Oj det var många frågor på en gång.
Ett kandar används för att man ska kunna ha både bridongens effekt och stångens effekt. En bridong, eller ett annat vanligt delat bett, kan man ställa/böja med samt att det har effekten "uppåt" och kortar överlinjen något.
En stång har effekten att den länger överlinjen (om den används korrekt!!)
Historiskt sett så är denna kombinationsbetsling en övergångsfas, som man givetvsi återgår till när det inte funkar på bara stång. Man började alltså med ett tränsbett eller något som hade samma effekt för att man behövde ett bett som man kunde ställa/böja på samt att man ville ha hästen mer "uppåt" (sätta sig mer baktill), sen när man kom upp till de mer samlande rörelserna (t.ex. piaff) så behövde man något som längde ut hästens överlinje, eftersom den annars lätt blir för kort med ett vanligt delat bett.
Men när man precis har börjat komma upp till de mer samlande behöver man troligtvis fortfarande något som hjälper en att ställa/böja = kombinationsbestling. En sådan kombination som ger samma sak är att ha en stång och en kapson.
Sen när man kommer upp till det att man bara behöver använda sitsen för att få ställning/böjning och rider mycket samlande behövde man bara stången.
Givetvis får man alltid gå nedåt igen när det inte riktigt funkar och då får man ta bestslingen efter det.
Man tävlar med kandar från en viss klass (dålig koll på vilken) innan den klassen får man inte ha stång och efter den klassen (inom dressyren) får man inte ha bara tränsbett. Under en eller två klasser mitt emellan får man välja vilket man vill rida på.
När man rider på kandar har man dubbla tyglar. De finns en tråd med en bra beskrivning på hur man håller tyglarna.
Själv rider jag på enhandsfattning med stången så min förklaring på det hela hjälper inte så mycket eftersom man endast får lov att rida så inom küren inom tävlandet, vilket jag för övrigt tycker är helt vrickat.
