Bukefalos 28 år!

Könsroller, jämlikhet och BARN

Bara en fråga, ni som inte kan/vill/orkar tex städa, laga mat och allt sånt när ni är föräldralediga utan tycker att pappan ska göra det, gäller det åt andra hållet med?

Alltså att när pappan är ledig och ni jobbar så sköter ni matlagning osv när ni kommer hem vid 17-18-19 tiden? Och tar över bebisskötsel?

Jag läste iaf en blogg där mamman var ledig först och pappan då tyckte hon kunde sköta allt. Mamman tyckte pappan var efterbliven som tyckte så. Sen byttes de av och mamman tyckte att pappan kunde fixa allt för hon orkade ju inte laga mat när hon kom hem på kvällen, och han var ju ändå hemma.. för ett sånt par förstår jag att det inte funkar så
 
Gud vilka märkliga saker du skriver. Jag har inte "hakat upp mig" på din partners föräldraledighet, jag bara mindes vad du skrivit om din partners syn på föräldraledighet (läs själv om du inte minns, det var inte bara jag som reagerade: http://www.bukefalos.com/threads/hostforaldrar-2015-3.1363204/page-70#post-17547021) som jag tyckte var gräslig. Han tyckte att ungen ska vara hemma länge men var helt ovillig att stanna hemma själv utan det skulle du då göra, trots att du inte var helt förtjust över det. Bara för att han ville spara en månadslön per månad. Sympatiskt :up:.

VI hade båda kommit överens om att hon skulle vara hemma tills två år. Sen tyckte jag ett tag att det var lite långtråkigt och tänkte att det vore kul att jobba mer. Sen testade jag att jobba mer och kom fram till att nej det vill jag inte. Hade jag velat jobba mer så hade vi gjort så, trots att vi tappat skitmkt pengar på det.

Du kanske aldrig upplevt det men ibland är tanken på ngt bättre än att faktiskt ha/göra det. Tex jag ville spela tennis, när jag väl började insåg jag att jag endast gillade tanken på att spela tennis. Jag gillade tanken på att jobba mer. Inte att faktiskt göra det.

Så som vi har det nu får vi båda umgås med vår dotter massor, mer än de allra allra flesta familjer skulle jag gissa. Skulle jag jobba mer skulle jag knappt få se henne mer än 1-2 dagar i veckan. Mitt barn är viktigare än så.
 
@BernT Okie doke, det var inte riktigt så det lät i tråden men skönt att ni redde ut det :up:. Vore ju fett trist om han prioriterade att spara absurda mängder pengar framför att vara med sitt barn.
 
Spendera vardagstid med barnet låter just som något som pappor gör. Jag har en kollega som hashtaggar alla bilder där barnen är med #pappabarndag. Och jag undrar alltid om alla andra dagar är #mammabarndag då.

Pappor spenderar vardagstid medan mammor är där hela fucking jävla tiden. Tröstar och snyter och hjälper och leker och styr upp, tar tempen, går med till doktorn, håller reda på när barnen behöver ta med grejer till dagis eller skolan, vet när kompisen fyller år och köper present till hens kalas, vabbar, har mobilen på vibrera under möten ifall något händer på dagis osv. Mammor är alltid där - medan många pappor tycker att de kan välja när de kan vara där.

Barn skulle fan vara föräldralösa om många mammor hanterade föräldraskapet som många pappor gör.
Känner mig som en stor fågelholk, har vi inte kommit längre?
När min o exets son föddes var det ungefär så, fast tvärtom.

Visserligen delade vi rakt av på föräldraledigheten (första året det var möjligt), för övrigt var det barnafadern som stod för alla former av markservice, inklusive VABande.
Nu har jag inte läst ursprungstråden, förmodligen bäst så för mitt blodtryck.


När sonen själv blev förälder o blev ensamstående med 2 små barn blev han extremt provocerad när han omnämndes som duktig för att han alldeles ensam kunde ta hand om två små barn (20 respektive 4 månader), sen hamnade han i "kvinnofällan" karriär o löneutvecklingsmessigt.
 
@BernT Okie doke, det var inte riktigt så det lät i tråden men skönt att ni redde ut det :up:. Vore ju fett trist om han prioriterade att spara absurda mängder pengar framför att vara med sitt barn.

Nä men samtidigt så om jag skriver här så gör jag ju det om jag är sur (OBS inte jämt då :p) och då är ju allt dåligt, en vill ju gagga av sig liksom. Bara för att han/vi kan spara betyder ju inte det att han inte hänger med sitt barn. Han gör allt för henne, på riktigt. Och vi tycker också att det är viktigt att kunna spara ihop till ett hus som hon kan växa upp i. Sen kanske inte andra tycker sånt är viktigt men för oss är det det.
 
Bara en fråga, ni som inte kan/vill/orkar tex städa, laga mat och allt sånt när ni är föräldralediga utan tycker att pappan ska göra det, gäller det åt andra hållet med?

Alltså att när pappan är ledig och ni jobbar så sköter ni matlagning osv när ni kommer hem vid 17-18-19 tiden? Och tar över bebisskötsel?

Jag läste iaf en blogg där mamman var ledig först och pappan då tyckte hon kunde sköta allt. Mamman tyckte pappan var efterbliven som tyckte så. Sen byttes de av och mamman tyckte att pappan kunde fixa allt för hon orkade ju inte laga mat när hon kom hem på kvällen, och han var ju ändå hemma.. för ett sånt par förstår jag att det inte funkar så
Ja, det är väl självklart att jag får ha samma roll som han har nu när vi byts av?
Hinner jag fixa något här hemma med bebis när sambon är på jobbet så är jag glad, det funkar oftast inte då bebis inte alltid vill samma som jag. Just nu prioriterar jag att vila samtidigt som bebis, hon sover bäst då och jag kan vara på bättre humör mot både bebis och sambo under dagen.
Jag tycker ju iofs inte att sambon ska fixa allt med städ och mat när han kommer hem, han får gärna ta bebis istället, sålänge han gör något som avlastar mig.
 
Bara en fråga, ni som inte kan/vill/orkar tex städa, laga mat och allt sånt när ni är föräldralediga utan tycker att pappan ska göra det, gäller det åt andra hållet med?

Alltså att när pappan är ledig och ni jobbar så sköter ni matlagning osv när ni kommer hem vid 17-18-19 tiden? Och tar över bebisskötsel?

Jag läste iaf en blogg där mamman var ledig först och pappan då tyckte hon kunde sköta allt. Mamman tyckte pappan var efterbliven som tyckte så. Sen byttes de av och mamman tyckte att pappan kunde fixa allt för hon orkade ju inte laga mat när hon kom hem på kvällen, och han var ju ändå hemma.. för ett sånt par förstår jag att det inte funkar så
Fast, ledig? Man är hemma med sitt barn. Det innebär väl inte att man är ledig? Man är bara befriad från jobbet för att ta hand om barnet.
 
De här frågorna är nåt som jag och sambon ofta pratat om i väntan på att det ska bli vår tur. Vi kommer nog inte ha så jämställt förhållande som alla tycker man ska ha (annars ska man dumpa) men det är vårt eget val.
Min sambo jobbar i Norge av olika skäl. Det innebär att han inte kan få pappaledigt som i Sverige då han inte är skriven här. Dock har han en plan på att ta tjänstledigt ett år, när barnet är 1 eller 1,5 år (beroende på hur tidigt jag vill gå tillbaka till jobbet).
Det innebär också att jag kommer få ta ansvar för det mesta när han jobbar, men hans egen plan är att vi ska skaffa städhjälp som dammsuger och dammar nån gång i veckan så jag inte behöver tänka på det. Matlådor fixar vi när han är hemma så jag har frysen full. Likaså planerar jag att åka över till honom och vara där några veckor i taget.
Helgerna ser han som självklar att vi ska hjälpas åt samt att jag ska få egentid om jag vill göra nåt själv (sen om det är sova, läsa en bok, åka till klubben med hunden eller handla med mamma spelar ingen roll).
Efter hans tjänstledighet vet vi förhoppningsvis om han kommer tillbaka till Sverige eller om jag ska flytta med honom utomlands. Det är faktiskt framförallt det här med föräldraledigheten som gör att jag inte flyttat med honom redan.
Fast borde han inte få norska dagar? Har en kompis som jobbade i Norge när de fick barn och gick på norsk föräldraledighet. Dock kunde hennes man inte ta svenska dagar förrns hon hade avslutat sin föräldraledighet.
 
Vi är inte jämställda, men vi jobbar på det. Jag tar lätt på mig projektledarrollen, något som stör mig enormt och något framförallt jag jobbar på (till en del familjemedlemmars förtret eftersom de förväntar sig att jag ska ha koll på vissa saker, men de börjar lära sig nu :p ). Fick nåt bryt för nåt halvår sen rörande just en del av projektledarrollen. Då sa maken åt mig att jag kunde faktiskt bara sluta projektleda, ingen annan än jag lägger den förväntan på mig själv.

Vad gäller föräldraskapet är vi helt klart två primärföräldrar, vilket var vad jag både hoppades på och förväntade mig. Maken var hemma heltid dotterns första nio månader i livet och det gav dem en start på relationen som få pappor får. Ibland sken dock könsrollerna igenom, t.ex. att han kunde fråga mig vad han skulle packa i skötväskan när han skulle iväg med henne och jag kunde verkligen brinna av inombords av en sån fråga, för jag visste ju att han visste och tyckte att han var lite - i brist på bättre ord - slö som frågade mig. Nu i efterhand tror jag det handlade mer om osäkerhet, för efter ett tag kunde han sticka iväg utan något alls med kommentaren "Äh, det finns affärer. :D".

När jag ser på det stora hela så är nog vår relation ungefär densamma post-barn som pre-barn och det är jag glad över. Jag projektleder inte mer, jag tar inte mer ansvar än innan. Skulle jag försvinna skulle maken och dottern klara sig fint från dag ett och det känns tryggt (har råkat ut för en del hastiga dödsfall och tänker ibland på hur det skulle bli om en av oss dog).

Enkelt är det inte, jag behöver tänka efter varje dag för att inte förstärka könsroller som man mer eller mindre omedvetet gärna faller in i, och vi är långt ifrån helt jämställda.
 
Fast borde han inte få norska dagar? Har en kompis som jobbade i Norge när de fick barn och gick på norsk föräldraledighet. Dock kunde hennes man inte ta svenska dagar förrns hon hade avslutat sin föräldraledighet.
Jo, men bara första året som vi förstått. Och tanken och planen (om vi nån gång kommer så långt) är att jag ska helamma. Vi har kollat på det där med regler flera gånger och kommit fram till att det bästa är att vi i väntan spar undan pengar så vi har råd att han tar tjänstledigt ett år (eller 2 x ett halvår).
 
Vi är inte alls jämställda tyvärr. Med första barnet så jobbade sambon hemifrån och jag blev arbetslös som gravid och vi flyttade i samma veva. Jag tog de flesta dagarna eftersom han "ändå var hemma".
Jag blev gravid innan sonen började förskolan och sen pluggade jag.
När dottern var bebis pluggade jag heltid på distans. Sambon var hemma halvtid. Jag jobbade heltid över sommaren när dottern var fyra månader. Först då fick sambon ta allt ansvar och som han växte i sin föräldraroll!
Tredje barnet kommer jag dock ta det mesta av föräldradagarna. Tyvärr enligt oss båda. Sambons företag är i uppstartsfas och någon trea var inte planerad.
Sambon har vabbat mer än mig men inte på pappret då han vobbar.
 
Bara en fråga, ni som inte kan/vill/orkar tex städa, laga mat och allt sånt när ni är föräldralediga utan tycker att pappan ska göra det, gäller det åt andra hållet med?

Alltså att när pappan är ledig och ni jobbar så sköter ni matlagning osv när ni kommer hem vid 17-18-19 tiden? Och tar över bebisskötsel?

Jag läste iaf en blogg där mamman var ledig först och pappan då tyckte hon kunde sköta allt. Mamman tyckte pappan var efterbliven som tyckte så. Sen byttes de av och mamman tyckte att pappan kunde fixa allt för hon orkade ju inte laga mat när hon kom hem på kvällen, och han var ju ändå hemma.. för ett sånt par förstår jag att det inte funkar så

Jag utgår från att jag kommer vilja ta bebis när jag kommer hem från jobbet faktiskt. Längtat efter en dag borta liksom.
Ingen av oss tycker om matlagning så vi kör varannan dag.
 
Vi har och har haft, i olika peioder, både väldigt uråldrig traditionellt förhållande och även en väldigt jämställt förhållande( nu menar jag rent tidsmässigt/praktiskt-känslomässigt har det varit lika hela tiden) . I början av vårat föräldraskap var jag först helt föräldraledig. Mannen hade precis bytt jobb ( vi flyttade hem efter en tid utomlands och han var tvungen att ta det jobbet just då) och jobbad heltid. Kvällar o helger delade vi på att ta hand om barnet/ skötte hushålletNär jag börjad jobba 75% gick mannen ner till 50% och vi växlade av( ganska fria arbetstider). Sedan startade vi företag och då blev det en cirkus ibland med våra arbetstider men det har ändå nästan alltid fungerat. I perioder har jag jobbat mer, i perioder han. Dock reste han mycket så när han var borta gjorde jag ju allt hemma. Men när han inte reste delade vi pā det mesta. Det fick bli som det blev helt enkelt. Vi var båda nöjda med att kunna jobba, ta hand om barn osv. Vårt jämstælldhetstänk har mest handlat om att vi driver allt tillsammans-företag och familj- och vi ska båda ha lika mycket fritid. I perioder har det varit ingenting-men det har varit lika för båda. För några år sedan sålde vi halva företaget och då bestämde jag mig för att sluta jobba och satsa på ngt annat som jag vill göra( som fortfarande, flera år senare bara är på hobbynivå:o) medan min man ville fortsätta jobba och utveckla företaget. Där är vi nu. Jag jobbar inte( inte för pengar iaf) och han jobbar heltid, reser en hel del osv. Jag har dock min fritid ändå eftersom våra barn nu är i skolan på dagarna. Men várat tänk är fortfarande detsamma-vi driver vårat gemensamma liv tillsammans med en tanke att alla i familjen ska må så bra som möjligt. Ibland gör jag mycket mer hemma och han sliter mycket mer på jobbet. Som föräldrar är vi dock lika mycket primärföräldrar båda två( det är ju lättare med lite större barn dessutom) och han är lika engagerad som jag, fixar presenter till kalas om han ser att ett barn fātt en inbjudan, är med på föräldramöten, tar tandläkartider-och framförallt är han väldigt mycket med barnen och är väldigt närvarande när han är det. ( Även när han hjälper dem med läxor över skype från andra sidan jorden;)). Vi har inte varit traditionellt föräldralediga egentligen någon av oss( förutom jag med första barnet) men vi har ändå( eller kanske tack vare det) delat på det mesta. Vi har jobbat lika hårt och mycket båda två-i företaget och hemma, i olika perioder. Och haft lika mycket/lite "egentid".
Om han inte är på resande fot frågar ju inte jag om lov att vara borta en kväll-har han inget i sin kalender ja då skriver jag helt enkelt in i den att jag ska göra ngt.

Jämställdhet för mig är allas möjlighet att göra det man vill, utvecklas i det man vill, dela ansvar och engagemang i det man har tillsammans. Vi har och har haft en annorlunda fördelning av jobb/föräldraledig i perioder ( våra barn började förskola vid 4års ålder) men det har fungerat för oss alla i familjen Och är inte det det viktiga egentligen? Jag jobbar inte alls nu och får ofta höra att det är en kvinnofälla, men jag slutade för att göra ngt jag hellre vill. Att jag dessutom har tid att laga mat, baka och fixar i trädgården ser jag bara som bonus ( och på helgerna är det mannen som lagar all mat;)). Städningen har vi lejt bort.

Precis som @Tassetass skriver så vet jag att om det skulle hända mig ngt kommer mannen klara att ta hand om barnen, precis som att jag skulle klara mig utan honom( ja, förutom allt det sorgliga-men jag menar praktiskt och ekonomiskt)
 
Förhållandet är lika eller snäppet bättre än innan barnet kom tycker jag, och sambon är ungefär som jag trodde som pappa.
Jag har nog börjat följa fler sånna här trådar/diskussioner så jag tror att jag börjat reflektera lite mer över det.
Mat och disk delar vi på, jag dammsuger etc oftare (men han städar mer ordentligt när han gör det). Det jag kan störa mig på är att det finns en större självklarhet i att jag ska fixa saker än han, något jag har börjat lyfta (och inse) mer och mer.
Vi strävar efter att vara två jämställda föräldrar, än så länge än vi inte där. Har blivit bättre med åldern (det är främst sonen som fått styra). Nu har jag bara en månad kvar av min föräldraledighet, sen tar sambon andra halvan. Tror det kommer vara väldigt nyttigt för deras relation och därmed för alla.

Hålla koll på dagis och kalas lär nog bli jag som gör.
 
Bara en fråga, ni som inte kan/vill/orkar tex städa, laga mat och allt sånt när ni är föräldralediga utan tycker att pappan ska göra det, gäller det åt andra hållet med?

Alltså att när pappan är ledig och ni jobbar så sköter ni matlagning osv när ni kommer hem vid 17-18-19 tiden? Och tar över bebisskötsel?

Jag läste iaf en blogg där mamman var ledig först och pappan då tyckte hon kunde sköta allt. Mamman tyckte pappan var efterbliven som tyckte så. Sen byttes de av och mamman tyckte att pappan kunde fixa allt för hon orkade ju inte laga mat när hon kom hem på kvällen, och han var ju ändå hemma.. för ett sånt par förstår jag att det inte funkar så

Hos oss fungerar det så att man hinner det man hinner när man är hemma med barnen. Den som varit på arbete, skola, träning etc hjälper till med det som behöver göras med hem och barn så fort den personen kommer hem. I vårt hem hjälps man åt och "ledig" blir man först när alla barn sover :angel:
 
Hos oss fungerar det så att man hinner det man hinner när man är hemma med barnen. Den som varit på arbete, skola, träning etc hjälper till med det som behöver göras med hem och barn så fort den personen kommer hem. I vårt hem hjälps man åt och "ledig" blir man först när alla barn sover :angel:

Samma här. Alla vet vad som ska göras och gör det man kan för att det ska fungera. Det har alltid varit viktigt-men nu med stora barn hemma är det ännu viktigare att de får se att alla i ett hushåll måste ta del av det som ska göras-oavsett kön, arbetsbeladtning osv. Man gör det man kan och det man hinner-sedan kan man leka;)
 
Spendera vardagstid med barnet låter just som något som pappor gör. Jag har en kollega som hashtaggar alla bilder där barnen är med #pappabarndag. Och jag undrar alltid om alla andra dagar är #mammabarndag då.

Pappor spenderar vardagstid medan mammor är där hela fucking jävla tiden. Tröstar och snyter och hjälper och leker och styr upp, tar tempen, går med till doktorn, håller reda på när barnen behöver ta med grejer till dagis eller skolan, vet när kompisen fyller år och köper present till hens kalas, vabbar, har mobilen på vibrera under möten ifall något händer på dagis osv. Mammor är alltid där - medan många pappor tycker att de kan välja när de kan vara där.

Barn skulle fan vara föräldralösa om många mammor hanterade föräldraskapet som många pappor gör.
Alltså, i min familj så har pappan den rollen, utom kanske det där med mobilen då dagispersonalen ALLTID ringer till mig på mitt jobb och ALDRIG till pappan. Jag har insett att vi är tämligen ovanliga på det viset.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Guldfasanerna
  • Flämtningar
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp