Markerande hund

Jag hade velat ha reda på var gränsen går för när det räknas som om han går i gymnasiet och inte. Det är inte säkert att socialens bedömning är den rätta. Hur man får reda på detta vet jag inte men det brukar finnas databaser där man kan söka på domar och utifrån det lära sig mer om hur ett lagkrav ska tolkas.

Ex. Om han bara går på gymnasier till 80% måste du ändå försörja honom till 100%?

Om han går dit så lite att han inte klarar kurserna öht, måste du ändå försörja honom bara för att han råka vara inskriven på en gymnasieskola?
Det är en smart påg det här. Hans betyg i vintras förvånade mig, jag hade räknat med något E men mest F. Han fick något C, några D och så E, och F i kanske två ämnen. Jag bara gapade. Men borde inte vara förvånad, han pluggar inte men är smart, varför han slänger bort sin begåvning så här kan bara han svara på, och kanske är han inte mogen nog att ens ha kommit på ett svar på det ännu (han kan göra så här, det är skönt att chilla och slippa krav tror jag, delvis), men att vara borta så mycket och aldrig plugga och ändå klara sig bra mycket bättre om många av klasskamraterna var förvånande. Hans frånvaro är hög, han ska prata med rektorn om bland annat den om någon vecka, men jag tror samtalet även ska handla om körkortet som skolan egentligen ska betala. Svårt att klara körkort om man dels inte är på plats och dels inte pluggar, oavsett hur begåvad man är, och då faller hela utbildningen han går. Jag tror efter det samtalet att det blir lite fler svar på hur han löser skolgången. Kanske går om en årskurs om det är möjligt? Vet faktiskt inte.

Bra frågor du ställer. Jag har delvis ställt dem och liknande frågor till socialen och får endast glidande svar, ska få träffa någon från försörjningsenheten som skulle ha mer koll på det tydligen.
 
Det är en smart påg det här. Hans betyg i vintras förvånade mig, jag hade räknat med något E men mest F. Han fick något C, några D och så E, och F i kanske två ämnen. Jag bara gapade. Men borde inte vara förvånad, han pluggar inte men är smart, varför han slänger bort sin begåvning så här kan bara han svara på, och kanske är han inte mogen nog att ens ha kommit på ett svar på det ännu (han kan göra så här, det är skönt att chilla och slippa krav tror jag, delvis), men att vara borta så mycket och aldrig plugga och ändå klara sig bra mycket bättre om många av klasskamraterna var förvånande. Hans frånvaro är hög, han ska prata med rektorn om bland annat den om någon vecka, men jag tror samtalet även ska handla om körkortet som skolan egentligen ska betala. Svårt att klara körkort om man dels inte är på plats och dels inte pluggar, oavsett hur begåvad man är, och då faller hela utbildningen han går. Jag tror efter det samtalet att det blir lite fler svar på hur han löser skolgången. Kanske går om en årskurs om det är möjligt? Vet faktiskt inte.

Bra frågor du ställer. Jag har delvis ställt dem och liknande frågor till socialen och får endast glidande svar, ska få träffa någon från försörjningsenheten som skulle ha mer koll på det tydligen.
Är han motiverad att ta körkort? Är han det så kanske han inser att konsekvenserna av hans frånfälle gör att han inte kan ta kortet? Och då skärper till sig (med skolgången)
 
Är han motiverad att ta körkort? Är han det så kanske han inser att konsekvenserna av hans frånfälle gör att han inte kan ta kortet? Och då skärper till sig (med skolgången)
Han borde vara då utbildningen är till lastbilschaufför som han vill bli. Konsekvenserna har bitit honom i röven nu och det ser illa ut. Givetvis är det inte hans fel enligt honom. Mitt, skolans, lärarnas osv. Men det här är ju en konsekvens helt klart.
 
Synd att skolorna inte dumpar ungarna lika snabbt här... skulle behövas. Och inte kan jag flytta heller.

Jo, fast det är väl det du kan göra? Flytta till en annan stad. Helst så långt bort att pendling till skolan inte är rimlig. Vill han inte flytta så får han hitta eget boende annars får han ju följa med. Han kan väl inte bestämma var du bor? Familjer med barn flyttar ju.
 
Jag har upptäckt att min hund, som inte alls är en vaktig ras, har börjat bete sig lite vaktigt mot/för mig.

Han vaktar mig mot barnen (tonåringar), inte alltid och inte kraftigt, men han gör det, vilket räcker för att jag ska tycka att vi behöver komma på hur vi ska hantera det.

Egentligen vill jag inte skriva tråden. Jag utelämnar mig själv, mina barn och vår situation, och tänker att jag skulle uppskatta att inte bli dömd här.

Lite bakgrund:
Vi har haft hunden i 2 år. Han har resursvaktat sina ben alltid, var ganska kraftigt när jag köpte honom, men vi har arbetat på den biten så han är lite lugnare nu, mest med mig, på andra plats kommer dottern på snart 16 år och tredje plats sonen på 19 år. Detta är enda "felet" hunden alltså har trots att vi köpte honom som knappt 10 månader gammal och är hans femte hem. Med tanke på åldern på mina barn så har jag aldrig sett det som ett problem, det har inte heller varit det. Det har som sagt blivit mycket bättre under den här tiden.

Jag och sonen har svårt för att komma överens. Det är mycket bråk och det är inte bara tonårstjafs. Jag försökte få hjälp av socialen pga honom men det gick inte, så jag fick ett annat ställe att göra en anmälan dit med hänsyn till den minderåriga dottern- pga att vi har så mycket tjafs. Jag beskriver det som psykisk misshandel från hans sida. Det har alltså gått ifrån tonårsbråk till något allvarligare, och jag försöker ändå hålla på regler och gränser i hemmet och för mig och dottern. Man får inte göra och säga vad som helst för att man är tonåring, över 18 osv. Mitt i det här finns hunden. För ett tag sedan noterade jag att han gärna är där jag är mer än tidigare, han verkar inte otrygg alls, tvärtom ser han trygg och lugn ut, han har bara blivit mer min liksom, men kan tala om för barnen att hålla avståndet till mig, tex om jag sitter vid skrivbordet så ligger han nedanför och tycker att de kan hålla sig på sin kant. Även dottern, men mest sonen. Då hade jag mat så vi kopplade det till maten. För dottern handlar det nog alltid om när jag har mat, men för sonen har det blivit så många fler gånger. Ligger jag i sängen ligger hunden ofta nedanför och då markerar han att sonen ska hålla avstånd, samma när jag sitter vid skrivbordet eller i soffan. Ingen mat inblandad och har inte varit så kan inte misstolka situationen.

När det händer dottern har hon gjort på två olika sätt. Är det en mild markering från hunden har hon ignorerat och fortsatt med sitt utan att ens kika på honom- och det har lagt sig. Har det varit lite mer har hon skickat bort honom en liten bit bort, så att hon själv hamnar mellan mig och honom, hämtat min tallrik med mat tex, ignorerat hunden medan hon gör allt det, och sedan pratat med honom när ingen mat är inblandad, inget överdrivet, översvallande, inget beröm, utan lite klappar som för att visa att ingen är arg. Det verkar ändå fungera.

Sonen däremot, som gör som han själv vill och vägrar lyssna på någon annan, han är rätt ointresserad av hundar, hundars känslor, hur hundar fungerar osv, reagerar med att stirra stint, höja rösten och ryta "Vad fan gör du?! Håll käften, annars!", måttar ett låtsasslag i luften med armen och ett med foten och glor fortsatt på honom. Han skulle aldrig på riktigt slå honom, han har aldrig slagit ett djur alls och det ligger inte för honom. Men stor i orden är ju väldigt mycket lättare att vara.
Jag blir förbannad på min son och ber honom sluta hota hunden och får till svar "Kräket ska sluta bete sig så mot mig, det är inte han som bestämmer här" varpå jag brukar svara att det är jag som bestämmer i det här hemmet och jag bestämmer att han inte ska hota hunden för det kommer INTE att få hunden att sluta vakta mig och markera mot sonen, tvärtom eldar han bara upp situationen. Inte en enda gång har hans beteende varit till hjälp, medan dotterns sätt har fungerat mycket bättre. På det örat lyssnar dock inte sonen, nästa gång hunden markerar är det samma visa.

Hur ska jag hantera detta? Det är inte en farlig hund jag har. Risken att han biter är minimal, men jag förstår, givet hur det är mellan mig och sonen, att han känner ett behov av att vakta mig. Hur ska jag få hunden att vakta mig mindre? Är det som dottern gör rätt? Jag har tänkt att jag vill inte lägga mig i eftersom det kan förstärka situationen, utan mer tänkt att om man dels ignorerar och fortsätter som vanligt och dels vid behov att dottern markerar- och jag fortsätter som vanligt, så får hunden ingen uppmärksamhet för sitt beteende. Ska vi göra på annat vis?
Jag har inte läst några fler inlägg än ditt originalinlägg, men kände att jag ändå ville svara på det, eftersom det är så stark igenkänning på detta för mig.

När jag var 16 och min bror 9 skaffade min familj en riesenschnauzer. Det var mamma som var hemma med honom när han var valp, mamma som gick kurser mm och mamma som skötte det mesta som gällde hunden till vardags, förutom att vi barn var ansvariga för att gå ut med honom när vi kom från skolan (den som kom först). Hunden ansåg därmed att han var mammas och att hon var hans. Och han var resursvaktande, vilket precis som med er hund började med mat. Hade mamma varit o handlat vaktade han matkassarna, hade vi gäster och bjöd på buffé vaktade han den osv. Men han vaktade också mamma - i alla fall om hon var i det som hunden ansåg var en "utsatt position" (låg o sov, låg i badet osv). Mest framträdande blev det när mamma blev sjuk och behövde vård i hemmet. Hon kunde ALLTID säga till hunden att "det är okej, den här personen får ta i mig", men han gillade det inte precis och det var väl en och annan sjuksköterska som tyckte det var lite jobbigt med en stor, svart hunds vakande öga och dova morrande...

Under åren före mammas sjukdom, framförallt när hunden var unghund och både min bror och jag bodde hemma (vi hann ju båda bli vuxna o flytta hemifrån under de 15 år hunden levde) så hanterade vi hans vaktande på ungefär samma sätt som din dotter verkar göra. Inte "bjuda in till konflikt" utan ignorera och avleda. Försöka se till så att hunden inte behövde hamna i "vaktsituationer" (typ mitt exempel ovan med buffé och gäster - antingen inte bjuda på mat så eller se till att hunden inte är där). I början hände det att vi blev arga och sade till på skarpen, men det gjorde hundens beteende värre. Han bet aldrig någon - det var i grunden en väldigt trevlig, vänlig hund som gillade både sin familj och andra människor - men han kunde ju låta väldigt farlig och se väldigt farlig ut.

Jag tror att du och dottern är på rätt väg, och att sonen gör "fel". Hur du sedan ska förmedla detta på ett bra sätt till sonen, det är ju en annan sak och (tycker jag) svårare än att hantera en resursvaktande hund.
 
Jag har inte läst några fler inlägg än ditt originalinlägg, men kände att jag ändå ville svara på det, eftersom det är så stark igenkänning på detta för mig.

När jag var 16 och min bror 9 skaffade min familj en riesenschnauzer. Det var mamma som var hemma med honom när han var valp, mamma som gick kurser mm och mamma som skötte det mesta som gällde hunden till vardags, förutom att vi barn var ansvariga för att gå ut med honom när vi kom från skolan (den som kom först). Hunden ansåg därmed att han var mammas och att hon var hans. Och han var resursvaktande, vilket precis som med er hund började med mat. Hade mamma varit o handlat vaktade han matkassarna, hade vi gäster och bjöd på buffé vaktade han den osv. Men han vaktade också mamma - i alla fall om hon var i det som hunden ansåg var en "utsatt position" (låg o sov, låg i badet osv). Mest framträdande blev det när mamma blev sjuk och behövde vård i hemmet. Hon kunde ALLTID säga till hunden att "det är okej, den här personen får ta i mig", men han gillade det inte precis och det var väl en och annan sjuksköterska som tyckte det var lite jobbigt med en stor, svart hunds vakande öga och dova morrande...

Under åren före mammas sjukdom, framförallt när hunden var unghund och både min bror och jag bodde hemma (vi hann ju båda bli vuxna o flytta hemifrån under de 15 år hunden levde) så hanterade vi hans vaktande på ungefär samma sätt som din dotter verkar göra. Inte "bjuda in till konflikt" utan ignorera och avleda. Försöka se till så att hunden inte behövde hamna i "vaktsituationer" (typ mitt exempel ovan med buffé och gäster - antingen inte bjuda på mat så eller se till att hunden inte är där). I början hände det att vi blev arga och sade till på skarpen, men det gjorde hundens beteende värre. Han bet aldrig någon - det var i grunden en väldigt trevlig, vänlig hund som gillade både sin familj och andra människor - men han kunde ju låta väldigt farlig och se väldigt farlig ut.

Jag tror att du och dottern är på rätt väg, och att sonen gör "fel". Hur du sedan ska förmedla detta på ett bra sätt till sonen, det är ju en annan sak och (tycker jag) svårare än att hantera en resursvaktande hund.
Fint skrivet, men jag tycker det alltid är bäst att läsa tråden först för det har framkommit väldigt mycket mer som förklarar problemet och det är inte hunden.
 
Fint skrivet, men jag tycker det alltid är bäst att läsa tråden först för det har framkommit väldigt mycket mer som förklarar problemet och det är inte hunden.
Jag har gjort det nu. Det förändrar inte på något sätt mitt inlägg om hunden, även om jag ju inser att hunden inte alls är orsak till problemen som @Enya har, utan snarare reagerar på de problemen. Däremot tycker jag att hunden ändå kan hanteras på det sätt många varit inne på - avleda, ta bort från situationen, minska kontakt mellan son och hund.
 
I dagens samhälle krävs en hel del för att bli utkickad från skolan. Han skolkar en massa, 20-30 % på två veckor, får en varning från CSN om att han måste skärpa sig nästkommande två veckor annars blir han rapporterad och riskerar förlora sitt studiemedel. Så då skärper han sig. Så har han hållit på gymnasiet igenom. Tre år till med samma? Jag ber till Gud att han hoppar av ....
Nja... slutar han skolan slipper jag ju försörja honom, han kan ju sina rättigheter... bättre att börja om på nytt nu när han riskerar att ha sumpat denna utbildningen. Så har han hem, försörjning, mat på bordet, städat osv i tre år till.
Sluta laga mat åt honom?
Han kan väl laga sin egen mat.
 
Vilken otroligt obehaglig situation, som människa hade jag gjort som hunden och vaktat dig.

Jag tycker att det är läge att ringa kvinnojouren för dig och din dotters skull, och be dom om hjälp att förklara för socialen att du är rädd för dig själv och din dotters hälsa. Förhoppningsvis har dom tillgång till advokater som kan luska i hur du ska bli av med försörjningsstödet omgående, för din son misshandlar dig och din dotter psykiskt.

Det kanske finns möjlighet för dig och hunden (och din dotter, om hon vill) att bo hos kvinnojouren en period?

Lämna extremt tråkig och billig mat i kylen. Jag tänker havregryn och eldorados pasta samt en ketchupflaska. Informera socialen om att ni inte vågar bo hemma längre, utan nu får han bo i lägenheten själv.

Jag blir nervös och rädd bara av att läsa det lilla du beskrivit. Otroligt otäckt och hotfullt, den sortens snack som jag av egen erfarenhet vet kan eskalera. Och dessutom så är psykisk misshandel också misshandel.
 
Det kanske är bra att du har en vakthund?
Jag får erkänna att jag hellre har en RIKTIG vakthund i så fall, och inte någon som ser ut som panda och mest... låter. :) Han är inte så skrämmande för någon, om man förstås inte är rädd för hundar. :)

Stod i köket i dag och öppnade kylskåpet. Sa något till sonen som kom emot mig, helt vanligt lugnt samtal, vi diskuterade mat och han skulle kika (mellan oförskämdheter, utbrott och bråk, är vi sams och kan samtala som normalt folk). Jag visste inte att precis intill mig stod hunden, men det märkte jag när han hoppar inte bara mot honom (mot sonen) utan UPP och mot honom när han kommer närmare mot mig. Då såg jag att hunden var hos mig, sonen blev faktiskt skiträdd, huskysar låter ju ändå en del, både när de leker med andra hundar och med oss människor så kan det knorras och brölas liksom, helt utan aggressivitet utan bara på lek. Så det här plötsliga högljudda "fräsandet" han gör mot sonen får en ju faktiskt att hoppa till för att det är både högt och plötsligt. Han skräms, det är hans syfte, och jag tror att han var nöjd med att sonen backade bort omedelbart från köket helt. Eftersom jag inte ens visste att hunden var där förrän det inträffade blev jag helt paff och gjorde inget faktiskt. Och så var det över i samma stund det skedde. Jag tog något steg åt sidan för att ta en handduk och gick lite förbi hunden och han gick då till sonen och kollade vad han gjorde i frysen, sonen klappade honom. Hunden är liksom inte långsint, jag får erkänna att det är lite intressant att se vad han egentligen gör.
 
Tack för tankar och förslag angående sonen! Jag läser, men det är inte helt lätt att "Bara göra" som en del förslag är. Jag bor också i lägenheten och drabbas av konsekvenserna av att han inte städar och diskar efter sig och allt annat osv. Jag lägger band på mig en hel del för att välja strider, det är inte "bara" och det är inte så enkelt som det kan tyckas. Han är 19 år, hela tonåren har gått. Han har en storebror som blir 21 i februari, tonåren är inte ny för mig så jag har testat på lite olika saker för att få dem att ta mer ansvar, konsekvenser för sitt handlande osv. Vi är förbi den biten där "oj, det här drabbade mig, det var inte bra, bäst jag gör som mamma ändå säger, tusan också att hon hade rätt" och har hamnat i "jag gör så här för att hämnas, jag gör medvetet fel för att jag kan och jag kan hantera futtiga konsekvenser för konsekvenserna får även mamma att må dåligt, lagen är på min sida, mamma kan inte tvinga mig". Jag har redan testat typ allt redan innan vi hamnade här, det blev inte så här över en natt.

I övrigt, han fick veta i dag att skolan fått nog, CSN är indraget en månad. Så det som aldrig hänt hände faktiskt.

Ganska "komiskt" också, dottern meddelade i dag att hon ska hoppa av skolan, inte ens 16 fyllda ännu. Hon ska jobba. Det kommer hon aldrig att kunna, vem ger någon under 18 ett jobb i dag liksom.... Men det innebär inget studiestöd för henne så klart, underhåll får hon väl, men hon kommer gå hemma och rulla tummarna i stort sett. Och så sonen som troligen börjar om på nytt och till och med riskerar att bli av med både CSN och barnpensionen (den har man om man sköter skolan) men inte blir utslängd om han går i skolan någon dag då och då. Jag kommer vara försörjningsskyldig för två tonåringar som kostar en del, som inte drar in någon inkomst, mitt bostadsbidrag påverkas märkligt nog negativt trots att de ju bor hemma, och min egen inkomst hamnar under existensminimum pga det, jag får söka försörjningsstöd och alltså redovisa min ekonomi varje månad. Medan två tonåringar mest rullar tummarna och gör inget mer än fördriver tiden. Det måste vara skönt att vara tonåring och slippa ta ansvar över sina beslut och istället låta mamma ta konsekvenserna och slita röven av sig för att få livet att gå ihop och mat på bordet.

Jag, bitter?! Nä, inte alls. Det här med att säga upp lägenheten och tälta själv, jag och hunden, det låter faktiskt som en riktigt god idé! Trots vinter som står för dörren. Helt ärligt hade jag packat redan om det inte vore för att jag inte kan lämna hunden i tältet medan jag jobbar.... annars hade jag lämnat bara, utan ett ord. Tänk vad skönt att slippa ta ansvar. Eller vänta, jag är ju vuxen och måste...

Hunden använder sin bädd en del, ligger där när jag äter tex och jag droppar godis där då och då för att göra den positiv. Kallar den för "platsen" så ofta och så mycket som möjligt så att han ska fatta att "platsen" innebär godis och är hans bädd=positivt. Det har han redan fattat, klippsk som han är, så han hämtar nu leksaker och vill byta dem mot godis (som förut, förutom att han droppar leksakerna hos mig och sätter sig på platsen och väntar på godis. Han är så himlans charmig! Han som tycker att lyda och träning är tråkigt, att han inte fattar att han luras till en massa liksom :D
 
Det jag tänker är att din son bedriver en långvarig terrorkampanj emot dig, din dotter, och din hund. Hunden är den av er som inte kan resonera på samma sätt som ni, inte kan sätta det hotfulla beteendet i någon form av intellektuell kontext. Jag tror inte du kan utgå ifrån att det inte eskalerar, och om det gör det blir det riktigt tråkiga konsekvenser för hunden. Jag undrar också om hunden och sonen någonsin är ensamma och om hundens beteende kan bero på saker som sker då.

Jag har så otroligt mycket medkänsla för dig i den här skitsituationen, och jag förstår att det måste vara så många starka och komplexa känslor på en gång. Ingen av er mår bra som ni har det nu och ni alla förtjänar bättre. Men eftersom du är ansvarig för hundens välmående och hunden helt saknar förmåga att påverka sin situation undrar jag om du funderat på om det vore en möjlighet att omplacera hunden, kanske tillfälligt tills sonen flyttat.
Jag hoppas du förstår varför tanken dyker upp hos mig; det känns som utomstående helt enkelt som en ohållbar situation att hunden ska bo ihop med någon som återkommande hotar om fysiskt våld. Det är en konstant stresskälla som ingen ska behöva leva med och som påverkar allas hälsa väldigt negativt, hund som människa. Ironin är såklart att hunden och du kanske är de som egentligen har den mest harmoniska relationen, och den med störst ömsesidig glädje. Men jag ser en stor risk att hunden till slut känner sig tillräckligt hotad för att bita din son. Jag skulle nämligen inte kalla detta resursförsvar utan respons på hot och extrem stress i vardagen.

Hoppas du inte uppfattar det som att jag menar något illa, jag vill både dig och hunden väl och hoppas det märks i texten trots mitt perspektiv.
 
Det jag tänker är att din son bedriver en långvarig terrorkampanj emot dig, din dotter, och din hund. Hunden är den av er som inte kan resonera på samma sätt som ni, inte kan sätta det hotfulla beteendet i någon form av intellektuell kontext. Jag tror inte du kan utgå ifrån att det inte eskalerar, och om det gör det blir det riktigt tråkiga konsekvenser för hunden. Jag undrar också om hunden och sonen någonsin är ensamma och om hundens beteende kan bero på saker som sker då.

Jag har så otroligt mycket medkänsla för dig i den här skitsituationen, och jag förstår att det måste vara så många starka och komplexa känslor på en gång. Ingen av er mår bra som ni har det nu och ni alla förtjänar bättre. Men eftersom du är ansvarig för hundens välmående och hunden helt saknar förmåga att påverka sin situation undrar jag om du funderat på om det vore en möjlighet att omplacera hunden, kanske tillfälligt tills sonen flyttat.
Jag hoppas du förstår varför tanken dyker upp hos mig; det känns som utomstående helt enkelt som en ohållbar situation att hunden ska bo ihop med någon som återkommande hotar om fysiskt våld. Det är en konstant stresskälla som ingen ska behöva leva med och som påverkar allas hälsa väldigt negativt, hund som människa. Ironin är såklart att hunden och du kanske är de som egentligen har den mest harmoniska relationen, och den med störst ömsesidig glädje. Men jag ser en stor risk att hunden till slut känner sig tillräckligt hotad för att bita din son. Jag skulle nämligen inte kalla detta resursförsvar utan respons på hot och extrem stress i vardagen.

Hoppas du inte uppfattar det som att jag menar något illa, jag vill både dig och hunden väl och hoppas det märks i texten trots mitt perspektiv.
Jag bryr mig inte om hur du menar det. Det är illa att ens nämna det i en situation där jag försöker hitta lösning på allt och försöker få hjälp överallt ifrån för att slippa det här.
Jag gör mig inte av med det enda som får mig att vilja leva. På riktigt, det enda. Det finns ingen anledning för mig att leva då. Det finns ingen anledning för mig att leva nu ens. Jag köpte honom för att jag höll på att knäckas av att vara utan hund, det var aldrig meningen att ha en husky, men han var den enda jag hittade just då, bättre än att vara ensam, jag har kommit att älska honom djupt och att göra av med honom är således uteslutet. Jag har redan valt bort en hund för sonen skull, det slutade skit för den hunden trots att jag hade ögonen för hennes bästa, jag gör inte om det.

Jag har också sagt att han aldrig kommer att omplaceras med tanke på antalet hem han haft, han avlivas i så fall, han ska inte behöva byta hem eller bli vandringspokal.

Hunden och sonen är ytterst sällan ensamma och då inga långa stunder. Sonen är aldrig och har aldrig varit fysisk mot något djur, det skulle han aldrig någonsin vara. Att vara stor i käften är han dock bra på men att slå och bruka fysisk våld gör han inte. Han klappar hunden, på den nivån är det. De hålls ifrån varandra, dels som jag skrev tidigare- pga ointresse från bådas sidor av varandra och pga att sonen busat med hunden när det varit olämpligt och inte brytt sig om att lyssna på mig, och pga det här nya beteendet som dykt upp.
 
Jag bryr mig inte om hur du menar det. Det är illa att ens nämna det i en situation där jag försöker hitta lösning på allt och försöker få hjälp överallt ifrån för att slippa det här.
Jag gör mig inte av med det enda som får mig att vilja leva. På riktigt, det enda. Det finns ingen anledning för mig att leva då. Det finns ingen anledning för mig att leva nu ens. Jag köpte honom för att jag höll på att knäckas av att vara utan hund, det var aldrig meningen att ha en husky, men han var den enda jag hittade just då, bättre än att vara ensam, jag har kommit att älska honom djupt och att göra av med honom är således uteslutet. Jag har redan valt bort en hund för sonen skull, det slutade skit för den hunden trots att jag hade ögonen för hennes bästa, jag gör inte om det.

Jag har också sagt att han aldrig kommer att omplaceras med tanke på antalet hem han haft, han avlivas i så fall, han ska inte behöva byta hem eller bli vandringspokal.

Hunden och sonen är ytterst sällan ensamma och då inga långa stunder. Sonen är aldrig och har aldrig varit fysisk mot något djur, det skulle han aldrig någonsin vara. Att vara stor i käften är han dock bra på men att slå och bruka fysisk våld gör han inte. Han klappar hunden, på den nivån är det. De hålls ifrån varandra, dels som jag skrev tidigare- pga ointresse från bådas sidor av varandra och pga att sonen busat med hunden när det varit olämpligt och inte brytt sig om att lyssna på mig, och pga det här nya beteendet som dykt upp.
Okej, jag tyckte jag läste att sonen till exempel måttar slag mot hunden. Men jag kanske har missuppfattat hur pass allvarlig situationen är.

Jag är ledsen att jag gjorde dig upprörd. Jag håller inte med om din tolkning av mitt inlägg, men samtidigt förstår jag din reaktion.
 
Okej, jag tyckte jag läste att sonen till exempel måttar slag mot hunden. Men jag kanske har missuppfattat hur pass allvarlig situationen är.

Jag är ledsen att jag gjorde dig upprörd. Jag håller inte med om din tolkning av mitt inlägg, men samtidigt förstår jag din reaktion.
Det gör han när hunden gör utfall när han vaktar mig, det är alltså inte annars.

Jag ser situationen mellan mig och sonen som allvarlig. Mellan sonen och hunden är vi inte riktigt där än. Det är en situation som inte är ok, men inte allvarlig eller akut, det kan däremot bli det, därför skapades tråden.

I övrigt, jag är medveten om att jag borde sätta hunden först i alla lägen. I det här fallet, skulle jag göra det skulle inte han finnas längre, eftersom jag inte omplacerar honom, mitt löfte till honom. Och därmed inte jag heller. Så kanske vore det bättre att inte rusa i väg med sådant beslut ännu utan försöka komma andra lösningar på det först.
 
Det gör han när hunden gör utfall när han vaktar mig, det är alltså inte annars.

Jag ser situationen mellan mig och sonen som allvarlig. Mellan sonen och hunden är vi inte riktigt där än. Det är en situation som inte är ok, men inte allvarlig eller akut, det kan däremot bli det, därför skapades tråden.

I övrigt, jag är medveten om att jag borde sätta hunden först i alla lägen. I det här fallet, skulle jag göra det skulle inte han finnas längre, eftersom jag inte omplacerar honom, mitt löfte till honom. Och därmed inte jag heller. Så kanske vore det bättre att inte rusa i väg med sådant beslut ännu utan försöka komma andra lösningar på det först.
Okej, då hade jag nog uppfattat situationen korrekt i alla fall och skrev det jag skrev som svar på det, vilket jag fortfarande står för. Men, du är expert på din situation, det är inte jag, och jag förstår att det finns fler aspekter som jag inte var medveten om och att din slutsats är en annan. Du behöver inte rättfärdiga något för mig. Jag tror du har tillräckligt att kämpa med som det är och önskar dig genuint bara en break.
 
Okej, då hade jag nog uppfattat situationen korrekt i alla fall och skrev det jag skrev som svar på det, vilket jag fortfarande står för. Men, du är expert på din situation, det är inte jag, och jag förstår att det finns fler aspekter som jag inte var medveten om och att din slutsats är en annan. Du behöver inte rättfärdiga något för mig. Jag tror du har tillräckligt att kämpa med som det är och önskar dig genuint bara en break.
Jag pratade med mamma i dag om det här. Hon berättade hur hon kände när hon levde med pappa som var alkoholist. Hon ville inte köra hem från jobbet eller affären. Vilket humör var han på när hon kom hem? Hade han druckit redan? Var han full? Hur mycket bråk skulle det vara? Hon drog lite på det, försökte komma på andra saker att göra osv.

Jag känner så. Jag vill inte åka hem. Jag har inte bråttom plötsligt, men den känslan krockar med att jag HAR bråttom, för hundens skull. Utan honom... jag hade inte stigit upp, hade jag stigit upp så vette fan om jag ens brytt mig om att jobba längre? Jag hade inte varit hemma. Jag hade inte gått på ett enda jävla möte till i alla fall, den saken är säker. Jag hade lämnat allt. När jag säger "jag orkar inte mer" finns det ingen som tar det på allvar.
Men när jag gråter, hur tyst och försiktigt det ens är så att ingen märker det, så kommer hunden. Så medan jag lämnas att hantera detta helt ensam varje dag, att orka mer och mer och mer- för jag är vuxen, förälder, för att jag måste, för att det är min skyldighet, så är hunden där hos mig.

Jag vill inte vara ensam helt enkelt, så egoistiskt är det.
 

Liknande trådar

Hundträning Hej! Har nån haft en hund med resursförsvar (mot andra hundar) som blivit bättre med träning? Och isf vad för träning? Jag har en tik...
Svar
8
· Visningar
705
Senast: Emmi
·
Övr. Hund Hej på er! Jag har en hane på ett år, kastrerad blandras beagle som jag tyvärr har allvarliga problem med. Har haft flertalet hundar...
2
Svar
29
· Visningar
2 594
Senast: jemeni
·
Övr. Hund Hej! Eftersom jag är både en klant och ganska godtrogen blev jag pålurad en omplaceringshund som har orsakat mig mycket bekymmer. Det är...
Svar
16
· Visningar
1 614
Senast: YlvaG
·
Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
1 643
Senast: Hellhound
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Vildkattungar
  • Senast tagna bilden XV
  • Diarré

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp