Sv: Kittel tränar nordsvensk
Men varför blir det så vanligt återkommande: "Buhäää jag red jättedåligt och nu tycker alla jag är kass osv." istället för att vända det till: "Okej, det var nya verktyg, vars ska jag placera dem någonstans så det passar min träning och mitt upplägg?". Jag blir mest irriterad på "tyck-synd-om-mig"-attityden. För helt plötsligt så strömmar det in en massa "Ååååh, strunta i han, ni är så duktiga så!". Lex. idol - "Min kompis säger att jag visst sjunger bra!!"
Med det här inlägget avslöjar jag väl mig hur medelmåttig ryttare jag är men men..
Det jag försökte få fram är att man kanske haft ett bra pass som egentligen var utvecklande men man inser det inte för det känns skit. Jag har fått för mig att ryttare sätter käppar i hjulet för sig själva för att alla talar om den här jädra kentaurkänslan och hur underbart och lätt det känns när det är bra.
Jaja, tycker jag, och i det läget börjar hästarna väl skita regnbågar också. Min upplevelse är att det kan kännas supermjukt och som att man inte behöver göra något fysiskt för att hästen lyder ens tankar och allt känns såå bra MEN då går det ofta ganska långsamt och man lurar sig själv lite att nuuu, nu är vi kentaur. (Tänk videor på folk som rider utan sadel träns typ) MEN för att komma vidare måste man ha mer power i hästen och öka tempot rejält och då är det banne mig inte bekvämt längre.
Visst måste avslappningen finnas där och hästen måste lyda små signaler och min upplevelse de få gånger jag ridit på det sättet med maxad (nåja) anspänning har det känts som att hästen varit så laddad att hon lika gärna kan skicka mig i omloppsbana som att hon kan fortsätta lyda. Jag balanserar på den kända knivsudden. Första gången jag upplevde det satt jag och tänkt "jag vill inte dö"
och det var en total chock när jag insåg att tränaren stått och myst hela passet i sjunde himlen. Vi upplevde det helt enkelt på helt olika sätt och hade jag aldrig gissat att jo när det känns som hästen skall explodera och dina inre organ får ett knytnävsslag i varje steg
då är vi på rätt väg.
Vad hände med fucking kentaur undrar jag
men är inte dressyren den enda sport när folk tror det skall kännas behagligt i kroppen när man maxar ett träningspass? Även dans och isdans ska ju se lätt ut men jag tror ingen går och tror att det känns behagligt att göra. Som jag upplevt det är när man sätter mycket power i hästen får man verkligen känna av vilken liten skit man är där uppe och vilka krafter man har under sig och att hästen lyder en av ren välvilja och det är läskigt och man tappar kontroll mot när man rider i undertempo, åtminstone gör jag det som inte lärt mig rida så än. Känslan blir säker, hoppas jag, bättre när man blir en duktigare ryttare. Jag drömmer fortfarande om kentauren i slutet av regnbågen.
Ursäkta att jag blir långrandig, men har svårt att uttrycka mig känner jag. Nåja om man tänker henne på nsv kommer in och kanske känner att folk redan tittar snett på henne pga rasen, grundat eller ogrundat och så blir man ombedd att sätta tempo i hästen och tappar därför kontroll och kan helt plötsligt inte göra krumelurer man klarar av när man rider behagligt kentaurigt i undertempo så är det kanske lätt att känna sig förnedrad inför publik av en av sveriges bästa ryttare och gå i försvarsposition. Helt enkelt för att man inte inser att när det känns så där förjävligt är du på rätt spår.
