Jobba inom psykvården när man själv varit inlagd?

[Lilla]

Jag tycker att jag har bearbetat de flesta av mina problem, det som ev skulle behöva jobbas mer på finns det fortfarande tid att "fixa". Sen finns det som sagt inga garantier, och visst kan jag kanske få en dipp igen - det kan jag ju inte veta. Utbildningen är ju som sagt 1½ år, eller som behandlingsassistent 2 år. Och jag kommer ändå inte kunna börja studera förrän om 1 år som det ser ut. Jag är ändå 27, detta är något jag verkligen vill, och jag ser ingen anledning till att vänta.

Till alla: Givetvis kommer jag inte att sitta och dra mina egna snyfthistorier till patienter, eller sitta och säga att "jag vet hur det känns" - för som någon sa - man kan aldrig veta hur någon annan känner det även om man kan ha förståelse för situationen (oavsett om man varit i liknande sits själv eller INTE). Sen är ju utbildningen och praktiken till just för att man ska LÄRA sig - lära sig hur man sköter yrket på ett professionellt sätt, hur man bemöter olika personer i olika situationer osv.

Som sagt, jag förstår hur somliga tänker, men jag känner ändå att det är något jag kommer kunna ha en professionell hållning till. Sen kan jag ju inte VETA om jag själv kommer tycka att det är för jobbigt att jobba med i det långa loppet eller hur det kommer att påverka mig - men det kan ju ingen veta, inte de som aldrig ens varit i närheten av att ha varit i samma sits heller.

Som sagt det finns ju många som jobbar med missbruk som själva varit missbrukare, folk som jobbar med ätstörningar som själva haft ätstörningar etc. Tänker lite att varför skulle det inte funka för mig? MEN, som jag skrev tidigare - funkar det inte så funkar det inte (självklart inte på patienters bekostnad, men om yrket inte klaffar med mig personligen), och då vet jag det men då har jag i alla fall försökt. Om jag inte försöker tror jag att detta kommer gnaga i mig resten av livet, "varför gav jag det inte en chans".

Hejar på dig!

 

[Azalea]

Du kanske skulle kunna bli volontär på fritiden under våren så du ser hur du påverkas av att möta och stötta personer med psykisk ohälsa?
Det brukar finnas olika upplägg, man kan hjälpa via chatt, mail, telefon eller att träffa personerna som behöver stöd. Det finns olika föreningar (och kanske även hjälplinjer?) som tar emot volontärer.
Då har du ju fått känna på lite innan du börjar din utbildning, om du dessutom själv går i terapi samtidigt som du är volontär kan du ju ta hjälp av terapeuten med hur du kan förhålla dig till andras situationer och hur de ev påverkar dina känslor. Bara en tanke.

 

[TinyWiny]

Du kanske skulle kunna bli volontär på fritiden under våren så du ser hur du påverkas av att möta och stötta personer med psykisk ohälsa?
Det brukar finnas olika upplägg, man kan hjälpa via chatt, mail, telefon eller att träffa personerna som behöver stöd. Det finns olika föreningar (och kanske även hjälplinjer?) som tar emot volontärer.
Då har du ju fått känna på lite innan du börjar din utbildning, om du dessutom själv går i terapi samtidigt som du är volontär kan du ju ta hjälp av terapeuten med hur du kan förhålla dig till andras situationer och hur de ev påverkar dina känslor. Bara en tanke.

Det här var verkligen ett jättebra förslag till Ts! Man kan också vara kontaktperson till någon med psykiska problem. Då är man som en kompis som hittar på saker ihop med den psykiskt funktionshindrade personen och man får ett en liten summa av kommunen för att man gör det. Det utgår alltså inte någon lön utan man får en viss summa som ska täcka omkostnader som att gå och fika eller gå på bio och sen är den andra delen ett arvode som utgår för att man ställer upp. Det är inga stora pengar men det vore en väldigt bra erfarenhet för dig Ts att ha i ryggen så att du vet hur du skulle reagera när någon triggar dina triggers. Kolla på din kommuns hemsida!

 

[Hyacinth]

Jag ser det som att ibland är det bra med erfarenhet i bagaget, men man ska inte vara mitt i det. Du har väl dessutom en alkoholproblematik om jag inte minns fel? Varför inte satsa på socionom eller annat yrke där du känner att du gör skillnad, men som ligger lite längre från din egen problematik? Jag tycker man ska vara klar med sig själv innan man ger sig ut som Florence i världen, just för att skydda sig själv och de man möter.

 

[Mela99]

För er som pratar om terapi - jag har gått på myyyycket av det senaste 1½ året och har fortfarande en kontakt genom öppenvården även om det är mer sporadiskt nu. Håller väl i princip på att fasa ut den då jag känner att jag kan stå på egna ben nu och faktiskt inte har så mycket mer att prata om/deala med. Kommer dock behålla min alkoholterapeut tills vidare.

 

[Mela99]

Det här var verkligen ett jättebra förslag till Ts! Man kan också vara kontaktperson till någon med psykiska problem. Då är man som en kompis som hittar på saker ihop med den psykiskt funktionshindrade personen och man får ett en liten summa av kommunen för att man gör det. Det utgår alltså inte någon lön utan man får en viss summa som ska täcka omkostnader som att gå och fika eller gå på bio och sen är den andra delen ett arvode som utgår för att man ställer upp. Det är inga stora pengar men det vore en väldigt bra erfarenhet för dig Ts att ha i ryggen så att du vet hur du skulle reagera när någon triggar dina triggers. Kolla på din kommuns hemsida!

Det där lät faktiskt super

 

[Philosophia]

Nej, inte jag heller. Eller vem menar du skulle vilja det?

Jag vet att jag iallafall verkligen inte hade velat träffa någon inom psyk som tror att psyket fungerar som en fysiskt skadad kroppsdel, eller ens jämför det fysiska och det psykiska, har träffat på en del sådana och det slutar sällan bra. Lite mera komplext än så när det gäller psykiska svårigheter.

Dock inte sagt att någon med lite egna erfarenheter är sämre än dom med, det finns även dom som fungerar bra inom det yrket. Dock så gäller det ju att dom inte jämför det psykiska lidandet med en fysisk skada.

Fast att psyket fungerar som en skadad kroppsdel är ju inte vad man lär sig på de utbildningar som är relevanta för att arbeta inom psykvården. Så varför skulle de tro det?

I så fall kan man lika gärna säga att de som själva har erfarenheter av psykiskt dåligt mående och psykisk sjukdom riskerar att vara låsta av sina egna erfarenheter och därför mindre perceptiva när det kommer till individen: Hämtar man kunskap och erfarenhet från sig själv och sina egna erfarenheter och utgår från det så riskerar man att helt missa målet eftersom det kanske inte alls är applicerbart på patienten ifråga.

 

[Grazing]

Fast att psyket fungerar som en skadad kroppsdel är ju inte vad man lär sig på de utbildningar som är relevanta för att arbeta inom psykvården. Så varför skulle de tro det?

Tror jag inte dom tror. Men uppenbart så är det dom som jämför det med en skadad kroppsdel.

 

[Kattennizze]

Har jag misstagit mig på person nu, men du är väl alkoholist som nyligen blev nykter? I sådana fall skulle jag först och främst arbeta med min nykterhet och sedan fokusera på vad jag skulle göra sen. Jag tycker det är alldeles utmärkt att människor som haft missbruk eller andra psykiska problem jobbar med det från andra sidan men då menar jag år från deras eget insjuknande. Tillfrisknande måste få ta sin tid. Man ska unna sig den tiden, då kan det bli väldigt bra.

 

[Mela99]

Har jag misstagit mig på person nu, men du är väl alkoholist som nyligen blev nykter? I sådana fall skulle jag först och främst arbeta med min nykterhet och sedan fokusera på vad jag skulle göra sen. Jag tycker det är alldeles utmärkt att människor som haft missbruk eller andra psykiska problem jobbar med det från andra sidan men då menar jag år från deras eget insjuknande. Tillfrisknande måste få ta sin tid. Man ska unna sig den tiden, då kan det bli väldigt bra.

Yes, jag har druckit för mycket i perioder från förra hösten till denna hösten i samband med mitt dåliga mående/depression/ångest (alltså självmedicinerat). Har sedan jag började må bättre fått mer och mer bukt med alkoholen. Sedan några veckor tillbaka finns inte ens suget. Men det var som sagt alldeles nyligen det började bli bättre (och sannerligen kommer suget att komma at some point, såklart). Jag arbetar med min nykterhet, och en del av den processen är att "komma tillbaka till livet", börja göra något, kämpa för något istället för att kämpa emot något, börja bry sig om sina intressen igen etc. Har som sagt inte varit alkoholist i 20 år, utan under detta året jag mått dåligt och som sagt så kommer det dröja minst 2½ - 3 år innan jag är färdigutbildad.

Vad som händer på vägen kan ingen förutsäga, men jag tycker ändå att det är värt att ge det en chans. Finns verkligen ingenting annat jag brinner för eller ens kan tänka mig att utbilda mig till (aldrig vetat vad jag eg velat bli, men nu har jag äntligen hittat det!). Isf får det bli tillbaka till industrin eller "vilket jobb som helst som inte kräver utbildning" i princip. Och det känns ändå lite tråkigt.

 

[Elina8]

Dum fråga kanske, men har du pratat med din psykolog om detta? Det ger dig säkert mycket mer att bolla funderingar kring möjligheter och eventuella risker med en person som känner till din historia än att vi ska sitta här och tycka.

Även om det är väldigt färskt så verkar du ju ändå resonera klokt kring detta. Sen vet man ju aldrig hur det blir i slutändan, om det är ett jobb du kommer trivas med. För det vet man ju inte helt hundra förrän man väl är ute och jobbar. Praktik är guld värt i en utbildning tycker jag, då får man ett hum om hur det kommer bli och ofta kan man få upp ögonen för arbetsplatser man inte trodde att man skulle trivas på.

 

[MiniLi]

För er som pratar om terapi - jag har gått på myyyycket av det senaste 1½ året och har fortfarande en kontakt genom öppenvården även om det är mer sporadiskt nu. Håller väl i princip på att fasa ut den då jag känner att jag kan stå på egna ben nu och faktiskt inte har så mycket mer att prata om/deala med. Kommer dock behålla min alkoholterapeut tills vidare.

Det är ju ngt helt annat att gå i egenterapi utifrån kommande utbildning/arbete och att gå i behandling inom psykiatrin. Olika syften och olika saker helt enkelt

 

[Mela99]

Det är ju ngt helt annat att gå i egenterapi utifrån kommande utbildning/arbete och att gå i behandling inom psykiatrin. Olika syften och olika saker helt enkelt

Okej, vad exakt är egenterapi isf? Funderade lite på vad det innebar, men antog att det bara var att man gick i terapi Det ingår ju inte i undersköterska och heller inte i behandlingsassistent-utbildningen(?). Kan man göra det på annat sätt då? Förvirrad

 

[Mela99]

Dum fråga kanske, men har du pratat med din psykolog om detta? Det ger dig säkert mycket mer att bolla funderingar kring möjligheter och eventuella risker med en person som känner till din historia än att vi ska sitta här och tycka.

Även om det är väldigt färskt så verkar du ju ändå resonera klokt kring detta. Sen vet man ju aldrig hur det blir i slutändan, om det är ett jobb du kommer trivas med. För det vet man ju inte helt hundra förrän man väl är ute och jobbar. Praktik är guld värt i en utbildning tycker jag, då får man ett hum om hur det kommer bli och ofta kan man få upp ögonen för arbetsplatser man inte trodde att man skulle trivas på.

Ska definitivt ta upp det nästa gång jag träffar henne! Pratar ju om precis allt där. Kom ju ganska nyligen på detta så inte träffat henne sen dess.

Jo tack, gick Barn och Fritid på gymnasiet och där lärde jag mig rätt fort genom just praktiken att det INTE var något för mig :P

 

[Happimess]

Jag fick tre tankar av att läsa den här tråden som jag vill dela med mig av.

Först och främst - att bli klar med sig själv och bearbeta sina problem tar tid. Lång tid. Och att känna en stark drivkraft att hjälpa andra som är i den sits man alldeles nyss varit i själv tycker jag att man ska se som en varningssignal och inte som ett tecken på att det är det man bör göra.

För det andra ser jag det inte som en fördel att ha upplevt psykisk ohälsa när man jobbar inom vården. Snarare en belastning eller i bästa fall gör det ingen skillnad alls, som någon nämnde. Möjligtvis kan det vara en fördel att ha varit anhörig eller på annat sätt stått på andra sidan och på så vis veta hur systemet fungerar. Men den typen av patienter/klienter du är intresserad av behöver inte någon som vet exakt vad de går igenom - de behöver någon som kan härbärgera deras ångest när den är svår att uthärda och någon som står stadigt när det stormar. Risken är att man inte är en sådan person när man har psykisk problematik relativt färskt.
Och som sagt - att bli klar med sig själv tar många år. Och i min värld är det väldigt olämpligt att påbörja en utbildning som är inriktad på människovård inom ett år efter att man blivit nykter alkoholist och varit inlagd.

För det tredje ska man absolut inte ha en övertro till utbildning. Framför allt inte fååriga yrkesinriktade utbildningar. De första åren på fältet kommer att vara oerhört mycket viktigare än den craschcourse du kommer få i och med de utbildningarna du nämner, och jag tror att risken är stor att du inte kommer vara förberedd för de utmaningar du kommer att möta under de första åren, vilket kan innebära en risk både för ditt eget välbefinnande och vårdtagarna.

Med det inte sagt att du inte kan bli en jättebra skötare/behandlingsassistent någon gång i framtiden, men jag tror du behöver ge det betydligt mer tid än vad du har planerat att göra i dagsläget.

 

[Kattennizze]

Jag fick tre tankar av att läsa den här tråden som jag vill dela med mig av.

Först och främst - att bli klar med sig själv och bearbeta sina problem tar tid. Lång tid. Och att känna en stark drivkraft att hjälpa andra som är i den sits man alldeles nyss varit i själv tycker jag att man ska se som en varningssignal och inte som ett tecken på att det är det man bör göra.

För det andra ser jag det inte som en fördel att ha upplevt psykisk ohälsa när man jobbar inom vården. Snarare en belastning eller i bästa fall gör det ingen skillnad alls, som någon nämnde. Möjligtvis kan det vara en fördel att ha varit anhörig eller på annat sätt stått på andra sidan och på så vis veta hur systemet fungerar. Men den typen av patienter/klienter du är intresserad av behöver inte någon som vet exakt vad de går igenom - de behöver någon som kan härbärgera deras ångest när den är svår att uthärda och någon som står stadigt när det stormar. Risken är att man inte är en sådan person när man har psykisk problematik relativt färskt.
Och som sagt - att bli klar med sig själv tar många år. Och i min värld är det väldigt olämpligt att påbörja en utbildning som är inriktad på människovård inom ett år efter att man blivit nykter alkoholist och varit inlagd.

För det tredje ska man absolut inte ha en övertro till utbildning. Framför allt inte fååriga yrkesinriktade utbildningar. De första åren på fältet kommer att vara oerhört mycket viktigare än den craschcourse du kommer få i och med de utbildningarna du nämner, och jag tror att risken är stor att du inte kommer vara förberedd för de utmaningar du kommer att möta under de första åren, vilket kan innebära en risk både för ditt eget välbefinnande och vårdtagarna.

Med det inte sagt att du inte kan bli en jättebra skötare/behandlingsassistent någon gång i framtiden, men jag tror du behöver ge det betydligt mer tid än vad du har planerat att göra i dagsläget.

Det här tycker jag var kloka ord från en som verkar ha erfarenhet. Jag jobbar själv med en hel del psykiskt sköra patienter och det är många gånger mkt tufft. Men jag är medelålders och väldigt stabil numera, men inte när jag var ung.

 

[MiniLi]

Okej, vad exakt är egenterapi isf? Funderade lite på vad det innebar, men antog att det bara var att man gick i terapi Det ingår ju inte i undersköterska och heller inte i behandlingsassistent-utbildningen(?). Kan man göra det på annat sätt då? Förvirrad

Du söker själv upp en privat terapeut och betalar för egenterapi. Det är obligatoriskt på mer omfattande utbildningar (psykolog) men även då får man betala stora delar själv.

 

[Mela99]

Du söker själv upp en privat terapeut och betalar för egenterapi. Det är obligatoriskt på mer omfattande utbildningar (psykolog) men även då får man betala stora delar själv.

Ok, men vad är skillnaden mellan "egenterapi" och den terapi jag genomgått och fortfarande genomgår?

 

[MiniLi]

Ok, men vad är skillnaden mellan "egenterapi" och den terapi jag genomgått och fortfarande genomgår?

Syftet med egenterapi i utbildningssammanhang är att arbeta med delar som kan ligga ivägen för just yrkesutövningen och för att få ett slags stöd i processen mot att utvecklas inom yrket. Inom ex psykologutbildningen är det för att säkra upp att folk jobbar med sig själva innan de kan börja hjälpa andra, och man får aldrig tillgodoräkna sig tidigare terapi i andra syften.