Jag undrar litegrann om just det stora känsloyttrandet och vältrandet (förlåt, jag menar det inte som negativt) i sorg och förtvivlan, är något som gör det aningen lättare för människor att komma över händelsen (för oss som detta är möjligt för). Man talar ju ibland om hur viktigt det är med ritualer i våra liv, hur ritualer (kring begravningar t.ex.) verkligen hjälper oss, hjälper oss att bearbeta och sedan nå ett slags avslut i viss mån. Om vi INTE reagerade på det viset många av oss gjort i det här fallet, hade det inneburit att det tagit längre tid att komma över händelsen och sluta tänka på den? Hade det istället inneburit ett enskilt grubblande utan ände?
Eftersom en del av oss låter det hela passera som ännu en händelse i en märklig och till viss del "ond" (ond är ett enormt ord att använda, men i alla fall) värld, så tror jag att svaret på dina frågor i srot sett är nej.
Eller rättare sagt: en del människor upplever behov av att visa sina känslor och sin solidaritet (jag tror faktiskt att ett antal människor går med på demonstrationer utifrån ett upplevt behov att visa upp solidaritet snarare än att visa sin enorma sorg), andra människor blir inte lika berörda även om de vistas i området med stor frekvens.
Vi är helt enkelt olika.
En del människor blir chockade av det som hände; andra blir varken chockade eller förvånade utan livet går vidare.
Ett antal människor har tydligen sett polisiär närvaro som en enorm lättnad i en svårbegriplig situation (därav, misstänker jag, blommor och kramar). Polisens närvaro gav en känsla av samhällskontroll (kontroll i bemärkelsen att man har koll på läget; inte att man kontrollerar invånarna) i en okontrollerad och skrämmande situation.
Men jag uppfattar det lite som jag tokar
@Petruska i den här tråden: det är inte politiskt korrekt att ifrågasätta det eventuella behovet att reagera. En del av uttrycken kan antagligen komma från människor som tror att man måste visa hur chockad man är - och därmed bekräftar man hur hemskt det inträffade var.
Nej, jag tycker inte att det är ett "nationellt trauma".
Jag tycker att det är ett individuellt trauma för många människor som på olika sätt direkt eller indirekt berörts av händelsen.
Men att upphöja händelsen till ett nationellt trauma är i mina ögon till viss del att skapa panik och skapa ökad osäkerhet.
Exempelvis skrev Nya Wermlands-Tidningen dagen efter händelsen om hur terror-forskare varnar för ytterligare attacker. Jättedumt. Eftersom det är ett effektivt sätt att piska upp stämningar och skrämma människor i onödan.
Och nej, jag tror inte att frånvaro av stort rapporterande hade lett till ett långvarigt grubblande hos särskilt många människor - utom dem som grubblar ändå.
