Min första livskris?

[Panamera]

Jag behöver lite råd ifrån älskade Buke nu, för jag vet verkligen inte vad jag ska göra...

Jag tror att jag har fått min allra första livskris. 21 år gammal, och jag behöver verkligen tips och råd.

Det som har utlöst detta är att jag igår började en ny utbildning; Kandidatprogram i nationalekonomi och statistik. Egentligen gillar jag statistik, som är det blocket som vi börjar med, men bara i teorin.
Jag vill verkligen inte bi någon som sitter på ett kontor dagarna ut och dagarna in. Någon som bara har det sociala med kollegorna som det enda sociala på jobbet. Det är en mardrömsbild av mig själv! Jag har dessutom jobbat i ca 1,5 år på kontor innan jag påbörjade den förra utbildningen, och det kändes hela tiden så fel.
Jag vill ju röra på mig! Jag vill hjälpa människor! Inte sitta som analytiker någonstans, för det är verkligen inte jag... Jag vill göra skillnad!

Tidigare har jag läst 30 p Kriminologi, men jag valde att inte söka vidare inom det då jobbmöjligheterna efter avslutad utbildning är så oerhört begränsade.

Så varför sökte jag då detta programmet? Det ser så bra ut på pappret, och jobbmöjligheterna är stora. Det är relativt roliga ämnen att hålla på med, och jag har alltid haft ganska lätt för matten till exempel. Men det känns så fel... Redan då antagningsbeskedet kom kändes det fel, och jag tvekade i någon dag innan jag accepterade. Det kan jämföras med när antagningsbeskedet för kriminologin kom, och jag grät av lycka...
Jag har inte ens köpt litteraturen än, då det känns som bortkastade pengar om jag skulle bryta utbildningen.

Min dröm är att jobba som polis, men då jag har en knäskada som antagligen aldrig kommer att bli bra så får jag nog se de drömmarna som krossade. Samma med att jobba inom Försvarsmakten, jag var inne där en sväng men var tvungen att avbryta utbildningen på grund av knäet.

Så vad ska jag jobba med? Jag har verkligen ingen aning...
Och är det värt att fortsätta utbildningen? Trots att jag känner som jag gör nu? Trots att jag inte kunde hålla tårarna borta när jag pratade med sambon efter gårdagens föreläsning?

Snälla, hjälp mig!

 

[susanne]

Kan sociologi vara något?
Då jobbar du med människor, men inte på ett fysiskt påfrestande sätt.

 

[Vira]

Du måste ju inte bestämma dig för något just nu idag eller den här veckan. Det är ju några månader kvar innan du kan söka någon utbildning till hösten, så varför inte prova det här programmet medan du funderar? Vad är alternativet - har du något jobb du skulle kunna gå tillbaka till medan du tänker?

 

[Panamera]

Kan sociologi vara något?
Då jobbar du med människor, men inte på ett fysiskt påfrestande sätt.

Det kan det absolut vara! Tack för tipset, det skall jag kolla närmare på.

Du måste ju inte bestämma dig för något just nu idag eller den här veckan. Det är ju några månader kvar innan du kan söka någon utbildning till hösten, så varför inte prova det här programmet medan du funderar? Vad är alternativet - har du något jobb du skulle kunna gå tillbaka till medan du tänker?

Så är det absolut, du har så rätt. Det är bara så lätt att tankarna flyger iväg när de väl har startat...
Jag har inget jobb som väntar, så det är i sådana fall om jag söker enkla jobb under tiden tills höstterminen startar.

Det med att prova programmet... Jag känner dessutom att jag har tappat typ all matte sedan gymnasiet, så från att vara bland de bästa i kriminologin så är jag nu typ sämst i klassen och sitter som ett stort frågetecken.

Läraren var dessutom så otroligt pedagogisk att han första dagen var noga med att påpeka att det endast är ca 60 % som brukar klara av första tentan... Då känner man ju verkligen att studiemotivationen går upp - eller inte...
Personligen hade jag nog börjat rannsaka hur jag utbildar om endast så få klarade tentan, men det är lite OT...

Men tack för input!

 

[Tassetass]

Funderat något på juridik?

 

[Araminta]

Denna obegripliga plugg-stress alltså Ta ett djupt andetag och slappna av! Du är 21 år gammal, du har massvis med tid på dig att hitta rätt. För att dra samma exempel som jag gör i alla dessa trådar: säg att du fullföljer det här programmet. Då är du 24 när du har din examen och du ska jobba tills du är minst 65. Tror du att det gör en sån väldig skillnad om du får 41 år i arbetslivet eller 39?

Jag kommer vara 28 år gammal när jag blir färdig logoped. Min mor började plugga när hon var 29 och är idag framgångsrik specialist inom neuropsykologi med egen firma. Jag vet inte varifrån den här stressen med att börja plugga när man är 19 kommer ifrån, den verkar mest ställa till det för folk

Vad vill du göra just nu? Jobba? Resa? Läsa någon strökurs? Lägg tankarna om framtiden på hyllan ett tag. Du kommer att hitta rätt förr eller senare - jag lovar!

 

[Sedna]

Försök inte pressa fram en strukturerad framtidsplan, livet består inte av fasta hållpunkter och en given väg. Livet är dynamiskt med ständigt nya vägskäl. Gör det du trivs med här och nu, gör du något du kan ha användning för i framtiden är ju det bra, men livet handlar inte om att ta en given väg till ett givet mål. Hela barndomen indoktrineras vi med tanken att mål ska nås: vi ska bli klara med skolan, vi ska flytta hemifrån, vi ska bli vuxna, vi ska skaffa oss en yrkestitel, vi ska träffa en partner osv. Det är lite omtumlande att vakna upp och inse att det inte fungerar så

Kanske inte är någon tröst, men den livskris du beskriver är typisk för din ålder, det ger sig med tiden. Jag vet inte mer om vad jag vill i livet nu, snart 30, än vad jag gjorde när jag var 21. Skillnaden är att jag som 21åring försökte komma på vad jag vill göra i framtiden, nu koncentrerar jag mig på vad jag vill göra här och nu, och jag mår sååå mycket bättre! Vad jag vill göra i framtiden får framtiden utvisa.

Vad vill du göra NU? Vill du plugga så läs något som intresserar dig. Vill du resa? Vill du jobba? Pusselbitarna faller på plats med tiden.

 

[stjarnhimmel]

Jag förstår inte varför det är så bråttom att plugga. Jag var likadan!

Men det jag har sett ett antal år senare är att många också byter inriktning. Så jag tror det snarare kan vara bra att ta det lite lugnare ett tag istället för att stressa fram att man ska plugga. Är det ngt annat du vill göra? Jobba, resa etc. Kan du låta det mogna fram lite?

 

[Panamera]

Funderat något på juridik?

Det har jag faktiskt gjort! Och jag är väldigt intresserad av juridik över lag, men en femårig utbildning känns så tung att påbörja...
En till aspekt i det med utbildningens längd är att jag har blivit galet hormonstinn, och är så sugen på att försöka bilda familj med fästmannen inom något/några år, och vill då inte ha för lång tid kvar på utbildningen.

Du pluggar väl själv juridik och är gravid? Hur funkar det med plugget? Har du långt kvar? Och hur känner du inför uppehållet som det medför?

Många frågor, men jag skulle bli jätteglad om du ville svara, då det är sådana saker jag har tänkt på om jag skulle söka juristprogrammet.

Denna obegripliga plugg-stress alltså Ta ett djupt andetag och slappna av! Du är 21 år gammal, du har massvis med tid på dig att hitta rätt. För att dra samma exempel som jag gör i alla dessa trådar: säg att du fullföljer det här programmet. Då är du 24 när du har din examen och du ska jobba tills du är minst 65. Tror du att det gör en sån väldig skillnad om du får 41 år i arbetslivet eller 39?

Jag kommer vara 28 år gammal när jag blir färdig logoped. Min mor började plugga när hon var 29 och är idag framgångsrik specialist inom neuropsykologi med egen firma. Jag vet inte varifrån den här stressen med att börja plugga när man är 19 kommer ifrån, den verkar mest ställa till det för folk

Vad vill du göra just nu? Jobba? Resa? Läsa någon strökurs? Lägg tankarna om framtiden på hyllan ett tag. Du kommer att hitta rätt förr eller senare - jag lovar!

Du har ju så rätt!
Självklart gör inte de få små åren någon skillnad i slutändan, det är bara jag som vill bli klar med plugget så fort som möjligt. Varför vet jag egentligen inte heller, för att själva pluggandet är ju rätt behagligt då man kan lägga upp dagarna nästan precis som man vill.

Jobba står nog högt i kurs i sådana fall, dock vet jag inte med vad.
Har tidigare arbetat inom logistikbranschen, och det funkade. Det är inget jag skulle vilja göra resten av livet, men kollegorna gjorde så att jag i alla fall var kvar där i 1,5 år.
Så kanske inom samma bransch... Eller butik! Jag är väldigt social och service-minded, så det skulle garanterat passa. Det tål i alla fall att tänkas på!
Men jag vill inte resa, inte utan min sambo. Vi har varit ifrån varandra alldeles för mycket redan på grund av mission i Afghanistan samt 1,5 års distansförhållande, så det räcker. Resa med honom hade däremot varit fantastiskt roligt!
Om jag skulle vilja plugga en strökurs, är det inte alldeles för sent att söka det nu?

Tack för dina lugnande och värmande ord!

Försök inte pressa fram en strukturerad framtidsplan, livet består inte av fasta hållpunkter och en given väg. Livet är dynamiskt med ständigt nya vägskäl. Gör det du trivs med här och nu, gör du något du kan ha användning för i framtiden är ju det bra, men livet handlar inte om att ta en given väg till ett givet mål. Hela barndomen indoktrineras vi med tanken att mål ska nås: vi ska bli klara med skolan, vi ska flytta hemifrån, vi ska bli vuxna, vi ska skaffa oss en yrkestitel, vi ska träffa en partner osv. Det är lite omtumlande att vakna upp och inse att det inte fungerar så

Kanske inte är någon tröst, men den livskris du beskriver är typisk för din ålder, det ger sig med tiden. Jag vet inte mer om vad jag vill i livet nu, snart 30, än vad jag gjorde när jag var 21. Skillnaden är att jag som 21åring försökte komma på vad jag vill göra i framtiden, nu koncentrerar jag mig på vad jag vill göra här och nu, och jag mår sååå mycket bättre! Vad jag vill göra i framtiden får framtiden utvisa.

Vad vill du göra NU? Vill du plugga så läs något som intresserar dig. Vill du resa? Vill du jobba? Pusselbitarna faller på plats med tiden.

Tack för omtanken!

Och som svar på dina frågor så svarade jag @Araminta som hade liknande frågor, så kolla gärna de svaren! Tack igen!!

Jag förstår inte varför det är så bråttom att plugga. Jag var likadan!

Men det jag har sett ett antal år senare är att många också byter inriktning. Så jag tror det snarare kan vara bra att ta det lite lugnare ett tag istället för att stressa fram att man ska plugga. Är det ngt annat du vill göra? Jobba, resa etc. Kan du låta det mogna fram lite?

Haha, det känns skönt att veta att man inte är ensam om paniken i alla fall!

Jag ska tänka på alla alternativ. Försöka ge utbildningen en chans till att börja med tror jag, och om det fortfarande om någon vecka känns helt fel så får jag nog ta det därifrån då. Men det känns bra att ha många alternativ att resonera kring!

 

[Tassetass]

Det har jag faktiskt gjort! Och jag är väldigt intresserad av juridik över lag, men en femårig utbildning känns så tung att påbörja...
En till aspekt i det med utbildningens längd är att jag har blivit galet hormonstinn, och är så sugen på att försöka bilda familj med fästmannen inom något/några år, och vill då inte ha för lång tid kvar på utbildningen.

Du pluggar väl själv juridik och är gravid? Hur funkar det med plugget? Har du långt kvar? Och hur känner du inför uppehållet som det medför?

Många frågor, men jag skulle bli jätteglad om du ville svara, då det är sådana saker jag har tänkt på om jag skulle söka juristprogrammet.

Utbildningen är 4,5 år och jag har snart gått tre år. Det enda jag tycker att du borde tänka på om du vill få barn mitt i allt är att gå klart de första tre åren först. Då har du grundutbildningen klar och därefter är utbildningen mycket mer flexibel vad gäller upplägg av kurser och examensarbete. Vidare kan det vara värt att kolla hur universitetet är när det gäller småbarnsföräldrar. Mitt universitet (Örebro) är väldigt flexibelt och föräldravänligt medan andra verkar vara mindre sympatiska (flaggar @LadyCovergirl som kanske kan dela med sig lite om hur det är i Lund).

Just nu är det lite tungt eftersom jag är trött och har rätt så ont, men huvudet funkar fint och plugget går ändå bra. Vi hade tänkt försöka pricka in att få barn i sommar så jag skulle hinna klart med vårterminen först, men naturen ville annorlunda och hon kommer istället i april, dvs mitt i C-uppsatsen. Planen är dock att inte ta något uppehåll, faktiskt. Dels känner jag att jag kan tillgodogöra mig utbildningen maximalt om jag kör på så koncentrerat som möjligt och dels vill jag hellre ut och jobba snabbt och sedan kunna använda föräldraledigheten för att kunna hålla ner arbetstiden, ha lite längre ledighet på somrar osv.

Om allt går som det ska så kommer maken vara hemma från start i april och jag kommer skriva C-uppsatsen för att sedan vara föräldraledig i sommar. I höst ska jag läsa en 15 hp-kurs på avancerad nivå. Den är obligatorisk men jag skulle förstås kunna läsa den nästa höst om jag ville, men det är sista kursen tillsammans med mina studiekamrater och jag vill gärna hålla ihop med mina brudar så länge jag kan innan vi sprids för vinden. Maken kommer alltså vara hemma till början av november, sedan har vi inte planerat så mycket längre utan det beror då på vilka kurser jag ska läsa. Ska jag läsa distanskurser kan jag kombinera det med föräldraledighet, men om det visar sig att det är campusförlagda kurser som blir bäst för min examen kommer nog maken fortsätta vara hemma.

Studier innebär ju ändå väldigt flexibla tider. Juristprogrammet är generellt sett ett program med väldigt mycket självstudier (åtminstone hos oss, på en del andra universitet är det mycket basgruppsarbeten som binder upp en) och från C-uppsatsen och framåt vill jag påstå att det är rätt så flexibelt. Jag räknar därför med att kunna vara hemma väldigt mycket trots heltidsstudier.

Sedan vet man ju aldrig hur det blir. Jag kanske vill vara hemma, någon sjukdom hos barnet eller skada efter förlossningen kanske ställer till det osv. och då vet jag att jag t.ex. kan gå upp med C-uppsatsen i augusti (och på fyra månader ska jag nog kunna sno ihop en bra uppsats, då räcker det med några få timmars arbete per dag) utan att det påverkar betyget negativt. Eller så tar jag uppehåll och då får jag lösa de problem som uppstår, men jag hoppas på det bästa.

 

[lady_vip]

Jag tycker också att du ska ta det lugnt, du har ju hela livet på dig.

Kan du inte arbeta civilt inom Försvaret eller Polisen? Nu vet jag inte exakt vad de söker, men jag vet att iaf Polisen har massor av civilanställda.

 

[Araminta]

Du har ju så rätt!
Självklart gör inte de få små åren någon skillnad i slutändan, det är bara jag som vill bli klar med plugget så fort som möjligt. Varför vet jag egentligen inte heller, för att själva pluggandet är ju rätt behagligt då man kan lägga upp dagarna nästan precis som man vill.

Jobba står nog högt i kurs i sådana fall, dock vet jag inte med vad.
Har tidigare arbetat inom logistikbranschen, och det funkade. Det är inget jag skulle vilja göra resten av livet, men kollegorna gjorde så att jag i alla fall var kvar där i 1,5 år.
Så kanske inom samma bransch... Eller butik! Jag är väldigt social och service-minded, så det skulle garanterat passa. Det tål i alla fall att tänkas på!
Men jag vill inte resa, inte utan min sambo. Vi har varit ifrån varandra alldeles för mycket redan på grund av mission i Afghanistan samt 1,5 års distansförhållande, så det räcker. Resa med honom hade däremot varit fantastiskt roligt!
Om jag skulle vilja plugga en strökurs, är det inte alldeles för sent att söka det nu?

Tack för dina lugnande och värmande ord!

Jag hade precis samma tankar i din ålder, jag tror att alla har det. Jag vet inte om det möjligen är det allmäna letandet efter identitet som gör att många känner en press på sig att börja så fort som möjligt. Att man söker efter den identitet det innebär att ha en yrkestitel?

Rena spånerier från min sida

Angående strökurser så gick det iallafall förr att skicka in sena anmälningar till kurser som ännu inte blivit fulla rätt sent in på terminerna. Har helt glömt hur man gick till väga men det kanske kan vara värt att ta reda på? Annars så är ett bra tips ang. jobb att skapa en prenumeration på platsbanken med sökningar på jobb som kan vara av intresse. Då får man helt enkelt ett mail när den typen av jobb dykt upp

Lycka till!

 

[Emuliiaa]

Denna obegripliga plugg-stress alltså Ta ett djupt andetag och slappna av! Du är 21 år gammal, du har massvis med tid på dig att hitta rätt. För att dra samma exempel som jag gör i alla dessa trådar: säg att du fullföljer det här programmet. Då är du 24 när du har din examen och du ska jobba tills du är minst 65. Tror du att det gör en sån väldig skillnad om du får 41 år i arbetslivet eller 39?

Jag kommer vara 28 år gammal när jag blir färdig logoped. Min mor började plugga när hon var 29 och är idag framgångsrik specialist inom neuropsykologi med egen firma. Jag vet inte varifrån den här stressen med att börja plugga när man är 19 kommer ifrån, den verkar mest ställa till det för folk

Vad vill du göra just nu? Jobba? Resa? Läsa någon strökurs? Lägg tankarna om framtiden på hyllan ett tag. Du kommer att hitta rätt förr eller senare - jag lovar!

Vilket bra svar som även jag blev lugnad av! Min mamma pikar mig ständigt om att jag borde börja läsa..

Nyss fyllt 21, bor med sambo och våra djur, jobbar som servitris. Känns INTE lönt att börja plugga om jag inte ens vet vad jag vill göra!

 

[Araminta]

Vilket bra svar som även jag blev lugnad av! Min mamma pikar mig ständigt om att jag borde börja läsa..

Nyss fyllt 21, bor med sambo och våra djur, jobbar som servitris. Känns INTE lönt att börja plugga om jag inte ens vet vad jag vill göra!

Min far hade i sex års tid för vana att vid varje terminsstart fråga "Vad har du sökt för något?". Det var inte om jag hade sökt något, utan vad Triumfen var ljuv när han för 1,5 år sedan gav upp och sa "Du har väl inte sökt något det här året heller antar jag" och jag kunde kontra med "Joho!"

Fortsätt stå emot! Your time will come

 

[Red_Chili]

Jag är 24 år nu, har aldrig haft en blekaste aning om vad jag velat jobba med fram till för.. kanske ett år sedan. Så till sommaren, någon vecka innan jag fyller 25, så börjar min utbildning mot det som jag vill bli. Nu känns det som om det yrket är som gjort för mig, som att jag måste gå den utbildningen, för jag vill, inte "Jag måste utbilda mig till något för att bli något för.. eh...". Det känns faktiskt riktigt bra. (och nej, jag har ingen "fin" utbildning någonstans alls, aldrig haft något "fint" jobb eller något jättelångt, jättebra förhållande. Uppenbarligen lever jag ändå och trivs riktigt bra med mig själv )

 

[LindgrenV]

Jag behöver lite råd ifrån älskade Buke nu, för jag vet verkligen inte vad jag ska göra...

Jag tror att jag har fått min allra första livskris. 21 år gammal, och jag behöver verkligen tips och råd.

Det som har utlöst detta är att jag igår började en ny utbildning; Kandidatprogram i nationalekonomi och statistik. Egentligen gillar jag statistik, som är det blocket som vi börjar med, men bara i teorin.
Jag vill verkligen inte bi någon som sitter på ett kontor dagarna ut och dagarna in. Någon som bara har det sociala med kollegorna som det enda sociala på jobbet. Det är en mardrömsbild av mig själv! Jag har dessutom jobbat i ca 1,5 år på kontor innan jag påbörjade den förra utbildningen, och det kändes hela tiden så fel.
Jag vill ju röra på mig! Jag vill hjälpa människor! Inte sitta som analytiker någonstans, för det är verkligen inte jag... Jag vill göra skillnad!

Tidigare har jag läst 30 p Kriminologi, men jag valde att inte söka vidare inom det då jobbmöjligheterna efter avslutad utbildning är så oerhört begränsade.

Så varför sökte jag då detta programmet? Det ser så bra ut på pappret, och jobbmöjligheterna är stora. Det är relativt roliga ämnen att hålla på med, och jag har alltid haft ganska lätt för matten till exempel. Men det känns så fel... Redan då antagningsbeskedet kom kändes det fel, och jag tvekade i någon dag innan jag accepterade. Det kan jämföras med när antagningsbeskedet för kriminologin kom, och jag grät av lycka...
Jag har inte ens köpt litteraturen än, då det känns som bortkastade pengar om jag skulle bryta utbildningen.

Min dröm är att jobba som polis, men då jag har en knäskada som antagligen aldrig kommer att bli bra så får jag nog se de drömmarna som krossade. Samma med att jobba inom Försvarsmakten, jag var inne där en sväng men var tvungen att avbryta utbildningen på grund av knäet.

Så vad ska jag jobba med? Jag har verkligen ingen aning...
Och är det värt att fortsätta utbildningen? Trots att jag känner som jag gör nu? Trots att jag inte kunde hålla tårarna borta när jag pratade med sambon efter gårdagens föreläsning?

Snälla, hjälp mig!

Du kan ju jobba civilt hos polisen, som utredare bland annat! Eller handläggare av olika slag; vapen, tillstånd etc. Finns en hel drös med civilanställda inom polisen

 

[Kiwifrukt]

Jag satt i exakt din sits efter gymnasiet. Jag hade verkligen noll och åter noll möjligheter att få jobb efter studenten, det var enorma barnkullar som skulle ut i arbetslivet, i princip inga lediga jobb och jag hade en teoretisk gymnasieutbildning, så det var liksom bara plugga vidare som fanns på kartan. Jag valde ett program som nästan garanterade mig som tjej jobb efter avslutad utbildning (starkt mansdominerad, det skriks fortfarande efter kvinnor inom det området), och med bra betalt. Jag trivdes inte alls, kände mig typ sämst av alla och storgrät hela kvällen efter första föreläsningen. Beslutet att hoppa av var inte svårt att fatta, och jag har aldrig ångrat det.

Jag hade sommarjobbat under den sommaren och fått ihop lite pengar, det i kombination med snälla föräldrar gjorde att jag redde upp höstterminen som "sabbatstermin" och sen började jag läsa lite strökurser på vårterminen istället. Samla lite högskolepoäng, prova på livet som student på eftergymnasial nivå och få in pengar från csn. Genom det fick jag sen nys om det kandidatprogram som jag senare hoppade på, två år efter att jag egentligen skulle börjat läsa "på riktigt".

 

[Panamera]

Förlåt för att jag är lite långsam med svaren.

Imorgon skall jag läsa noggrant vad ni alla har skrivit, och sedan reflektera över min livssituation.

Jag återkommer!

 

[zoller]

Hur gick det?

Jag fyller 26 detta år och har en kortare utb bakom mig och ett "bra jobb" som jag vart på i några år nu. Tänkte att jag skulle ta och plugga till något annat, läser upp matte och hoppas på att jag ens kommer in. Jag kommer vara klar när jag är 30 år, vist det känns sent kanske men hallå vi ska ju jobba till vi är minst 65 (säkert längre).