest självklara "tillbaka" du har.
Tala med terapeuten om plan och innehåll. Är denne medveten om de krävande aspekterna i din utbildning eller svara hon bara allmänt uppmuntrande och stöttande till vad som helst?

 

[Kijona]

Ja alltså, hon är så medveten som jag lyckats få henne att bli, sen kan jag tycka att hon i vissa fall tycks ignorera vissa bitar av det på något sätt. Att det blir ganska "överslätande" så fort jag tar upp något jobbigt som hänt i skolan. T ex kan hennes svar vara "Men du kan inte veta att det blir likadant om du inte har provat", och att jag måste bli lite mer "som vatten på en gås". Det är lätt att säga, men desto svårare om man är högkänslig och har tendens att ta kritik personligt, om kritiken i fråga dessutom är rena attacker på ens person så

Min psykiatriker sa att det verkar som om skolan blivit ett trauma för mig och att jag borde ta upp det med min terapeut och få hjälp att jobba igenom det. Har tagit upp det, men tycker inte att det blivit någon förändring, och ifrågasätter väl också att det är JAG som ska övertala min terapeut att jag ska jobba igenom ett trauma (?)
Tycker att psykiatrikerns rekommendationer borde väga tyngst i kontakten mellan dem
Hade önskat att jag fått mer hjälp med att gå emot mina rädslor tidigare, i små steg, än att hela kakan kommer nu

 

[monster1]

Ja alltså, hon är så medveten som jag lyckats få henne att bli, sen kan jag tycka att hon i vissa fall tycks ignorera vissa bitar av det på något sätt. Att det blir ganska "överslätande" så fort jag tar upp något jobbigt som hänt i skolan. T ex kan hennes svar vara "Men du kan inte veta att det blir likadant om du inte har provat", och att jag måste bli lite mer "som vatten på en gås". Det är lätt att säga, men desto svårare om man är högkänslig och har tendens att ta kritik personligt, om kritiken i fråga dessutom är rena attacker på ens person så

Min psykiatriker sa att det verkar som om skolan blivit ett trauma för mig och att jag borde ta upp det med min terapeut och få hjälp att jobba igenom det. Har tagit upp det, men tycker inte att det blivit någon förändring, och ifrågasätter väl också att det är JAG som ska övertala min terapeut att jag ska jobba igenom ett trauma (?)
Tycker att psykiatrikerns rekommendationer borde väga tyngst i kontakten mellan dem
Hade önskat att jag fått mer hjälp med att gå emot mina rädslor tidigare, i små steg, än att hela kakan kommer nu

Vet du vilken form av terapi du går i?

 

[Kijona]

Vet du vilken form av terapi du går i?

KBT, det är därför jag känner mig lite ifrågasättande. Vet inte riktigt hur det är tänkt att fungera. Jag trodde att man fick övningar och hjälp att möta jobbiga situationer. Jag har fått övningar ibland, men ingen uppföljning och inget tydligt mål?

 

[monster1]

KBT, det är därför jag känner mig lite ifrågasättande. Vet inte riktigt hur det är tänkt att fungera. Jag trodde att man fick övningar och hjälp att möta jobbiga situationer. Jag har fått övningar ibland, men ingen uppföljning och inget tydligt mål?

Fråga din terapeut efter en plan. De gånger jag har gått har man satt upp målen gemensamt och sedan även de olika etapperna/delmålen.

 

[Kijona]

Tack, det ska jag göra nu när jag är lite mer vaken i hjärnan

Fråga din terapeut efter en plan. De gånger jag har gått har man satt upp målen gemensamt och sedan även de olika etapperna/delmålen.

 

[Zack]

Jag har varit utmattad sen hösten 2014, men idag kan jag gå upp ur sängen, komma ihåg saker jag gjorde igår eller tidigare i veckan och spatsera runt i mataffären som om hyllorna aldrig gett mig panikångest. Problemet som kvarstår är att jag fortfarande är som en irrande kompassnål, och kan inte ta beslut.
Idag var dagen jag skulle tillbaka till min utbildning, inskrivning var i fredags och första mötet var idag, måndag.

Paniken som legat någorlunda latent hela sommaren infann sig på allvar veckan innan fredag, med ont i magen, ångest, virrighet, irritation, svårt att hitta orden, självförtroendet i botten och kunde bara inte lugna ner mig och ta kontroll över situationen, KBT-metoder eller ej.
Torsdag kväll försökte jag ta mig i kragen och se till att få allting ordnat för att kunna åka iväg, men när min sambo kom hem satt jag fortfarande och hade inte bokat någon biljett till orten/skolan.
Jag kom inte iväg...och fortsatte med min ångest och tänkte på det hela helgen, kanske skulle jag kunna komma på måndag istället? Kanske är det inte försent?
Lördag kom och jag var så stressad att det kändes som att hjärnan var ute på joggingtur och alla tankar sprang iväg utan att jag hann få fatt i dom. Jag hade också de värsta brain zaps, jag haft på länge, vilket jag trott var biverkningar av min medicin, men blir mer och mer övertygad om att det är intensiv stress och ångest som är orsaken. Är det någon annan som får små sekundsnabba "stötar" i huvudet vid stress?
Det kommer oftast när jag flyttar blicken eller rör på huvudet, precis som man kan få vid utsättning av t ex SSRI, bara det att jag inte håller på med utsättning av medicin just nu.

Målet var alltså att infinna sig idag, men hur mkt jag försöker väga för- och nackdelar så kan jag inte ta något beslut !?! Skickade iväg ett mail till min huvudlärare och skrev att jag inte tror att jag är tillräckligt frisk för att börja ännu, och nu sitter jag här i lägenheten helt övertygad om att jag tagit mitt livs sämsta karriärsbeslut och har världens värsta ågren
Känner mig inte ett dugg lättad över att ha tagit någon sorts beslut, och NU vill jag iväg, men kan väl inte skicka ett mail igen och skriva att jag har ångrat mig, eller ?
Till saken hör väl också att jag skulle påbörjat mitt examensarbete i somras men har inte kunnat, för oavsett hur mkt jag försökt vrida ur den, så har jag inte kunnat få ut en enda idé ur hjärnan. Däremot blev jag helt plötsligt jättekreativ i fredags och lördag morgon helt övertygad om att jag hade en jättebra idé som är för bra för att slösas bort, samtidigt som jag är livrädd för att hamna i den totala utmattningen igen om jag börjar skola igen

Jag är så FÖRVIRRAD, vet bara att jag vill bort från den här staden, men vad vill jag, vem är jag, varför är det ena bättre än det andra, hur tar man beslut, hur står man ut med en vardag, varför hamnar jag i denna stress

Har haft flera olika varianter av stötar i hjärnan och varje gång varit säker på att jag drabbats av diverse olika dödliga åkommor. När jag rannsakat mig själv (efter att jag lugnat ner mig) så vill jag ha det till att det är stress som framkallar dessa "stötar"

 

[chiliconcarne]

Jag måste bara tips om videos jag fått tips om. Det kanske inte hjälper dig. Men kan skapa förståelse kring utmattning. Kan också tipsa om ångestpoddens avsnitt om utmattning.

UTBRÄNDHET - 15 saker som leder till utmattning

UTBRÄNDHET - olika symptom

UTBRÄNDHET - 50 saker man inte ska säga till en stressad eller utbränd person

 

[chiliconcarne]

Tipsar om två podcastkanaler jag hittat som båda har avsnitt kring utmattningssyndrom.
Sinnessjukt och Ångestpodden

 

[Kijona]

Tipsar om två podcastkanaler jag hittat som båda har avsnitt kring utmattningssyndrom.
Sinnessjukt och Ångestpodden

Tack för tips! Här ska lyssnas på podd! Gillade videoklippen och kunde skriva under på det mesta, så himla skönt att påminna mig själv om att jag inte är lat och labil.