Bukefalos 28 år!

Könsroller, jämlikhet och BARN

Alla är så jäkla feministiska och jämställda i teorin men i praktiken, not so much :mad:
Fast det stämmer ju inte heller? Jättemånga relationer är ju uppenbart ojämställda i teorin också, bara att de själva försöker få det till att det är jämställt :p. Jag menar, folk sitter i trådar och berättar om hur hon tagit all föräldraledighet, all vabb, alla jävla blöjor etc etc men de är så jämställda för de har valt att ha det så.

För egen del har jag inget intresse av att gräva ner mig i hur inga relationer någonsin är jämställda. Det hjälper inte mig. Jag är väl medveten om hur otroligt svårt det är att leva jämställt i en ojämställd värld (går det ens?) men eftersom jag är kär i och lever tillsammans med en man så får vi göra ju så gott vi bara kan.
 
Fast det stämmer ju inte heller? Jättemånga relationer är ju uppenbart ojämställda i teorin också, bara att de själva försöker få det till att det är jämställt :p. Jag menar, folk sitter i trådar och berättar om hur hon tagit all föräldraledighet, all vabb, alla jävla blöjor etc etc men de är så jämställda för de har valt att ha det så.

För egen del har jag inget intresse av att gräva ner mig i hur inga relationer någonsin är jämställda. Det hjälper inte mig. Jag är väl medveten om hur otroligt svårt det är att leva jämställt i en ojämställd värld (går det ens?) men eftersom jag är kär i och lever tillsammans med en man så får vi göra ju så gott vi bara kan.
Jag förstår hur du menar, är bara lite bitter på män som sitter och håller feministiska utläggningar på middagar inte lever som de lär.
Jag tror att många fler män än kvinnor tycker att de lever jämställt och tar samma ansvar för hem och barn.

Och nu tänker jag inte alls på de förhållandena där man blandar ihop jämställdhet med att båda är nöjda med att leva ojämställt.
 
@giovanna Jag fattar vad du menar! Min rant är nog mest för att jag inte kan tänka på att det är omöjligt att ha en schysst relation för då vill jag bara lägga mig ned och gråta, dumpa min man och flytta till feministiskt kvinnoseperatistiskt kollektiv*.

* vilket säkert är jättetrevligt att leva i men jag älskar min man och min lilla lägenhet för den delen
 
Spendera vardagstid med barnet låter just som något som pappor gör. Jag har en kollega som hashtaggar alla bilder där barnen är med #pappabarndag. Och jag undrar alltid om alla andra dagar är #mammabarndag då.

Pappor spenderar vardagstid medan mammor är där hela fucking jävla tiden. Tröstar och snyter och hjälper och leker och styr upp, tar tempen, går med till doktorn, håller reda på när barnen behöver ta med grejer till dagis eller skolan, vet när kompisen fyller år och köper present till hens kalas, vabbar, har mobilen på vibrera under möten ifall något händer på dagis osv. Mammor är alltid där - medan många pappor tycker att de kan välja när de kan vara där.

Barn skulle fan vara föräldralösa om många mammor hanterade föräldraskapet som många pappor gör.

Jag tycker också det är anmärkningsvärt hur många som när det pratas föräldraskap och jämställdhet beskriver sina män som "fantastiska" eller "världens bästa" pappor.

Jag tänker på alla jag känner IRL. Ingen av dem har eller är fantastiska eller världens bästa föräldrar. De har haft och är själva alldeles vanliga, helt ok föräldrar som gör så gott de kan. Man ger sina barn en del fina minnen och förutsättningar, och en del som är mindre lyckat, men på det stora hela tillräckligt bra. Inte fantastiskt på något sätt, men helt ok.

Så antingen består jag själv och hela bekantskapskretsen av ett snett urval genomsnittliga föräldrar, eller också har en del så låga förväntningar på sin partners föräldraförmåga att en ok insats framstår som "världens bästa" och "fantastisk". Jag lutar åt det sistnämnda.
 
Att vara jämställda är helt jäkla hopplöst.
Jag har en teori om att det eventuellt skulle kunna funka i ett kvinnokollektiv med separerade kvinnor med barn där alla inser värdet av just jämställdhet och ingen kärleksrelation finns utan man bor ihop av praktiska skäl.

Jag ser det dock inte som en ursäkt för att inte sträva efter jämställdhet. Jag och min partner är ojämställda på många plan, jag tjänar mer till exempel.
Det ger mig fördelar och en trygghet som hen kan sakna. Jag skulle klara boende och BARN själv, hen har inte samma förutsättningar (då vi gifte oss som en del av lösningen).
 
Bara en fråga, ni som inte kan/vill/orkar tex städa, laga mat och allt sånt när ni är föräldralediga utan tycker att pappan ska göra det, gäller det åt andra hållet med?

Alltså att när pappan är ledig och ni jobbar så sköter ni matlagning osv när ni kommer hem vid 17-18-19 tiden? Och tar över bebisskötsel?

Jag läste iaf en blogg där mamman var ledig först och pappan då tyckte hon kunde sköta allt. Mamman tyckte pappan var efterbliven som tyckte så. Sen byttes de av och mamman tyckte att pappan kunde fixa allt för hon orkade ju inte laga mat när hon kom hem på kvällen, och han var ju ändå hemma.. för ett sånt par förstår jag att det inte funkar så

Vad jag minns så varierade det hur mycket man hann på dagarna, beroende på vad bebis haft för dag och hur mycket man fått sova på natten, hur mycket man hann som föräldraledig. Prio ett för den som var hemma var bebis, annat i mån av tid. Och beroende på hur gammal bebis var, dagsform etc så kunde det vara väldigt mycket eller väldigt lite.

Enda skillnaden är väl att jag alltid lagar middag om jag är hemma, så när jag var hemma så tog pappan över bebisen när jag kom hem, så ställde jag mig i köket, och när pappan var hemma så ställde jag mig i köket så snart jag kom hem.

Att man inte ser sig som hushållerska för att man är föräldraledig innebär väl inte att man tror att mannen ska vara det? Oberoende av vem som var hemma så hade ju den som jobbat och surat vid hemkomsten för att inte middagen stod på bordet mötts av ett rått skratt och/eller en avhyvling.
 
Jag tycker också det är anmärkningsvärt hur många som när det pratas föräldraskap och jämställdhet beskriver sina män som "fantastiska" eller "världens bästa" pappor.

Jag tänker på alla jag känner IRL. Ingen av dem har eller är fantastiska eller världens bästa föräldrar. De har haft och är själva alldeles vanliga, helt ok föräldrar som gör så gott de kan. Man ger sina barn en del fina minnen och förutsättningar, och en del som är mindre lyckat, men på det stora hela tillräckligt bra. Inte fantastiskt på något sätt, men helt ok.

Så antingen består jag själv och hela bekantskapskretsen av ett snett urval genomsnittliga föräldrar, eller också har en del så låga förväntningar på sin partners föräldraförmåga att en ok insats framstår som "världens bästa" och "fantastisk". Jag lutar åt det sistnämnda.
Det där har jag också tänkt på. Jag vet några stycken som jag tycker är urusla pappor och jag vet några mammor där jag nog lutar åt att förbättringspotentialen är påfallande stor (och inte verkar jobbas på särskilt hårt).

Men fantastiska? Vad ÄR ens en fantastisk förälder?
 
Fast det stämmer ju inte heller? Jättemånga relationer är ju uppenbart ojämställda i teorin också, bara att de själva försöker få det till att det är jämställt :p. Jag menar, folk sitter i trådar och berättar om hur hon tagit all föräldraledighet, all vabb, alla jävla blöjor etc etc men de är så jämställda för de har valt att ha det så.

För egen del har jag inget intresse av att gräva ner mig i hur inga relationer någonsin är jämställda. Det hjälper inte mig. Jag är väl medveten om hur otroligt svårt det är att leva jämställt i en ojämställd värld (går det ens?) men eftersom jag är kär i och lever tillsammans med en man så får vi göra ju så gott vi bara kan.
Nä det går inte att leva jämställt eller ojämlikt i en så total ojämställd och ojämlik värld som vår. Vi får ju förhålla oss till det hela, hela tiden. Man kan lätt bli en aningen trött bara. Egentligen är det inte alls märkligt att ojämställdheten dyker upp när barnen kommer, eller åtminstone de värre bitarna, jag brukar konspiratoriskt tänka att nu ska ju nästa generation skolas in i den här ojämställdheten där kvinnor värderas lägre än män....alltså "väljer" kvinnor att vara hemma med sina barn och männen tjänar stålarna och så har alla uppfyllt sin del av genuskontraktet och vips så har en ny ojämställd generation skapats!
 
Bra hemma hos oss: pappan tagit hälften av av föräldradagarna, varit hemma längre hittills och från att hon var sju månader tills nyligen (hon är 1,5 år). Jag har till min glädje lika stort hästintresse efter att jag fått barn- lämnat pappa och barn på regelbunden basis sedan hon var tre dagar, med utpumpad mjölk att tillgå. Har fungerat mycket bra, och de har en nära relation med egna lösningar på mat/sömn/tröst etc. Han har full koll på skötväskans innehåll, ombyten osv.

Dåligt hemma hos oss: jag sköter i princip alla inköp av kläder, har koll på om välling/gröt mm behöver köpas. Det här stör mig och diskuteras såklart men hittills köper jag hellre hem välling än att låta L bli utan... Barnet ifråga föredrar mig när vi båda är hemma och då kan min sambo bli rätt passiv, och jag ber honom ofta att vara lite aktivare så att jag inte ständigt får kånka på en liten mammig 1,5-åring. Jag skulle förmodligen reagera likadant om hon uttryckligen ville vara med honom med det blir en ond cirkel av mammighet. Är faktiskt förvånad att hon är så pass mammig då han varit med henne mycket mer i perioder. Gissar att det beror på amningen, som är väldigt viktig för henne.

Jag har fått höra en del kommentarer av typen "jag verkar inte vara en sådan som vill vara hemma"- älskar att vara med henne men det är hennes pappas rättighet också! Och många är orimligt imponerade av min sambos förmåga att ta hand om sitt barn. Blir galen av det. Hade han haft en tidskrävande intresse hade ingen höjt på ett ögonbryn om han fortsatt som vanligt, men att jag rider varje dag ska jag vara väldigt tacksam över.. Och att så många skaffar barn med män som "inte vill vara hemma" är väldigt svårt för mig att förstå. Det diskuterade vi innan vi blev gravida, och det var inget alternativ att inte dela lika. Min sambo har ett barn sedan innan så jag visste att han var en kapabel förälder.
 
***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?
Nah vi är ungefär som vanligt och som vi var tidigare. Vi kör på två föräldrar, vilket väl var en förutsättning från början, implicit inte utsagt.

Vi diskuterade faktiskt en del, inte uppfostran kanske, men värderingar innan. Inte -för att, utan för att det blev så. Det visade sig att vi har ungefär samma syn och den sammanfaller som tur är (eller hm uppfostran kanske ;) ) med våra mammors också, hittills (Den ena är feminist och den andra beter sig feministiskt eftersom hon bara älskar barn, och om barn vill ha grön klänning som utklädnad så får barn grön klänning som utklädnad.).

Gissar att förändringen blir större i ett konservativt förhållande, eftersom en partner plötsligt får betydligt mindre fritid, lite oavsett om hon sedan ägnade hela den fritiden åt att läsa Svensk Damtidning och inreda hemmet och stryka så försvinner den ju (hade en kollega som njöt helhjärtat av att få stryka i lugn och ro om man och barn var borta, så fritiden som sagt försvinner oavsett).
 
***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Vår relation blev väldigt udda när barnet föddes, då farsan drog på sig panikångest o förlossningsdepression. Under en tid var det extremt ojämt på alla sätt, jag gjorde precis allting. Så det var en enorm skillnad. Cred till sambo som kontaktade alla möjliga ställen för hjälp, får han insåg ju såklart att såhär kan vi inte ha det.

Nu är livet mer som jag hade tänkt mig, vi delar på kiddo. Nu jobbar han, & sen ska jag jobba vid årsskiftet (hon är 4 mån nu). Hon är lika nöjd hos oss båda, & vi är lika mycket föräldrar båda två - vilket liksom var förutsättningen för att ens skaffa barn, & jag fick ju testa på att ha precis allt ansvar och en farsa som inte klarade att ta hand om sitt barn fullt ut och det vill jag aldrig behöva stå ut med!

Jag tyckte vi var hyfsat jämställda innan, & jag har en liten tanke om att dom som är medvetna om att det är svårt att få det helt jämställt också märker av skillnaderna som lätt blir när man får barn. En relation som inte varit jämställd innan men där medvetenheten om det saknas kanske inte påverkas på samma sätt.

Det ÄR svårt med jämställdheten, men det är ändå skönt att kunna känna nu att jo, vi är två, vi hjälps åt - vi har inte riktigt några färdiga roller. Vi matar barn, nattar barn, matar djur, lagar mat, städar osv om vartannat. Han lagar mat oftare, jag kan lika gärna ta en macka, & jag byter lakan oftare typ.

Det är mer detaljerna, små saker, som är svårt nu tycker jag. Det är lätt att huvudansvaret hamnar på mig, t ex som någon skrev att jag säger "jag går på toa nu", med pappa går på toa helt enkelt. Ju mer tid han spenderar ensam med lille desto bättre blir det. Kommer jag hem efter en dag borta nu är det istället jag som kollar av om sambo tror hon är trött/börjar bli hungrig eller vad det nu kan vara eftersom han ju haft henne sist.

Relationen i sig var väl riktigt illa ett tag där i början, jag var ledsen och förbannad för att han inte klarade av att ta hand om sin unge, samtidigt som jag tyckte så fruktansvärt synd om honom, han var själv helt förtvivlad. Jag minns att jag har tänkt att det här var ju jävligt snopet, så ojämställt det blev nu då. Idag kan jag inte känna så, tack gode gud för det. Efter den här jäkla sommaren är dock relationen väldigt bra och trivsam, vi pratar mycket om just jämställdhet, försöker vara medvetna om strukturer osv och försöker passa oss för fällorna.

Idag är han faktiskt en sådan förälder jag trodde han skulle bli. Han löser liksom dottern lika bra som jag, vilket jag alltid har tänkt ska vara självklart.
 
Det där har jag också tänkt på. Jag vet några stycken som jag tycker är urusla pappor och jag vet några mammor där jag nog lutar åt att förbättringspotentialen är påfallande stor (och inte verkar jobbas på särskilt hårt).

Men fantastiska? Vad ÄR ens en fantastisk förälder?

Ingen aning. Jag har aldrig träffat någon fantastisk förälder, och kan inte riktigt föreställa mig hur man skulle vara i så fall. Alla människor jag träffat är helt vanliga dödliga med styrkor och svagheter, och en fantastisk förälder, tänker man sig, är liksom optimal på alla vis. Och det känns för mig rätt omöjligt.
 
Jag trodde nog att vi skulle vara mer jämställda än vad vi blev och är. Till att börja med var han noll engagerad i graviditeten. Han var glad att vi skulle få barn men läste inte alls på så som jag gjorde.
Sen kom bebis och jag valde att amma, vilket ledde till att jag liksom automatiskt tog ansvar över det mesta och det var en ENORM tröskel när jag hade tagit det mesta ansvaret och det sen var hans tur.

Vi har jobbat mycket på det och det känns som att det är först nu, när barnet är drygt två år och har börjat förskola, som vi fått någon slags balans. Men jämställda, njae.. men vi har båda samma ambition att leva jämställt.
 
Jag är fascinerad över att det är hyfsat många med barn upp till typ ett halvår som säger att båda föräldrarna är lika bra i barnens ögon. Ammar ni? Hur lyckas ni? :p
 
Blev så nervös av senaste dagarnas inlägg att jag var tvungen att fråga sambon om upplägget inför nästa barn :angel:.
 
Jag är fascinerad över att det är hyfsat många med barn upp till typ ett halvår som säger att båda föräldrarna är lika bra i barnens ögon. Ammar ni? Hur lyckas ni? :p

Jag lyckades inte med amningen :p, & pappa haft semester uppdelat över lång tid så dom har hunnit hänga mycket.

Edit: hon var lite mammig när sambon inte pysslade så mycket med henne, men ju mer han har varit delaktig i allt som rör henne så har hon blivit mer och med tillfreds med honom.
 
Senast ändrad:
Vi var ju inte tillsammans innan jag blev gravid. Vi hade träffats ett par år och det började väl bli mer allvar runt tiden barnet tillverkades. En "hoppsan" helt enkelt och det blev katastrof :D vi hade inte hittat våra roller riktigt (som sambo då, isär var jag nöjd vad jag minns) iom att situationen blev som den blev. Hormonerna stod mig upp över öronen rakt igenom och jag var mest arg över ALLT. Det var inte optimalt i relationen men hormonerna gjorde det betydligt värre och kanske borde jag ha gått för bådas skull men jag gjorde det inte. Anledningen till katastrofen var nog i huvudsak att barnet inte var planerat vilket gör kaos med min partners hjärna i kombination med att jag kanske inte lät honom ta plats när jag var hemma så han fick aldrig riktigt vanan, ja utöver att vi inte hittat våra roller som sambo.

Jag åkte iväg på helgerna när barnet var fött. Minst en heldag i veckan, utan barn. Det var väl typ då jag inte gick och tittade på honom med de där studerande ögonen. Riktigt rövigt av mig trots att det är hans uppgift att säga ifrån. Jag mådde även skit av vår boendesituation och att jag saknade vänner där vi bodde. Saknar vänner fortfarande faktiskt trots flyttade men nu har jag några att prata med i alla fall.

Innan barn#2 hade vi hittat ett fungerande sätt att ta hand om hem och barn. Det var inte 50/50 då jag var hemma mycket pga sjukskrivning och föräldraledighet. Det blir säkert aldrig 50/50 heller ens när vi båda jobbar men jag tror att vi jämnar ut det med att ta in städhjälp (igen). Iom att min partner är medveten om att det är ojämnt fördelat och själv säger det nekas jag aldrig att göra en aktivitet för mig själv. Han uppmuntrar det snarare (alltifrån dagsturer till utlandsresor) samtidigt som han själv frågar om det är ok att han gör något. Jag säger "jag ska göra /.../" och han säger "jag är inbjuden på/.../ och jag skulle gärna vilja göra det. Är det okej?".

När barn#2 kom har det fallit in i en bättre lunk så att säga. Han är mer säker i sin roll, jag begär mer genom att helt enkelt gå iväg och göra saker när jag får för mig något. Jag gillar t.ex att åka iväg själv med äldsta barnet och har därmed lämpat över mini på honom och dragit. Jag har sänkt kraven på hur städat jag vill ha. Våra krav är olika egentligen men nu prioriterar jag annat och låter därmed städningen ligga vilande tills jag bestämmer mig för att faktiskt köra en sväng men då är hela familjen inblandad även om mini inte helt har förstått om vi ska städa upp eller städa ner som jag brukar säga. I början tog han dock allt såpass att jag till slut sa åt honom att umgås med sina barn i stället för att städa, tvätta och laga mat.

Ska vi iväg någonstans tar vi ett barn var att packa väska till. För säkerhets skull finns en delad lista i mobilen på vad man bör ha med. Jag är lätt virrig ibland och får ep-anfall av stress så den är nödvändig även för mig. Vi nattar även ett barn var så ingen sitter och gör inte ett skit och jag hade aldrig velat köra varannan nattning. Vi slipper då diskussioner och irritation om någon skulle vara iväg när den skulle natta. Är någon iväg så fixar den andra helt enkelt. Jag tycker om att läsa saga så det är mitt uppdrag. Det återstår att se hur det blir när båda barnen vill höra saga.

Jag umgås aktivt mer med barnen. Det handlar nog i huvudsak om att jag lever nästan varje dag som om det är den sista. Det innebär att jag prioriterar det som känns viktigt just nu och det är ju som regel barnen men visst sover jag bort hela dagar ibland med. Han räknar nog mer med att de alltid finns där medan tragedier och sjukdomar i min familj har gjort jag tänker mer att jag måste ta vara på tiden. Sen är jag ganska barnslig och dansar gärna till Mora Träsk på hög volym till skillnad från min partner som hellre bygger med smålego.

Eventuellt kommer vi att lösa en situation framöver med att jag går ner till deltid. Helt och hållet mitt val då jag tycker att det är trevligt att få mer vaken tid med barnen samtidigt som situationen blir löst. Det beror på vad möjligheterna är på jobbet eller om jag hittar något program jag vill läsa i stället. Jag har då sagt att om jag väljer att gå ner på deltid ska jag ha ett pensionssparande som absolut minst motsvarar den summan jag hade fått när jag jobbar men helst mer. Det kontot ska vara helt och hållet mitt och det ska finnas på papper inför en eventuell separation. Det jag har funderat över där är dock hur det ser ut med möjligheter att ordna sgi, om man under den tiden behöver ha ett sgi-sparande också för att fylla igen glappet och för hur lång tid man borde räkna i så fall. Jag har inte riktigt kommit så långt än då det ligger långt fram.

Jag hade nog förväntat mig mer med första barnet och med det andra är jag nog positivt överraskad. De verkar ha en fin relation. #2 är också mer lättflirtad vilket såklart underlättat för oss båda. Nätter är ju en typisk grej där det brukar förekomma diskussioner. Normalt är han vaken längre och tar barnen medan jag är mer lättväckt och tar det när han somnat. Ibland sover jag som en klubbad säl och tycker "åh vad barnen sov bra inatt!" Medan han är helt slut och säger "hörde du inte att xx vaknade flera gånger?". Sista tiden har jag faktiskt sovit som en klubbad säl :angel:

Jämställt: nej men vi har ju pratat en del om det just för att han/vi inte ska glömma det och att mina intressen har en högre prio.

Förhållandet har förändrats: ja. Det har varit lite prövningar. Den stora förändringen är sättet vi kommunicerar på och vad det har handlat om tycker jag och det är en positiv förändring även om det är en bra bit innan det når nära på perfekt. Det blev en liten "åh shit"-reaktion även med #2 men jag tycker att det har gått helt ok ändå. Jag är skitirriterad ibland, säkert han med, men jag hade faktiskt inte väntat mig annat heller. För mig är det så det är att leva ihop.
 
Jag är fascinerad över att det är hyfsat många med barn upp till typ ett halvår som säger att båda föräldrarna är lika bra i barnens ögon. Ammar ni? Hur lyckas ni? :p

Min tanke också. Jag helammade i typ 6 månader och nattammade 3 månader till. Då fanns det ju inte på kartan att min partner tog några nätter, anledningen till att barnet vaknade var ju liksom för mat.

Det positiva med det är att jag får sovmorgon varje dag nu för jag kör med "ah men jag tog ALLA NÄTTER när barnet var bebis!". :D
 
Bara en fråga, ni som inte kan/vill/orkar tex städa, laga mat och allt sånt när ni är föräldralediga utan tycker att pappan ska göra det, gäller det åt andra hållet med?

Alltså att när pappan är ledig och ni jobbar så sköter ni matlagning osv när ni kommer hem vid 17-18-19 tiden? Och tar över bebisskötsel?

Jag läste iaf en blogg där mamman var ledig först och pappan då tyckte hon kunde sköta allt. Mamman tyckte pappan var efterbliven som tyckte så. Sen byttes de av och mamman tyckte att pappan kunde fixa allt för hon orkade ju inte laga mat när hon kom hem på kvällen, och han var ju ändå hemma.. för ett sånt par förstår jag att det inte funkar så
Jo så var det, den som var hemma gjorde inte allt markarbete, hen tog hand om barnet helt enkelt. Det var ganska krävande faktiskt, låg inte och sov dagarna i ända kan jag lova. Sedan att jag överväger åt att tvätta och diska (fixade jag när jag kom hem) och han åt att laga mat och handla (fixade han när han kom hem) tycker jag må vara hänt.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Gräs i näshålan?
  • Akvarietråden IV
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp