Bukefalos 28 år!

Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

Trordu det? Eller ja, jag börjar ju fatta det själv, men....
Det känns så himla overkligt, bara. :crazy:
Ja, jag tror det kan vara livsviktigt för dig. Din sambo har kontrollerat och brutit ner dig under lång tid, du har varit så illa däran att du funderat på självmord och legat intagen pga depression, han har dåligt inflytande på dina barn och nu när han håller på förlora makten över dig blir han elakare.

Jag tror att för ditt eget välmående och för dina barns skull behöver du komma bort från honom rent fysiskt. Lyssna på @TinyWiny, du riskerar att bli stående på ett ben tills han slår bort det på dig istället för att gå vidare med ditt liv och en chans till lycka.
 
Anledningen till att jag inte drar är flera.
Jag har inte läst allt men måste ändå skriva detta.

Det du har blivit utsatt för kallas "Gaslighting".
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gaslighting
Du kan läsa om det på olika ställen på nätet.
Och det är psykisk misshandel.

Ni skall separera med bodelning.
Du kan då bli tilldömd den gemensamma bostaden under en övergångstid.
Du kan dessutom också bli tilldömd ekonomiskt bistånd från mannen.
Kommunens familjerådgivning kan hjälpa dig.

Sambolagen.
https://www.riksdagen.se/sv/dokumen...attningssamling/sambolag-2003376_sfs-2003-376
 
Usch, vilken tråkig uppväxt!
Jag vill inte att barnen ska få den bilden av mig som mamma.
Därför försöker jag vara lugn, saklig och behärska mig så mycket som möjligt.
Det är helt nytt för mig.
Tidigare har jag bråkat för att stå upp för mig själv. Han har tryckt ner mig och resultatet har blivit att jag sjunker lite djupare varje gång.
Den här strategin har vi levt med under flera år och nu har jag alltså ändrat taktik.

Jag är glad att läsa att du genomskådade din pappa och att du gjorde allt för att lyfta din mamma.
Jag hoppas även att mina barn kommer kunna tänka själva också.
Dina barn kommer alldeles säkert att genomskåda honom, det är jag helt säker på. Jag glömde lägga till att när farsan blev genomskådad så kom offerkoftan fram, "ja jag begriper ju ingenting" och dylika självförminskande kommentarer innan han försvann ut. Lögner försökte han också med,,,,,,vilka genomskådades och min "hobbydiagnos" på honom såhär i efterhand blev Narcissist för allt där stämmer klockrent. Att göra sig bättre än man är straffar sig alltid.
Han hade tom. mage att kläcka ur sig "ja du har ju alltid ätit dina jävla nervtabletter åt min mamma, konstigt bara att sen han stack så behövde hon aldrig mer ett sånt piller.

När jag blev mobbad i skolan var det ju givetvis mig det var fel på och "ungar har ju alltid slagits" (hans egna ord) och jag skulle drogas ner med Valium som skolpsykologen skrev ut istället för att ta tag i problemet. Kort sagt var farsan en feg krake, livrädd för auktoriteter och för vad grannarna och folk i allmänhet skulle tycka om honom. Hemma var han tvärt om. Jag ser precis samma mönster i din karl, eller kräk är nog en bättre benämning. Ord kan såra värre än en örfil.

Verkligheten kommer alltid ikapp sådana och då flyr dom, men först ska dom göra så stor skada dom bara kan för att hämnas,,,,,,vilket dom sällan lyckas med då intelligensnivån är "ganska" låg.


Så, nu har jag outat tillräckligt av mitt liv, mycket av det här är inget jag outat tidigare åt någon.
 
Det du har blivit utsatt för kallas "Gaslighting".
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gaslighting
Jag visste inte att det fanns ett ord för detta, och, ja, det förekom också frekvent hemma.

Hoppas du Vallmo kan ta dig ur det hela snabbt och inte förlorar för mycket, vissa "svin" ska aldrig bilda familj, aldrig bli sambo eller dylikt för dom förstör relationer på löpande band.
 
@Vallmo, du förstår att din man trycker ner dig för att det är ganska så behagligt för honom att ha dig där nere? Han gör det inte för att han tycker illa om dig eller så, utan det handlar mer om att han tycker att det är ganska så bekvämt att ha dig där du är. När du är sjuk och när du inte pallar någonting så känner han sig stor, stark och frisk. Den som har makten. Och uppenbarligen gillar han det. När du börjar bli för frisk försöker han därför att trycka tillbaka dig så han blir stor och stark igen. Det är inte alls ditt fel och ingenting du kan göra kommer att ändra hans känsla. Du kan göra allting i din makt för att få vardagen att funka med hushållsgöromål, ta ansvar för allting, jobba heltid etc, men det spelar ingen roll för hans känsla nu när han fått känna på den. Du kan inget göra för att förändra denna situationen du befinner dig i, det är han som måste ändra sig och det vet vi alla att han inte kommer att göra.

Det du däremot ska göra är att vara medveten om detta och ställa dig utanför hans spel. Nu när du vet att han känner sig stor och stark när du mår dåligt ska du spela på det. Med rätt manipulationsteknik kommer han inte ens behöva trycka ner dig längre för att känna sig stor och stark själv, men det är givetvis en lång väg att gå och ett sjukt ohälsosamt förhållande.

Skulle du inte ha råd att bo kvar i huset? Är det helt uteslutet? Gå och prata med banken.

Och jo, du ska ut och arbetsträna så du kommer bort från hemmet. Och han behöver en kommentar eller två att han får skärpa till sig, skit i husfriden. Ju starkare du blir ju svagare blir han och i bästa fall kanske det är han som drar. ;) Att arbetsträna är nog det bästa som kan hända just nu. Komma ut från hemmet, få känna att du kan andra saker, att du är värdig och att det fungerar. Och ja, du kommer att vara skittrött, men det får vara så. Umgås med dina barn och se till så att de får mat, men skit i resten runt omkring. Och nu är det ju ingen trädgårdssäsong ändå, så nu är det inte samma arbetsbörda hemma. Skit i städning mm, det får karl göra om han blir less på hur det ser ut.

Du kan!
 
@Vallmo Buke gasar på dig. Och det är bra, du har fått många insikter sedan du började berätta din historia.

Men jag undrar: tror du att någon av dina behandlare kan hjälpa dig igenom en separation? Du skrev att du nyss slutat din individualterapi, men det kanske finns någon annan behandlare som du kan ta stöd av? Jag vet att du sagt att de inte tyckt att arbetsträning och separation är någon bra kombination, men frågan är vilket du bör ta först. Arbetsträning verkar inte ge dig kraft till separationen - men en separation kanske kan ge dig kraft till arbetsträning.

Det är bra att du får pepp men risken kanske är att det som väntar dig framstår som en promenad i parken. Det kommer det inte att vara. Det är det inte för någon - och du har ju din sårbarhet (tycker det är riktigt bra ord du har för det). Jag tror tror inte att du ska glömma att du genomgått en lång behandling med perioder av slutenvård för svåra diagnoser. Någon skrev, i den allmänna peppyran, att hon inte trodde att du hade den där diagnosen och i mina ögon är det att gå åt helsike för långt - ingen på buke kan trumfa hur psykiatrin diagnosticerar dig. (Dessutom måste de ju ha gjort något rätt, eftersom du efter deras behandling inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen).

Men oavsett diagnos, jag tycker sårbarhet är ett mycket bättre ord. Och den har du ju. Därför tror jag att det skulle kunna vara till stor hjälp för dig med en professionell behandlare som känner dig och som finns där genom den här processen - så att du inte kastar dig ut på ett gungfly och går ner dig. Som du beskriver din man så hade han nog kunna ställa till det ordentligt även med genomsnittligt sårbara personer - och du har ju lite större sårbarhet än så.

Och om den här drapan nu känns helt fel, skit i den. Du ska ändå inte tro allt som står på Buke. ;)
 
Sen känner jag lite, varför ska jag dra? Vilka signaler ger det mina barn?
Jag trivs i mitt hem också, förfärligt bra. Utom honom, då. :yuck:
Och vilka signaler ger det till dina barn att INTE dra?? Föreställ dig att du hade en dotter (förstod det som att du har två pojkar?) - skulle du då vilja att hon stannade kvar i en sådan relation som du har när hon är vuxen? Eller skulle du vilja att hon lämnade? Kanske att hon hade modet att lämna för att hon många år tidigare sett sin mamma göra samma sak? Och med tanke på att du har söner - skulle du vilja att de behandlade en framtida sambo eller hustru som deras pappa behandlar dig? Eller skulle du vilja att de fick veta - till exempel genom att du lämnar - att vissa beteenden inte, under några omständigheter, är OK? Du har makten att inte bara göra valet för din egen skull, utan också att påverka dina barns kommande relationer och deras människosyn...
 
Och vilka signaler ger det till dina barn att INTE dra?? Föreställ dig att du hade en dotter (förstod det som att du har två pojkar?) - skulle du då vilja att hon stannade kvar i en sådan relation som du har när hon är vuxen? Eller skulle du vilja att hon lämnade? Kanske att hon hade modet att lämna för att hon många år tidigare sett sin mamma göra samma sak? Och med tanke på att du har söner - skulle du vilja att de behandlade en framtida sambo eller hustru som deras pappa behandlar dig? Eller skulle du vilja att de fick veta - till exempel genom att du lämnar - att vissa beteenden inte, under några omständigheter, är OK? Du har makten att inte bara göra valet för din egen skull, utan också att påverka dina barns kommande relationer och deras människosyn...
Precis så!!

Jag har skapat mönster för min avkomma. Jag insåg inte det då - men det är oerhört klart nu. Det som var hens värld under hela uppväxten har självklart format henom.

Önskar jag hade det ogjort.
 
Kan du inte hyra en lägenhet tills huset blir såld? Vet inte hur det ser ut där du bor, men NÅGOT brukar det gå att hitta. Är det kris och man har ont om pengar kan man inte vara kräsen, men du får tänka på att det bara är tillsvidare. :)
 
Jag tänkte på det här med att du vill få så mycket betalt för huset som möjligt - fullt förståeligt! - och därför vill vänta till sommaren med att sälja, så att trädgården kommer till sin rätt. Frågar man mäklarna så är det nu och tom mars månad man får mest betalt, för då är utbudet som minst för de som ska köpa.

För övrigt tycker jag du är superbra som inte tar skit längre! :bow:
 
Så där står jag nu. Målet är att "stå ut" till sommaren, sälja huset i augusti oavsett om jag arbetar eller inte.
Varför ska du vänta till hösten 2017 med att börja leva. Vad är det som gör att det är lättare då än det är hösten 2016? Det kommer vara lika mörkt, rått och jobbigt då som det är nu. Rättare sagt det kommer vara ännu jobbigare för då är du ännu mer söndersliten av dessa gliringar.
Jag är inte förvånad över att du inte orkar jobba när du är i den relation du är. Det som orar mig är att du inte verkar förstå vilka långtidskonsekvenser det får för dig, och nu tänker jag inte på att det är svårare att få jobb och blir lägre penssion. När man är utsatt för psykisk misshandel så är det något som går sönder inom en. Jag är ganska säker på att det är något som inte går att reparera helt utan man får leva med skadan resten av livet. Det går att leva med det men man får hela tiden lägga energi på att ta sig runt de skador man fått på psyket och det går åt massor av energi till det. Tro mig det är inte värt det (och nu har jag liksom MacGyver sagt mer än jag brukar)
 
Senast ändrad:
Æ
@Vallmo Buke gasar på dig. Och det är bra, du har fått många insikter sedan du började berätta din historia.

Men jag undrar: tror du att någon av dina behandlare kan hjälpa dig igenom en separation? Du skrev att du nyss slutat din individualterapi, men det kanske finns någon annan behandlare som du kan ta stöd av? Jag vet att du sagt att de inte tyckt att arbetsträning och separation är någon bra kombination, men frågan är vilket du bör ta först. Arbetsträning verkar inte ge dig kraft till separationen - men en separation kanske kan ge dig kraft till arbetsträning.

Det är bra att du får pepp men risken kanske är att det som väntar dig framstår som en promenad i parken. Det kommer det inte att vara. Det är det inte för någon - och du har ju din sårbarhet (tycker det är riktigt bra ord du har för det). Jag tror tror inte att du ska glömma att du genomgått en lång behandling med perioder av slutenvård för svåra diagnoser. Någon skrev, i den allmänna peppyran, att hon inte trodde att du hade den där diagnosen och i mina ögon är det att gå åt helsike för långt - ingen på buke kan trumfa hur psykiatrin diagnosticerar dig. (Dessutom måste de ju ha gjort något rätt, eftersom du efter deras behandling inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen).

Men oavsett diagnos, jag tycker sårbarhet är ett mycket bättre ord. Och den har du ju. Därför tror jag att det skulle kunna vara till stor hjälp för dig med en professionell behandlare som känner dig och som finns där genom den här processen - så att du inte kastar dig ut på ett gungfly och går ner dig. Som du beskriver din man så hade han nog kunna ställa till det ordentligt även med genomsnittligt sårbara personer - och du har ju lite större sårbarhet än så.

Och om den här drapan nu känns helt fel, skit i den. Du ska ändå inte tro allt som står på Buke. ;)
Tack! :bow:
Ett väldigt, väldigt bra svar.
Angående diagnoserna, det är inget man får särskilt lättvindigt. Jag fick min efter ett år när inte min depression var borta.
Sen har jag gjort test, flera stycken, intervjuer, en med oberoende rikskänd psykiatriker och allt med sammanlagt över 10 timmars grävande.
Så jo, diagnosen har jag, eller hade. Sårbarheten har jag fortfarande.

Jag har försökt kontakta min läkare i ett par dagar nu. Hon svarar inte på mina meddelanden. Men jag tänkte att det är där jag måste börja, innan jag tar några förhastade beslut. Jag tror att det finns en möjlighet att ta upp terapin igen, till exempel.
Jag vill inte slänga mig iväg i något utan att styrt upp det där först.

Risken är också, om jag drar, så fattar min sambo. Jag tror han på ett sätt är omedveten om vad han gör nu. Så det är också en anledning till att jag vill försöka göra rätt. Tro mig, jag är en impulsiv person, men jag tror int det kommer gagna mig i det här.
 
Tack för alla peppande och stöttande svar, både här och i pm.
Jag kommer svara senare då jag inte har möjlighet att göra det nu.
Men under tiden, tack alla! :bow: Ni är bäst. :love:
 
Æ
Tack! :bow:
Ett väldigt, väldigt bra svar.
Angående diagnoserna, det är inget man får särskilt lättvindigt. Jag fick min efter ett år när inte min depression var borta.
Sen har jag gjort test, flera stycken, intervjuer, en med oberoende rikskänd psykiatriker och allt med sammanlagt över 10 timmars grävande.
Så jo, diagnosen har jag, eller hade. Sårbarheten har jag fortfarande.

Jag har försökt kontakta min läkare i ett par dagar nu. Hon svarar inte på mina meddelanden. Men jag tänkte att det är där jag måste börja, innan jag tar några förhastade beslut. Jag tror att det finns en möjlighet att ta upp terapin igen, till exempel.
Jag vill inte slänga mig iväg i något utan att styrt upp det där först.

Risken är också, om jag drar, så fattar min sambo. Jag tror han på ett sätt är omedveten om vad han gör nu. Så det är också en anledning till att jag vill försöka göra rätt. Tro mig, jag är en impulsiv person, men jag tror int det kommer gagna mig i det här.
Låter jättebra att du börjar med läkaren! Då kanske ni kan diskutera olika alternativ till stöttning.
 
Jag tror inte på något sätt att ett beslut om att lämna är förhastat. Men det är tufft att starta upp ett nytt liv, fightas med sitt ex och få barnen att må bra under och efter en separation. Du kommer att behöva stöd. Vinsten är ju att du kommer att må bättre efteråt utan den där personen.
 
@Vallmo, du förstår att din man trycker ner dig för att det är ganska så behagligt för honom att ha dig där nere? Han gör det inte för att han tycker illa om dig eller så, utan det handlar mer om att han tycker att det är ganska så bekvämt att ha dig där du är. När du är sjuk och när du inte pallar någonting så känner han sig stor, stark och frisk. Den som har makten. Och uppenbarligen gillar han det. När du börjar bli för frisk försöker han därför att trycka tillbaka dig så han blir stor och stark igen. Det är inte alls ditt fel och ingenting du kan göra kommer att ändra hans känsla. Du kan göra allting i din makt för att få vardagen att funka med hushållsgöromål, ta ansvar för allting, jobba heltid etc, men det spelar ingen roll för hans känsla nu när han fått känna på den. Du kan inget göra för att förändra denna situationen du befinner dig i, det är han som måste ändra sig och det vet vi alla att han inte kommer att göra.

Det du däremot ska göra är att vara medveten om detta och ställa dig utanför hans spel. Nu när du vet att han känner sig stor och stark när du mår dåligt ska du spela på det. Med rätt manipulationsteknik kommer han inte ens behöva trycka ner dig längre för att känna sig stor och stark själv, men det är givetvis en lång väg att gå och ett sjukt ohälsosamt förhållande.

Skulle du inte ha råd att bo kvar i huset? Är det helt uteslutet? Gå och prata med banken.

Och jo, du ska ut och arbetsträna så du kommer bort från hemmet. Och han behöver en kommentar eller två att han får skärpa till sig, skit i husfriden. Ju starkare du blir ju svagare blir han och i bästa fall kanske det är han som drar. ;) Att arbetsträna är nog det bästa som kan hända just nu. Komma ut från hemmet, få känna att du kan andra saker, att du är värdig och att det fungerar. Och ja, du kommer att vara skittrött, men det får vara så. Umgås med dina barn och se till så att de får mat, men skit i resten runt omkring. Och nu är det ju ingen trädgårdssäsong ändå, så nu är det inte samma arbetsbörda hemma. Skit i städning mm, det får karl göra om han blir less på hur det ser ut.

Du kan!
:bow::bow::bow:
Hinner inte svara nu, men fantastiskt bra inlägg. Återkommer senare......
 
Vad säger din sambo om du lugnt och sansat ställer frågan: varför är du tillsammans med mig?
Inte varför bor vi ihop, eller varför separerar vi inte, utan just varför HAN stannar hos dig.
Är det för att han trots allt tycker om dig, är det för barnens skull, bekvämlighet?
Är det för att han tycker om dig får han börja behandla dig bättre och du förklarar hur han får dig att må.
Är det för barnens skull får han börja hjälpa till mer hemma.för barnens skull.
Är det bekvämlighet så förklarar du att du tröttnat på att vara hushållerska och tänker inte slava för honom mer.

Sen spelar det ingen roll för huruvida ni ska separera eller inte, men kanske kan det göra något åt den akuta situationen. Inget anklagande utan en fråga, som får leda till en diskussion. Han ska inte prata bort det på något sätt, utan svara rakt på frågan.

Sen ekonomin så kanske du har rätt till bostadsbidrag, barnbidrag, underhållsstöd? Jag förstår att du vill planera ordentligt med tanke på sonen och hur han hanterar förändringar. Det blir ju en stor förändring, men det kommer gå bra.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
5 515
Senast: Blyger
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 261
Senast: Sasse
·
Samhälle Jag tycker det är en intressant och framför allt viktig fråga för landets framtid vad som händer inom SD, men vill inte att ett sådant...
Svar
9
· Visningar
1 228
Senast: Smoothi
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
5 284
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Födda 2022
  • Ridskoleryttare
  • Ni med äldre hästar, krämpor

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp