Lära mig att springa

[Rurik]

Någon som röker och ändå har lyckats börja springa?
/kryper tillbaka in under skämskudden

Räcker upp handen, fast jag springer ju inte ännu

 

[Niyama]

Någon som röker och ändå har lyckats börja springa?
/kryper tillbaka in under skämskudden

Ja, hade rökt några år när jag började springa mer seriöst. Jag vet ju inte hur det hade varit om jag inte rökt, men det gick fint i alla fall. När jag slutade röka förväntade jag mig att jag skulle märka nån förbättring, men jag märkte ingenting. Vilken besvikelse

 

[Crossline]

Kul att man kan trots rökning! Jag går gärna långa promenader, men det ser så häftigt ut att jogga...

 

[asfaltsflickan]

Någon som röker och ändå har lyckats börja springa?
/kryper tillbaka in under skämskudden

Jag rökte under mina första två-tre år som löpare. Sprang till och med min första halvmara som rökare (ciggen efter målgång var den godaste jag har varit med om ) Löpningen var min främsta motivation till att faktiskt lyckas sluta sedan - jäklar vilken skillnad det blev! Men det går absolut att springa som rökare. Det är jobbigare och går långsammare än att springa som icke-rökare, men det är fortfarande mycket, mycket bättre än att röka och inte springa.

 

[kryddelydd]

Det som fungerade bäst för mig i början var att göra det enkelt för mig.

Jag drog på mig mina bästa skor, sedan gick jag ca 500 meter i hyfsat rask takt till närmsta grusväg som finns här. Sedan joggade jag från lyktstolpe 1 till lyktstolpe 2. Mellan lyktstolpe 2 och 3 gick jag, mellan lyktstolpe 3 och 4 joggade jag osv. Den grusvägen är också ca 500 meter lång, och den gick/joggade jag fram och tillbaka innan jag promenerade hem. Joggingtempot var så högt att jag fick högre puls och blev varmare, men inte så högt att det någonsin blev speciellt jobbigt.

Det lilla träningspasset körde jag varannan dag. Det var lätt då att få in rutinen. "Tränade jag igår? Nej. Ok, då tränar jag idag. Tränade jag igår? Ja. Ok, vila idag". När rutinen att träna varannan dag satt och det inte längre kändes motigt att ge sig ut, då började jag jogga från lyktstolpe 1 till 3, gå mellan 3 och 4, jogga mellan 4 och 6 osv. När det kändes lätt, då joggade jag ännu längre sträckor. Efter ett tag kunde jag jogga hela grusvägen fram och tillbaka utan problem och när det blev lätt, då tog jag längre rundor.

Jag har också fascinerats av alla de som sprungit långt och mycket, sett mig själv som "en som inte kan röra på sig" osv. Idag joggar jag utan större bekymmer 1 mil, om det är grusväg och jag har bra skor på mig. Men de gånger jag försökte komma igång och springa och tänkte på antalet minuter jogging eller liknande, de gångerna tvärdog all inspiration, helt enkelt för att det blev för jobbigt innan jag fått in rutinen.

Lyktstolpar...

jag har en tvåårig häst som ska börja köras in på riktigt under året. Det innebär att det kommer att behövas en hel del tömkörning.
Jag ska "bara" ta tag i latmasken, så får jag väl ta med mig Isak ut. I början på promenader, sedan på joggingturer. Frågan är bara om han kan springa lagom sakta för mig, men det blir väl träning på övergångar mellan skritt och trav, då...

 

[kryddelydd]

När du börjar springa, och inte gjort det tidigare, är det viktigt att du har rätt "form" redan från början. Lite enkelt: -Rak i ryggen, böj dig absolut inte framåt i midjan! Den lilla lilla framåtlutning som behövs kommer från fotlederna. Huvudet högt, bröstet ut, håll blicken fästad några meter framför dig på vägbanan så att du inte tittar neråt och hänger med huvudet.
Armarna lätt böjda så du har händerna i brösthöjd.
Och, jätteviktigt: Spring med små, korta steg. Inga stora kliv. Idealet är 90 (hela) steg i minuten men det är inget du behöver tänka på i början. Tänk bara på att springa med korta, lätta steg. Sätt inte i hälen först. Och det gör inte ett dugg om det går jättelångsamt. Långsamt är BRA!
Och springa/gå/springa är jättebra!
Lycka till!! Att börja springa är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Till att börja med klarade jag knappt 200 meter (!) men glömmer aldrig när jag klarat min första mil. Det levde jag på länge, länge!! Och det tog inte lång tid.

tips att tänka på, ser jag!

 

[honung]

Lyktstolpar...

jag har en tvåårig häst som ska börja köras in på riktigt under året. Det innebär att det kommer att behövas en hel del tömkörning.
Jag ska "bara" ta tag i latmasken, så får jag väl ta med mig Isak ut. I början på promenader, sedan på joggingturer. Frågan är bara om han kan springa lagom sakta för mig, men det blir väl träning på övergångar mellan skritt och trav, då...

Jag är fullständigt ointresserad och förundrad av detta fenomenet att jogga eller springa - min övertygelse är att det springande folket springer ifrån andra viktiga saker i sitt liv... men ijajjajallafall - det viktiga jag hade att säga här var att jag av din post påminns om när jag hade fyra unghästar som skulle börja tömköras samma vår - jag var dessutom rökare då. Jag lovar - efter den sommaren hade jag kunnat varva varenda maratonlöpare i världen. Effektivare träning i såväl snabbhet och seghet finns inte. Jag hade dessutom kunnat slå världsrekord i häcklöpning då jag tömkörde i terräng med mina mångväxlade hästar. Smal blev jag också. Jisses, jag borde nog ta upp det där med unghästträning igen...

 

[escodobe]

När du börjar springa, och inte gjort det tidigare, är det viktigt att du har rätt "form" redan från början. Lite enkelt: -Rak i ryggen, böj dig absolut inte framåt i midjan! Den lilla lilla framåtlutning som behövs kommer från fotlederna. Huvudet högt, bröstet ut, håll blicken fästad några meter framför dig på vägbanan så att du inte tittar neråt och hänger med huvudet.
Armarna lätt böjda så du har händerna i brösthöjd.
Och, jätteviktigt: Spring med små, korta steg. Inga stora kliv. Idealet är 90 (hela) steg i minuten men det är inget du behöver tänka på i början. Tänk bara på att springa med korta, lätta steg. Sätt inte i hälen först. Och det gör inte ett dugg om det går jättelångsamt. Långsamt är BRA!
Och springa/gå/springa är jättebra!
Lycka till!! Att börja springa är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Till att börja med klarade jag knappt 200 meter (!) men glömmer aldrig när jag klarat min första mil. Det levde jag på länge, länge!! Och det tog inte lång tid.

Typ lodrät sits fast stående?

 

[Roheryn]

jag har en tvåårig häst som ska börja köras in på riktigt under året. Det innebär att det kommer att behövas en hel del tömkörning.
Jag ska "bara" ta tag i latmasken, så får jag väl ta med mig Isak ut. I början på promenader, sedan på joggingturer. Frågan är bara om han kan springa lagom sakta för mig, men det blir väl träning på övergångar mellan skritt och trav, då...

Haha - springa med häst är asjobbigt! Men också suverän intervallträning. Min "stora" häst (jo, jag har en mindre också...) är en islandsvalack på 145 cm, så man tycker ju att jag borde kunna hålla jämna steg med honom när han travar för såå stor är han ju faktiskt inte! Och det kan jag ju, men inte jättelångt... Så det blir springa/trava - gå/skritta - springa/trava - gå/skritta, allt medan hästen tittar på mig och undrar "varför flåsar du så?"...

Men jag springer även utan häst, och i lugnare tempo kan jag springa långt, minst en mil utan större problem... Springer normalt ca 2 mil i veckan fördelat på 3-4 gånger. Älskar det! Och har inte följt något specifikt träningsprogram utan bara sprungit...

 

[Roheryn]

Typ lodrät sits fast stående?

Ja! Tänk att du har en luftslang från mun/näsa ner till lungorna och att denna slang inte får vikas, för då stryps lufttillförseln. Tänka lodrät sits är jättebra!

 

[Hoarfrost]

För mig, som avskytt att röra på mig allmänt ända till jag vid 23 års ålder kom på att jag ville testa det där med att springa (även om det kändes meningslöst...) var det superviktigt att det aldrig blev tråkigt eller jobbigt. Jag sprang en gång i veckan på en 2km runda, fick gå precis så mycket jag ville och springa precis så mycket jag hade lust med. Sedan började jag ställa små krav på mig själv typ "idag måste jag springa två gånger tills jag börjar flåsa" som trappades upp mer och mer.
Köpte mig ett pulsband som jag kopplade till endomondo, då blev det mer "idag måste jag springa fem gånger tills pulsen är uppe i 175, sen får jag vila tills pulsen går ner till 150 sen måste jag springa igen..."
Det blev med andra ord aldrig så jobbigt att jag tyckte att det var en pina, och aldrig tråkigt.

Sedan vips en dag när jag bara skulle springa tills jag inte orkade mer, vila en liten stund, sen springa resten... Kom jag på att shit jag kunde inte ens springa 10 meter i början och nu springer jag lite mer än 1km, vilar, och springer sedan resterande?
Gången efter den kom jag in i någon slags meditativt superglatt tillstånd (endorfiner förmodligen) och då bestämde jag mig för att jag gillar att springa och att jag ville fortsätta.

Så: Tålamod och bra skor och kläder (jag hatar tex prassliga kläder och blir bara sur om jag måste springa med sådana.) Sen tycker jag att pulsbandet gav mig något extra. Där kan jag ju verkligen se min utveckling, bli peppad att bli ännu bättre, och samtidigt använda det för att på ett mer "vetenskapligt" sätt lägga upp mina träningspass. Sedan hjälper det att gå in på hemsidor om löpning och leta sig till nybörjarartiklarna, där kan man hämta upp massor bra tips och kunskap!

 

[kryddelydd]

Haha - springa med häst är asjobbigt! Men också suverän intervallträning. Min "stora" häst (jo, jag har en mindre också...) är en islandsvalack på 145 cm, så man tycker ju att jag borde kunna hålla jämna steg med honom när han travar för såå stor är han ju faktiskt inte! Och det kan jag ju, men inte jättelångt... Så det blir springa/trava - gå/skritta - springa/trava - gå/skritta, allt medan hästen tittar på mig och undrar "varför flåsar du så?"...

Men jag springer även utan häst, och i lugnare tempo kan jag springa långt, minst en mil utan större problem... Springer normalt ca 2 mil i veckan fördelat på 3-4 gånger. Älskar det! Och har inte följt något specifikt träningsprogram utan bara sprungit...

Min tvååring är en liten fjording. Bara drygt 130 cm för dagen.
Men om några veckor får jag hem en ettåring också, och han ska troligen visas som tvååring och då behöver både han och jag vara tränade på att springa tillsammans. Ganska fort. Så det är "bara" att sätta igång.

Så intressant dessutom att det tydligen är jobbigare än man tror. Bra att börja med skritt...

 

[kryddelydd]

Jag är fullständigt ointresserad och förundrad av detta fenomenet att jogga eller springa - min övertygelse är att det springande folket springer ifrån andra viktiga saker i sitt liv... men ijajjajallafall - det viktiga jag hade att säga här var att jag av din post påminns om när jag hade fyra unghästar som skulle börja tömköras samma vår - jag var dessutom rökare då. Jag lovar - efter den sommaren hade jag kunnat varva varenda maratonlöpare i världen. Effektivare träning i såväl snabbhet och seghet finns inte. Jag hade dessutom kunnat slå världsrekord i häcklöpning då jag tömkörde i terräng med mina mångväxlade hästar. Smal blev jag också. Jisses, jag borde nog ta upp det där med unghästträning igen...

du kan få komma och träna någon av mina.

 

[Líf]

Många bra tips i tråden. Det som var/är viktigast för mig är att inte springa för långt. Tänker jag att jag ska ut och springa 6 km blir det genast en mental tröskel som ska övervinnas, även om jag fysiskt orkar det. Att jogga 100 meter är bättre än att inte göra det så mitt tips är att du börjar med löjligt korta sträckor. 100-200 meter (eller vad som är kort för dig), sedan in och klappa dig själv på huvudet. Försöka sikta på tre gånger i veckan. Efter ett tag blir det lätt och du kommer själv vilja öka sträckan. Då är det dags att börja tänka teknik och så.

Men börja med riktigt korta sträckor för då är chansen större att du gör det och så småningom kommer in i en rutin.

 

[honung]

du kan få komma och träna någon av mina.

Min kropp skulle säkert behöva göra något sådant. Att springa bara för att springa, är inte min melodi.

 

[Buck]

Det enda som verkligen fått mig att vilja springa är när jag delade ut tidningar i lägenhetshus i 2 månader , dvs springa upp och ner för massa trappor fick igång benstyrka och lite kondis vilket gjorde att jag helt plötsligt kunde ta hoppsan steg och småspringa lite utan att känna mig som en elefant och kollapsa av kampande ben efter 3m.
Sprang inte långt åt gången pga kondisen men benmusklerna fanns där och det kändes otroligt roligt att kunna springa lätt .
Är nu tillbaka till ett bil Distrikt vilket innebär 3h körning varje natt.. det blir det verkligen inga hoppsansteg av snarare att man känner sig som en stel gammal gumma med ont överallt .

 

[Roheryn]

Min tvååring är en liten fjording. Bara drygt 130 cm för dagen.
Men om några veckor får jag hem en ettåring också, och han ska troligen visas som tvååring och då behöver både han och jag vara tränade på att springa tillsammans. Ganska fort. Så det är "bara" att sätta igång.

Så intressant dessutom att det tydligen är jobbigare än man tror. Bra att börja med skritt...

Jag tror att det som gör det extra jobbigt är att man - medvetet eller omedvetet - försöker springa i samma takt som hästen. Om jag springer bredvid hans bog så vill jag hålla samma takt som hans framben, och det är egentligen lite för långa steg för mig - jag vill springa med kortare, snabbare steg för att springa "lätt". Men det känns som om jag kommer så i otakt med hästen då, så jag anpassar mig efter honom... Misstänker att du kommer att vilja göra det också, om du skall visa din häst!

Om jag t.ex. springer med när någon rider hästen istället är jag ju mer "fri" att springa på mitt sätt, och då blir det inte lika jobbigt även om det går lika fort! Något att tänka på, faktiskt, när man pratar löpteknik. Korta, snabba steg är absolut grejen!

 

[Ciindy]

En perfekt tråd för mig! De senaste veckorna har jag bränt åtskilliga hundralappar på nya träningskläder och vilken dag som helst borde mina nya löparskor trilla ner i brevlådan. För tillfället springer jag väldigt mycket i tanken och väldigt lite i verkligheten men det hoppas jag på ska bli ändring på under de kommande veckorna.

Jag kom igång riktigt bra under förra våren och det började till och med kännas lätt att springa. Tyvärr blev jag lite för överambitiös och åkte på rejäl benhinneinflammation och sen tog jag aldrig upp springande igen. Men nu är det dags igen och jag lär väl börja med några få hundra meter i vanlig ordning.

 

[Badger]

Kunde vara en tråd för mig - förutom att i mitt fall handlar det om
"hur får jag mig själv att tycka att det är en trevlig idé att ta på mig joggingskor och faktiskt röra på mig?"

Jag har kommit på en ny idé för mig!

(jag har tidigare joggat upp till 7,5 km och gillat det, men det var 10 år sedan och jag lyckas bara inte komma igång igen. Jag vill också gilla att jogga!.)

Springa från pokestop till pokestop! gjorde det i förrgår och det gick jättebra! över förväntan. Man fick stanna och fånga pokemon ofta nog för att jag skulle klara uhm en iofs jättekort bit, men 20 minuter av "joggande" i alla fall. (och den korta sträckan av 2,4 km...)

 

[Badger]

Jag är ganska bra på hur man kommer igång med att träna/springa - i teorin. Ibland också i praktiken, men mitt huvudproblem är prioriteringen bland allting annat som jag a) vill och b) behöver göra. Så just för tillfället är jag mest en teoretisk löpare/joggare... men jag kommer att komma igång igen, var så säker.

I alla fall: Det finns ett flertal appar som kan laddas ner gratis som har temat "5K" dvs lär dig springa 5 kilometer utan gåpauser. Det kanske inte riktigt är att köpa tålamod, men det är upplagt för att hålla en lagom stegring av spring-/joggtiden - utan att man skadar sig eller knäcker sig med att maxa varje gång.

Det kan kännas trist och lite fånigt att lägga in gåpauserna precis i början, men det finns en poäng med dem OCH det går ändå så pass snabbt framåt att man blir sporrad av framstegen och att orka lite längre varje vecka. Och DET är kul! Det handlar bara om att stå ut några få veckor, sedan är du uppe i flera km kontinuerligt joggande.

Blir man motiverad av att lyssna på något spännande (eller bara är lite barnslig) så är Zombies, run! också en app som kan pusha tränandet över tröskeln. Upplagt som en berättelse varvat med egen musik och ibland tempoökningar i form av intervaller.

Ett annat bra sätt om/när motivationen tryter är att hitta likasinnade att inspireras av i olika grupper, t ex Lonesome Runners på Facebook. Eller att anmäla sig till ett lopp lagom långt fram i tiden och så ha det som mål. Kanske med arbetskamrater som kan peppa varandra återkommande?

Bra skor är viktigt, liksom att inte forcera kraven utan öka lite i taget. Båda för att undvika skador och överbelastning och negativa effekter.

Oj, zombies run! (det verkar kul!)