Bukefalos 28 år!

När man var en elak liten skitunge

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag vill bara klargöra. Det var absolut inget fysiskt i det här. Och jag tror heller aldrig jag sa någonting till henne. Och heller inget "medveten" utfrysning. Men jag tror att hon kände av att hon inte var omtyckt av mig. Och det kan ju vara tillräckligt. Jag önskar att jag minns mer hur det var. Har ingen kontakt med någon från grundskolan idag.

Hennes kompis hade hon nog direkt från början när vi gick i förskoleklass, så jag tror de var självvalda som vänner. Även vi lekte ibland utöver skolan i början. Vet inte när det skar sig. Men vi gick samma klass från förskoleklass till femman tror jag. Sen bytte vi skola och gick olika klasser. Det var nog väldigt bra för henne.

Vi gick även samma skola 8-9. Då vet jag att hon var pratsam (inte direkt till mig) i storgrupp. Och det tänker jag ändå var ett bra tecken. Hon var inte rädd och tyst när jag var i närheten. Jag vet även att hon hade gjort sig lustig över mig i 8-9 över en sak. Och jag förstår henne självfallet.

Jag vill absolut inte rättfärdiga nånting. Men det finns grader i helvetet.
Jag tycker du ska sluta att försvara dig, fysisk smärta är ofta lättare att glömma än psykisk och acceptera vad du gjort. Det känns mest som du vill få det till att det nog inte var så farligt - spelar det egentligen någon roll nu? Gjort är gjort, ta hand om dina känslor och bearbeta dem utan försök att bortförklara det. Mitt råd är att jobba på att förlåta dig själv, och även se vad som låg bakom - många mobbare har själv problem.

Det kan vara att hon inte märkte av dina trakasserier, eller kanske så sårade du henne djupt. Jag blev både fysiskt och psykiskt mobbad i stora delar av grundskolan. Det gjorde mig varken tyst eller blyg, inte ens när det pågick, det påverkade och påverkar mig än i viss mån, men på annat vis.
 
Lägga över och lägga över. Det enda man kan göra är ju att på något sätt försöka gottgöra. Att be om förlåtelse kan kanske vara känsligt, men hur kan det vara fel att uttrycka sin ånger?
Eller bara låta folk fortsätta med sina liv och göra sin egen resa själv. Man kan uttrycka ånger inför sig själv eller i samtal med andra också, utan att blanda in den man uppfört sig illa emot.
 
Nej man är inte samma person. Jag har haft turen att i ung vuxen ålder göra upp med nästan alla jag hade konflikter med i skolan. Däremot finns det en person som utsatte mig för en sak och sen ”fick tillbaka” som jag tänker på ibland. Jag hade allt man behövde för att överleva högstadiet (kompisar, duktig på idrott och pojkvän) den människan jag tog hämnd på (ihop med andra utsatta för samma sak, men en ganska liten grej) krossades totalt och slutade i skolan. Kommer alltid minnas när mamman kom och skulle hämta saker i skåpet och sa något i stil med ”hur kan så trevliga ungdomar vara så vidriga”. Gjort är gjort och går aldrig att ta tillbaka, tror du gör helt rätt i att släppa det. Men du (eller jag) är inte dåliga människor för att vi gjorde dåliga val som barn, men man får låta bli att göra dem framöver :)
Jag tror inte man förändras som person bara för att man växer upp, kanske lär man sig mer hur man ska vara i samhället och mot andra människor rent tekniskt och lättare kan skilja på rätt och fel. Moralen förändras sällan tycker jag. Det är extremt få som förändras som personer från barn till vuxna, vuxna är oftast bara duktigare på att dölja den sidan.

Det är inte alls okej att se tillbaka på att det man gjort som barn är något "bara". Det är inte mindre allvarligt eller dåligt bara för att man var "barn" när man gjorde det.

Om inte annat så ser man tydligt tycker jag på många forum på nätet hur galet elaka och dumma och mobbande många vuxna människor är.

Men visst, vissa få kanske faktiskt förändras men det är ovanligt, stor eloge till dom som faktiskt känner av det dom gjorde och mår dåligt över det i vuxen ålder. Jag har tack och lov aldrig blivit mobbad men jag vet vad jag tycker om mobbare ändå.
 
Jag tror inte man förändras som person bara för att man växer upp, kanske lär man sig mer hur man ska vara i samhället och mot andra människor rent tekniskt och lättare kan skilja på rätt och fel. Moralen förändras sällan tycker jag. Det är extremt få som förändras som personer från barn till vuxna, vuxna är oftast bara duktigare på att dölja den sidan.

Det är inte alls okej att se tillbaka på att det man gjort som barn är något "bara". Det är inte mindre allvarligt eller dåligt bara för att man var "barn" när man gjorde det.

Om inte annat så ser man tydligt tycker jag på många forum på nätet hur galet elaka och dumma och mobbande vuxna människor är.

Men visst, vissa få kanske faktiskt förändras men det är ovanligt. Jag har tack och lov aldrig blivit mobbad men jag vet vad jag tycker om mobbare ändå.
Fast alltså, barn runt sex-tolv år är ju inte kloka! Många av dem är ganska gräsliga halva tiden. 😅 Det är klart vi förändras på både in och utsidan allteftersom vi växer upp.
 
Tycker du att det är rimligt att man hålls ansvarig för det man gjorde när man var barn?
Om man förstört någon annans liv? Ja jag kan tycka det är rimligt att jag som offer inte behöver förlåta personen, ja. För mig är en sådan person nobody. Jag vill inte ha kontakt med dem på något sätt igen.

För inte så länge sedan var det en pojke som blev våldtagen (som jag förstod det var det kulmen i en lång period av utfrysning och mobbing). Tycker du verkligen det är rimligt att han ska förlåta personen som utsatt honom för det om den kommer om 20 år och ber om ursäkt att den är en idiot? Det tycker inte jag. Jag tycker man kan få slippa det som offer.
 
Jag tror inte man förändras som person bara för att man växer upp, kanske lär man sig mer hur man ska vara i samhället och mot andra människor rent tekniskt och lättare kan skilja på rätt och fel. Moralen förändras sällan tycker jag. Det är extremt få som förändras som personer från barn till vuxna, vuxna är oftast bara duktigare på att dölja den sidan.

Det är inte alls okej att se tillbaka på att det man gjort som barn är något "bara". Det är inte mindre allvarligt eller dåligt bara för att man var "barn" när man gjorde det.

Om inte annat så ser man tydligt tycker jag på många forum på nätet hur galet elaka och dumma och mobbande vuxna människor är.

Men visst, vissa få kanske faktiskt förändras men det är ovanligt. Jag har tack och lov aldrig blivit mobbad men jag vet vad jag tycker om mobbare ändå.
Ah. Så man föds ond eller god och det är sedan ens lott i livet? Sorry, men det är ren BS.
 
Ah. Så man föds ond eller god och det är sedan ens lott i livet? Sorry, men det är ren BS.
Ond är att ta i. Dock har jag hört om otaliga klassåterträffar där mobbarna blev mobbare igen direkt dom kom in i samma roller med samma gäng. Därför förstår jag att dom som blivit mobbade inte väljer att gå på klassåterträffar. Det om nog är ett bevis för mig att många inte förändras.

Om dom hade förändrats som vuxna hade dom inte så fort fallit in i rollen som mobbare igen, då hade dom sett det på ett annat sätt och betett sig på ett annat sätt. Det tycker jag betyder att dom har det i sig även ifall det inte alltid visar sig ute i samhället på samma sätt.
 
Jag tror inte man förändras som person bara för att man växer upp, kanske lär man sig mer hur man ska vara i samhället och mot andra människor rent tekniskt och lättare kan skilja på rätt och fel. Moralen förändras sällan tycker jag. Det är extremt få som förändras som personer från barn till vuxna, vuxna är oftast bara duktigare på att dölja den sidan.

Det är inte alls okej att se tillbaka på att det man gjort som barn är något "bara". Det är inte mindre allvarligt eller dåligt bara för att man var "barn" när man gjorde det.

Om inte annat så ser man tydligt tycker jag på många forum på nätet hur galet elaka och dumma och mobbande många vuxna människor är.

Men visst, vissa få kanske faktiskt förändras men det är ovanligt, stor eloge till dom som faktiskt känner av det dom gjorde och mår dåligt över det i vuxen ålder. Jag har tack och lov aldrig blivit mobbad men jag vet vad jag tycker om mobbare ändå.

Men det är väl klart att ens personlighet utvecklas mellan barn och vuxen? För vissa kan det säkert bli "stillastående" beroende på en rad faktorer, men annars känner jag nog inte riktigt igen det du beskriver. Idag som 37 är det bara en liten del av mig som jag ens kan relatera till Fruentimber, 12 år liksom.

Vad har du för belägg för att det skulle vara ovanligt?
 
Lägga över och lägga över. Det enda man kan göra är ju att på något sätt försöka gottgöra. Att be om förlåtelse kan kanske vara känsligt, men hur kan det vara fel att uttrycka sin ånger?
Den som blivit utsatt för mobbning kanske inte är på en plats i livet när det funkar att bli påmind och den som gått vidare bryr sig inte så värst, i synnerhet inte om ett sms eller liknande som var planen. Det är egentligen inte fel att uttrycka sin ånger, men då ska man göra det för offrets skull och för att det ska funka kanske man behöver ha lite koll på hur det kan tänkas landa. Har man ingen kontakt så blir den biten svår.
 
Och jag tänker att båda är offer, fast på väldigt olika sätt. Det finns bara förlorare när alla är ledsna. Är enda vägen ut att glömma?
I vissa fall i andra inte. En del mobbare fortsätter med samma beteende hela livet, andra förändras. Jag hade ett samtal med en gammal klasskompis från gymnasiet, en av de ”tuffa”. Jag kan tyvärr tänka mig att han varit ett regelrätt kräk genom hela skoltiden. Hursomhelst så pratade han om att fixa en klassfest. Skitkul, tänkte jag, tills han adresserade att han skulle hoppa över att bjuda vissa som han ansåg för ”fula”. Han var över 40 år och hade tydligen hoppat över många steg i utvecklingen och är dessutom gift med en kollega. Nej, gick inte på festen och undviker människan allt jag kan.
 
Jag går emot strömmen och tycker inte att barn som varit elaka förtjänar att hatas livet ut. Barn är barn, dvs de har INTE samma förmåga att förstå vidden av konsekvenser av sina handlingar som vuxna har. Att hålla dem ansvariga, hoppas att de brinner i helvetet osv är kanske en copingstrategi men ingen sund sådan. Jag vet inte var vinsten ligger i att inte förlåta någon som är uppriktigt ångerfull?
Jag hatar inte mina mobbare, för mig existerar de inte och jag hoppas att jag aldrig mer kommer ha med någon av dem att göra. Det är något helt annat än hat. Om de kommer och ber om ursäkt eller jag stöter på dem så uppstår en mycket märklig situation för mig där jag plötsligt kastas tillbaka till en vedervärdig tid, en tid jag inte vill återuppleva.
Jag ser inte vad jag ska förlåta oavsett hur ångerfull någon är. Ska jag förlåta dem och ignorera de 35 år av mitt liv de förstört hittills med depressioner, usel självkänsla och självförtroende, avsaknad av den sociala träning som är så viktig under tonårstiden. Vad finns att förlåta? "Ja jag förlåter dig för att du förstört hela mitt liv" eller? Nej det finns ingen förlåtelse att ge för något sådant det finns bara en möjlighet att acceptera det som hänt och försöka skrapa ihop spillrorna. En förlåtelse är garanterat i 99% av fallen enbart till för att lätta hjärtat hos den som mobbat och kanske får den, om den nu ångrar sig, inse att denna får också nöja sig med att acceptera sitt handlande som barn.
 
Jag tycker absolut inte att man måste förlåta. Det väljer man själv. Jag har full förståelse för om jag hade kontaktat henne och hon hade varit otrevlig tillbaka, inte svarat eller vad som. Jag hade bara velat att hon skulle vetat att jag var ledsen. Men ska som sagt inte skriva
Alltså jag vet ingenting om er situation. Jag kan dock konstatera att jag hade bett personen dragit åt helvete, utifrån hur jag själv blev utsatt då ;-) . Den hade inte varit värd vatten för mig. Men som sagt, det beror ju helt på situationen. Det är väl det som är grejen, du skriver grundskolan, är det sjuåringar vi talar om eller femtonåringar till exempel? Och du skriver ju ur ett perspektiv att det inte var så farligt, det är ju möjligt att du har rätt men å andra sidan är det väl vettigare i så fall att lämna det bakom dig för då har ju säkerligen personen gått vidare. Jag vet dock med säkerhet att även de värsta mobbarna i vår skola resonerade likadant, jag var inte värst utsatt. Tjejen som var värst utsatt lever inte idag. Och de mobbarna anser också att det inte var så farligt. Mobbing och utfrysning har många nivåer, tyvärr skadar de allra flesta den som blir utsatt. Förhoppningsvis går man vidare, de flesta gör ju det, men det innebär ju inte att man vill ha kontakt med sina mobbare igen. Och som vuxen ska man väl ha rätt att välja bort den kontakten nu. Säkerligen att någon av mina mobbare är trevliga idag, men det är ingenting jag själv skulle ta reda på, jag vill inte ha dem i mitt liv helt enkelt på grund av hur illa de betedde sig då. Om folk här inne tycker att det är att jag dömer dem för något de gjorde som barn, ja, då har de inte varit utsatta själva helt enkelt och jag struntar fullkomligt i vad de anser om det. För mig kvittar det om mina plågoandar lever eller är dör. Jag bryr mig inte. Det är nobodys för mig.
 
Om man förstört någon annans liv? Ja jag kan tycka det är rimligt att jag som offer inte behöver förlåta personen, ja. För mig är en sådan person nobody. Jag vill inte ha kontakt med dem på något sätt igen.

För inte så länge sedan var det en pojke som blev våldtagen (som jag förstod det var det kulmen i en lång period av utfrysning och mobbing). Tycker du verkligen det är rimligt att han ska förlåta personen som utsatt honom för det om den kommer om 20 år och ber om ursäkt att den är en idiot? Det tycker inte jag. Jag tycker man kan få slippa det som offer.
Kan barn göra det där med vilje/hållas ansvariga? Som sagt så förstår jag copingstrategin, men jag vet inte om det är bra att säga att det är ett bra sätt.
 
Jag förstår att man känner att de som mobbat en är världens sämsta personer och det får en att tro att de fortsätter vara det som vuxen.

Jag tror dock att man blir formad hela livet och kan jobba för att bli en bättre människa hela tiden. Jag är inte samma person som jag var när jag var 10. Jag är inte heller samma person som jag var när jag var 20 heller. Jag tror att man kan ha flera omkring sig som man känner och tycker är bra personer som faktiskt har varit elaka mot andra under sin uppväxt.

Med det sagt, jag förstår att ni som blivit mobbade och tänker tillbaka på era mobbare och jämför dem med mig och tycker jag är värdelös. Jag känner det och förstår att ni känner så.
Nästan ingen är så svart eller vit att de är jävliga mot alla. Till och med grovt kriminella kan ha familj och vänner de är väldigt kärleksfulla mot. Och de allra flesta mognar förhoppningsvis lite med tiden oavsett om de anstränger sig för att bli bättre människor eller inte och det är förstås bra för dem.
Men det förändrar inte upplevelsen för den som blivit utsatt för någonting och jag känner att jag har noll och ingen skyldighet att på något sätt aktivt säga att jag förlåter någon som behandlat mig illa. Inte går jag och aktivt hatar någon för det heller eller säger att någon är värdelös men jag vill bli lämnad ifred och om någon frågar vad jag tycker om dom så är jag inte positivt inställd.
 
Jag tror inte man förändras som person bara för att man växer upp, kanske lär man sig mer hur man ska vara i samhället och mot andra människor rent tekniskt och lättare kan skilja på rätt och fel. Moralen förändras sällan tycker jag. Det är extremt få som förändras som personer från barn till vuxna, vuxna är oftast bara duktigare på att dölja den sidan.

Det är inte alls okej att se tillbaka på att det man gjort som barn är något "bara". Det är inte mindre allvarligt eller dåligt bara för att man var "barn" när man gjorde det.

Om inte annat så ser man tydligt tycker jag på många forum på nätet hur galet elaka och dumma och mobbande många vuxna människor är.

Men visst, vissa få kanske faktiskt förändras men det är ovanligt, stor eloge till dom som faktiskt känner av det dom gjorde och mår dåligt över det i vuxen ålder. Jag har tack och lov aldrig blivit mobbad men jag vet vad jag tycker om mobbare ändå.
Vilken fatalistisk syn på människor. En gång mobbare- alltid mobbare. Och vad som händer i livet sedan spelar mindre roll annat än i undantagsfall.
 
Vad ska de göra då? Det är utfrysning att inte bjuda alla och du tog uppenbarligen illa vid dig av inbjudan?
Låt bli bjud in mig. Halva klassen mobbade mig i 4 år, andra halvan tittade på och sa inte ett dugg, då kan de lika gärna fortsätta frysa ut mig. Hade varit mer ärligt.

Jag hade ingen kompis alls i åk 6 (kom inflyttade till den årskursen från annan ort där jag hade massor av kompisar). På högstadiet hade jag 1 kompis som även som mig blev mobbad när hon kom ny till klassen. En kille i en annan klass försökte bli kompis med mig, vi läste tillvalsspråk ihop. Då gav de sig på honom så han gav upp (han bytte tom tillvalsspråk för att slippa dom).

Jag valde en annan linje än den jag egentligen ville på gymnasiet bara för att slippa mina gamla klasskamrater. Direkt efter gymnasiet flyttade jag till en annan ort. Hur kan de tro jag vill träffa dom privat och ha party med dessa personer?
 
Att inte tycka om någon är knappast trakasserier.
Enligt vad hon skrev gjorde TS betydligt mer än bara inte tycka om, när man pratar skit bakom ryggen på en person under flera år och den personen inte verkar känna sig välkommen så anser jag att man trakasserar personen. Det är en typisk kvinnlig form av mobbning om jag nu får vara lite sexistisk. Killar är ofta mer direkt och slåss.

Jag kommer inte ihåg så mycket omkring det ska sägas, men jag vet att jag i alla fall pratade illa om henne med andra kompisar. Störde mig på saker hon sa och gjorde. Vet inte om jag sa nått rätt ut till henne, men jag misstänker att hon inte kände sig välkommen i större gruppen.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 509
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
19 074
Senast: Whoever
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
2 041
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 538
Senast: Fruentimber
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp