Jobba inom psykvården när man själv varit inlagd?

[Mela99]

Ser nu att det finns någon utbildning som heter typ "Skötare psykiatrisk vård". Är det bättre att gå den? Samtidigt så går jag undersköterska så kan jag väl förmodligen arbeta inom ett bredare område om jag inte skulle ha jobb inom psykiatrin?

 

[WhoIsItAgain]

Undersköterska är bredare ja. Men det beror ju på vad du helst vill jobba med. Men som undersköterska har du större jobbchans.

 

[vallhund]

Det är skillnad på det fysiska och det psykiska.

Vad får dig att tro att jag inte vet skillnaden? Förutom att alla sjukdomar, inklusive olyckor där man bryter ett ben osv är mer eller mindre psykosomatiska.

 

[Mela99]

Så är inte praktiken. Du måste göra en sväng i äldrevården, en sväng på sjukhus. Vi hade bara 6 veckor praktik men det kan de ju ha ändrat.

Ok. Ja just här är det 12 veckor, 4 veckor/termin. Sett att i andra kommuner kan det vara upp till 16.

 

[Mela99]

Tror det får bli undersköterska och sen (upptäckte jag nu) komplettera med ett år "Specialistutbildad undersköterska inom psykiatrin".

Jääh.

 

[FannyN]

I mitt landsting så ses det som en nackdel. Vad jag själv tycker vet jag inte riktigt faktiskt trots att jag jobbat mellan 88 - 12 på psykiatriförvaltningen.

 

[Mela99]

Hmm, nu blev jag lite sugen på "Behandlingsassistent psykosocialt arbete" också.. Gaah Fyra terminer med 26 veckor praktik.

 

[MayGrace]

Ser nu att det finns någon utbildning som heter typ "Skötare psykiatrisk vård". Är det bättre att gå den? Samtidigt så går jag undersköterska så kan jag väl förmodligen arbeta inom ett bredare område om jag inte skulle ha jobb inom psykiatrin?

Min sambo har läst den utbildningen två år. Han jobbar med de idag och vart runt på olika avdelningar inom psyk. Han säger att de är tufft och man måste kunna släppa jobbet när du kliver ut genom dörren och går hem. Hans mamma är rätt svårt psykiskt sjuk därför läste han till skötare för att kunna förstå henne bättre sen passar han att jobba med människor

 

[Bambi]

När man söker arbete inom psykiatrin är det standard att man får frågan om man själv har erfarenhet från psykiatrin tidigare (även som patient då). De har ingen rätt till journaler men det är viktigt att svara ärligt när man söker jobb.

Det är komplicerat att arbeta inom ett vårdområde som berör en starkt personligen. Jag har fått goda råd att undvika det (inte gällande psyk utan annan sjd i familjen) vilket jag har upplevt som klokt. Risken är att man får lägga extra mycket energi på att vara professionell och att det blir belastande. Empati och egna erfarenheter kan komma till bättre nytta inom vården inom ett annat område.

När det gäller psykiatri är det extra svårt, just därför att patienter ofta är extra sårbara. Det finns mkt duktiga personer som arbetar inom psyk och själva varit sjuka men det är en svår balansgång som kan medföra svårigheter. Arbetet ställer stora krav på stabilitet och stresstålighet. Vid ett eventuellt återinsjuknande blir det en jobbig situation att kanske söka vård där man själv jobbar och träffar patienter.

Klart att även personal inom vården kan bli sjuka och att det också kan medföra värdefulla erfarenheter. Jag skulle rekommendera dig att fundera på vårdutbildning inom ett mindre personligt område

 

[Rialavargen]

Jaa, som rubriken lyder..

Jag har ju haft ett år av depression/ångest och blivit inlagd på psyk flera gånger under den här tiden. Jag mår nu bra igen och har funderat lite på vad man ska göra med livet. Söker jobb som en idiot, över hela Sverige, men har nu kommit underfund med att jag jättegärna skulle vilja plugga Vård och Omsorg med psykiatriskt inriktning. Missade tyvärr (hate myself) att ansöka så att jag ev kunde börja redan nu under januari. Så förhoppningsvis kan jag börja till hösten 2015.

Anledningen till att jag vill jobba inom just det är pga mkt psykiska sjukdomar och självmord i släkten. Är alltså rätt insatt och har upplevt det själv och vill därför kunna hjälpa andra i samma sits.

Meen... Så kom jag på - är det en omöjlighet att få arbete inom detta då man själv har lidit av ett ganska taskigt mentalt tillstånd under längre tid?? Man kanske anses som olämplig, att det kan hända igen el nåt..? De lär ju kunna kolla upp en ganska lätt i journalerna.. Men de kanske de inte får?

Aa, jag vet inte. Någon som tror eller vet något? =)

Tycker det låter som en utmärkt idé.
Lycka till

 

[TinyWiny]

Jag tycker inte att det är någon bra ide. De som jobbar inom psyk har ett väldigt tufft jobb och det krävs att de är rejält psykiskt stabila själva för att inte föra över sina egna känslor, tankar och erfarenheter på patienten och på så sätt lägga dubbel börda på patienten. Bara för att man har egen erfarenhet inom något så innebär det inte att man bör jobba med det. Det kan istället bli att man ser saker som faktiskt inte finns där.

Jag menar inte att du absolut kommer göra dina ev. framtida patienter illa. Det kanske fungerar jättebra, det vet vi ju inte förren om 20 år när du har facit i din hand men jag tror att du själv också hade mått bättre utav att jobba med något annat. Det är inte värt risken att du faktiskt lägger på en redan psykiskt sjuk människa dina egna erfarenheter för då kommer du att göra henom illa och dig själv också. Kanske hamnar du i en depression eller får ångest igen om du träffar någon som dig själv. Som mår lika dåligt och på liknade vis som du har gjort.

Det finns massor med yrken där förståelse och empatiförmåga är oerhört viktigt utan att man för den sakens skull dagligen riskerar att ställas mot en person med liknande problematik som man själv har haft. Det räcker att du ger tips på forum om hur du gjorde för att ta dig igenom dina problem och komma ut på andra sidan. Det kan du inte göra om du jobbar på psyket men på ett forum kan du faktiskt hjälpa andra som är i liknande situation som du har varit i genom att dela med dig av din erfarenhet.

Tänk dig in i situationen att du jobbar på psyk och träffar någon som dig själv med den problematiken du har haft en stressig dag. Du kan inte ge den personen den uppmärksamhet du vet att hen så innerligt behöver eftersom du har 15 andra patienter som också skriker efter din tid. Hur kommer du att må när du går hem den dagen och du vet att den här personen är djupt besviken på att du inte satte dig ner och pratade, tröstade och hjälpte den personen att ta hand om ångesten. Kommer du känna att du har gjort ett bra jobb under de förutsättningar du hade eller kommer du få ångest själv då? Det är sådana scenarion du måste tänka dig in i för de kommer återkomma hela tiden om du jobbar inom psyk.

Jag har själv en väldigt taskig barndom bakom mig och är oerhört känslig för när föräldrar ignorerar eller utsätter sina barn för saker på olika sätt. Inte för att jag inte har tagit hand om de sår min barndom lämnade efter sig utan för att jag för alltid kommer att vara ärrad. Visst kan såren läka men ärren finns kvar och ärr är alltid sköra. De går lättare upp och det gör att man gör andra val i livet än vad man annars hade gjort. När jag var i tjugoårsåldern så drömde jag om att bli behandlingsassistent på boenden för tonåringar som liksom jag hade haft en fruktansvärd barndom. Jag ville till och med starta ett eget boende men jag insåg i tid att jag skulle göra mer skada än nytta där. Jag hade för alltid jämfört deras upplevelser med mina egna för det gör man oavsett om man vill det eller inte och det hade inte hjälpt dem. Det är ju inte meningen att man med hjälp utav sina patienter ska bearbeta sina egna upplevelser.

 

[Elina8]

Pluggade tidigare till yrkesvägledare och då det är väldigt vanligt att personer söker sig till områden de själva har erfarenhet av, var detta något vi diskuterade en hel del.

Det svåra är att det som är ens styrka också är ens svaghet. Det kan absolut vara positivt att själv ha gått igenom tex depression, missbruk, misshandel eller liknande. För att man har en djupare förståelse för hur det är. Men det är just denna förförståelsen som är en stor nackdel också!
Som professionell får man aldrig hamna i "jag vet hur det känns". För du vet inte hur det känns för andra, du vet hur det känns för dig. Och det är jättelätt att projicera sina egna känslor, tankar och upplevelser på andra som genomgått liknande saker.

Så ja, det kan bli bra. Men man har ett betydligt större jobb att arbeta bort sina föreställningar.
Alla har ju en föreställning om hur något är, men egna erfarenheter är ofta svårare att skiljas från än fördomar. Så därför kan det vara en nackdel att ha egna erfarenheter.

Men klarar man av att hålla sig professionell så kan det bli jättebra, men som sagt det är ett jäkla jobb utöver att själv bli stabil! Innan du själv är stabil tror jag det är väldigt svårt att få distans och kunna agera professionellt.

Lycka till med både tillfrisknande och karriärval.

 

[Otter]

Jag är specialistutbildad undersköterska med inriktning på socialt behandlingsarbete som är en blandning mellan pedagogik och psykiatri. Under min utbildningstid hade vi praktik inom hemtjänsten och inom det område vi valde som specialitet, så du kommer tyvärr inte enbart få vara inom psykiatrin, då de flesta utbildningar till undersköterska kräver en praktikplats med omvårdnad, då oftast i samband med kursen "Vård- & omsorgsarbete 1."

När du skriver att du vill arbete inom psykiatri, vad är det du syftar på då? En psykiatrisk avdelning på sjukhuset, sluten vård, gruppboende? Även jag har mått väldigt psykiskt dåligt under många år men mår idag bra och lider inte längre av det som hänt mig, men det tar mer än vad man tror att arbeta inom psykiatrin, trots att man mår bra.

Tidigare har jag arbetat med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det tog enormt mycket då du dagligen måste hålla rutiner, sätta regler och gränser samt ha dagliga bråk med dina boende, vilket var allt ifrån till att de rymt, hamnat hos polisen, vägrade ta sin medicin till att de lagt smutsiga underkläder i köket. Efter varje arbetspass var jag helt slut och däckade för det mesta på soffan, men även om jag aldrig började må psykiskt dåligt pga mitt jobb tog det så pass att jag valde att byta fält när mitt senaste vikariat gick ut.

Idag arbetar jag med fysiska funktionsnedsättningar på ett gruppboende, vilket innebär väldigt mycket omvårdnad, något jag aldrig velat arbeta med. Dock är detta det mest fantastiska jobb jag haft och trivs något så enormt! Mina arbetsdagar är stressiga och krävande men jag är aldrig trött och slut när jag kommer hem utan känner mitt arbetspass har varit givande och stimulerande.

Försöker inte övertala dig till att byta arbetsfält, men uteslut inte omvårdnad när du väl är färdigutbildad. Prova att söka jobb inom hemtjänsten nu innan utbildningen, det ger en bra grund att stå på och bra erfarenheter.

Hojta till om det är något mer du undrar.

 

[Mela99]

När man söker arbete inom psykiatrin är det standard att man får frågan om man själv har erfarenhet från psykiatrin tidigare (även som patient då). De har ingen rätt till journaler men det är viktigt att svara ärligt när man söker jobb.

Det är komplicerat att arbeta inom ett vårdområde som berör en starkt personligen. Jag har fått goda råd att undvika det (inte gällande psyk utan annan sjd i familjen) vilket jag har upplevt som klokt. Risken är att man får lägga extra mycket energi på att vara professionell och att det blir belastande. Empati och egna erfarenheter kan komma till bättre nytta inom vården inom ett annat område.

När det gäller psykiatri är det extra svårt, just därför att patienter ofta är extra sårbara. Det finns mkt duktiga personer som arbetar inom psyk och själva varit sjuka men det är en svår balansgång som kan medföra svårigheter. Arbetet ställer stora krav på stabilitet och stresstålighet. Vid ett eventuellt återinsjuknande blir det en jobbig situation att kanske söka vård där man själv jobbar och träffar patienter.

Klart att även personal inom vården kan bli sjuka och att det också kan medföra värdefulla erfarenheter. Jag skulle rekommendera dig att fundera på vårdutbildning inom ett mindre personligt område

Ja, när jag var inlagd en gång var det en kille där inlagd som hade jobbat på precis den avdelningen. Jag kan helt klart förstå hur du (och vissa andra i den här tråden) tänker och jag tar helt klart till mig det, men jag känner lite så att det verkligen är något jag vill och att jag i alla fall vill ge det en chans. Funkar det inte så funkar det inte, men jag TROR ändå att jag skulle klara av det. Ibland får man ta lite risker här i livet =)

 

[Mela99]

Jag är specialistutbildad undersköterska med inriktning på socialt behandlingsarbete som är en blandning mellan pedagogik och psykiatri. Under min utbildningstid hade vi praktik inom hemtjänsten och inom det område vi valde som specialitet, så du kommer tyvärr inte enbart få vara inom psykiatrin, då de flesta utbildningar till undersköterska kräver en praktikplats med omvårdnad, då oftast i samband med kursen "Vård- & omsorgsarbete 1."

När du skriver att du vill arbete inom psykiatri, vad är det du syftar på då? En psykiatrisk avdelning på sjukhuset, sluten vård, gruppboende? Även jag har mått väldigt psykiskt dåligt under många år men mår idag bra och lider inte längre av det som hänt mig, men det tar mer än vad man tror att arbeta inom psykiatrin, trots att man mår bra.

Tidigare har jag arbetat med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det tog enormt mycket då du dagligen måste hålla rutiner, sätta regler och gränser samt ha dagliga bråk med dina boende, vilket var allt ifrån till att de rymt, hamnat hos polisen, vägrade ta sin medicin till att de lagt smutsiga underkläder i köket. Efter varje arbetspass var jag helt slut och däckade för det mesta på soffan, men även om jag aldrig började må psykiskt dåligt pga mitt jobb tog det så pass att jag valde att byta fält när mitt senaste vikariat gick ut.

Idag arbetar jag med fysiska funktionsnedsättningar på ett gruppboende, vilket innebär väldigt mycket omvårdnad, något jag aldrig velat arbeta med. Dock är detta det mest fantastiska jobb jag haft och trivs något så enormt! Mina arbetsdagar är stressiga och krävande men jag är aldrig trött och slut när jag kommer hem utan känner mitt arbetspass har varit givande och stimulerande.

Försöker inte övertala dig till att byta arbetsfält, men uteslut inte omvårdnad när du väl är färdigutbildad. Prova att söka jobb inom hemtjänsten nu innan utbildningen, det ger en bra grund att stå på och bra erfarenheter.

Hojta till om det är något mer du undrar.

Nej då, jag utesluter inte någonting Det jag tänkt främst på är dock slutenvård/HVB-hem/boendestödjare eller liknande där jag kan arbeta med folk i utsatta situationer/med psykiska besvär.

 

[Bambi]

Ja, när jag var inlagd en gång var det en kille där inlagd som hade jobbat på precis den avdelningen. Jag kan helt klart förstå hur du (och vissa andra i den här tråden) tänker och jag tar helt klart till mig det, men jag känner lite så att det verkligen är något jag vill och att jag i alla fall vill ge det en chans. Funkar det inte så funkar det inte, men jag TROR ändå att jag skulle klara av det. Ibland får man ta lite risker här i livet =)

Det är bra att du känner kraft och motivation att gå framåt i livet! Men det är också viktigt att noga tänka över sina val. Det är bäst att påbörja en utbildning som man har optimala förutsättningar att klara och som kan ge arbete. "Risker" få man ta ibland naturligtvis, men det får absolut inte ske på bekostnad av sjuka patienter exempelvis.

 

[honung]

Funkar det inte så funkar det inte, men jag TROR ändå att jag skulle klara av det. Ibland får man ta lite risker här i livet =)

Du ser lite enögt på saken, bara ur ditt perspektiv. Man får aldrig glömma att för vårdyrket överhuvudtaget gäller strikt professionalitet - de patienter eller brukare du möter är exklusiva och har träffat dig för att få hjälp med sig själva. Inte helt sällan har de bara vårdpersonalen, ingen annan alls. Hur du mår är inte relevant alls och man får aldrig aldrig gambla med risker som innebär att du är den som inte orkar. Då har du inte i yrket, vilket det nu månde vara inom begreppet 'psykiatri' - att göra. Gör om, gör rätt! Att utbilda sig till det föreslagna yrket undersköterska innebär inom psykiatrin ganska tunga åtaganden, vare sig det handlar om mottagningsarbete eller boendestöd. Yrket undersköterska är ingen slasktratt som vem som helst passar in på, för att bli en bra undersköterska krävs mod, styrka och engagemang. Och en avstängningsknapp.

 

[Monstermom]

Jag förstår inte riktigt? Du tycks hålla med de i tråden som skrivit att man måste bearbeta sin egen historia först för att det ska vara aktuellt att jobba inom psykiatrin? Men samtidigt verkar du väldigt gung-ho på att komma igång med utbildningen och verkligen sikta på yrket?

Att du mår bra nu (om du gör det?) är inte detsamma som att du bearbetat och fått distans till dina egna problem. Kanske du kan sikta på att göra det först, och sedan fatta beslut om psykvården är något för dig att jobba i?

 

[Mela99]

Jag förstår inte riktigt? Du tycks hålla med de i tråden som skrivit att man måste bearbeta sin egen historia först för att det ska vara aktuellt att jobba inom psykiatrin? Men samtidigt verkar du väldigt gung-ho på att komma igång med utbildningen och verkligen sikta på yrket?

Att du mår bra nu (om du gör det?) är inte detsamma som att du bearbetat och fått distans till dina egna problem. Kanske du kan sikta på att göra det först, och sedan fatta beslut om psykvården är något för dig att jobba i?

Jag tycker att jag har bearbetat de flesta av mina problem, det som ev skulle behöva jobbas mer på finns det fortfarande tid att "fixa". Sen finns det som sagt inga garantier, och visst kan jag kanske få en dipp igen - det kan jag ju inte veta. Utbildningen är ju som sagt 1½ år, eller som behandlingsassistent 2 år. Och jag kommer ändå inte kunna börja studera förrän om 1 år som det ser ut. Jag är ändå 27, detta är något jag verkligen vill, och jag ser ingen anledning till att vänta.

Till alla: Givetvis kommer jag inte att sitta och dra mina egna snyfthistorier till patienter, eller sitta och säga att "jag vet hur det känns" - för som någon sa - man kan aldrig veta hur någon annan känner det även om man kan ha förståelse för situationen (oavsett om man varit i liknande sits själv eller INTE). Sen är ju utbildningen och praktiken till just för att man ska LÄRA sig - lära sig hur man sköter yrket på ett professionellt sätt, hur man bemöter olika personer i olika situationer osv.

Som sagt, jag förstår hur somliga tänker, men jag känner ändå att det är något jag kommer kunna ha en professionell hållning till. Sen kan jag ju inte VETA om jag själv kommer tycka att det är för jobbigt att jobba med i det långa loppet eller hur det kommer att påverka mig - men det kan ju ingen veta, inte de som aldrig ens varit i närheten av att ha varit i samma sits heller.

Som sagt det finns ju många som jobbar med missbruk som själva varit missbrukare, folk som jobbar med ätstörningar som själva haft ätstörningar etc. Tänker lite att varför skulle det inte funka för mig? MEN, som jag skrev tidigare - funkar det inte så funkar det inte (självklart inte på patienters bekostnad, men om yrket inte klaffar med mig personligen), och då vet jag det men då har jag i alla fall försökt. Om jag inte försöker tror jag att detta kommer gnaga i mig resten av livet, "varför gav jag det inte en chans".

 

[MiniLi]

Jag tycker att jag har bearbetat de flesta av mina problem, det som ev skulle behöva jobbas mer på finns det fortfarande tid att "fixa". Sen finns det som sagt inga garantier, och visst kan jag kanske få en dipp igen - det kan jag ju inte veta. Utbildningen är ju som sagt 1½ år, eller som behandlingsassistent 2 år. Och jag kommer ändå inte kunna börja studera förrän om 1 år som det ser ut. Jag är ändå 27, detta är något jag verkligen vill, och jag ser ingen anledning till att vänta.

Till alla: Givetvis kommer jag inte att sitta och dra mina egna snyfthistorier till patienter, eller sitta och säga att "jag vet hur det känns" - för som någon sa - man kan aldrig veta hur någon annan känner det även om man kan ha förståelse för situationen (oavsett om man varit i liknande sits själv eller INTE). Sen är ju utbildningen och praktiken till just för att man ska LÄRA sig - lära sig hur man sköter yrket på ett professionellt sätt, hur man bemöter olika personer i olika situationer osv.

Som sagt, jag förstår hur somliga tänker, men jag känner ändå att det är något jag kommer kunna ha en professionell hållning till. Sen kan jag ju inte VETA om jag själv kommer tycka att det är för jobbigt att jobba med i det långa loppet eller hur det kommer att påverka mig - men det kan ju ingen veta, inte de som aldrig ens varit i närheten av att ha varit i samma sits heller.

Som sagt det finns ju många som jobbar med missbruk som själva varit missbrukare, folk som jobbar med ätstörningar som själva haft ätstörningar etc. Tänker lite att varför skulle det inte funka för mig? MEN, som jag skrev tidigare - funkar det inte så funkar det inte (självklart inte på patienters bekostnad, men om yrket inte klaffar med mig personligen), och då vet jag det men då har jag i alla fall försökt. Om jag inte försöker tror jag att detta kommer gnaga i mig resten av livet, "varför gav jag det inte en chans".

Jag tror inte att folk generellt menar att du skulle sitta och säga "jag vet hur det känns". Det flera skriver om är att man lätt kan triggas av olika saker.
Jag jobbar inom psykiatrin och självklart finns det vissa saker som triggar mig mer än andra saker. Vissa saker är svårare att hantera än andra, just utifrån min historia och personlighet. Då har jag aldrig varit psykiatrisk patient själv utan påverkas som vem som helst kan göra. Den som dessutom har en egen problematik som kanske är lite för färsk kommer triggas av olika saker och det kommer påverka jobbet.
De utbildningar du pratar om är dessutom väldigt korta och inte enbart fokuserade på detta, så jag tror tyvärr inte att du kommer få sådär överdrivet mkt verktyg med dig.

Jag säger inte att du inte ska, men det vore klokt av dig att tex gå i egenterapi innan du börjar utbildningen eller iaf under tiden den pågår. Det är inget som krävs formellt för att bli undersköterska, men det kan vara väl investerat ändå.