När är man värd att gå i terapi?

Tack för alla fina svar, väldigt värdefullt för mig att läsa! Jag inser nu att det var just den här sortens svar jag hade hoppats på, som en sista knuff i rätt riktning. Imorgon är det jag som kontaktar terapeuten! :nailbiting:
Bra! Självklart ska du göra det. Bra att göra det nu innan problemet växer, dessutom så har du ett helt liv kvar att leva som du kan njuta av utan de här problemen du har nu.
 
Men vågar jag? Kan jag? Kommer jag att ta en plats från någon som behöver den mer? Överdriver jag, borde jag bara ta och skärpa mig lite och fatta att jag har det väldigt bra egentligen? Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon?

Vågar du? Ja! Av det jag sett här på Buke är du en modig person som gärna testar nya grejer och även peppar andra att göra detsamma. Du vågar, helt klart.

Kan du? Absolut! Det svåraste är att bestämma sig och ta tag i det, men det inlägg du skrivit nu är väl ett steg mot det, tänker jag. :)

Kommer du att ta en plats från någon som behöver den mer? Nej! Det du beskriver är problem som inte är triviala och hade det varit fysiska symptom tror jag inte att du hade tvekat att söka hjälp. Låt vården avgöra vad de kan göra för dig.

Överdriver du? Nej. :) Och man kan ha det "väldigt bra egentligen" och ändå må bra av att gå i terapi. Precis som du kan ha det väldigt bra egentligen och bryta armen eller få influensan.

Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon? För mig så blev det sämre en period innan det blev bättre. Detta för att jag verkligen tvingades peta i saker som jag helst inte velat tänka på. Men de är proffs, de vet vad de gör, och när jag var färdig med min behandling så mådde jag ljusår bättre än innan.

Heja heja, just do it! :banana:
 
Baserat på det du skriver hade du förmodligen kunnat få hjälp av psykolog/terapeut på vårdcentral om du sökte. Söker du privat behöver du inte ens tänka på att ta upp plats osv. Privata terapeuter är i behov av kunder för att gå runt, det finns inga gränser alls där kring hur stora problem man behöver ha för att få hjälp. Alla är välkomna :)

Edit. Man behöver egentligen aldrig oroa sig för att ta upp plats för någon annan. I den offentliga vården finns det riktlinjer för när man kan få hjälp och inte, men det är inte patienterna som behöver tänka på sånt utan den bedömningen och gränsdragningen gör ju personalen.
 
Ja gör det bara!
Jag är så oerhört glad att jag gått i terapi. Liknande problem som dig. Bra uppväxt, inget trauma i botten osv.

En viktig grej att tänka på är att om det inte känns bra med terapeuten, tveka inte att byta. Jag gillade inte alls den första jag gick hos, men med nr två klickade det direkt. Det är väldigt olika från person till person!
 
Kommer jag att ta en plats från någon som behöver den mer? Överdriver jag, borde jag bara ta och skärpa mig lite och fatta att jag har det väldigt bra egentligen? Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon?
Detta.
De tankarna kan du släppa helt. De är - ursäkta - dumheter!

Terapin/samtalen är tänkta att ge dig ett bättre liv. Det är inte din sak att bedöma behovet. Det gör vården.
Låt vården bedöma vad du behöver eller inte behöver.
 
Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att det snarare skulle göra den enorma stigma jag upplever kring ämnet ännu värre.

Lång historia kort: Min man tycker att jag skulle må bra av att gå och prata med en terapeut, och jag känner mig väldigt obehaglig till mods vid tanken samtidigt som jag på något plan kan se att det skulle kunna hjälpa mig med en hel del saker. Vi har via makens företag en generös hälsoförsäkring som bland annat täcker 10 timmars samtal med en terapeut, och maken har två kollegor som pratat sig varma om denna terapeut. Han har i flera månader nu pushat (på ett väldigt varsamt sätt, ska jag kanske lägga till) för att jag ska kontakta samma ställe för att se om jag kan få lite hjälp med mina tankar.

Jag är livrädd, obekväm och tycker verkligen inte att jag mår tillräckligt dåligt för att vara "värd" terapi. För det mesta mår jag till och med väldigt bra. Jag brottas dock med saker som förmodligen tar mer energi och förstör mer för mig än jag inser, och det är lite det här min man trycker på när han pratar om det. Det finns även en del psykisk ohälsa i släkten och jag känner ibland igen mönster från släktmedlemmar, som mådde dåligt, hos mig själv. Är nog lite orolig för att det ska eskalera, tror jag.

Mina “problem” kan väl i korta drag summeras som dålig självkänsla, lätt ångest och väldigt mycket osäkerhet. Detta bidrar bland annat till att jag i perioder - med allt kortare mellanrum på senaste - har svårt att sova, grubblar mycket, ältar saker, skapar mycket ångest och stress för mig själv i onödan och begränsar mig själv på flera sätt. Det innebär också att jag tycker ganska illa om mig själv i omgångar, både fysiskt och psykiskt, och det är nog den biten som påverkar mitt mående allra mest tror jag (men jag fattar ju att allt hänger ihop). Det påverkar även mina relationer, framförallt vänskapsrelationer, negativt.

Men jag har inget stort trauma i bakgrunden. Jag har aldrig känt mig deprimerad. Jag har haft en fantastiskt uppväxt och har ett väldigt bra liv överlag. Jag har inga problem alls att leva livet, på det stora hela, och är oftast tillfreds med tillvaron. Det vore dock skönt att ha lite strategier att ta till när hjärnan spinner iväg, att kunna lägga lite mindre tid & energi på negativa tankemönster som aldrig leder någonstans, och jag vet ju att det är just en sådan sak en terapeut kan hjälpa till med.

Men vågar jag? Kan jag? Kommer jag att ta en plats från någon som behöver den mer? Överdriver jag, borde jag bara ta och skärpa mig lite och fatta att jag har det väldigt bra egentligen? Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon?
Som svar på din rubrik - alltid! Man är alltid värd att gå i terapi! Jag har gått i många olika terapier och tycker att alla borde göra det. Alla har någonting att ventilera och alla har minnen eller tankar som dyker upp nån gång - någonting som man kan få hjälp med att hantera.

Nu har jag inte ännu läst alla inlägg i tråden, men jag råder dig absolut av hela mitt hjärta att boka tid. Du kommer inte att ångra dig! Lycka till!
 
Till att börja med, ja absolut ska du göra det!

Sen om man ska ta upp det här med att överdriva, vara värd, att ta en plats från någon annan osv. Om man ska vara samhällsekonomiskt krass så skulle samhället spara ENORMA pengar och resurser om folk sökte (och fick!) hjälp när de ”bara mår lite dåligt” och inte valde eller tvingades att vänta tills de var på botten. Så om du har möjlighet finns verkligen ingen anledning att avstå av den anledningen! :)

Att gå till en terapeut behöver ju inte heller vara något man gör för att man mår dåligt. Det är lika värdefullt att göra det förebyggande. Precis som med den fysiska hälsan.
Det här!
Förebyggande vård ska verkligen inte underskattas!
Tänk t.ex om alla som var på väg mot utbrändhet sökte och fick vård innan de faktiskt kraschade, individerna skulle må bättre och samhället skulle spara pengar.
 
Jag tycker det låter som en bra idé att gå i terapi och få hjälp med dina tankar.
Så mycket onödig energi går åt att på att ha ångest och att grubbla.
Jag tycker absolut att du är värd det och jag tror vi alla har tankemönster som sätter fälleben för oss som man kan behöva hjälp för att bryta.
 
Alla människor är värda att gå i terapi. Behövs det inte blir det inte så många samtal.
Skriver under på detta.

Samt håller med om mycket annat som skrivits i tråden.
Det låter inte som så "bara" och snarare som ett läge när det är bra att gå. Du är antagligen mer mottaglig och har orken att analysera nu, än om du väntar till vad du tror är "att ha det tillräckligt jobbigt".

Hoppas du får en tid inom kort.
 
Baserat på det du skriver hade du förmodligen kunnat få hjälp av psykolog/terapeut på vårdcentral om du sökte. Söker du privat behöver du inte ens tänka på att ta upp plats osv. Privata terapeuter är i behov av kunder för att gå runt, det finns inga gränser alls där kring hur stora problem man behöver ha för att få hjälp. Alla är välkomna :)

Edit. Man behöver egentligen aldrig oroa sig för att ta upp plats för någon annan. I den offentliga vården finns det riktlinjer för när man kan få hjälp och inte, men det är inte patienterna som behöver tänka på sånt utan den bedömningen och gränsdragningen gör ju personalen.

Det behöver inte alls stämma enligt min erfarenhet. Jag har gått flera kortare omgångar hos en privat psykolog och hon är verkligen inte pushig, snarare är det hon som flera gånger sagt att hon inte tycker att vi ska boka in fler tider utan att jag ska gå ut och leva mitt liv.
 
Det behöver inte alls stämma enligt min erfarenhet. Jag har gått flera kortare omgångar hos en privat psykolog och hon är verkligen inte pushig, snarare är det hon som flera gånger sagt att hon inte tycker att vi ska boka in fler tider utan att jag ska gå ut och leva mitt liv.
Jag har aldrig skrivit att privata psykologer skulle vara pushiga?
Det enda jag skrev är att man tas emot som kund om man vill oavsett hur små eller stora problem man har.
 
Det innebär också att jag tycker ganska illa om mig själv i omgångar, både fysiskt och psykiskt, och det är nog den biten som påverkar mitt mående allra mest tror jag (men jag fattar ju att allt hänger ihop).
Nu spekulerar jag bara - men tror du inte att ovanstående citat och din oro för att du inte ”är värd” terapi, hänger ihop 🥰?

Självklart ska du kontakta terapeuten! Förebyggande behandling är mycket lättare (och billigare och mindre resurskrävande) än en för sen behandling 😊.
 
Jag ser terapi som en form av egenvård. Det kan vara ett sätt att laga från tidigare trauman men även ett sätt att rusta för framtiden. Det är din hjärna, och livet är kort, finns det någon (vettig) anledning att inte ge dig själv de bästa förutsättningarna i livet för att må bra? Är det inte onödigt att år efter år dras med samma problem, när du en dag skulle kunna titta i backspegeln och det är mycket bättre eller kanske till och med ett minne blott? Men det förutsätter att du tar dig ur spiralen :)
 
Det är befriande att få sätta ord på tankar och händelser som gnager av olika anledningar. Att få diskutera med en utomstående om hur just du uppfattat, tänkt, tyckt om saker du upplevt. Vänner och anhöriga är bra att ha, men de har sin egen uppfattning om saker och ting, och det är inte sanningen som ska diskuteras utan den egna upplevelsen.
Att få hjälp med och inspiration till att se saker ur andra perspektiv kan vara oerhört läkande. Att få verktyg, hitta ett annat sätt att tänka när det kör ihop sig inom en.

Du är värd det precis som alla vi andra som gått i terapi. Det har hjälpt mig otroligt mycket och jag skulle vara mindre hel om jag inte hade gjort det.
 
Klart du är värd att gå i terapi för att se om det kan hjälpa dig! Man är alltid värd att testa sätt för att få en bättre livskvalité 😃
 
Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att det snarare skulle göra den enorma stigma jag upplever kring ämnet ännu värre.

Lång historia kort: Min man tycker att jag skulle må bra av att gå och prata med en terapeut, och jag känner mig väldigt obehaglig till mods vid tanken samtidigt som jag på något plan kan se att det skulle kunna hjälpa mig med en hel del saker. Vi har via makens företag en generös hälsoförsäkring som bland annat täcker 10 timmars samtal med en terapeut, och maken har två kollegor som pratat sig varma om denna terapeut. Han har i flera månader nu pushat (på ett väldigt varsamt sätt, ska jag kanske lägga till) för att jag ska kontakta samma ställe för att se om jag kan få lite hjälp med mina tankar.

Jag är livrädd, obekväm och tycker verkligen inte att jag mår tillräckligt dåligt för att vara "värd" terapi. För det mesta mår jag till och med väldigt bra. Jag brottas dock med saker som förmodligen tar mer energi och förstör mer för mig än jag inser, och det är lite det här min man trycker på när han pratar om det. Det finns även en del psykisk ohälsa i släkten och jag känner ibland igen mönster från släktmedlemmar, som mådde dåligt, hos mig själv. Är nog lite orolig för att det ska eskalera, tror jag.

Mina “problem” kan väl i korta drag summeras som dålig självkänsla, lätt ångest och väldigt mycket osäkerhet. Detta bidrar bland annat till att jag i perioder - med allt kortare mellanrum på senaste - har svårt att sova, grubblar mycket, ältar saker, skapar mycket ångest och stress för mig själv i onödan och begränsar mig själv på flera sätt. Det innebär också att jag tycker ganska illa om mig själv i omgångar, både fysiskt och psykiskt, och det är nog den biten som påverkar mitt mående allra mest tror jag (men jag fattar ju att allt hänger ihop). Det påverkar även mina relationer, framförallt vänskapsrelationer, negativt.

Men jag har inget stort trauma i bakgrunden. Jag har aldrig känt mig deprimerad. Jag har haft en fantastiskt uppväxt och har ett väldigt bra liv överlag. Jag har inga problem alls att leva livet, på det stora hela, och är oftast tillfreds med tillvaron. Det vore dock skönt att ha lite strategier att ta till när hjärnan spinner iväg, att kunna lägga lite mindre tid & energi på negativa tankemönster som aldrig leder någonstans, och jag vet ju att det är just en sådan sak en terapeut kan hjälpa till med.

Men vågar jag? Kan jag? Kommer jag att ta en plats från någon som behöver den mer? Överdriver jag, borde jag bara ta och skärpa mig lite och fatta att jag har det väldigt bra egentligen? Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon?
Du kan ju gå därifrån i allra sämsta fall om du inte tycker det är något för dig. Om du upplever att du mår ganska bra mesta tiden så är det något att utgå ifrån och då kanske du inte behöver tio gånger utan blir "klar" innan det men har då strategier att dels upprätthålla bra mående men också att undvika/minska dåligt mående. Om fler gick i terapi "i tid" hade inte primärvården varit så belastad.
 
Alltså jag är så glad att jag startade den här tråden! Jag har varit inne och läst i den flera gånger idag och känt så mycket fint stöd. Så många perspektiv som jag aldrig ens reflekterat över! Har översatt många av era kloka svar till min man också och även han är väldigt glad och tacksam till alla som tagit sig tid att skicka pepp och kloka ord. Extra fint såklart att det dessutom kunde hjälpa någon annan, ping @CaisaCax :heart

Jag mailade kliniken nu i kväll och lär höra från dem imorgon. Skrev medvetet till dem efter att de hade stängt för att få lite tid att smälta det hela själv innan karusellen drar igång på riktigt. Men, nu är första steget taget i alla fall. Och tack vare detta fantastiska forum ser jag verkligen fram emot det, på riktigt. Skräckblandad förtjusning, absolut, men ändå förtjusning.
 
:heartAlltså jag är så glad att jag startade den här tråden! Jag har varit inne och läst i den flera gånger idag och känt så mycket fint stöd. Så många perspektiv som jag aldrig ens reflekterat över! Har översatt många av era kloka svar till min man också och även han är väldigt glad och tacksam till alla som tagit sig tid att skicka pepp och kloka ord. Extra fint såklart att det dessutom kunde hjälpa någon annan, ping @CaisaCax

Jag mailade kliniken nu i kväll och lär höra från dem imorgon. Skrev medvetet till dem efter att de hade stängt för att få lite tid att smälta det hela själv innan karusellen drar igång på riktigt. Men, nu är första steget taget i alla fall. Och tack vare detta fantastiska forum ser jag verkligen fram emot det, på riktigt. Skräckblandad förtjusning, absolut, men ändå förtjusning.


Fint att höra att du tagit första steget :heart Detta tycker jag verkligen är bukefalos när det är som bäst när man kan stötta och peppa någon när de själva tvekar om du förstår vad jag menar. Jag hoppas och tror att du får bra verktyg för att hantera det du önskar hjälp med :)
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 368
Senast: tuaphua
·
Juridik & Ekonomi Någon som gjort det? Jag förstår att det blir mindre ekonomiskt.. även att det påverkar pensionen. Påverkar det semesterdagar...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
4 712
Senast: Nepenthe
·
L
Skola & Jobb Dethär är inte aktuellt förmig NU utan det är mest för OM det blir det i fram tiden. Men jag skulle jätte gärna vilja få tips om nån här...
Svar
12
· Visningar
767
Senast: Rosett
·
Kropp & Själ Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar. Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder...
2
Svar
20
· Visningar
1 491
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp