När är man värd att gå i terapi?

Mineur

Trådstartare
Moderator
Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att det snarare skulle göra den enorma stigma jag upplever kring ämnet ännu värre.

Lång historia kort: Min man tycker att jag skulle må bra av att gå och prata med en terapeut, och jag känner mig väldigt obehaglig till mods vid tanken samtidigt som jag på något plan kan se att det skulle kunna hjälpa mig med en hel del saker. Vi har via makens företag en generös hälsoförsäkring som bland annat täcker 10 timmars samtal med en terapeut, och maken har två kollegor som pratat sig varma om denna terapeut. Han har i flera månader nu pushat (på ett väldigt varsamt sätt, ska jag kanske lägga till) för att jag ska kontakta samma ställe för att se om jag kan få lite hjälp med mina tankar.

Jag är livrädd, obekväm och tycker verkligen inte att jag mår tillräckligt dåligt för att vara "värd" terapi. För det mesta mår jag till och med väldigt bra. Jag brottas dock med saker som förmodligen tar mer energi och förstör mer för mig än jag inser, och det är lite det här min man trycker på när han pratar om det. Det finns även en del psykisk ohälsa i släkten och jag känner ibland igen mönster från släktmedlemmar, som mådde dåligt, hos mig själv. Är nog lite orolig för att det ska eskalera, tror jag.

Mina “problem” kan väl i korta drag summeras som dålig självkänsla, lätt ångest och väldigt mycket osäkerhet. Detta bidrar bland annat till att jag i perioder - med allt kortare mellanrum på senaste - har svårt att sova, grubblar mycket, ältar saker, skapar mycket ångest och stress för mig själv i onödan och begränsar mig själv på flera sätt. Det innebär också att jag tycker ganska illa om mig själv i omgångar, både fysiskt och psykiskt, och det är nog den biten som påverkar mitt mående allra mest tror jag (men jag fattar ju att allt hänger ihop). Det påverkar även mina relationer, framförallt vänskapsrelationer, negativt.

Men jag har inget stort trauma i bakgrunden. Jag har aldrig känt mig deprimerad. Jag har haft en fantastiskt uppväxt och har ett väldigt bra liv överlag. Jag har inga problem alls att leva livet, på det stora hela, och är oftast tillfreds med tillvaron. Det vore dock skönt att ha lite strategier att ta till när hjärnan spinner iväg, att kunna lägga lite mindre tid & energi på negativa tankemönster som aldrig leder någonstans, och jag vet ju att det är just en sådan sak en terapeut kan hjälpa till med.

Men vågar jag? Kan jag? Kommer jag att ta en plats från någon som behöver den mer? Överdriver jag, borde jag bara ta och skärpa mig lite och fatta att jag har det väldigt bra egentligen? Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon?
 
Det där med att vara "värd" att ta plats är ett gissel, går du via NHS, tar du ju absolut plats, men då kommer du även bli "utsparkad" när du inte har behov längre, går du privat så skulle jag inte säga att du tar plats för någon bättre behövande.

Självklart tycker jag att du borde ta kontakt, kanske räcker med några få besök för att du ska få hjälp med att hitta de verktyg du behöver för att ta dig genom de jobbigare episoderna och bättra på din självkänsla och övriga problemområden.

Mvh Han som knappt vågar söka vård generellt för att det säkert finns de som har större behov, särskilt när det gäller de psykiska/mentala områdena.
 
Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att det snarare skulle göra den enorma stigma jag upplever kring ämnet ännu värre.

Lång historia kort: Min man tycker att jag skulle må bra av att gå och prata med en terapeut, och jag känner mig väldigt obehaglig till mods vid tanken samtidigt som jag på något plan kan se att det skulle kunna hjälpa mig med en hel del saker. Vi har via makens företag en generös hälsoförsäkring som bland annat täcker 10 timmars samtal med en terapeut, och maken har två kollegor som pratat sig varma om denna terapeut. Han har i flera månader nu pushat (på ett väldigt varsamt sätt, ska jag kanske lägga till) för att jag ska kontakta samma ställe för att se om jag kan få lite hjälp med mina tankar.

Jag är livrädd, obekväm och tycker verkligen inte att jag mår tillräckligt dåligt för att vara "värd" terapi. För det mesta mår jag till och med väldigt bra. Jag brottas dock med saker som förmodligen tar mer energi och förstör mer för mig än jag inser, och det är lite det här min man trycker på när han pratar om det. Det finns även en del psykisk ohälsa i släkten och jag känner ibland igen mönster från släktmedlemmar, som mådde dåligt, hos mig själv. Är nog lite orolig för att det ska eskalera, tror jag.

Mina “problem” kan väl i korta drag summeras som dålig självkänsla, lätt ångest och väldigt mycket osäkerhet. Detta bidrar bland annat till att jag i perioder - med allt kortare mellanrum på senaste - har svårt att sova, grubblar mycket, ältar saker, skapar mycket ångest och stress för mig själv i onödan och begränsar mig själv på flera sätt. Det innebär också att jag tycker ganska illa om mig själv i omgångar, både fysiskt och psykiskt, och det är nog den biten som påverkar mitt mående allra mest tror jag (men jag fattar ju att allt hänger ihop). Det påverkar även mina relationer, framförallt vänskapsrelationer, negativt.

Men jag har inget stort trauma i bakgrunden. Jag har aldrig känt mig deprimerad. Jag har haft en fantastiskt uppväxt och har ett väldigt bra liv överlag. Jag har inga problem alls att leva livet, på det stora hela, och är oftast tillfreds med tillvaron. Det vore dock skönt att ha lite strategier att ta till när hjärnan spinner iväg, att kunna lägga lite mindre tid & energi på negativa tankemönster som aldrig leder någonstans, och jag vet ju att det är just en sådan sak en terapeut kan hjälpa till med.

Men vågar jag? Kan jag? Kommer jag att ta en plats från någon som behöver den mer? Överdriver jag, borde jag bara ta och skärpa mig lite och fatta att jag har det väldigt bra egentligen? Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon?
Gör't! Vågar nästan lova att du inte kommer att ångra dig. Det är så värt att få en professionell utomståendes stöd och tips. Det går inte att likna med samtal med vänner. Om du mot förmodan inte skulle tycka om det, så går det ju att avsluta kontakten.
 
Kör! Hade kunnat varit jag som skrev ditt inlägg för tre år sedan. Ångrar inte en sekund att jag gjorde det, tyckte mig inte ha några ”större problem” innan jag började men hade småsaker som gnagde och jag fick verktyg och blev mer harmonisk med mig själv.
 
Har du egentligen något att förlora på att gå dit åtminstone ett par gånger och se om det är något du vill?

Jag tycker inte att man ska fundera på vem som har det tillräckligt jobbigt för att få hjälp. Känner man att behov finns är det tillräckligt säger jag. I synnerhet om man betalar själv/ett försäkringsbolag står för fiolerna.
 
Men vågar jag? Kan jag? Kommer jag att ta en plats från någon som behöver den mer? Överdriver jag, borde jag bara ta och skärpa mig lite och fatta att jag har det väldigt bra egentligen? Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon?
Ja, ja, nej, nej. ( ;) ) Du behöver inte vara på den djupaste botten för att behöva/må bra av terapi, oftast kan det vara riktigt bra att göra det innan det "smäller till" rejält. Det är inget fel på att erkänna man mår dåligt och ta hjälp, fast det är andra som har det värre- vilket jag tror man oftast råker göra om man är väldigt empatisk av sig. Du kommer träffa någon som är utbildat och kunna se detta mycket bättre än dig själv och sen ge dig verktyg du behöver. Man behöver ju inte gå för alltid, men ta några sessioner och se vart det leder, det är mitt absolut bästa tips.

Om det blir värre av man pratar med någon så är mitt tycke och erfarenhet att det oftast är för man har problem som man har förnekat som man då får konfrontera. Men alla jag känner (och mig själv) har verkligen mått 1000 gånger bättre av terapi. Kan ju säga min partner va totalt emot terapi, alltså verkligen och skulle säga att den terapin "changed his life" och gjorde honom till en mer självständig person som vilar i sig själv och tagit avstånd från toxic people som förstörde hans liv och mående.

Så mitt tips är prova på det, och känns det inte bra i längden, så kan man byta terapeut eller sluta helt enkelt :)
 
Om en annan forummedlem hade skrivit samma tråd, hade du då funderat på om hen var värd terapi? Vad hade du sagt till hen?

Jag förstår verkligen tanken, Brottades med samma sak själv. Det enda jag ångrar nu i efterhand är att jag inte sökte hjälp tidigare.
 
Går privat och jag mår överlag bra och har inget extremt som hänt i mitt liv. Hade några tunga grejer som hände under ett år och ville också nysta lite i min ångest. Väl värt pengarna och inget folk är mer eller mindre värda.
 
Jag tycker terapi borde ingå för alla. Jag har gått både via vanliga vården och privat, i olika omgångar i livet och generellt blivit väldigt bra hjälpt på många plan.

Jag tror också det kan vara en otroligt stor hjälp när man just inte mår skit utan som du, har några saker att nysta i.

Våga! Det värsta som kan hända är att du inte trivs med det. :)
 
Jag skulle säga att vem som helst som vill lyfta något som skaver är värd terapi, dessutom brukar de – enligt min erfarenhet – vara duktiga på att avsluta när de känner att det är dags att gå vidare. De har en så pass stor omsättning av patienter att de inte är beroende av just en själv för att inte gå sysslolösa.

Min första terapeut hade egentligen bara hand om korttidspatienter, då ofta de som behövde stöd inom arbetsmiljöfrågor vilket delvis var min problematik, men behöll mig några sessioner mer än brukligt (tio istället för hens standard som var sju, om jag minns rätt!) eftersom hen inte ville se ett alltför långt avbräck mellan våra sessioner fram tills jag skulle få påbörja mer långvarigt samtalsstöd via psykiatrin då jag har en tendens att vara riktigt elak emot mig själv.

Det blev ett naturligt avslut nu när min psykolog via psykiatrin avslutade sin tjänst i juni och jag var i en bättre sinnesstämning än nu, men de sista gångerna då inget riktigt var akut och hen inte behövde fokusera på att jag skulle andas och överleva så kunde vi fokusera framåt på meningsskapande aktiviteter och avrunda.

Du är absolut 'värd' terapi! Du är värd att må så bra som du absolut kan. :heart
 
Jag tänker också att det kan vara klokt att ta stödet nu, för att ha verktyg och tankemönster som hjälper den dag livet eventuellt bestämmer sig för att vara ännu mer motvalls eller det bara blir för mycket av vad det än må vara: jobb, relationer, livet...

Jag kan i efterhand önskat att jag hade haft fler verktyg när varje dag på jobbet handlade om att inte drunkna och det där och då inte fanns något professionellt stöd lättillgängligt. Jag vet inte heller hur mottaglig jag hade varit just då. Idag (tror jag) att jag står på lite stadigare mark och tanken har föresvävat mig att det kanske kan vara klokt att förebygga.

Utöver det instämmer jag i vad @Monimaker sa: du är värd att må så bra du kan!
 
Till att börja med, ja absolut ska du göra det!

Sen om man ska ta upp det här med att överdriva, vara värd, att ta en plats från någon annan osv. Om man ska vara samhällsekonomiskt krass så skulle samhället spara ENORMA pengar och resurser om folk sökte (och fick!) hjälp när de ”bara mår lite dåligt” och inte valde eller tvingades att vänta tills de var på botten. Så om du har möjlighet finns verkligen ingen anledning att avstå av den anledningen! :)

Att gå till en terapeut behöver ju inte heller vara något man gör för att man mår dåligt. Det är lika värdefullt att göra det förebyggande. Precis som med den fysiska hälsan.
 
Man behöver inte vara döende eller befinna sig på botten för att ha nytta av hjälp. Jag har t ex. gått till fysioterapeut för att jag inte har känt mig helt fräsch i kroppen. Jag var inte skadad, inget nytt hade tillkommit, men gamla stelheter och småproblem som låg och skavde och besvärade.
Så jag hade tänkt lika med terapeut, om man inte känner sig helt i form, så kan det hjälpa.
 
Jag arbetar på behandlingshem för ungdomar som farit illa i livet på olika sätt men jag skulle aldrig tänka att någon som inte delar deras bakgrund inte var värd att gå i terapi. Jag tänker att vår värld skulle vara så mycket mindre smärtsam om alla i någon period av livet gav sig den möjligheten till utveckling. Varför är det mer accepterat att utbilda sig, vidareutveckla vår skicklighet inom våra arbeten än att nyfiket utforska sig själv. Ge sig möjligheten att förstå sig själv och kanske bli en mer vis människa. Kör bara kör :bump:
 
Tack för alla fina svar, väldigt värdefullt för mig att läsa! Jag inser nu att det var just den här sortens svar jag hade hoppats på, som en sista knuff i rätt riktning. Imorgon är det jag som kontaktar terapeuten! :nailbiting:

Bra! Jag tycker att det du beskriver inte är så ”bara”. Självklart ska du se till att få hjälp. Bra av din man att ta upp frågan och peta dig i rätt riktning. :heart
 
Tack för alla fina svar, väldigt värdefullt för mig att läsa! Jag inser nu att det var just den här sortens svar jag hade hoppats på, som en sista knuff i rätt riktning. Imorgon är det jag som kontaktar terapeuten! :nailbiting:

Bra jag har själv gått i terapi flera gånger och det har gett mig Bra verktyg att hantera vissa situationer och känslor. Har visserligen ett antal större trauman i livet bakom mig men att resonera i termer som att vara värd terapi tycker jag är helt galet oavsett vad man behöver hjälp med. Man säger ju inte till någon med kraftig stukad fot som inte blir bra att vänta med att gå till läkaren tills foten är bruten liksom för att det inte är tillräckligt allvarligt.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 371
Senast: tuaphua
·
Juridik & Ekonomi Någon som gjort det? Jag förstår att det blir mindre ekonomiskt.. även att det påverkar pensionen. Påverkar det semesterdagar...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
4 715
Senast: Nepenthe
·
L
Skola & Jobb Dethär är inte aktuellt förmig NU utan det är mest för OM det blir det i fram tiden. Men jag skulle jätte gärna vilja få tips om nån här...
Svar
12
· Visningar
770
Senast: Rosett
·
Kropp & Själ Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar. Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder...
2
Svar
20
· Visningar
1 493
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Airtags, selar etc
  • Hjälp mig utvärdera rasförslag?
  • Hundrädda

Hästrelaterat

  • Vad gör halvblodsägare?
  • Dressyrsnack 17
  • Ridskoleryttare

Omröstningar

Tillbaka
Upp