Bukefalos 28 år!

Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

Vallmo

Trådstartare
Fortsätter i en egen tråd då jag skrivit i flera trådar om min sambo som jag tror kanske misshandlar mig verbalt.
Detta har pågått under flera år utan att jag har förstått det riktigt.
Det var efter jag skrivit i olika trådar här på bukefalos som jag förstått att det kanske handlat om att han faktiskt gör det.
Det är fortfarande svårt att tänka så och jag tvekade inför att skriva rubriken, men sen tänkte jag att jag gör det i alla fall eftersom jag måste sätta ord på vad som händer. Jag måste vara ärlig inför mig själv och er som svarar i tråden och har svarat mig i tidigare trådar.

Ja, så nu är jag här?
Med min första tråd egna tråd någonsin. Känns lite pirrigt också?
Fortsättning följer...
Jag ska skriva en kort resumé så att man inte behöver gå in och läsa i dom andra trådarna för att hänga med.
 
Fortsätter i en egen tråd då jag skrivit i flera trådar om min sambo som jag tror kanske misshandlar mig verbalt.
Detta har pågått under flera år utan att jag har förstått det riktigt.
Det var efter jag skrivit i olika trådar här på bukefalos som jag förstått att det kanske handlat om att han faktiskt gör det.
Det är fortfarande svårt att tänka så och jag tvekade inför att skriva rubriken, men sen tänkte jag att jag gör det i alla fall eftersom jag måste sätta ord på vad som händer. Jag måste vara ärlig inför mig själv och er som svarar i tråden och har svarat mig i tidigare trådar.

Ja, så nu är jag här?
Med min första tråd egna tråd någonsin. Känns lite pirrigt också?
Fortsättning följer...
Jag ska skriva en kort resumé så att man inte behöver gå in och läsa i dom andra trådarna för att hänga med.
Solklar misshandel och troligen eskalerar det nu pga att han känner att han håller på tappa kontrollen. Jag har läst dina inlägg i @Hyacinths tråd, flytta! :crazy:
 
Lite uppdatering, då. Hur ska jag börja?
Har varit tillsammans med min sambo i 15 år. Vi har två barn som är 7 och 10 år gamla.
För ca fyra år sedan började jag märka att det inte var helt ok med våran äldsta son.
Jag tog inte upp det själv men skolsköterskan sa till till mig att vi borde göra en utredning på Prima (bup) och detta berättade jag då för min sambo.
Detta gjorde att vi fick någon slags relationskris. Min sambo ville inte alls hålla med mig.
Vi hade dessutom inte alls haft det så bra senaste tiden.
Jag jobbade natt vilket var ganska slitigt, barnen var små och jag upplevde att jag fick sköta det mesta hemma samtidigt som jag jobbade heltid natt, vilket var väldigt slitsamt.

Sen fick jag en depression.
Det kom ju inte bara över en natt direkt, utan det kom smygande och när jag väl sökte hjälp så sökte jag alldeles för sent.
Jag fick vård, var inlagd på psykiatrisk klinik i 10 veckor och var i ett ganska miserabelt skick.

Innan detta hade vi diverse spänningar hemma.
Sonen var krävande. Min sambo skyllde hans problem på att jag inte mådde bra.
Vår relation var inte bra, skulle vilja säga att den var obefintlig.
Överhuvudtaget så berodde det mesta på mig. Min sambo mådde inte heller bra.

När jag väl fick behandling så skulle det bli bra.
Även mellan mig och min sambo för enligt honom var det jag som behövde fixas och inte vår relation.
Jag blev bättre men mådde sämre igen efter att varit hemma ett tag.
I början kunde jag inte alls sätta det i sitt sammanhang dvs att det kanske berodde på att det inte var bra hemma.

Det gick ett år.
Jag mådde dåligt, ännu sämre och vår relation var ännu sämre.
Jag orkade inte vara den förälder jag önskade att jag kunde vara, utan jag var en ganska usel mamma.
Min sambo tog på sig mycket av ansvaret runt barnen (inte det praktiska -det skötte jag konstigt nog fast jag inte mådde bra).
Framförallt var det han som var en auktoritet för barnen och för mig.
Jag blev helt underminerad och kände mig verkligen usel. Jag tyckte till och med att barnen skulle ha det bättre om jag inte fanns och jag övervägde seriöst att avsluta mitt liv "för allas skull"
Det året, 2013 låg jag inlagd sammanlagt 100 vårddygn.

Sen fick jag en till diagnos, emotionell instabil personlighetsstörning och gick i en krävande MBT behandling i ett och ett halvt år.
Mådde bättre, fick bra redskap att hantera mina problem med och på det stora hela började livet bli bättre för mig.

Vår son var inne på den andra utredningen på Prima och då fick han diagnosen autism, som det heter idag,men som är det som kallades Aspergers och fortfarande gör.

Min kontakt med barnen blir allt bättre.
Jag känner att jag börjar bli en bra mamma som för det mesta är lyhörd för mina barns behov.
Mina barn visar också tydligt att dom räknar med mig och vill att jag ska ingå i deras liv.

Relationen med sambon blir dock allt sämre.
Jag är förvirrad. Allt skulle ju bli bättre om jag bara blev "fixad" men så blev det inte.
Ju starkare jag blev psykiskt ju mer försökte han trycka tillbaka mig.
Han har alltid gjort väldigt lite hushållssysslor men nu blev det nästan absurt.
Han gjorde allt mindre och mindre, i stort sett ingenting.
Jag blev naturligtvis uttröttad och provocerad och grälen kom som ett brev på posten.

För varje gräl krympte jag och kände att en bit av mig togs ifrån mig.
Det blev uppenbart för mig att han var inte intresserad av att lösa våra problem.
För varje gräl pratade han bort mig, plattade till mig och gjorde mig förvirrad.
Han var frustrerad och tvärtom mot vad han sagt, så verkade han mest nöjd när jag var helt under isen och inte orkade någonting.

Sen smög en otäck tanke in att tänk om det är så att han faktiskt gör det här för att sätta mig ur spel. För att då mig att bli osäker. För att då mig att må dåligt.
Det var ju ganska tacksamt eftersom jag redan var "crazy" i och med min diagnos.
Dessutom vid det här laget så var min självkänsla lika med noll.
Jag kände att jag var inget värd och att jag inte kunde förvänta mig något av honom överhuvudtaget.

Jag kände mig ganska maktlös och helt uttröttad.
Skulle börja arbetsträna (igen) men orkade inte riktigt ta tag i det.
Jag var så himla trött och slut på allt hemma och sambon gjorde absolut ingenting, i stort sett.
Dessutom var jag på helspänn hela tiden eftersom jag inte ville få ännu mer skäll och bli ännu mer nertryckt, så jag började göra allt för att det inte skulle hända.

Sen läste jag i en av trådarna här, @Hyacinth tråd om hur det blev med könsroller, jämlikhet efter man fått barn. @Blueberry skrev att det hade blivit sämre med det sen dom fick barn och sen, ja det var som att vrida på en kran.

Sen började jag skriva här.......
Och då gick det upp för mig allt mer om att det kanske handlade om något mycket värre än att relationen "bara" hade blivit ojämställd och därav trådrubriken.

Puh, mitt längsta inlägg någonsin...
 
Solklar misshandel och troligen eskalerar det nu pga att han känner att han håller på tappa kontrollen. Jag har läst dina inlägg i @Hyacinths tråd, flytta! :crazy:
Trordu det? Eller ja, jag börjar ju fatta det själv, men....
Det känns så himla overkligt, bara. :crazy:
 
Fortsätter i en egen tråd då jag skrivit i flera trådar om min sambo som jag tror kanske misshandlar mig verbalt.
Detta har pågått under flera år utan att jag har förstått det riktigt.
Det var efter jag skrivit i olika trådar här på bukefalos som jag förstått att det kanske handlat om att han faktiskt gör det.
Det är fortfarande svårt att tänka så och jag tvekade inför att skriva rubriken, men sen tänkte jag att jag gör det i alla fall eftersom jag måste sätta ord på vad som händer. Jag måste vara ärlig inför mig själv och er som svarar i tråden och har svarat mig i tidigare trådar.

Ja, så nu är jag här?
Med min första tråd egna tråd någonsin. Känns lite pirrigt också?
Fortsättning följer...
Jag ska skriva en kort resumé så att man inte behöver gå in och läsa i dom andra trådarna för att hänga med.
Ähum, särskilt kort blev det inte märkte jag......:o ;)
 
Nu ska jag skriva nåt du får utvärdera själv men som liknar det du genomgått. Jag hade en farsa som gjorde allt för att förminska min mamma, ville hon ha skjuts nånstans så lät det "du kan ta cykeln" och likadant var det för mig. Mamma tänkte ta körkort när jag var liten men eftersom hon inte fick mer än matpengar så gick ju inte det och då kunde han ha koll på henne. Det var inte det att det inte fanns pengar, dubbla bankböcker hade han också så ingen visste att det fanns ännu mera pengar men fan vad det gnälldes om jag behövde ha en ny vinterjacka annars fick jag gå i hemsydda kläder av billigast möjliga tyg från stuvshopen. Han var "den perfekte mannen" utåt men hemma, nä långt ifrån det. Det gick så långt med hjärntvätten så mamma trodde hon var dum i huvudet. Hans specialitet var att först slänga ur sig nåt elakt och hånfullt "fläskben" och sen slänga igen dörren och gå.

När jag tog körkort skrev jag in mamma i körskolan också och hon tog körkort vid närmare 60-års ålder utan problem. Det blev början till slutet för det äktenskapet, när inte farsan kunde håna och förminska längre så stack han som en strykrädd hund. Vi saknade honom INTE!
 
Läs det du skrev här en gång till:
Jag är förvirrad. Allt skulle ju bli bättre om jag bara blev "fixad" men så blev det inte.
Ju starkare jag blev psykiskt ju mer försökte han trycka tillbaka mig.
Han har alltid gjort väldigt lite hushållssysslor men nu blev det nästan absurt.
Han gjorde allt mindre och mindre, i stort sett ingenting.
Jag blev naturligtvis uttröttad och provocerad och grälen kom som ett brev på posten.

För varje gräl krympte jag och kände att en bit av mig togs ifrån mig.
Det blev uppenbart för mig att han var inte intresserad av att lösa våra problem.
För varje gräl pratade han bort mig, plattade till mig och gjorde mig förvirrad.
Han var frustrerad och tvärtom mot vad han sagt, så verkade han mest nöjd när jag var helt under isen och inte orkade någonting.

Av det du skriver här i tråden så låter det som om din sambo har en jäkligt stor offerkofta fastlimmad på kroppen och låter det gå ut över dig i form av psykisk misshandel. Anledningen är fullständigt ointressant eftersom han inte vill bättra sig. Att du inte mår bra tillsammans med en sådan man är inget konstigt alls, så för din egna skull, ta dig därifrån! Som du vet kan bukefalister hjälpa till om det behövs.
 
Någonstans senaste året började jag dessutom tänka att jag vill separera från min sambo.
Jag är trött på att leva så ojämlikt, få göra så mycket av hushållssysslorna och sköta hus och trädgård i princip själv.
Då låg det i ett perspektiv ungefär om 5-10 år.

I somras blev jag ganska på det klara med att jag faktiskt var less på relationen och ville separera snabbare. Målet låg då inom två år.
Vi, min sambo och jag har även pratat om det och varit överens om det " när jag blir bra" ungefär.
Min pappa hade skilt sig från min mamma efter ett (mestadels halvdåligt) äktenskap som varat i 50 år, träffat en ny kvinna och gift sig inom loppet av ett och ett halvt år.
Det inspirerade mig och jag insåg att man KAN faktiskt.

Hade en mäklare ute i somras som värderade vårt hus och ekonomiskt sett skulle separationen vara oproblematisk för oss båda. Huset hade nästan dubbla värdet mot det vi köpte det för.

Så då var planen att jag skulle börja arbetsträna, vilket jag gjorde i våras.
Det gick inget vidare. Allt för mycket kom emellan. Min sambo stöttade mig inte alls och till slut fick jag avbryta.

Nu ska jag börja igen men då har min sambo blivit ännu mer på mig.
Nu gör han ingenting hemma längre. Jag är dödstrött för det mesta.
Dessutom börjar han bli arg om han har lagat mat till barnen mer än två dagar i sträck, så jag började bli stressad och försöka förebygga såna här irritationsmoment. Om jag bara är perfekt så blir allt bra.......
Han gör alltså ingenting annat hemma längre i form av hushållssysslor. Det är maten och det gnäller han om.

Jag vill flytta nu, typ.
Är beredd att ge upp min trädgård, som är mitt livsverk och huset som jag inrett, målat, tapetserat och sytt till själv.
Men det går inte, för jag måste arbeta för att få lån på banken.
Det spelar ingen roll om bostaden jag köper kostar 1,5 milj och jag lägger 1 milj kontant vilket faktiskt är ett helt rimligt scenario.
Jag måste alltså arbeta och jag har inte ens börjat arbetsträna igen.

Börjar tro att sambon faktiskt är ganska nöjd med att ha det såhär dessutom.
Han själv tar inte upp flytt eller separation överhuvudtaget, vilket han har "skrämt" mig med förut.

Så där står jag nu. Målet är att "stå ut" till sommaren, sälja huset i augusti oavsett om jag arbetar eller inte. Ta hjälp av alla jag kan, pappa, mamma med lån, bankkontakter, borgenär osv.
Har pratat med pappa om saken också så han vet att läget inte är bra.

Får även komma dit och bo hos dom ett par dagar om jag vill andas ut lite.
Problemet är att jag vill vara med mina barn så mycket som möjligt och jag älskar fortfarande att vara i huset och trädgården så länge mannen inte är hemma.
 
Läs det du skrev här en gång till:


Av det du skriver här i tråden så låter det som om din sambo har en jäkligt stor offerkofta fastlimmad på kroppen och låter det gå ut över dig i form av psykisk misshandel. Anledningen är fullständigt ointressant eftersom han inte vill bättra sig. Att du inte mår bra tillsammans med en sådan man är inget konstigt alls, så för din egna skull, ta dig därifrån! Som du vet kan bukefalister hjälpa till om det behövs.
Precis så är det!
Han tycker synd om sig själv.
Idag klagade han på att vår son inte kunde planera och hålla tider för att hinna till sin innebandy själv.
Sonen har alltså Aspergers och det är en ganska typisk svårighet om man har det.
Och då gnällde han och sa att han orkar inte hålla på och påminna och "curla" (han använde inte det uttrycket, men ungefär så) honom hela tiden och hur jobbigt det var osv osv.
Då sa jag, hur djävla dum som helst :banghead:, att jag orkar faktiskt inte fixa ALLT.
Om han nappade, det var bara förnamnet. :yuck:
Först försökte han snacka bort mig, tala om vad jag egentligen menade osv, osv såsom jag har lärt mig att verbala misshandlade gör.
Jag sa bara något i stil med, att jag inte tänkte fortsätta prata om det.

Sen gnällde han över att det var så jobbigt att göra matteläxan med honom också. Då sa jag bara, "ja jag förstår" :grin: inget mer hände.
Man lär sig! :idea:
 
Nu ska jag skriva nåt du får utvärdera själv men som liknar det du genomgått. Jag hade en farsa som gjorde allt för att förminska min mamma, ville hon ha skjuts nånstans så lät det "du kan ta cykeln" och likadant var det för mig. Mamma tänkte ta körkort när jag var liten men eftersom hon inte fick mer än matpengar så gick ju inte det och då kunde han ha koll på henne. Det var inte det att det inte fanns pengar, dubbla bankböcker hade han också så ingen visste att det fanns ännu mera pengar men fan vad det gnälldes om jag behövde ha en ny vinterjacka annars fick jag gå i hemsydda kläder av billigast möjliga tyg från stuvshopen. Han var "den perfekte mannen" utåt men hemma, nä långt ifrån det. Det gick så långt med hjärntvätten så mamma trodde hon var dum i huvudet. Hans specialitet var att först slänga ur sig nåt elakt och hånfullt "fläskben" och sen slänga igen dörren och gå.

När jag tog körkort skrev jag in mamma i körskolan också och hon tog körkort vid närmare 60-års ålder utan problem. Det blev början till slutet för det äktenskapet, när inte farsan kunde håna och förminska längre så stack han som en strykrädd hund. Vi saknade honom INTE!
Usch, vilken tråkig uppväxt!
Jag vill inte att barnen ska få den bilden av mig som mamma.
Därför försöker jag vara lugn, saklig och behärska mig så mycket som möjligt.
Det är helt nytt för mig.
Tidigare har jag bråkat för att stå upp för mig själv. Han har tryckt ner mig och resultatet har blivit att jag sjunker lite djupare varje gång.
Den här strategin har vi levt med under flera år och nu har jag alltså ändrat taktik.

Jag är glad att läsa att du genomskådade din pappa och att du gjorde allt för att lyfta din mamma.
Jag hoppas även att mina barn kommer kunna tänka själva också.
 
Målet är att "stå ut" till sommaren, sälja huset i augusti oavsett om jag arbetar eller inte.
Det där är ju också en del av samma vanliga gamla mönster vi ser gång på gång - materiella omständigheter hindrar kvinnor att lämna. :(

Förstår att det är skitsvårt med ekonomi och hus men jag ställer mig väldigt undrande till hur du ska palla hålla ut i nästan ett år. Varför inte dumpa imorgon och dra till en kompis eller din pappa? Din plan framstår nästan som masochistisk. :nailbiting:
 
Det där är ju också en del av samma vanliga gamla mönster vi ser gång på gång - materiella omständigheter hindrar kvinnor att lämna. :(

Förstår att det är skitsvårt med ekonomi och hus men jag ställer mig väldigt undrande till hur du ska palla hålla ut i nästan ett år. Varför inte dumpa imorgon och dra till en kompis eller din pappa?
Jag vet! :(
När jag jobbade så var jag ekonomiskt oberoende av honom.
Jobbade heltid natt, så det blev ganska bra lön i slutet av månaden.
Idag har jag sjukpenning som är nästan bara en tredjedel av det jag fick ut då.

Anledningen till att jag inte drar är flera.
Främst mina barn. Jag har kämpat för att "få tillbaka" dom så länge och äntligen funkar det bra med mina barn och jag känner att drar jag så sviker jag dom.

Min pappa bor en och en halv timme härifrån. Jag kan åka till honom ett par dagar, men det blir inte en långsiktig lösning utan mer en kortvarig flykt.
Jag kommer antagligen anta erbjudandet där och bo hos dom ett par dagar.

Sen känner jag lite, varför ska jag dra? Vilka signaler ger det mina barn?
Jag trivs i mitt hem också, förfärligt bra. Utom honom, då. :yuck:

Ett år är lång tid.
Men jag har stått ut i det här sen 5-6 år tillbaka och inte riktigt förstått hela bilden. Nu är jag lite klokare, förhoppningsvis och kan se på det med lite andra ögon.
Jag känner mig starkare och vet mer hur jag ska "hantera" honom.

Just nu känns det ok. Mycket pga stöd härifrån som har varit och är ovärderligt. :bow:
Men också att jag själv har fått bättre insikt.
Men jag vet att jag kan svänga snabbt. Behöver jag dra så har jag backup och kan göra det.
 
Vilka signaler ger det mina barn?
  • Att du inte tar skit.
  • Att man inte behöver stanna i dåliga förhållanden.
  • Att deras pappas beteende mot dig inte är acceptabelt.
  • Att Familjen inte går före allt annat.
Är det sämre än de signaler du sänder nu? Att du bor någon annanstans medan huset säljs betyder ju verkligen inte att du sviker barnen. De har ju en till förälder och det är en övergående period.

Det här att barn och hus hindrar separation är så klassiskt, du kan genomskåda det också!
 
  • Att du inte tar skit.
  • Att man inte behöver stanna i dåliga förhållanden.
  • Att deras pappas beteende mot dig inte är acceptabelt.
  • Att Familjen inte går före allt annat.
Är det sämre än de signaler du sänder nu? Att du bor någon annanstans medan huset säljs betyder ju verkligen inte att du sviker barnen. De har ju en till förälder och det är en övergående period.

Det här att barn och hus hindrar separation är så klassiskt, du kan genomskåda det också!
Jo, du har rätt.....
Känner bara att jag måste hinna ikapp mentalt.
Tycker också att förändringar är väldigt jobbiga.
 
Jag tycker att du ska åka iväg några dagar. När man gör det så ser man oftast nyktrare på situationen, man kan lägga upp en vettig plan och börja någonstans. Som jag skrev i en av de andra trådarna så är det ingen realistisk plan att om 10 månader så händer det. Du måste ha en kortare plan tidsmässigt, en plan som är överskådlig och realistisk och där du tar steg för steg hela tiden. Det är så lätt att en tiomånadersplan går i stöpet för då blir det en vana att ha en utväg, en vana som tröstar likt en snuttefilt och du gör inget aktivt hela tiden för att få ett bättre liv och det gör att du hänger kvar iallafall av gammal vana. Vi människor har lättare för att stå ut om det finns en tidsplan oavsett vad det gäller, vet vi inte skapar det oro men när vi vet är det lättare att stå ut och du ska inte stå ut! Dessutom blir varenda liten bra grej jättestor och du kommer tänka, "det är nog inte så illa iallafall". Men det är illa. Just i det här är den verbala misshandeln inte det viktigaste (jag vet att du har svårt att ta till dig att det verkligen är så vissa stunder) utan det viktiga är att du inte mår bra i förhållandet. Ett förhållande ska göra livet bättre på alla plan. Man ska kunna välja varandra varje dag ärligt och öppet av kärlek. Kan man inte det är det dags att gå. Livet är alldeles för kort för att stanna i en relation där man inte får den underbara kicken av kärlek.

Den verbala misshandeln är helt vidrig och just nu ska du inse att du är värd det liv du faktiskt vill ha. Fokusera på dig och dina barn. Se det som faktiskt är viktigt i livet. Lämna all gammal skit bakom dig och lev det livet du vill leva.

Sälj huset och be din pappa gå i borgen för dig. Ordna upp allt praktiskt i ditt liv och ta det därifrån sedan. Det är så mycket enklare att läka när ingen häller syra i såren hela tiden. Släpp det här att din kropp och själ tagits ifrån dig, ta tillbaka det istället! Sätt ner foten inför dig själv och gör förändringarna trots att det känns jobbigt och kämpigt. Jag kan lova att du inte kommer behöva lägga ens en tiondel av den energin du lägger på att bara överleva idag på att få tillbaka dig själv så som du vill vara när du väl har kommit därifrån. Det är så värt den jobbiga förändringen. Att hoppa är att tappa fotfästet ett tag men det kommer bli så mycket bättre när du väl vågar hoppa.
 
Kan du outa kommunen du skulle behöva bo inom för att det ska fungera med barnen, eller blir det för privat? Tänkte mest om vi andra kan kolla med kontakter och liknande om det kan finnas något du kan hyra medan allt det praktiska görs upp i skiljsmässan. Är rätt övertygad om att din arbetsträning inte har en shysst chans att börja om du befinner dig där du är nu, risken är väl stor då att den går i stöpet och det är ju precis det du inte behöver.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
4 280
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 124
Senast: Sasse
·
Samhälle Jag tycker det är en intressant och framför allt viktig fråga för landets framtid vad som händer inom SD, men vill inte att ett sådant...
Svar
9
· Visningar
1 214
Senast: Smoothi
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 797
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp