Bukefalos 28 år!

När man var en elak liten skitunge

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag skulle ha det lättare att förstå mobbarna om de bad om ursäkt och samtidigt kunde inse vilken enorm smärt de har gett.
vilken ångest de har get. och hur de förändrar hela livet till det sämre för den mobbade.
Jag blev mobbad dagligen åk 3 till 9.
blev slagen ofta.
en del lärare mobbade mig med.

jag kan inte ge dig skulden för det, men kanske få dig inse vilken skada mobbing ger. och motarbeta att det inte hände igen.
 
Jag tror det bästa du kan göra är att ta det med dig och väljer vad för person du vill vara nu och hädan efter. Är det inte det som är livet trots allt? Alla bär vi på någon ånger. Ni var barn och nu är ni vuxna. Om du träffar på henne i framtiden, då kan det vara rätt att säga förlåt öga mot öga, men gör det för hennes skull isåfall.
 
Jag skulle ha det lättare att förstå mobbarna om de bad om ursäkt och samtidigt kunde inse vilken enorm smärt de har gett.
vilken ångest de har get. och hur de förändrar hela livet till det sämre för den mobbade.
Jag blev mobbad dagligen åk 3 till 9.
blev slagen ofta.
en del lärare mobbade mig med.

jag kan inte ge dig skulden för det, men kanske få dig inse vilken skada mobbing ger. och motarbeta att det inte hände igen.
Det kan jag hålla med om. Jag blev (som jag minns) kollektivt utsatt av lärarna i mellanstadiet, det berörde mig inte så mycket men en av mina föräldrar var lärare i samma kommun och att hen inte trodde på min bild av situationen gjorde ont. Jag fick en ursäkt senare av rektorn när jag många år senare sommarjobbade på fritids. Det var jätteskönt.
 
Om någon av mina gamla mobbare skulle höra av sig för att be om ursäkt så skulle jag ärligt talat be dem att dra åt helvete. Att komma efter alla dessa år skulle helt uppenbart bara vara något de gör för sig själva, inte för att jag ska må bättre.

Det de gjorde mot mig har inneburit många års lidande, och många års bearbetande som ännu inte är över. Att gå vidare innebar att lära mig att de inte längre fanns i mitt liv och därför inte heller kunde göra mig illa. Tänk då vilket bakslag det skulle kunna bli om någon av dem plötsligt skulle söka upp mig såhär långt efteråt.

Jag vill aldrig se eller höra av dem igen, speciellt inte av en anledning som att de sent omsider insett att de betedde sig som svin. Om deras samveten alls är tyngda så hoppas jag att de gör något vettigare av det än att söka förlåtelse från sina offer.
 
Ta inte kontakt, det vore ett nytt övergrepp.
En av de "bättre" mobbarna under högstadietiden kom och bad om ursäkt på stan något år efter jag gått ur gymnasiet. Jag var inte beredd på det och mådde uselt, och gör fortfarande, som resultat av mobbingen. Jag bluddrade förtvivlat ur mig ett godkännande av hans ursäkt och blev av med honom. Det här gör fortfarande ont sisådär 25 år senare och jag känner mig fortfarande smutsig av denna, i mina ögon, utpressning.
Vill du lösa dina samvetskval gör så men blanda inte in offret om inte h*n söker upp dig.
 
Jag går emot strömmen och tycker inte att barn som varit elaka förtjänar att hatas livet ut. Barn är barn, dvs de har INTE samma förmåga att förstå vidden av konsekvenser av sina handlingar som vuxna har. Att hålla dem ansvariga, hoppas att de brinner i helvetet osv är kanske en copingstrategi men ingen sund sådan. Jag vet inte var vinsten ligger i att inte förlåta någon som är uppriktigt ångerfull?
 
Ta inte kontakt, det vore ett nytt övergrepp.
En av de "bättre" mobbarna under högstadietiden kom och bad om ursäkt på stan något år efter jag gått ur gymnasiet. Jag var inte beredd på det och mådde uselt, och gör fortfarande, som resultat av mobbingen. Jag bluddrade förtvivlat ur mig ett godkännande av hans ursäkt och blev av med honom. Det här gör fortfarande ont sisådär 25 år senare och jag känner mig fortfarande smutsig av denna, i mina ögon, utpressning.
Vill du lösa dina samvetskval gör så men blanda inte in offret om inte h*n söker upp dig.

Det där var jag också med om. Inte av mobbare då, men av en snubbe som sårat. Vad ska man göra när man står där mitt på gatan, överrumplad av att ens vara tvungen att springa på varandra. Så kommer en ursäkt? Jag tycker visserligen att det var modigt och det var ju bra om den var helhjärtad. Men jag var inte redo att förlåta, och nu blev jag tvingad till det för att inte ställa till en scen. Eller ens komma på orden jag egentligen ville säga. Nej, det blev inte bra.
 
Jag går emot strömmen och tycker inte att barn som varit elaka förtjänar att hatas livet ut. Barn är barn, dvs de har INTE samma förmåga att förstå vidden av konsekvenser av sina handlingar som vuxna har. Att hålla dem ansvariga, hoppas att de brinner i helvetet osv är kanske en copingstrategi men ingen sund sådan. Jag vet inte var vinsten ligger i att inte förlåta någon som är uppriktigt ångerfull?

Jag håller med. Jag blev under en period också mobbad och utstött som liten så visst kan jag förstå känslan, men någonstans får man ju också inse att man var just det - barn. Både en själv och förövarna. Jag har ingen anledning att önska allt ont åt mina mobbare idag för att de inte visste bättre som barn. För min egen skull ser jag inte heller att det skulle vara så nyttigt att hålla sådan "grudge" för något som hände för så många år sedan.
 
Jag går emot strömmen och tycker inte att barn som varit elaka förtjänar att hatas livet ut. Barn är barn, dvs de har INTE samma förmåga att förstå vidden av konsekvenser av sina handlingar som vuxna har. Att hålla dem ansvariga, hoppas att de brinner i helvetet osv är kanske en copingstrategi men ingen sund sådan. Jag vet inte var vinsten ligger i att inte förlåta någon som är uppriktigt ångerfull?
Jag är ledsen, men jag skiter fullständigt i om personen är ångerfull eller inte. Nej, man behöver INTE förlåta sina mobbare. Varför skulle man?
 
Jag går emot strömmen och tycker inte att barn som varit elaka förtjänar att hatas livet ut. Barn är barn, dvs de har INTE samma förmåga att förstå vidden av konsekvenser av sina handlingar som vuxna har. Att hålla dem ansvariga, hoppas att de brinner i helvetet osv är kanske en copingstrategi men ingen sund sådan. Jag vet inte var vinsten ligger i att inte förlåta någon som är uppriktigt ångerfull?

Jag håller med dig i sak, men menar att den som blir hatad sällan vet om det och därför är det ju också irrelevant för personen. Jag tror att den enda som påverkas är personen själv, som håller agg, och då kan man ju välja själv vilken strategi som fungerar bäst. Eller åtminstone fungerar just nu.

Det finns några personer i mitt liv som skadat mig illa och jag vill inte påstå att jag förlåtit dem. Jag finner liksom ingen frid i det heller på nåt vis. Jag känner nog mer frid i att inse att jag inte behöver det. Sen är jag inte arg. Jag hatar inte. Jag vet inte vilka de är nu i vuxen ålder, det kanske blivit bra alltihop. Det bara är vad det är, på nåt vis.
 
Jag går emot strömmen och tycker inte att barn som varit elaka förtjänar att hatas livet ut. Barn är barn, dvs de har INTE samma förmåga att förstå vidden av konsekvenser av sina handlingar som vuxna har. Att hålla dem ansvariga, hoppas att de brinner i helvetet osv är kanske en copingstrategi men ingen sund sådan. Jag vet inte var vinsten ligger i att inte förlåta någon som är uppriktigt ångerfull?
Fast var och en är samtidigt ansvarig för sin egen resa tänker jag, nu när vi ändå ÄR vuxna och inte barn längre. Det kanske inte är supersunt att gå runt och önska folk ont men det är inte särskilt sunt att lägga ansvaret för sin ånger på offret heller.
 
Jag går emot strömmen och tycker inte att barn som varit elaka förtjänar att hatas livet ut. Barn är barn, dvs de har INTE samma förmåga att förstå vidden av konsekvenser av sina handlingar som vuxna har. Att hålla dem ansvariga, hoppas att de brinner i helvetet osv är kanske en copingstrategi men ingen sund sådan. Jag vet inte var vinsten ligger i att inte förlåta någon som är uppriktigt ångerfull?
Jag tror inte att vi menar att man ska hata barn. Det finns många olika faktorer till att mobbning uppstår, en jätteviktig faktor är miljön. Lärare och andra professionella som väljer att inte se, inte agera.

Men det vi diskuterar här är väl hur man ska kunna gå vidare i livet. Jag tänker då att de drabbades behov är viktigast att respektera. Förövarnas behov är sekundärt.
 
Fast var och en är samtidigt ansvarig för sin egen resa tänker jag, nu när vi ändå ÄR vuxna och inte barn längre. Det kanske inte är supersunt att gå runt och önska folk ont men det är inte särskilt sunt att lägga ansvaret för sin ånger på offret heller.
Lägga över och lägga över. Det enda man kan göra är ju att på något sätt försöka gottgöra. Att be om förlåtelse kan kanske vara känsligt, men hur kan det vara fel att uttrycka sin ånger?
 
Jag vill bara klargöra. Det var absolut inget fysiskt i det här. Och jag tror heller aldrig jag sa någonting till henne. Och heller inget "medveten" utfrysning. Men jag tror att hon kände av att hon inte var omtyckt av mig. Och det kan ju vara tillräckligt. Jag önskar att jag minns mer hur det var. Har ingen kontakt med någon från grundskolan idag.

Hennes kompis hade hon nog direkt från början när vi gick i förskoleklass, så jag tror de var självvalda som vänner. Även vi lekte ibland utöver skolan i början. Vet inte när det skar sig. Men vi gick samma klass från förskoleklass till femman tror jag. Sen bytte vi skola och gick olika klasser. Det var nog väldigt bra för henne.

Vi gick även samma skola 8-9. Då vet jag att hon var pratsam (inte direkt till mig) i storgrupp. Och det tänker jag ändå var ett bra tecken. Hon var inte rädd och tyst när jag var i närheten. Jag vet även att hon hade gjort sig lustig över mig i 8-9 över en sak. Och jag förstår henne självfallet.

Jag vill absolut inte rättfärdiga nånting. Men det finns grader i helvetet.
 
Jag tror inte att vi menar att man ska hata barn. Det finns många olika faktorer till att mobbning uppstår, en jätteviktig faktor är miljön. Lärare och andra professionella som väljer att inte se, inte agera.

Men det vi diskuterar här är väl hur man ska kunna gå vidare i livet. Jag tänker då att de drabbades behov är viktigast att respektera. Förövarnas behov är sekundärt.
Och jag tänker att båda är offer, fast på väldigt olika sätt. Det finns bara förlorare när alla är ledsna. Är enda vägen ut att glömma?
 
Jag blir skrämd av allt hat och ovilja mot barn som mobbar. Det är främst de vuxnas ansvar att stoppa mobbning och visst ungar kan vara jäkliga och bete sig som as, och visst har de ansvar i sin del. De vuxna som ser genom fingrarna när det gäller mobbning och utanförskap, föräldrarna som uppfostrat barnen som mobbar - skolan som inte är en säker och trygg plats för alla osv. Och någonstans där blir det även arbetsledningens och arbetsgivarens ansvar att set till att det finns utbildning, personal och resurser för att få stopp på mobbningen

Jag förstår fullt den som hatar sina mobbare, även om jag önskar alla att du kan förlåta (för sin egen skull - inget man behöver ta med mobbaren) och gå vidare. Jag tänker på de som fördömer mobbare i stort, och vill ha hämnd att även de som ångrar sig och insett sitt fel ska lida. Vad är poängen med det? Det skapar knappast ett mer kärleksfullt klimat att klandra folk för vad som hände när de var grundskolebarn, kanske bara 6-10 år gamla. Det var barn för sjutton.
 
Jag är ledsen, men jag skiter fullständigt i om personen är ångerfull eller inte. Nej, man behöver INTE förlåta sina mobbare. Varför skulle man?
Jag tycker absolut inte att man måste förlåta. Det väljer man själv. Jag har full förståelse för om jag hade kontaktat henne och hon hade varit otrevlig tillbaka, inte svarat eller vad som. Jag hade bara velat att hon skulle vetat att jag var ledsen. Men ska som sagt inte skriva
 
Jag håller med. Jag blev under en period också mobbad och utstött som liten så visst kan jag förstå känslan, men någonstans får man ju också inse att man var just det - barn. Både en själv och förövarna. Jag har ingen anledning att önska allt ont åt mina mobbare idag för att de inte visste bättre som barn. För min egen skull ser jag inte heller att det skulle vara så nyttigt att hålla sådan "grudge" för något som hände för så många år sedan.
Överlag så tänker jag att man både kan ha förståelse för att någon är för ärrad av att ha blivit utsatt för mobbning för kunna släppa det och förlåta (och att det vore en stor börda att lägga på dem), samtidigt som det finns en förståelse för att barn är barn och inte nödvändigtvis borde lastas för något de inte kunnat förstå vidden av, livet ut.
 
Jag tycker absolut inte att man måste förlåta. Det väljer man själv. Jag har full förståelse för om jag hade kontaktat henne och hon hade varit otrevlig tillbaka, inte svarat eller vad som. Jag hade bara velat att hon skulle vetat att jag var ledsen. Men ska som sagt inte skriva
Ledsen för vad, att du inte tyckte om henne? Gissningsvis fanns det fler du inte tyckte om, även om du inte minns dem.

jag tror att hon kände av att hon inte var omtyckt av mig
Skulle jag be im utsäkt till alla jag inte tyckte om som barn (ungdom och vuxen) skulle jag få beta av en telefonbok.

Sålänge man faktiskt inte gjort något, vilket du skriver att du inte gjort, så finns ju inget att be om förlåtelse för.

Ingen tycker om alla man mött och känslan av ogillande (om den är jobbig/ger dåligt samvete) får man äga själv.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 509
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
19 077
Senast: Whoever
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
2 041
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 538
Senast: Fruentimber
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp