Obesvarad kärlek gör så ont!

[Inte_Ung]

men därefter är det enbart egoistiskt med nära vänner av motsatt kön.

Har du problem med vänner eller med din sexualitet?

 

[Inte_Ung]

Jag förordar en pragmatisk hållning framför den dogmatiska som du pläderar för.

Och det går bra?
För dig menar jag?
Ditt exempel måste ju vara oerhört lyckligt med tanke på hur du går på med dina åsikter.

 

[Nebraska]

Inte vänner men pojk resp flickvänner. Som människa är det inte lämpligt att skaffa barn efter det att man fyllt 40. Vid det laget är du förhoppningsvis gift och har barn.

Gör en koll till i almanackan. Det är 2016 inte 1816!

 

[Inte_Ung]

Hur talade de om barn med dig? Lärde de dig vad du ska leta hos en "bra" partner mm mm.

Mina föräldrar var mycket noga med att betona att en partner skall vara frisk och stark och nedärva goda gener till nästa generation.
Jag vet ärligt talat inte hur det har påverkat mig.
Det känns liksom litet väl elitistiskt för min smak, som människoavel.
Vad lärde dina föräldrar dig?

 

[Oli]

Det är väl inte så konstigt att hans känslor har svalnat. Han har ägnat ett år till att sörja vad som inte blev och antaligen bygga upp en drömbild, drömmar är ofta svåra att leva upp till.

Nu är det till att gå vidare - antingen så blir det för jobbigt att vara vänner och då bryter ni nu. Eller så klarar ni att just vara vänner. Du får ställa dig frågan, hur du kommer må när han träffar en ny, blir du glad å hans vägnar eller blir du ledsen å dina? Ungefär där nånstans borde du kunna se vad som funkar

Du har nog helt rätt där. Det är dock det som gör så ont. Att han verkligen ville ge det en chans till och sedan på tre veckor tappar känslorna helt. Varför skulle jag tappa mitt förstånd så pass att mina könslor skulle komma tillbaka????

Det sista som man lever på är väl hoppet, det första som lämnar är förståndet.
Jag hatar kärlek när den är som sämst. Bara gråter och gråter..

 

[Oli]

Om ni hittar en någorlunda gemensam "nivå" på vänskapen, så är det något att vara rädd om och som kan ge er båda mycket i utbyte - utan att gå över till ett förhållande igen. Uppenbart har ni mycket som förenar er och borde kunna vara till glädje för er båda två, bara i en annan sorts relation.

Och det är synd att kasta bort en sådan för att de andra känslorna verkar ha varit i otakt. Fokusera ordentligt på det fina och betydelsefulla i en djup vänskap - förutsatt att ni båda vill ha en sådan - snarare än det ledsamma i en obesvarad kärlek. Så lyckas det säkert bra även om det känns trist just nu. Och nyttja framför allt inte vänskapen som någon inre förhoppning om besvarad kärlek någon gång i framtiden, utan sätt punkt med att vänskapen är alldeles tillräcklig och värdefull i sig. För det är den, eller kan den vara om ni låter den vara det.

Tack du kloka människa!
Han var visserligen lika frustrerad över att hans känslor försvann och han hade "verkligen försökt".
Vi håller oss på avstånd ett tag nu i alla fall. Tills den sista chocken lagt sig. Sedan får vi se om det fungerar som vänner eller inte. Vill verkligen inte förlora honom ur mitt liv helt. Inte nu när jag fått tillbaka honom i den igen.

 

[cirkus]

Du har nog helt rätt där. Det är dock det som gör så ont. Att han verkligen ville ge det en chans till och sedan på tre veckor tappar känslorna helt. Varför skulle jag tappa mitt förstånd så pass att mina könslor skulle komma tillbaka????

Det sista som man lever på är väl hoppet, det första som lämnar är förståndet.
Jag hatar kärlek när den är som sämst. Bara gråter och gråter..

För att känslor är ett oberäkneligt jäkla skit ibland.
Nu kanske det är du som bygger ett luftslott?

 

[Oli]

Bara att lämna och gå vidare. Vänner av motsatt kön är ingen bra idé eftersom det bara skapar komplikationer. I synnerhet inte om det finns starka känslor involverade.

Tänk dock över ditt beteende till nästa förhållande så att du inte återigen gör slut med en bra kille för att du hoppas att gräset är grönare på andra sidan. Lycka till!

Ouch, den sved. Sanningen är dock inte trevlig alla gånger. Tack för ditt stöd!

Jag håller dock verkligen inte med där. Min ungdomsförälskelse som varade i nästan tre år blev min allra bästa vän efter uppbrottet när vi var 18 år.
Starka känslor av kärlek kan vara starka känslor av vänskap.

 

[Oli]

För att känslor är ett oberäkneligt jäkla skit ibland.
Nu kanske det är du som bygger ett luftslott?

Troligtvis är det så. Känslan av att aldrig mer träffa någon som honom är oerhört betungande. Däremot vet jag att den känslan inte stämmer. Dock är det så jag känner för tillfället. Önskar bara att tiden skulle kunna gå lite snabbare så att det värsta går över.

 

[Oli]

För att återgå till tråden.
Jag kan tänka mig att han hade en bild om hur det skulle vara, att han fastnat i det som varit.
När ni sen träffades igen så insåg han att han faktiskt gått vidare, att bilden inte stämde längre.
Det är så lätt att minnas det som varit bra.

Ja, det är nog så. Varför gjorde inte jag det då? Varför hakade jag upp mig på det som varit och väckte gamla (eller nya?) känslor till liv för honom?

Han som talat om hur dåligt han mått, nästan till bristningsgränsen, och det enda han verkade behöva för att komma över totalt var ett återfall. Glad att jag kunde vara till någon nytta.

Är det naivt att önska att om jag låter det vara ett tag nu så kommer han inse att han gjorde ett misstag? Ja, det är det väl?

 

[Bison]

Ja, det är nog så. Varför gjorde inte jag det då? Varför hakade jag upp mig på det som varit och väckte gamla (eller nya?) känslor till liv för honom?

Han som talat om hur dåligt han mått, nästan till bristningsgränsen, och det enda han verkade behöva för att komma över totalt var ett återfall. Glad att jag kunde vara till någon nytta.

Är det naivt att önska att om jag låter det vara ett tag nu så kommer han inse att han gjorde ett misstag? Ja, det är det väl?

Alla är olika och reagerar på olika sätt
Du kommer komma över honom.
Jag skulle försöka gå vidare, för din egen skull. Låt det ta den tid det tar.

 

[cirkus]

Troligtvis är det så. Känslan av att aldrig mer träffa någon som honom är oerhört betungande. Däremot vet jag att den känslan inte stämmer. Dock är det så jag känner för tillfället. Önskar bara att tiden skulle kunna gå lite snabbare så att det värsta går över.

Jamen ja - tänk om det fanns en snabbspolning ibland.

Å andra sidan så tror jag att man faktiskt kan behöva tid för reflektion - men den fasen när det gör ont i kroppen och det är svårt att andas kan man vara utan

 

[Oli]

Jamen ja - tänk om det fanns en snabbspolning ibland.

Å andra sidan så tror jag att man faktiskt kan behöva tid för reflektion - men den fasen när det gör ont i kroppen och det är svårt att andas kan man vara utan

Jag har ju mitt liv som jag måste fokusera på.
Min lilla gård, hästarna och allting som hör därtill. Jag har försökt få dessa dagarna att gå som vanligt. Tog en tur med hästen igår och det kändes så himla bra. Som att allting faktiskt kommer ordna sig. Sedan när jag är tillbaka där jag sitter nu stormar min förtvivlan och gråten tillbaka. Jag har egentligen ingen lust med någonting men försöker tvinga mig att göra dagarna så normala som möjligt. Det har bara gått tre dagar sedan han avslutade men det känns som tre månader. Tiden går alldeles för långsamt. Det känns som att jag fullkomligt har förstört mitt liv.

 

[Roheryn]

Jag har ju mitt liv som jag måste fokusera på.
Min lilla gård, hästarna och allting som hör därtill. Jag har försökt få dessa dagarna att gå som vanligt. Tog en tur med hästen igår och det kändes så himla bra. Som att allting faktiskt kommer ordna sig. Sedan när jag är tillbaka där jag sitter nu stormar min förtvivlan och gråten tillbaka. Jag har egentligen ingen lust med någonting men försöker tvinga mig att göra dagarna så normala som möjligt. Det har bara gått tre dagar sedan han avslutade men det känns som tre månader. Tiden går alldeles för långsamt. Det känns som att jag fullkomligt har förstört mitt liv.

Fokusera på det som är bra - hästen och gården! Ibland, när det känns tungt, behöver man nästan tvinga ut sig själv på sådant man brukar tycka är roligt, även om det inte känns ett dugg kul just då... Tror att de flesta av oss har varit där någon gång i livet, och den första tiden kan man dessvärre inte göra så mycket än att härda ut...

 

[tott]

Är det naivt att önska att om jag låter det vara ett tag nu så kommer han inse att han gjorde ett misstag? Ja, det är det väl?

Tyvärr tror jag nog att du ska försöka att inte tänka i de banorna. Det som sker i framtiden det sker, men under tiden ska du fokusera på att leva ditt liv så bra som möjligt.

 

[Smulu]

Jag förordar en pragmatisk hållning framför den dogmatiska som du pläderar för.

Skulle du kunna utveckla detta för jag förstår inte riktigt hur du menar.

 

[Remmer]

Skulle du kunna utveckla detta för jag förstår inte riktigt hur du menar.

Att du fokuserar på värderingar kring att människor ska behandlas lika oavsett kön. Jag fokuserar på att åstadkomma resultat och lägger ingen värdering i om huruvida människor behandlas lika eller inte.

 

[vallhund]

Med all respekt. I regel är det brist på uppfostran och lämpliga förebilder om du har den inställningen. Är dina föräldrar gifta? Hur talade de om barn med dig? Lärde de dig vad du ska leta hos en "bra" partner mm mm. Det är klart att du hamnar snett om dina föräldrar inte ger dig vägledning.

I den här tråden ser vi många exempel på det. Sedan leder beslut efter beslut till en mindre konstruktiv livstil.

Sicken massa dynga.Du utgår från att vi skulle vara våp o alltid har längtat efter någon man som kan tala om för oss andra hur världen fungerar.

 

[Lena Furberg]

Du har nog helt rätt där. Det är dock det som gör så ont. Att han verkligen ville ge det en chans till och sedan på tre veckor tappar känslorna helt. Varför skulle jag tappa mitt förstånd så pass att mina könslor skulle komma tillbaka????

Det sista som man lever på är väl hoppet, det första som lämnar är förståndet.
Jag hatar kärlek när den är som sämst. Bara gråter och gråter..

Jag har ett sånt där favoritcitat (ja, jag gillar citat..... ): - "It´s the image in our minds that binds us to our lost treasures - but it´s the loss that shapes the image." Inte mycket till tröst, men något att tänka på, kanske.

Och nej, du har absolut inte förstört ditt liv!!

 

[lovely_piff]

Jag fick hjärtat rejält krossat innan sommaren (väldigt lång historia som jag skrev en tråd om).
Jag var så fokuserad i början på att komma över det, att gå vidare och bli lycklig direkt. Men det gjorde det hela bara värre för mig. Nu fokuserar jag bara på att komma upp ur sängen, äta, gå till jobbet, få sova och göra om allt igen tills allt sluta göra så förbannat ont. Och när jag inte fokuserar på att glömma det så finns det faktiskt stunder då det inte känns jobbigt. Det är bara att härda ut. Tyvärr.