Bukefalos 28 år!

När ett rykte blir en sanning

Svenska uppfödare ganska skakig just nu. Priserna ökar och likaså importen av iberiska dressyrhästar - som har fått ett rykte om att vara snälla damhästar i motsats till SWB som bara anses avlas för toppsporten. Ridsports redaktionschef Lena Sellman tittar på problemet.
 
Det handlar nog snarare om ägaren. Jag tar ut ET 2 gånger/år oftast - oavsett status på hästarna. Jag ser det som friskvård som håller veterinären borta. Och jag vet att många andra använder ET på samma sätt som jag. Så jag tror absolut inte att det behöver vara så att de mest ser hästarna med problem.
Det var lite därför jag skrev vanligen, även om många ser det som friskvård tror jag antalet med problem kontaktar och använder ET oftare. Men som jag skrev tidigare, jag säger inte emot att SWB nu skiljer sig mot hur de var längre tillbaks.
 
Man kan inte anse sig ha rätt att sälja en produkt som är dyrare än vad köparen har råd med eller är villig att lägga på produkten. Uppfödarna måste ju anpassa sig till marknaden. Tillgång och efterfrågan styr.

Jag vänder mig endast emot formuleringen "anse sig ha rätt" mest eftersom det i mina öron låter som att uppfödare begår någon slags övergrepp på den vanliga människan.
Dock kommer denna anpassningen till marknaden inte bli att föda upp snälla hästar för hobbysport, eftersom den kostnaden inte bär sig. Amatöravlaren däremot kanske har möjlighet att göra detta eftersom de inte har ett intresse i att helst hamna på +/-0, men en sådan avel kan troligtvis aldrig bli tillräckligt stor eftersom det sen uppstår ett gap från unghästen till den färdiga ridhästen som hobbyryttaren vill köpa. Det pinnsteget är också i regel människor som inte gör arbetet gratis (samma sak där, enstaka kan köpa en unghäst, utbilda några år och sälja till samma pris, men inte tillräckligt många) och på så vis förstörs kalkylen över produktens förväntningar vs. omkostnader.
Därför ser vi att folk importerar hästar. Du kan köpa fina ISH-åringar till lågt kilopris med rätt kontakter, jag talar med en veterinär som själv talade sig varm för dem. Jag har själv köpt import till det pris en billig fölunge kostat när den är 2 månader gammal. Den prisbilden ser jag inte någonsin att en professionell uppfödarkår ska kunna matcha, så på "vanlig" nivå ser framtiden dyster ut. Jag tänker bara tala för mig själv, och här kommer uppfödningen inte kunna drivas vidare när den äldre generationen i företaget känner sig färdiga, eftersom de nu bär en stor del av kostnaderna privat, för glädjen och visionen att producera snälla, ridbara hästar som funkar i skogen men också i Svår/GP utan att sikta internationellt.
 
Att toppryttare väljer swb gör inte nödvändigtvis att vi hobbyryttare vill ha det. Jag vill ha en frisk, sund och glad häst som fått bra förutsättningar i början av livet, helst uppfödd i åldersblandad flock på stor kuperad mark. Kan den hoppa en meter är det okej, jag tycker det är roligast att testa olika grenar och nya saker och bara hänga tillsammans (men utmana oss däremellan). Den får gärna vara mellan 150 och max 165, liiite grövre. Hellre ohanterad än felhanterad. Och då är jag ändå ung och hoppas kunna va potentiell spekulant på att köpa häst i 40-50 år till.

Iaf jag tycker det är lika roligt att träna från marken samt gå på promenader med hästen för hand som att rida. Jag behöver verkligen ingen toppatlet. Att swb ska avla fram så bra hästar att ryttareliten väljer dessa, och att det på nåt vis är den gyllene sista pusselbiten som gör att vi hobbyryttare gör detsamma... Nä, då får man nog tänka om?
Ja det där var en rätt rejäl tankevurpa.
 
Jag vänder mig endast emot formuleringen "anse sig ha rätt" mest eftersom det i mina öron låter som att uppfödare begår någon slags övergrepp på den vanliga människan.
Dock kommer denna anpassningen till marknaden inte bli att föda upp snälla hästar för hobbysport, eftersom den kostnaden inte bär sig. Amatöravlaren däremot kanske har möjlighet att göra detta eftersom de inte har ett intresse i att helst hamna på +/-0, men en sådan avel kan troligtvis aldrig bli tillräckligt stor eftersom det sen uppstår ett gap från unghästen till den färdiga ridhästen som hobbyryttaren vill köpa. Det pinnsteget är också i regel människor som inte gör arbetet gratis (samma sak där, enstaka kan köpa en unghäst, utbilda några år och sälja till samma pris, men inte tillräckligt många) och på så vis förstörs kalkylen över produktens förväntningar vs. omkostnader.
Därför ser vi att folk importerar hästar. Du kan köpa fina ISH-åringar till lågt kilopris med rätt kontakter, jag talar med en veterinär som själv talade sig varm för dem. Jag har själv köpt import till det pris en billig fölunge kostat när den är 2 månader gammal. Den prisbilden ser jag inte någonsin att en professionell uppfödarkår ska kunna matcha, så på "vanlig" nivå ser framtiden dyster ut. Jag tänker bara tala för mig själv, och här kommer uppfödningen inte kunna drivas vidare när den äldre generationen i företaget känner sig färdiga, eftersom de nu bär en stor del av kostnaderna privat, för glädjen och visionen att producera snälla, ridbara hästar som funkar i skogen men också i Svår/GP utan att sikta internationellt.

De verkar anse sig ha rätt till det när de går ut i artikel efter artikel och gnäller om att folk inte är villiga att betala vad deras hästar kostar. Det handlar inte om att folk är snåla utan att de flestas ekonomi har en begränsning för hur mycket pengar man har råd att lägga på en hobby.
 
De verkar anse sig ha rätt till det när de går ut i artikel efter artikel och gnäller om att folk inte är villiga att betala vad deras hästar kostar. Det handlar inte om att folk är snåla utan att de flestas ekonomi har en begränsning för hur mycket pengar man har råd att lägga på en hobby.
Att dra hela kåren över en kam för ca. 3 skribenter (som jag känner till men jag har kanske missat några) de senaste åren, varav endast två lever på sin hästverksamhet är också kanske lite hårt.
Och ja, precis det menade jag med mitt första inlägg. Att klaga, åt båda hållen, förändrar inte grundförutsättningarna i diskussionen. Köpare får inte mer pengar och säljare får inte bättre betalt eller subventioner. Det vore mer intressant att läsa krönikor med förslag på ekonomiska modeller för försäljning/inköp som kan vara intressanta för båda parter, men de som har sådana förslag sitter gärna på dem själva.
 
De verkar anse sig ha rätt till det när de går ut i artikel efter artikel och gnäller om att folk inte är villiga att betala vad deras hästar kostar. Det handlar inte om att folk är snåla utan att de flestas ekonomi har en begränsning för hur mycket pengar man har råd att lägga på en hobby.
OT, men det där sista är så intressant för mig, för jag har genuint aldrig tänkt på ridningen i termer av "Vad är rimligt att lägga på en hobby?". Har dock förstått att många resonerar så. (Att jag sen behövt kämpa hårt för den begränsade financial literacy jag har ska jag inte sticka under stolen med, så det är kanske så man borde tänka 😄) För mig är det liksom irrelevant vilken kategori det faller under, för mig handlar det rakt av om att leva det liv jag vill leva. Har jag råd att hålla på med hästar på det sätt jag vill? Om svaret är ja är det fantastiskt, och då lägger jag inte mindre pengar på det för att det skulle kunna klassas som en hobby.
 
OT, men det där sista är så intressant för mig, för jag har genuint aldrig tänkt på ridningen i termer av "Vad är rimligt att lägga på en hobby?". Har dock förstått att många resonerar så. (Att jag sen behövt kämpa hårt för den begränsade financial literacy jag har ska jag inte sticka under stolen med, så det är kanske så man borde tänka 😄) För mig är det liksom irrelevant vilken kategori det faller under, för mig handlar det rakt av om att leva det liv jag vill leva. Har jag råd att hålla på med hästar på det sätt jag vill? Om svaret är ja är det fantastiskt, och då lägger jag inte mindre pengar på det för att det skulle kunna klassas som en hobby.

Nä, men du, liksom de allra flesta, har en maxgräns. Över den gränsen kan du inte gå för då har du inte råd att betala din hyra, bilen, mat på bordet, veterinärvård till hästen och annat som du måste ha råd med. Även om hästen känns nödvändig så är ändå hyran på din egen bostad mer nödvändig. Väldigt få personer väljer att bli hemlösa för att kunna köpa en dyr häst.
 
Nä, men du, liksom de allra flesta, har en maxgräns. Över den gränsen kan du inte gå för då har du inte råd att betala din hyra, bilen, mat på bordet, veterinärvård till hästen och annat som du måste ha råd med. Även om hästen känns nödvändig så är ändå hyran på din egen bostad mer nödvändig. Väldigt få personer väljer att bli hemlösa för att kunna köpa en dyr häst.
Självfallet! I praktiken är det kanske hugget som stucket vad man kallar det, men många verkar ha en mer medvetet avgränsad budget för hästeriet utifrån att det är en hobby. Och det är ingenting jag kritiserar, jag tycker det är helt vettigt och legitimt om man ser på det så, även om jag inte gör det. Sen är mina pengar absolut slut när de är slut 😅
 
Sen när de medel man använder för att utvärdera hästarna är fokuserade på sportslig prestation - ja då är det dit aveln går. Islandshästarna går ju åt samma håll men den aveln är ju iaf friare på Island som jag förstått.
Avelsvärdering av islandshästar är faktiskt helt frikopplad från den sportsliga prestationen, även om det till stor del såklart är samma egenskaper som belönas. Men det är ju enbart avelsbedömningar som ligger till grund för BLUP-beräkningen till exempel (vilket jag tycker är synd, hade gärna sett att tävlingsresultat räknades in).

Och ja, aveln är helt fri på Island såtillvida att det inte finns några begränsningar i bedömningspoäng eller BLUP för att en hingst ska få betäckningslicens. Men jag skulle inte säga att det egentligen förändrar inriktningen på aveln, det är ju ändå så att de flesta uppfödare följer de generella avelsmålen - kanske med tillägg av något som man själv tycker är väldigt viktigt.

Jag har ridit islandshäst i 40 år och haft egna islandshästar i 25. Och jag tycker generellt att islandshästaveln under den tiden gått åt RÄTT håll. Överlag är hästarna nu mycket mer lättridna med mer välseparerade gångarter, det är rätt sällan man träffar på de där "knäppa" hästarna (som sannolikt hade fått bli mat på Island) längre. Kanske en kombination av bättre avel, bättre utbildade hästar och mer kravställande köpare.

Jag tror dock att det i alla fall för islandshäst, men kanske för övriga raser också, är ett ENORMT mycket större sug nu än för 20, 30, 40 år sedan efter de där väldigt snälla, "bombsäkra", hästarna. Alla vill ha en häst som "alla" kan rida, liksom, och de exemplaren har nog alltid varit väldigt sällsynta. Så jag är inte säker på (eller jag tror inte alls) att aveln gått mot svårridnare hästar, jag tror helt enkelt att efterfrågan på väldigt lättridna hästar har ökat!
 
Det handlar nog snarare om ägaren. Jag tar ut ET 2 gånger/år oftast - oavsett status på hästarna. Jag ser det som friskvård som håller veterinären borta. Och jag vet att många andra använder ET på samma sätt som jag. Så jag tror absolut inte att det behöver vara så att de mest ser hästarna med problem.
Ja precis! Många duktiga equiterapeuter ser både knackiga hästar och de ”utan anmärkning”. Är man anställd på en klinik är det inte konstigt att man ser mer problem/sjukdomar precis som tex en hovslagare som jobbar på klinik i regel ser mer sjukdomsfall än den som åker runt till stall enbart.
 
Avelsvärdering av islandshästar är faktiskt helt frikopplad från den sportsliga prestationen, även om det till stor del såklart är samma egenskaper som belönas. Men det är ju enbart avelsbedömningar som ligger till grund för BLUP-beräkningen till exempel (vilket jag tycker är synd, hade gärna sett att tävlingsresultat räknades in).

Och ja, aveln är helt fri på Island såtillvida att det inte finns några begränsningar i bedömningspoäng eller BLUP för att en hingst ska få betäckningslicens. Men jag skulle inte säga att det egentligen förändrar inriktningen på aveln, det är ju ändå så att de flesta uppfödare följer de generella avelsmålen - kanske med tillägg av något som man själv tycker är väldigt viktigt.

Jag har ridit islandshäst i 40 år och haft egna islandshästar i 25. Och jag tycker generellt att islandshästaveln under den tiden gått åt RÄTT håll. Överlag är hästarna nu mycket mer lättridna med mer välseparerade gångarter, det är rätt sällan man träffar på de där "knäppa" hästarna (som sannolikt hade fått bli mat på Island) längre. Kanske en kombination av bättre avel, bättre utbildade hästar och mer kravställande köpare.

Jag tror dock att det i alla fall för islandshäst, men kanske för övriga raser också, är ett ENORMT mycket större sug nu än för 20, 30, 40 år sedan efter de där väldigt snälla, "bombsäkra", hästarna. Alla vill ha en häst som "alla" kan rida, liksom, och de exemplaren har nog alltid varit väldigt sällsynta. Så jag är inte säker på (eller jag tror inte alls) att aveln gått mot svårridnare hästar, jag tror helt enkelt att efterfrågan på väldigt lättridna hästar har ökat!

Jag tror att det ligger mycket i att det är många fler som vill ha de där snälla, bombsäkra hästarna idag. Extremt hög efterfrågan på trevliga, lättridna hästar. Oavsett ras.

Bland islandshästarna ser jag en hel del som importerar från Island för att de inte kan hitta den snälla, trevliga hästen att köpa i Sverige. Men även där blir det lätt så att den snälla, trevliga hästen som alla kan rida var lite mer häst än vad köparen i Sverige förväntade sig. Eller bara att vissa sidor hos hästen kom fram först när den kom hit och fick ändrade levnadsförhållanden. Lite samma sak som hos övriga hästsverige.

Och visst hade det varit bra om tävlingsresultaten räknades in i BLUPen men men jag inser att det är väldigt mycket lättare sagt än gjort. Minns jag rätt så har de haft ambitionen att ta in det men inte lyckats få till modellen.
 
Jag har bara suttit på SWB/KWPN de senaste (nästan) 20 åren och är en vanlig, inte särskilt duktig ryttare. Jag är inte gammal nog att minnas stammen från 70 till tidiga 90-talet, men jag har aldrig ens reflekterat över att man inte skulle kunna ha varmblodiga ridhästar. Visst alla är såklart inte lämpliga, men just att det inte skulle finnas några är för mig en främmande tanke. Kanske har jag haft tur, att först haft föräldrar och sedan själv/gemensamt lyckats hitta ston med fint temperament och som sedan fått avkommor jag, trots ingen regelbunden ridning i ryggen, vågat sitta på utan hög puls.

Kanske har jag bara haft tur?
Vad roligt att höra det perspektivet också. Jag har inte heller några direkta egna minnen eller erfarenheter av det där stoiska halvblodet. Och jag tycker diskussionen också blir svår eftersom alla begrepp är så relativa. Min tolkning av en het häst kanske inte är samma som någon annans. För mig personligen finns också ett inslag av "the devil you know", även om den djävulen blivit hetare. Jag skulle nog, trots allt, känna mig mer bekväm med att sitta upp på en modern nordtysk sporthäst än en importerad iberier där jag helt saknar referensram. Om det blir aktuellt för mig att skaffa häst kommer jag antagligen åka ner och provrida i mina gamla hemtrakter, direkt hos uppfödare eller hos förbund inför auktion. Sen kan det ju visa sig att de hästarna numera ligger löjligt långt ifrån vad jag klarar av, och då får jag äta upp det här inlägget, eller PM:a dig @Valerianovna 😁
 
Jag har bara suttit på SWB/KWPN de senaste (nästan) 20 åren och är en vanlig, inte särskilt duktig ryttare. Jag är inte gammal nog att minnas stammen från 70 till tidiga 90-talet, men jag har aldrig ens reflekterat över att man inte skulle kunna ha varmblodiga ridhästar. Visst alla är såklart inte lämpliga, men just att det inte skulle finnas några är för mig en främmande tanke. Kanske har jag haft tur, att först haft föräldrar och sedan själv/gemensamt lyckats hitta ston med fint temperament och som sedan fått avkommor jag, trots ingen regelbunden ridning i ryggen, vågat sitta på utan hög puls.

Kanske har jag bara haft tur?
Kan bara hålla med
 
Avelsvärdering av islandshästar är faktiskt helt frikopplad från den sportsliga prestationen, även om det till stor del såklart är samma egenskaper som belönas. Men det är ju enbart avelsbedömningar som ligger till grund för BLUP-beräkningen till exempel (vilket jag tycker är synd, hade gärna sett att tävlingsresultat räknades in).

Och ja, aveln är helt fri på Island såtillvida att det inte finns några begränsningar i bedömningspoäng eller BLUP för att en hingst ska få betäckningslicens. Men jag skulle inte säga att det egentligen förändrar inriktningen på aveln, det är ju ändå så att de flesta uppfödare följer de generella avelsmålen - kanske med tillägg av något som man själv tycker är väldigt viktigt.

Jag har ridit islandshäst i 40 år och haft egna islandshästar i 25. Och jag tycker generellt att islandshästaveln under den tiden gått åt RÄTT håll. Överlag är hästarna nu mycket mer lättridna med mer välseparerade gångarter, det är rätt sällan man träffar på de där "knäppa" hästarna (som sannolikt hade fått bli mat på Island) längre. Kanske en kombination av bättre avel, bättre utbildade hästar och mer kravställande köpare.

Jag tror dock att det i alla fall för islandshäst, men kanske för övriga raser också, är ett ENORMT mycket större sug nu än för 20, 30, 40 år sedan efter de där väldigt snälla, "bombsäkra", hästarna. Alla vill ha en häst som "alla" kan rida, liksom, och de exemplaren har nog alltid varit väldigt sällsynta. Så jag är inte säker på (eller jag tror inte alls) att aveln gått mot svårridnare hästar, jag tror helt enkelt att efterfrågan på väldigt lättridna hästar har ökat!
Jag tror egentligen att önskan om den där säkra hästen alltid har funnits men har en känsla av att det idag är så mycket mer okej att säga att man inte vill ha en häst som har som vana att bocka i galoppen, trippa på bakbenen i skogen och göra 180 graders svängar när hen blir rädd. För bara 20 år sedan var det något folk kanske möjligtvis sa till en kompis, kanske någon modig vågade viska det till sin ridlärare men det var inget man vanligtvis var ärlig med ens mot sig själv för det var liksom så inte okej att känna så. Var man rädd så var man feg och hade inte på hästryggen att göra liksom. Jag läser fortfarande sådana där dumheter som att "banden mellan häst och ryttare blir starkare av att man flyger av" eller "man behöver ramla av 100 gånger innan man blir en bra ryttare" osv. osv. och det där är det såklart inte ens ett litet uns sanning i. Vare sig häst eller människa får ut något som helst positivt av att ramla av.

Jag tycker att förändringen mot att efterfråga säkrare hästar är jättebra men, och ett stort men, det får inte vara på bekostnad av att kunskapen hos ryttaren är så låg att de därför behöver ha en stensäker häst utan just för att man har tröttnat på rodeo, är rädd om sig själv och vill ha det trevligt ihop med sin häst.
 
Jag säger inte emot dig men jag utgår ifrån att en equiterapeut vanligen inte träffar de oproblematiska hästarna.
Jag vet inte hur det ser ut inom övriga grenar men inom de delar av distansen som jag rör mig så är en kontroll av equiterapeut som del av hästhållningen relativt standard. Det är alltså fullt friska hästar utan några problem där man vill säkerställa att inga problem uppstår.
 
Jag tror att det ligger mycket i att det är många fler som vill ha de där snälla, bombsäkra hästarna idag. Extremt hög efterfrågan på trevliga, lättridna hästar. Oavsett ras.
Som många andra undrar jag om en del av problemet är att vi begär för mycket av våra hästar och för lite av oss själva. Och att vi tar oss an det hela som konsumenter som vill ha det som utlovades i produktbeskrivningen, utan att tänka särskilt mycket på att hästen inte är en slutprodukt utan precis som vi bara en ingrediens i det hela. Kraven och förväntningarna vi har på hästen måste vara rättvisa och rimliga, och vi får inte glömma oss själva som en del av ekvationen. Förväntar man sig att en häst bara ska "funka", oavsett omständigheterna, då tycker jag man är ganska fel på det, och jag undrar hur många som tänker så.

Samtidigt är det som @TinyWiny är inne på en bra utveckling att man vågar prata om rädslor, och att inse sina begränsningar och ha med det i sitt val av häst är ju väldigt ansvarsfullt och klokt.

Men jag funderar på hur vanliga de där bombsäkra hästarna är och har varit från första början? (Och, sidospår, hur mycket av denna bombsäkerhet är egentligen bara inlärd hjälplöshet? Jag tycker personligen inte det är rimligt att förvänta sig bombsäkerhet av en häst.) Jag kommer liksom på två såna hästar genom min ridtid.

Alla andra hästar jag ridit, från den lilla Welsh Mountain-kille som var min första medryttarhäst som barn, har haft saker för sig, om man ska uttrycka det så. Han bockade vid uppsittning och under uteritterna gjorde han gärna 90 graders-svängar in på sidovägar i galoppen, precis i sista sekunden så att jag fortsatte rakt fram. En gång blev han skrämd av en skördetröska och slängde av mig så jag skadade mig rätt rejält, en helt normal hästreaktion enligt mig och jäkligt olyckliga omständigheter bara. Vi pratade om honom som "lite busig". Men andra skulle kanske upplevt honom som en problemhäst?

Eller det 4-åriga New Forest-stoet som jag red efter jag växte ur lillkillen. Hon började skena på uteritter och blev het och svår att hålla, men det var ju för att vi slarvred som bara den, och jag som yngst i gänget inte hade förmågan att säga emot fartdårarna jag red med. Gissar hejvilt att hon hade blivit direkt livsfarlig om hon inte gått på lösdrift. Men – en helt vanlig häst, en jättetrevlig ridponny, som bara inte mådde bra av oansvarig ridning.
 
Det jag alltid funderar på när jag läser sådant här är varför just SWB folk blir så extremt provocerade av att folk importerar hästar eller ens vill ha en annan ras än just SWB. Varför anser just dessa människor att deras häst är lösningen på allas drömmar om hästar och ridning. Varför ska just SWB ha någon gräddfil bland hästraserna? Varför anser dessa människor att SWB är den enda rasen som faktiskt kan betraktas som en häst och övriga raser är typ något misslyckat katten släpat in?
Helt enkelt varför är det så fruktansvärt provocerande att min dröm inte är att äga en 170+ hög häst som kan hoppa hus eller sprattla vackert med frambenen?
 
Det handlar nog snarare om ägaren. Jag tar ut ET 2 gånger/år oftast - oavsett status på hästarna. Jag ser det som friskvård som håller veterinären borta. Och jag vet att många andra använder ET på samma sätt som jag. Så jag tror absolut inte att det behöver vara så att de mest ser hästarna med problem.

Same. Anser det som mitt ansvar som hästägare. Otroligt många som rider runt på hästar som har ont, men då tror "nej man hästen är bara pigg eller busig". Tex följer jag en tjej på insta som har en fin pålle, men den surar så mycket i hörnen på ridbanan, bocker, surar ihop sig och sparkar ut, nu är det skit svårt att se på video, men jag tror det är något i knät, men alla i omgivningen verkar tycka den bara är busig. Såna exempel ser jag rätt ofta.
 
Det jag alltid funderar på när jag läser sådant här är varför just SWB folk blir så extremt provocerade av att folk importerar hästar eller ens vill ha en annan ras än just SWB. Varför anser just dessa människor att deras häst är lösningen på allas drömmar om hästar och ridning. Varför ska just SWB ha någon gräddfil bland hästraserna? Varför anser dessa människor att SWB är den enda rasen som faktiskt kan betraktas som en häst och övriga raser är typ något misslyckat katten släpat in?
Helt enkelt varför är det så fruktansvärt provocerande att min dröm inte är att äga en 170+ hög häst som kan hoppa hus eller sprattla vackert med frambenen?
Det kan inte bero på att swb utmålas som nått som enbart proffs klarar av och att det inte finns några normalt funtade eller hela swb? Det är tyvärr den bilden jag får av många som importerar. Finns inga bra swb utan det enda som är bra är importer.
 
Det jag alltid funderar på när jag läser sådant här är varför just SWB folk blir så extremt provocerade av att folk importerar hästar eller ens vill ha en annan ras än just SWB. Varför anser just dessa människor att deras häst är lösningen på allas drömmar om hästar och ridning. Varför ska just SWB ha någon gräddfil bland hästraserna? Varför anser dessa människor att SWB är den enda rasen som faktiskt kan betraktas som en häst och övriga raser är typ något misslyckat katten släpat in?
Helt enkelt varför är det så fruktansvärt provocerande att min dröm inte är att äga en 170+ hög häst som kan hoppa hus eller sprattla vackert med frambenen?
Det är en väldigt bra fråga. Det är lite som att man inte rider på riktigt om man inte har en SWB. Att det inte går att vara seriös, duktig, whatever på andra raser.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp