O
otacksammamamman
Detta blir mitt första inlägg under anonymt alias någonsin men jag känner att det är dags nu. Jag är småbarnsmamma, min sambo och jag har tillsammans 2 barn på 8 resp 1år där den yngsta är vårt gemensamma.
Han jobbar hårt om dagarna som hantverkare och har långt till jobbet. Barnet från det tidigare förhållandet har vi några dagar varannan vecka. Själv är jag hemma med 1åringen.
Jag har möjlighet att få rida några dagar i veckan och känner att det är ett bra avbrott från den väldigt aktiva och krävande 1åringen som vi har här hemma. Hur mycket man älskar dom blir dom rätt så enerverande ibland, då är stallet ett bra avbrott.
Den här veckan har det kommit upp 2 tillfällen längre fram för min sambo att tjäna extra pengar - något som aldrig är fel men som kommer inverka på vår tid tillsammans. Det handlar om nu i helgen samt ca 10 dagar av hans semester (vår?). Det känns inte kul men pengar behövs... Redan i måndags berättade jag för honom att jag ville rida ikväll och det skulle inte vara några problem men idag när jag berättar att mitt ridsällskap fått förhinder svarar han med att han kan behöva jobba över för att bli klar. Detta skulle innebära att min ridning blir inställd.
Jag har ledsnat nu - det är så pass att jag känner mig lägst ner i prioriteringen och att han skiter fullständigt i mig och hur jag mår. Visst är han inte ute och super med polarna var och varannan dag men titt som tätt svänger han förbi polare på vägen hem och kommer hem sent vilket i slutänden innebär att min tid utan barn blir väldigt frånvarande. Det är inte det att jag inte älskar vårt barn eller ens min sambo men jag känner att jag som egen person inte existerar utan jag är enbart mamma och hans sambo.
"Men åk och hälsa på din bästa kompis i helgen då?" säger han för att liksom släta över det faktum att han inte kommer vara hemma i helgen och visst kan jag göra det - men inte utan VÅR 1åring med mig. Inget fel med det eftersom barnet är världens goaste (om än väldigt aktiv) unge men det innebär fortfarande att jag åker iväg i helgen som MAMMA.
Vart den sociala, utåtgående och faktiskt rätt partyglada 30åringen har tagit vägen vette fasen men jag känner inte igen människan som jag ser i spegeln varje dag. Människan som inte längre är ens en spillra av sig själv. Människan som för någon helg sedan umgicks med gamla vänner, lät sambon ta huvudansvaret för barnen dagtid (och sen få dricka öl på kvällen) medans hon ansvarade för barnen på kvällen och såg till att sambon kom hem. För att sen få höra att det hade varit ojust av mig att låta honom ta ansvaret för ungarna hela dagen.
OTACKSAMMA MAMMAN det är jag det...
Behövde bara skriva av mig - vet inte vad jag ska göra eftersom han och jag ser helt olika på saker. Han tycker att han prioriterar oss högst medans allt jag ser är jobb jobb jobb. Vi försöker prata och ha en ärlig och rak konversation men det verkar inte fungera. Kanske är jag otacksam och patetisk som känner så här eftersom jag vet att han jobbar hårt för att bättra på vårt ekonomiska läge så att vi t ex kan skaffa ett eget ställe. Men på nått sätt finns det alltid nåt som kan komma före mig t ex en kompis som behöver hjälp med nått en kväll. Han säger givetvis ja och ställer upp men tänker nog inte på att jag står här hemma och väntar. I det stora hela är det nog det som är problemet - jag tänker för mycket, han tänker för lite...
Ett förtydligande: Tyvärr har vi ingen släkt i direkt närhet där vi bor så barnvakt är inte enkelt att fixa. Hade vi haft det hade nog problemen varit mindre.
Att jag älskar honom behöver ingen tveka på och jag vet att han älskar mig tillbaka men hur vi ska kunna bättra vår komunikation det vette tusan
Han jobbar hårt om dagarna som hantverkare och har långt till jobbet. Barnet från det tidigare förhållandet har vi några dagar varannan vecka. Själv är jag hemma med 1åringen.
Jag har möjlighet att få rida några dagar i veckan och känner att det är ett bra avbrott från den väldigt aktiva och krävande 1åringen som vi har här hemma. Hur mycket man älskar dom blir dom rätt så enerverande ibland, då är stallet ett bra avbrott.
Den här veckan har det kommit upp 2 tillfällen längre fram för min sambo att tjäna extra pengar - något som aldrig är fel men som kommer inverka på vår tid tillsammans. Det handlar om nu i helgen samt ca 10 dagar av hans semester (vår?). Det känns inte kul men pengar behövs... Redan i måndags berättade jag för honom att jag ville rida ikväll och det skulle inte vara några problem men idag när jag berättar att mitt ridsällskap fått förhinder svarar han med att han kan behöva jobba över för att bli klar. Detta skulle innebära att min ridning blir inställd.
Jag har ledsnat nu - det är så pass att jag känner mig lägst ner i prioriteringen och att han skiter fullständigt i mig och hur jag mår. Visst är han inte ute och super med polarna var och varannan dag men titt som tätt svänger han förbi polare på vägen hem och kommer hem sent vilket i slutänden innebär att min tid utan barn blir väldigt frånvarande. Det är inte det att jag inte älskar vårt barn eller ens min sambo men jag känner att jag som egen person inte existerar utan jag är enbart mamma och hans sambo.
"Men åk och hälsa på din bästa kompis i helgen då?" säger han för att liksom släta över det faktum att han inte kommer vara hemma i helgen och visst kan jag göra det - men inte utan VÅR 1åring med mig. Inget fel med det eftersom barnet är världens goaste (om än väldigt aktiv) unge men det innebär fortfarande att jag åker iväg i helgen som MAMMA.
Vart den sociala, utåtgående och faktiskt rätt partyglada 30åringen har tagit vägen vette fasen men jag känner inte igen människan som jag ser i spegeln varje dag. Människan som inte längre är ens en spillra av sig själv. Människan som för någon helg sedan umgicks med gamla vänner, lät sambon ta huvudansvaret för barnen dagtid (och sen få dricka öl på kvällen) medans hon ansvarade för barnen på kvällen och såg till att sambon kom hem. För att sen få höra att det hade varit ojust av mig att låta honom ta ansvaret för ungarna hela dagen.
OTACKSAMMA MAMMAN det är jag det...
Behövde bara skriva av mig - vet inte vad jag ska göra eftersom han och jag ser helt olika på saker. Han tycker att han prioriterar oss högst medans allt jag ser är jobb jobb jobb. Vi försöker prata och ha en ärlig och rak konversation men det verkar inte fungera. Kanske är jag otacksam och patetisk som känner så här eftersom jag vet att han jobbar hårt för att bättra på vårt ekonomiska läge så att vi t ex kan skaffa ett eget ställe. Men på nått sätt finns det alltid nåt som kan komma före mig t ex en kompis som behöver hjälp med nått en kväll. Han säger givetvis ja och ställer upp men tänker nog inte på att jag står här hemma och väntar. I det stora hela är det nog det som är problemet - jag tänker för mycket, han tänker för lite...
Ett förtydligande: Tyvärr har vi ingen släkt i direkt närhet där vi bor så barnvakt är inte enkelt att fixa. Hade vi haft det hade nog problemen varit mindre.
Att jag älskar honom behöver ingen tveka på och jag vet att han älskar mig tillbaka men hur vi ska kunna bättra vår komunikation det vette tusan
