När ni var små...

Ville först bli arkeolog, slog bort den tanken ganska fort då min lärare i lågstadiet sa att det kunde jag glömma pga min dyslexi och pga det aldrig skulle klara utbildningen till det.

Sedan ville jag bli bonde, född upp slaktkaniner ett tag men blev för mycket industri över det hela för att få ekonomi i det att leva på och är det närmaste jag kommit bonde:p.

Kör nu truck på volvo lastvagnar och ska få tummen ur för att söka till PV i stället då lastvagnar inte har något nattpass.
 
Jag ville bli författare som liten eftersom jag älskade att skriva uppsatser redan på lågstadiet.
Sen ville jag jobba utomlands, typ Rädda barnen eller FN-tjänst i utvecklingsländer. Gärna Afrika eller Indien. Var väldigt fascinerad över Asien och Afrika när jag var liten. Älskade geografi och älskade att resa till andra länder.

Vad jag blev? Sjuksköterska. :D Tänkte jobba med smärta och smärtbehandling inom det yrket. Jag har jobbat utomlands, men knappast för FN eller Rädda barnen direkt. :o
Ett år i England blev det på stort sjukhus i Cambridge. Där jobbade jag på uppvaket vilket innebar mycket smärtlindring till nyopererade patienter. ;)

Nu jobbar jag inom psykiatrin och det ingick inte alls i min plan men jag trivs i alla fall. ;)

Har som dröm sedan några år tillbaka att arbeta inom inredningsdesign och trädgårdsdesign. Har tänkt söka in på utbildning inom det när mitt liv är lite mer stabilt.

Är snart femtio år och inser fascinerat att drömmarna tar aldrig slut. :)
Och tur är väl det, kanske.

Absolut bra att drömmar inte tar slut, jag bara önskar att mina var lite mer förankrade i här och nu.
 
Jag ville först bli designer, göra kläder. Sen funderade jag på att följa i pappas fotspår och bli IT-säljare. Mest för att jag ville ha mycket pengar. Sen ville jag bli konstnär. Och hade någon liten dröm om att bli veterinär. Och sen började jag jobba med hästar. Jag har nog eg alltid velat jobba med hästar men inte tänkt att det skulle gå.
Jag trivs bra med det. Det är nog inte som jag trodde när jag var liten. Men helt klart givande.
Jag hade inte velat jobba med något av de andra jag förr ville. Det är inte min grej har jag insett.

Då har du trots allt lite grand hittat hem i en barndomsdröm?
 
Ville först bli arkeolog, slog bort den tanken ganska fort då min lärare i lågstadiet sa att det kunde jag glömma pga min dyslexi och pga det aldrig skulle klara utbildningen till det.

Sedan ville jag bli bonde, född upp slaktkaniner ett tag men blev för mycket industri över det hela för att få ekonomi i det att leva på och är det närmaste jag kommit bonde:p.

Kör nu truck på volvo lastvagnar och ska få tummen ur för att söka till PV i stället då lastvagnar inte har något nattpass.

Fy vilken tråkig lärare!
Vad spelar dyslexi för roll när man försöker fundera ut vad den uppenbart tillyxade benbiten kan ha haft för funktion?
 
När jag var kanske 6-7 år ville jag bli ridande polis. Sedan veterinär. Sedan grunnade jag på arkitekt. Men fastnade i yngre tonåren för juridiken och rättsväsendet. Började på domarbanan, men gick över till åklagaryrket efter hovrättsadjunktion. Så, på något sätt kan man säga att jag närmade mig polisyrket igen till sist. :)

Om jag kommer att stanna som åklagare resten av mitt yrkesverksamma liv vet jag inte. Möjligheten finns ju att gå tillbaka som domare. Men jag lär stanna som statligt anställd, hur som helst.

Men visst finns den där författardrömmen någonstans även hos mig. Blir ibland påhejad av Facebookvänner som gillar mina anekdoter och beskrivningar ur livet där, flera har tyckt att jag borde göra något mer av mitt skrivande. Och en av dem har nyligen lovat att vara den förste som skulle köpa min bok när den ges ut. :D
 
Jag kan inte minnas att jag hade någon dröm att "det här vill jag bli när jag blir stor". Blev tvärtom stressad av att alla hade såna klara drömmar om vad de ville arbeta med, jag hade ingen aning sorgligt nog. Istället gjorde jag en drös med tester vad som skulle passa mig och min personlighet. Vägde in löneutvecklingen inom yrkena jag funderade på, möjligheter att arbeta utomlands, svårigheter att få jobb, möjligheten till fritid osv. Sen valde jag ett yrke jag tyckte passade och läste det på universitetet. Jag trivs väldigt bra med det jag arbetar med idag. Vill med mitt inlägg säga att även om man inte vet vad man vill bli så kan det bli bra ändå, ibland måste man bara våga köra :) (sen kan man om-utbilda sig senare om man inte alls trivs)
 
Då har du trots allt lite grand hittat hem i en barndomsdröm?

Ja, det tycker jag nog. Jag får ju göra det som var min största hobby även som barn dagligen med betalt.
Jag har funderat kring om jag skulle vilja göra något annat och vad det vore. Men jag kan inte komma på vad det skulle vara som vore roligare.
Det är ju kul också att man kunnat beta av vissa drömmar man från början inte ens vågat drömma om att klara.
 
Jag ville bli polis och sedan åklagare och därefter advokat.
Är affärsjurist men tyckte att det blev för lite egenproducerat inom avtalsrätten + att jag inte gillade företagskulturen så blev istället upphandlare med lite extrauppgifter inom annan avtalsrätt. :up:

Utöver det så har jag alltid närt en dröm om att vara författare. Idéer finns och skrivande är jag bra på. Tyvärr ledde juriststudierna till att jag helt tappade sugen på ngn typ av skrivande (och läsande för den delen). Nu finns sugen, det är bara tiden som ska till :p
 
När jag var kanske 6-7 år ville jag bli ridande polis. Sedan veterinär. Sedan grunnade jag på arkitekt. Men fastnade i yngre tonåren för juridiken och rättsväsendet. Började på domarbanan, men gick över till åklagaryrket efter hovrättsadjunktion. Så, på något sätt kan man säga att jag närmade mig polisyrket igen till sist. :)

Om jag kommer att stanna som åklagare resten av mitt yrkesverksamma liv vet jag inte. Möjligheten finns ju att gå tillbaka som domare. Men jag lär stanna som statligt anställd, hur som helst.

Men visst finns den där författardrömmen någonstans även hos mig. Blir ibland påhejad av Facebookvänner som gillar mina anekdoter och beskrivningar ur livet där, flera har tyckt att jag borde göra något mer av mitt skrivande. Och en av dem har nyligen lovat att vara den förste som skulle köpa min bok när den ges ut. :D

Häftigt att ha en fan-klubb innan första boken är utgiven :D
 
Jag kan inte minnas att jag hade någon dröm att "det här vill jag bli när jag blir stor". Blev tvärtom stressad av att alla hade såna klara drömmar om vad de ville arbeta med, jag hade ingen aning sorgligt nog. Istället gjorde jag en drös med tester vad som skulle passa mig och min personlighet. Vägde in löneutvecklingen inom yrkena jag funderade på, möjligheter att arbeta utomlands, svårigheter att få jobb, möjligheten till fritid osv. Sen valde jag ett yrke jag tyckte passade och läste det på universitetet. Jag trivs väldigt bra med det jag arbetar med idag. Vill med mitt inlägg säga att även om man inte vet vad man vill bli så kan det bli bra ändå, ibland måste man bara våga köra :) (sen kan man om-utbilda sig senare om man inte alls trivs)

Det är väl där jag sitter nu, väger arbetstider mot arbetsplatser, möjligheter till forskning för att hitta vad nästa steg ska bli. Har gjort jättemånga test på nätet! Det har inte hjälpt alls :D

Jag får väl helt enkelt köra på nåt och så får vi se hur det känns efter nåt år.
 
Fy vilken tråkig lärare!
Vad spelar dyslexi för roll när man försöker fundera ut vad den uppenbart tillyxade benbiten kan ha haft för funktion?

Håller med om att det var en trist lärare med riktigt unken inställning!
MEN arkeologisk litteratur på universitetsnivå är ganska komplex och TUNG. Dessutom var minst 50% på engelska (akademisk engelska). Arkeologi är dessutom väldigt tvärvetenskapligt. Jag kan tänka mig att det är klurigt att hantera den kurslitteraturen med dyslexi. Dock hade man ju önskat att en person som verkligen ville kunde ha fått stöd för att klara det!

Personligen har jag alltid haft lätt för språk och humaniora men svårare för typ matte, logiskt tänkande. Att arbeta med totalstation tex under utgrävning var för mig en mardröm. Däremot kunde jag plöja tegelstensböcker med tung litteratur om neolitiska gravplatser liksom :p

Sen finns det ju inriktningar inom arkeologin som är mer naturvetenskapliga typ miljöarkeolog, osteologi osv när man väl lyckats kirra examen. Och själva grävarbetet klarar man ju även med dyslexi, det går alltid anpassa.
 
...vad ville ni då bli när ni blev stora?
Hur långt från er drömbild av vad ni skulle jobba med hamnade ni?
Vågade ni statsa på drömmen?
Vad gjorde att ni inte satsade?
Hur blev det för er?

Ja du ... jag ville bli författare och veterinär.
Sen insåg jag att skriva var det enda jag ville och satsade på att bli journalist. Råkade bli socialantropolog mitt i alltihop, ångrade mig och blev journalist i alla fall. Skrev några böcker också. Sen blev jag arbetslös och då satsade jag på mitt eget skrivande.
Frilansade några år och skrev böcker också. Numera är jag författare på heltid sen snart 20 år.
 
Håller med om att det var en trist lärare med riktigt unken inställning!
MEN arkeologisk litteratur på unversitetsnivå är ganska komplex och TUNG. Dessutom var minst 50% på engelska (akademisk engelska). Arkeologi är dessutom väldigt tvärvetenskapligt. Jag kan tänka mig att det är klurigt att hantera den kurslitteraturen med dyslexi. Dock hade man ju önskat att en person som verkligen ville kunde ha fått stöd för att klara det!

Sen finns det ju inriktningar inom arkeologin som är mer naturvetenskapliga typ miljöarkeolog, osteologi osv när man väl lyckats kirra examen. Och själva grävarbetet klarar man ju även med dyslexi, det går alltid anpassa.
Idag kan man ju som dyslektiker få allt skolmaterial inläst på ljudfil. Så det går att underlätta studierna till viss del.
Så idag verkar det vara lättare för dyslektiker än i typ min ålder. Har en vän som fick skitbetyg pga dyslexi iom att alla prov var skriftliga.
Idag tror jag en del kan erbjuda muntliga prov.
 
Jag ville bli polis och sedan åklagare och därefter advokat.
Är affärsjurist men tyckte att det blev för lite egenproducerat inom avtalsrätten + att jag inte gillade företagskulturen så blev istället upphandlare med lite extrauppgifter inom annan avtalsrätt. :up:

Utöver det så har jag alltid närt en dröm om att vara författare. Idéer finns och skrivande är jag bra på. Tyvärr ledde juriststudierna till att jag helt tappade sugen på ngn typ av skrivande (och läsande för den delen). Nu finns sugen, det är bara tiden som ska till :p

En till med tidsbrist och här sitter vi och filosoferar :p
 
Ja du ... jag ville bli författare och veterinär.
Sen insåg jag att skriva var det enda jag ville och satsade på att bli journalist. Råkade bli socialantropolog mitt i alltihop, ångrade mig och blev journalist i alla fall. Skrev några böcker också. Sen blev jag arbetslös och då satsade jag på mitt eget skrivande.
Frilansade några år och skrev böcker också. Numera är jag författare på heltid sen snart 20 år.

Aha! En barndomsdröm i uppfyllelse!
Vad gjorde att du orkade/vågade satsa?
Eller gick det helt enkelt inte att låta bli?
 
Jag ville bli veterinär, men redan i sjuårsåldern insåg jag att det nog skulle bli svårt att komma in efter att ha läst en fråga-svar-spalt i KP där det stod att man behövde 4,8 i betyg. Jag drömde även om att bli bonde (bodde i Sthlm, född och uppvuxen där :p) och hästuppfödare. Parallellt med detta ville jag bli författare eller journalist, men i gymnasieåldern meddelade en lärare att det var svårt att få jobb som journalist och då dog väl den drömmen.

Efter gymnasiet gjorde jag ett försök att läsa in behörighet för att ändå söka veterinärutbildningen. Det gick dock i stöpet och efter det var det många utbildningar jag funderade på: djursjukvårdare, hippolog, ekonom, agronom... Till slut sökte jag och kom in på ekonomagronomprogrammet när jag var 25 år. Där stötte jag på en språkkonsult, och efter tre misslyckade terminer på SLU hoppade jag av och sökte istället till språkkonsultprogrammet. Nu jobbar jag som lärare i svenska och svenska som andraspråk, men vill nog hellre jobba med skrivande och kommunikation, som är lite mer språkkonsultigt. Men jag kan lika gärna få för mig att läsa in en del pedagogik och didaktik och fortsätta som lärare.

Författardrömmen finns, liksom hos många andra här, kvar, och jag har en romanidé som jag "bara" måste få tid att pränta ner. :p

Och förresten: jag bor numera på en liten gård på landet, men jag har ingen lust att bli vare sig bonde eller ens månskensbonde längre. Kanske i framtiden när saker och ting förhoppningsvis fallit mer på plats. :)
 
Aha! En barndomsdröm i uppfyllelse!
Vad gjorde att du orkade/vågade satsa?
Eller gick det helt enkelt inte att låta bli?

Skriva kunde jag ju inte låta bli, det kan jag fortfarande inte. Oavsett om jag hade blivit utgiven eller inte skulle jag ha fortsatt att skriva. Sen är det ju betydligt roligare om det finns några som vill läsa det man skriver... ;) Och att man kan försörja sig på det roligaste man vet är precis så underbart som jag föreställde mig.

Men vägen dit var lång och snårig. Brukar säga att jag nog antagligen är Sveriges mest refuserade författare. :) Började terrorisera bokförlag med mina alster redan som 7- åring ... så nog är jag rätt enveten.
 
Jag ville bli ridande polis.
Sen insåg jag att det krävs att man bor i storstan och får usel lön för ett riskfyllt och stressigt arbete och då gick det över.

Har även velat bli brandman och skulle gärna bli det om jag slapp rädda människor åka på olyckor osv. Jag är ingen tuffing på det viset och efter ha varit på järnvägen ett antal år och veta vad brandkåren möter efter en kandidat så är jag inte så himla sugen.
Däremot brandsäkerhet och information intresserar mig fortfarande.
Älskar våra brandutbildningar och skulle gärna ha utbildarens jobb
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Orkar inte vara anonym.... I våras fick jag tillfälle att vara med i en smärtstudie gjord av Örebros universitet för att få hjälp med...
11 12 13
Svar
244
· Visningar
27 994
Senast: EmmaW
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp