Bukefalos 28 år!

Nästa mejl åker i papperskorgen

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag har försökt prata med mamma genom en mejlkonversation. Hon är uppenbarligen arg på mig och det sista hon skrev i sista mejlet var att nästa mejl från mig åker i papperskorgen.

Så jag fick en panikattack igen. Och jag sitter och skakar.

Det går fan inte bra för mig på något sätt.
 

KBT har aldrig varit aktuellt för min depression. Och jag har ju som sagt redan en psykolog. Men det hjälper ju inte särskilt mycket.

Nej dåså ... helt ärligt går det inte vidare bra att försöka stötta dig med reflektioner öht . Du har argument mot allt varför svaren inte är relevanta för din del och varför allt är meningslöst osv. Du svarar inte ens utifrån det man försöker hjälpa dig med.

Jag upprepar att du behöver ta hjälp ! Inkl då KBT om det erbjuds dig.
 
Senast ändrad:
Men alltså, @Magiana tar ju hjälp, den andra specifika fobin är nog något som kanske bör hanteras enskilt.

Jag tycker nog inte att vare sig du eller jag bör gå in på att diskutera /spekulera om hur @Magiana s hjälp ser ut i detalj osv .Det är inget jag kommenterat öht men ja - jag har kommenterat att hon beföver be om mer hjälp än den hon får i dagsläget utifrån måendet . Och att där kan hon inte själv bedöma att en hjälp inte passar henne redan i förväg med div argument .
 
Senast ändrad:
Jag tycker nog inte att vare sig du eller jag bör gå in på att diskutera /spekulera om hur @Magiana s hjälp ser ut i detalj osv .Det är inget jag kommenterat öht men ja - jag har kommenterat att hon beföver be om mer hjälp än den hon får i dagsläget utifrån måendet . Och att där kan hon inte själv bedöma att en hjälp inte passar henne redan i förväg med div argument .
Men kan du bara lägga av! Du missuppfattar ju hela tiden!

(Redigerat fula ord.)
 
Senast ändrad:
Är mann inte ens omtyckt av sin mamma så kan man aldrig bli omtyckt av någon annan heller. Jag kommer att förbli ensam hela livet. Ensamhet är så hemskt. Jag vill inte leva i ensamhet.

Jag tror som jag sagt för absolut att du kan och kommer ha nära relationer i framtiden med hjälp av psykolog och verktygslåda från denne.

Att din mamma är konstig är ju inget som säger att andra relationer inte kommer funka.

Precis som vi är många andra som inte har fungerande relationer med föräldrar som inte lever ensamma liv. Jag själv tex.. Det är en extrem sorg att bli lämnad av en förälder. Att sörja en riktig och stabil relation man vill ha, som inte går att ha mellan en själv och denne. Ibland förstår man bara inte varann, oavsett blodsband. Men det går att ta sig vidare ur det. Och att den relationen inte funkar är inget facit för övriga relationer.

Hoppas vården kan hjälpa dig släppa ilskan, bitterheten och guida dig i sorgearbetet och i att våga blotta dig för att skapa nya och sunda relationer.

Kram!
 
Föräldrar som sviker sviker ofta igen. De svek kanske inte med mening varken nu eller då men de gör (och ofta gjorde) det för att överleva själva. Att inse att man har gjort någon så illa som man gör när man sviker sitt barn går nog inte att leva med och den som gjort det söker vägar runt för att minska sitt eget lidande för vad hen har gjort. Då blir att neka till att saker och ting hände, att neka till att det var som den som var barn då upplevde, ett sätt att överleva och för den som var barn blir det ytterligare ett trauma man verkligen inte behöver. Det ger inget gott att prata om och försöka reda ut sådant med den förälder som svek för en sådan förälder kommer aldrig kunna stå upp för det hen har gjort och kommer aldrig att ens kunna närma sig någon form av uppriktig ursäkt. De är helt enkelt inte människor nog för det. Det är endel av de brister de har.

Det man får göra är att inse att den som skulle skyddat en inte gjorde det men att man nu är vuxen och kan och får skydda sig själv. Ens förhållande med föräldrarna är inte något som är en mall för framtida relationer. Gudarna ska veta att det inte är enkelt men att föräldrarna brast innebär inte att man inte kan leva ett fullgott liv som vuxen. De ärr sveket har skapat, som övergrepp, elände och misär har skapat behöver inte finnas ständigt närvarande i ens vardag som vuxen och det behöver inte definiera en. Man kan ta det lilla barnet inom sig som är en själv i handen och säga, nu skyddar jag dig. Jag skyddar dig, idag, imorgon och resten av livet och man kan hitta ett lugn i det. En ro i det och en plats att börja läka på.

För varje gång man släpper garden mot sådana föräldrar skapas ännu ett trauma. Ett trauma vi lovade det lilla barnet inom oss själva att få slippa. Drömmen om en förälder som älskar och skyddar oss är så enormt stark. Det är en överlevnadsinstinkt som alla barn har men som vuxna får vi inse att vi inte behöver deras kärlek, respekt och gillande längre för att kunna överleva och vi kommer aldrig kunna få den oavsett vad vi eller de gör. För fakta är att även om de verkligen skulle ta tag i sina brister så kan de aldrig göra vår traumatiska barndom ogjord. De kommer aldrig kunna ge oss det vi behövde då nu. Vi kan som vuxna skydda oss själva och att skydda oss är vårt eget ansvar nu. Det kan vi inte lägga på föräldrar som brast när vi var barn. Tar vi inte det ansvaret utan fortsätter söka deras kärlek, gillande och respekt kommer vi söka förgäves och vi kommer bara gå ner oss i ett avgrundsdjupt hål. Vi kommer enbart skada oss själva, fortsätta på den väg föräldrarna gick men det måste inte vara så. Vi kan stanna upp och välja en helt annan väg. Vägen bort ifrån dem, från trauman och svek och mot oss själva och det liv vi vill leva.

Varken du eller jag är mindre värda för att föräldrarna brast. Varken du eller jag är mindre värda beroende på vem som älskar oss, inte älskar oss, borde ha älskat oss eller har älskat oss. Vi har samma värde oavsett andras kärlek eller brist på kärlek och föräldrarnas bristande förmåga att vara föräldrar avgör definitivt inte vårt värde.

Världen är full av människor. Att två personer inte gjorde vad de skulle behöver inte definiera oss. Vi har valet att bryta mönstret och skapa oss det liv vi vill ha. Jag påstår inte att det är enkelt men det går.

Vi får helt enkelt ta hand om oss själva precis som alltid och även om det kan låta oändligt sorgligt (vilket det självklart är!) så är det bättre än att det hela tiden blir nya trauman pga de som skapade dem från första början. De kommer aldrig kunna läka oss. De hade inte förmågan att skydda oss då och de har den inte nu heller. Det är inte ens deras ansvar att skydda oss längre. Vi får ta hand om och läka oss själva.

Många som inte har haft en traumatisk barndom utan trauma i barndomen tror att samtal med föräldrarna är av godo. De tror att en förklaring till det man upplevde som barn skulle kunna ge läkning. Det enda det bevisar är just det, de har inte levt med det trauma det är att växa upp med föräldrar som brister så grovt. Det hjälper absolut att prata om tillfälliga trauman, att se det som hände med vuxna ögon, få förklaringar och en förståelse men det hjälper inte när det är föräldrarna själva som är kärnan. Då är det bättre att skapa distans. Att inte släppa dem inpå livet, att inte längre söka deras godkännande och att med näbbar och klor kämpa mot att något mer tillfälle uppstår för dem att skapa än mer trauma i ens liv.

De offrade oss när vi var barn. Då kunde vi inte välja men det kan vi nu. Vi behöver inte bli offer för dem igen och igen.

Ta hand om dig @Magiana vi har överlevt så mycket du och jag och vi gjorde det av en anledning. Att ge upp nu är inte ett alternativ.
 
NP utredning? Är det Npf utredning?
Ditt mående och din mammas agerande kan ha ett svar i en sådan utredning.
Vid tex autism finns just ångest och känsla att inte passa in. Och en NPF har en 80% ärflighet.
Därav svårt att kunna mötas mellan dig och din mamma.

Hoppas verkligen att du kommer må bättre och att det kommer att lösa sig ❤
 
Hon är arg på mig. Själv är jag jättefrustrerad över att jag inte når fram till henne. Hon tycker att jag upprepar mig gång på gång. Det gör jag ju för att jag inte når fram, så jag försöker på alla möjliga sätt.

Och just att hon gjorde det klart för mig att hon inte vill ha med mig att göra, skapade en panikattack. Jag är så rädd för att vara ensam. Alla överger mig. Jämt. Jag känner mig så fruktansvärt defekt när folk som står mig nära inte vill ha med mig att göra. Därför kan jag heller inte ha nära relationer.

Jag är så ledsen för din skull. Men frågan är om det överhuvudtaget går att nå fram till din mamma. Jag tror att hon hör vad du säger men, men om hon inte förstår vad du säger eller vill dela din beskrivning så kommer hon inte vilja - eller kunna - ändra på något.

Jag vet att det är otroligt svårt att släppa oförrätter som man inte har fått erkännande för, men kanske det kan vara dags att börja se på saken så som den för närvarande är och tänka på det som en sorg som behöver bearbetas istället för en situation som kan lösas? Att klamra sig kvar i väntan på ett erkännande riskerar bara sluka energi och självkänsla som ett svart hål.

Du har så många intressen - trädgård, odling, hantverk, osv. - och jag tycker mig se att du i grund och botten är en social människa. Det finns alla förutsättningar i det att skapa djupa och meningsfulla relationer. Men du behöver ork och energi till det.
 
Det låter som att du har haft en hemsk kväll 😔
Hur mår du nu?
Tack för frågan. Jag är nyvaken och låg.

Jag tror som jag sagt för absolut att du kan och kommer ha nära relationer i framtiden med hjälp av psykolog och verktygslåda från denne.

Att din mamma är konstig är ju inget som säger att andra relationer inte kommer funka.

Precis som vi är många andra som inte har fungerande relationer med föräldrar som inte lever ensamma liv. Jag själv tex.. Det är en extrem sorg att bli lämnad av en förälder. Att sörja en riktig och stabil relation man vill ha, som inte går att ha mellan en själv och denne. Ibland förstår man bara inte varann, oavsett blodsband. Men det går att ta sig vidare ur det. Och att den relationen inte funkar är inget facit för övriga relationer.

Hoppas vården kan hjälpa dig släppa ilskan, bitterheten och guida dig i sorgearbetet och i att våga blotta dig för att skapa nya och sunda relationer.

Kram!
Jag har ju ingen förälder kvar. Båda är borta.

Det är ju inte direkt så jag vågar chansa och skapa nya relationer. Allt får bli på en armlängds avstånd. Ingen får komma nära. Och jag räknar aldrig med att någon bryr sig om mig. Det är t.ex. ingen i min närhet jag kan vända mig till när jag har mina ångestattacker. Skulle någon börja bry sig så skulle jag bli som ett plåster på den människan. Det skulle bli outhärdligt för båda.

NP utredning? Är det Npf utredning?
Ditt mående och din mammas agerande kan ha ett svar i en sådan utredning.
Vid tex autism finns just ångest och känsla att inte passa in. Och en NPF har en 80% ärflighet.
Därav svårt att kunna mötas mellan dig och din mamma.

Hoppas verkligen att du kommer må bättre och att det kommer att lösa sig ❤
Ja, jag menar NPF, men det är ett så förbaskat långt att säga neuropsykiatrisk funktionsnedsättningsutredning. Att säga neuropsykiatrisk utredning räcker bra tycker jag.

Jag har hunnit läsa massor om autism och har läst hur andra med autism upplever det. Jag känner inte igen mig i något av det. Min ångest är t.ex. bunden till vissa specifika situationer som främst har med min blodfobi att göra. Jag har ingen känsla av att inte passa in. Min känsla är att jag inte är omtyckt vilket i sin tur kan ha konsekvenser för mig, t.ex. skitsnack bakom ryggen och svek. Och att jag inte får någon stöttning när jag behöver det.

Men det ska utredas för add också och där är det större sannolikhet att det stämmer in.
 
Senast ändrad:
Tack för frågan. Jag är nyvaken och låg.


Jag har ju ingen förälder kvar. Båda är borta.

Det är ju inte direkt så jag vågar chansa och skapa nya relationer. Allt får bli på en armlängds avstånd. Ingen får komma nära. Och jag räknar aldrig med att någon bryr sig om mig. Det är t.ex. ingen i min närhet jag kan vända mig till när jag har mina ångestattacker. Skulle någon börja bry sig så skulle jag bli som ett plåster på den människan. Det skulle bli outhärdligt för båda.


Ja, jag menar NPF, men det är ett så förbaskat långt att säga neuropsykiatrisk funktionsnedsättningsutredning. Att säga neuropsykiatrisk utredning räcker bra tycker jag.

Jag har hunnit läsa massor om autism och har läst hur andra med autism upplever det. Jag känner inte igen mig i något av det. Min ångest är t.ex. bunden till vissa specifika situationer som främst har med min blodfobi att göra. Jag har ingen känsla av att inte passa in. Min känsla är att jag inte är omtyckt vilket i sin tur kan ha konsekvenser för mig, t.ex. skitsnack bakom ryggen och svek. Och att jag inte får någon stöttning när jag behöver det.

Men det ska utredas för add också och där är det större sannolikhet att det stämmer in.

Jag ville med mitt inlägg få fram att om det nu är så att din mamma inte vill ha med dig att göra så är det inget som avgör ditt värde som människa. Och inte heller något som säger att ingen annan vill ha relation med dig. Eller att andra kommer svika.
Sen skulle jag gissa att din mamma egentligen vill ha med dig att göra. Men hennes sätt att visa det på går inte hem hos dig. Och ditt sätt att vara sjuk på är inget hon förstår. Så det klashar iom att du vill ha en ursäkt och att hon ska se det från din sida. Medans hon tvärtom vill att du ska se det från hennes sida. Och ingen kompromissar. Då blir det ju omöjligt att ha en relation.

Din uppväxt har ju varit rätt så onormal åt ett tråkigt håll om man säger så. Och det har ju inte berott på dig som barn, tonåring etc. Utan på de vuxna som ska ta ansvar för dig. Om de vuxna gjort så mkt konstigt så kanske de ÄR konstiga. Och då kanske det är så att DU inte är konstig eller svår i relationer. Och man kan inte jämföra dem med alla andra som i många fall kanske inte är så konstiga.

Jag fattar att du är väldigt skör just nu. Och att det känns outhärdligt. Det skulle det göra för oss alla i din sits. Men nu väntar utredning, du har psykologkontakt och du kommer kunna få verktyg att hantera din sorg, frustration, ditt liv öht.
Jag förstår att du inte ser det nu. Men jag tror absolut ditt liv kommer förändras till det bättre.
 
Jag ville med mitt inlägg få fram att om det nu är så att din mamma inte vill ha med dig att göra så är det inget som avgör ditt värde som människa. Och inte heller något som säger att ingen annan vill ha relation med dig. Eller att andra kommer svika.
Sen skulle jag gissa att din mamma egentligen vill ha med dig att göra. Men hennes sätt att visa det på går inte hem hos dig. Och ditt sätt att vara sjuk på är inget hon förstår. Så det klashar iom att du vill ha en ursäkt och att hon ska se det från din sida. Medans hon tvärtom vill att du ska se det från hennes sida. Och ingen kompromissar. Då blir det ju omöjligt att ha en relation.

Din uppväxt har ju varit rätt så onormal åt ett tråkigt håll om man säger så. Och det har ju inte berott på dig som barn, tonåring etc. Utan på de vuxna som ska ta ansvar för dig. Om de vuxna gjort så mkt konstigt så kanske de ÄR konstiga. Och då kanske det är så att DU inte är konstig eller svår i relationer. Och man kan inte jämföra dem med alla andra som i många fall kanske inte är så konstiga.

Jag fattar att du är väldigt skör just nu. Och att det känns outhärdligt. Det skulle det göra för oss alla i din sits. Men nu väntar utredning, du har psykologkontakt och du kommer kunna få verktyg att hantera din sorg, frustration, ditt liv öht.
Jag förstår att du inte ser det nu. Men jag tror absolut ditt liv kommer förändras till det bättre.
Min fetning. Under förutsättning att @Magiana tillåter det.
 
Jag ville med mitt inlägg få fram att om det nu är så att din mamma inte vill ha med dig att göra så är det inget som avgör ditt värde som människa. Och inte heller något som säger att ingen annan vill ha relation med dig. Eller att andra kommer svika.
Sen skulle jag gissa att din mamma egentligen vill ha med dig att göra. Men hennes sätt att visa det på går inte hem hos dig. Och ditt sätt att vara sjuk på är inget hon förstår. Så det klashar iom att du vill ha en ursäkt och att hon ska se det från din sida. Medans hon tvärtom vill att du ska se det från hennes sida. Och ingen kompromissar. Då blir det ju omöjligt att ha en relation.

Din uppväxt har ju varit rätt så onormal åt ett tråkigt håll om man säger så. Och det har ju inte berott på dig som barn, tonåring etc. Utan på de vuxna som ska ta ansvar för dig. Om de vuxna gjort så mkt konstigt så kanske de ÄR konstiga. Och då kanske det är så att DU inte är konstig eller svår i relationer. Och man kan inte jämföra dem med alla andra som i många fall kanske inte är så konstiga.

Jag fattar att du är väldigt skör just nu. Och att det känns outhärdligt. Det skulle det göra för oss alla i din sits. Men nu väntar utredning, du har psykologkontakt och du kommer kunna få verktyg att hantera din sorg, frustration, ditt liv öht.
Jag förstår att du inte ser det nu. Men jag tror absolut ditt liv kommer förändras till det bättre.
Jag vet inte vad hon vill att jag ska se. Hon drar ju upp saker som inte ens är relevanta i situationen. Jag begriper faktiskt inte nånting.

Jag har levt 46 år och mått dåligt i princip lika länge. Det gör att jag inte har särskilt mycket hopp för framtiden. Jag har ju nu gått ett drygt halvår hos den här psykologen och jag tycker inte vi har kommit någon vart.
 
Jag har levt 46 år och mått dåligt i princip lika länge. Det gör att jag inte har särskilt mycket hopp för framtiden. Jag har ju nu gått ett drygt halvår hos den här psykologen och jag tycker inte vi har kommit någon vart.

46 års dåligt mående tar lång tid att vända. Ett halvår är ingenting i det perspektivet. Tyvärr. :(
 
Hon förstår inte. Hon har bara fullt fokus på sig själv och kan inte se hur jag upplevde situationen. Hon fattar inte mitt trauma.

Jag har en far som aldrig bemött mig på ett sätt som fungerat. Istället för att fokusera på det genom livet har jag insett (eller valt att tycka) att han inte var kapabel till mer. Han kunde inte bättre, så jag får släppa det. Jag har lyssnat till honom men inte gått i svaromål eller tagit åt mig. Inte förväntat mig att han ska ta hand om eller förstå mig.

Prova att jämföra med om det hade varit ett barn som råkat svara/agera fel (eller svarat "fel" i trots) och sen inte vill medge eller eller be om ursäkt. Skulle du bli lika arg lika länge över det? Din mor kanske inte har mer kapacitet än så? Det kanske är du som får släta över, släppa och inte vänta dig mer från det hållet, försöka vara den vuxna i sammanhanget?
 
Hon förstår inte. Hon har bara fullt fokus på sig själv och kan inte se hur jag upplevde situationen. Hon fattar inte mitt trauma.
Har du fokus på hur dom kan ha upplevt det då? Eller har också du fullt fokus på dig själv? Ni verkar rätt lika, är nog därför det kraschar gång på gång, båda ser bara till sig själv och sina egna behov och kan inte sätta sig in i den andras alls.
 
Har du fokus på hur dom kan ha upplevt det då? Eller har också du fullt fokus på dig själv? Ni verkar rätt lika, är nog därför det kraschar gång på gång, båda ser bara till sig själv och sina egna behov och kan inte sätta sig in i den andras alls.
Så tänker jag också. Man vill ha full förståelse och hänsyn till den egna psykiska ohälsan, och tycker att den andres ohälsa är helt irrelevant.
 
Hon förstår inte. Hon har bara fullt fokus på sig själv och kan inte se hur jag upplevde situationen. Hon fattar inte mitt trauma.

Men då behöver du utgå från den situationen, alltså att hon inte fattar och att hon inte kan se hur du upplevde det, och ta det därifrån. Det fungerar inte att utgå ifrån hur du tycker att det borde vara, alltså att hon borde kunna fatta osv.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Natten till söndagen gick min mamma bort, det var inget oväntat då hon varit sjuk i Altzaimers i många år och sista halvåret tacklat av...
Svar
19
· Visningar
1 410
Senast: Kilauea
·
  • Artikel
Dagbok Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle...
2 3 4
Svar
77
· Visningar
9 687
  • Artikel
Dagbok Jätte konstig rubrik jag vet. För någon vecka sedan sa jag upp kontakten med min storebror efter ett jätte bråk via telefon. Jag...
Svar
6
· Visningar
1 201
Senast: et_flickan
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 362
Senast: manda
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp