Person säger upp sig efter 30 år, arbetsgivare rycker på axlarna

[Sockerbit]

Vi har en situation på jobb just nu och det är väl allmänt missnöje. Igår kommer det fram att en väldigt kompetent medarbetare sagt upp sig efter 30(!) år. Cheferna bemötte det med en ryck på axlarna och "ok", samt bekräftat när sista jobbdagen blir. Jag fann det otroligt märkligt.

Till frågan, som arbetsgivare, bör man inte av åtminstone av ren artighet bemöta det med "vi accepterar självklart din vilja, men varför vill du sluta hos oss, finns det något vi kan göra så du känner annorlunda" etc. Eller är det bara jag som lever i nån form av fantasivärld där 30 års anställning är värd en hel del, uppenbarligen har arbetsgivare varit nöjd med den anställde eftersom människan fått jobba där i 30 år, och vise versa.

 

[Ramona]

Jag är inte förvånad då jag också jobbat på flera arbetsplatser där de haft samma attityd. Duktiga, kompetenta människor som varit företaget lojalt i mängder med år ser som förbrukningsvaror.

 

[Alos]

Vet du allt som händer på arbetsplatsen? Tänker spontant att det kanske kan vara något mellan den som säger upp sig och chefen som inte de vill ska komma ut? Kanske finns anledning till reaktionen?

 

[Sockerbit]

Vet du allt som händer på arbetsplatsen? Tänker spontant att det kanske kan vara något mellan den som säger upp sig och chefen som inte de vill ska komma ut? Kanske finns anledning till reaktionen?

Givetvis vet man inte allt om allting. Däremot har personen stått på sig angående åsikter om en omorganisation som gått helt åt pipan där hela medarbetarstyrkan instämmer till fullo att det ej funkar. Faktum kvarstår dock, 30 år...

 

[Luff]

Är inte alls förvånad. Tycker det händer titt som tätt nu. Folk bara försvinner och som beroende av deras kompetens får man bara axelryckningar när man frågar om efterträdare. Efter någon tid får man ett namn på ersättaren. Men den har ingen aniiiiiing om den förres arbetsuppgifter och kan inte hjälpa en. "-Den funktionen har jag inte någon vetskap om."
Överlämning är ett helt okänt begrepp. Efter ett år upptäcks att den nye inte ens begripit basala funktioner i budgetsystemet....Den nye hittar nya rutiner för något som fungerat i åratal som inte behövdes ändras, då ändras det. Efter ett år har alla gått tillbaka till det gamla för den nya rutinen fungerade inte. "-Jag hade ingen aning om att det inte skulle fungera för ingen berättade att funktionerna xxx och yyy var ihopkopplade."
Om jag är frustrerad? Nä, inte längre. Jag är snart inte förvånad för något.

 

[Fraggel_Tess]

Tycker det är en vanlig företeelse. På min arbetsplats är det många som sökt sig vidare nu en efter en. Några har uttryckt varför, men ingen lyssnar så försvinner ännu fler.

 

[GardenAngel]

Om ledningen reagerar så kanske de ville bli av med personen? Vet en del skolor som varit med om detta. När ny ledning kommer in och vill styra organisationen åt ett annat håll, och får starkt motstånd från gamla lärare (som av olika anledningar inte vill åt det hållet). Då har ledningen inte tyckt det varit någon vidare förlust när personerna till slut säger upp sig.

 

[Luff]

Många kompetenta mångåriga arbetare blir rekryterade av andra organisationer också. Lojalitet och pålitlighet har börjat vara viktiga komponenter. Och vem är lojalare än någon som jobbat 30 år på samma arbetsplats. Locka med fet lön så har du någon som inte vabbar, du vet sjukdomshistorik och du har massor med referenser så du slipper köpa grisen i säcken.

 

[Mia_R]

Hos oss känns det mer som regel än undantag att folk slutar utan att varesig chefer eller HR frågar varför, det är både de som jobbat flera år och de som slutar inom ett. Vi har dessutom personalbrist så att förlora anställda efter lång internutbildning skapar svårfyllda luckor och ökar trycket på befintlig personal.

 

[sjoberga]

Vi har en situation på jobb just nu och det är väl allmänt missnöje. Igår kommer det fram att en väldigt kompetent medarbetare sagt upp sig efter 30(!) år. Cheferna bemötte det med en ryck på axlarna och "ok", samt bekräftat när sista jobbdagen blir. Jag fann det otroligt märkligt.

Till frågan, som arbetsgivare, bör man inte av åtminstone av ren artighet bemöta det med "vi accepterar självklart din vilja, men varför vill du sluta hos oss, finns det något vi kan göra så du känner annorlunda" etc. Eller är det bara jag som lever i nån form av fantasivärld där 30 års anställning är värd en hel del, uppenbarligen har arbetsgivare varit nöjd med den anställde eftersom människan fått jobba där i 30 år, och vise versa.

Jag tycker att det är en helt OK reaktion när uppsägningen kommer (inte rycka på axlarna då, men ta det hela högst neutralt och professionellt). Då ska man bara registrera uppsägningen, arkivera dokumentationen. Sedan börjar processen med att avsluta anställningen. Då hanteras praktiska saker som planering för sista anställningstiden, innestående semester etc. Därefter under själva uppsägningsperioden bör närmaste chef vara intresserad av att veta varför, vad som kan göras bättre etc.

Men man bör inte ta den diskussionen vid själva uppsägningstillfället. Då ska man hantera det professionellt. Tycker jag. Har personen bestämt sig för att ta det steget, så är det utifrån det man har situationen att hantera.

 

[sjoberga]

Givetvis vet man inte allt om allting. Däremot har personen stått på sig angående åsikter om en omorganisation som gått helt åt pipan där hela medarbetarstyrkan instämmer till fullo att det ej funkar. Faktum kvarstår dock, 30 år...

Det kan ju vara en anledning till att både person och ledning tycker att den av personen föreslagna lösningen är alldeles utmärkt.

 

[mamman]

Min erfarenhet (från båda sidor) är att

1. Den typ av reaktion som du efterfrågar tar man endast med den det avser. Däremot så uttalar man förstås både uppskattning för den tid som varit samt ledsamhet över att personen slutar i samband med avtackningen (som jag förstår inte har inträffat än). Andrahandsuppgifter om vad som sagts mellan två personer kan vara vanskligt att gå på. Ett "ok" kan också vara ett sätt att "dölja" en chock om beskedet är oväntat.
2. När en person väl säger upp sig är det för sent att agera. Den personen har varit inne i processen att sluta ett tag och är mentalt inne i det nya jobbet. Försök att "köpa tillbaka" fungerar oftast inte i längden. Varken för individ eller arbetsplats. Med ett bra avslut kan man dock öppna för att personer kan komma tillbaka om det inte var "grönare gräs" på andra sidan. Detta har jag sett fungera bra flera gånger, men även det motsatta.
3. Vill man ha en medarbetare kvar är det innan den börjar fundera på att byta jobb som man ska agera. Den som trivs bra letar inte nytt jobb och nappar troligen inte när "headhunters" ringer.
4. Efter själva "uppsägningssamtalet" kan det vara klokt för chefen att ha ett mer planerat samtal med den som ska sluta, om vad den tycker om arbetsplatsen etc. Bra tillfälle att få information som de som ska jobba kvar kanske inte vill ge. Detta tror jag dock är ganska ovanligt.

 

[lizzie]

På mitt jobb (kommunal verksamhet) ska arbetsgivaren ha ett "avslutande samtal" i samband med att medarbetaren slutar sin tjänst. Jag har haft ett sådant och det är ett informellt samtal där man går igenom vad som varit bra och vad som skulle kunna fungera bättre. Detta samtalet är inget som chefen sedan får eller ska delge andra medarbetare.

Varför man slutar spelar ingen roll. Vi har avskaffat statar-systemet för länge sedan och en medarbetare är fri att säga upp sig från ett arbete utifrån vilka grunder som helst. Arbetsgivaren har inte med att göra varför.

Om man arbetat så länge som 30 år på samma ställe kan det ju vara spännande att börja ett nytt jobb. Man får lite nya utmaningar och man kan få en nytändning och energi att gå till jobbet, även om det inte är så många år kvar till pension.

Att sedan många arbetsgivare är otroligt dåliga på kompetensöverföring och dra igång en nyrekrytering för att skaffa en ev. ersättare - det är ett annat problem.

/Lizzie

 

[sjoberga]

Min erfarenhet (från båda sidor) är att

1. Den typ av reaktion som du efterfrågar tar man endast med den det avser. Däremot så uttalar man förstås både uppskattning för den tid som varit samt ledsamhet över att personen slutar i samband med avtackningen (som jag förstår inte har inträffat än). Andrahandsuppgifter om vad som sagts mellan två personer kan vara vanskligt att gå på. Ett "ok" kan också vara ett sätt att "dölja" en chock om beskedet är oväntat.
2. När en person väl säger upp sig är det för sent att agera. Den personen har varit inne i processen att sluta ett tag och är mentalt inne i det nya jobbet. Försök att "köpa tillbaka" fungerar oftast inte i längden. Varken för individ eller arbetsplats. Med ett bra avslut kan man dock öppna för att personer kan komma tillbaka om det inte var "grönare gräs" på andra sidan. Detta har jag sett fungera bra flera gånger, men även det motsatta.
3. Vill man ha en medarbetare kvar är det innan den börjar fundera på att byta jobb som man ska agera. Den som trivs bra letar inte nytt jobb och nappar troligen inte när "headhunters" ringer.
4. Efter själva "uppsägningssamtalet" kan det vara klokt för chefen att ha ett mer planerat samtal med den som ska sluta, om vad den tycker om arbetsplatsen etc. Bra tillfälle att få information som de som ska jobba kvar kanske inte vill ge. Detta tror jag dock är ganska ovanligt.

Bra inlägg! Särskilt (2) är viktig. Professionellt, enkelt och respektfullt. Inget köpslående och förhandlande när beslutet väl är taget.

Vi kör med en termination of employment-procedur som du beskriver. Men det är något som den som slutar tar med sin närmaste chef (och dokumenteras/arkiveras), och sedan är det upp till närmaste chef att ta med sig feedback där den hör hemma.

 

[Lovisaleonora]

Jag tänker att arbetsgivaren inte ser personen som en sådan tillgång som ts. 30 år kan vara 10 år för länge.

 

[Görel]

Jag jobbar inom en bransch som har svårt att få kvalificerad personal och ännu svårare att behålla dem man fått. Arbetsgivare jag haft har haft diskussionsgrupper med de anställda och hyrt in konsulter för att ta reda på vad som gör att folk stannar respektive slutar.
Trots det har man sedan gjort tvärtom vilket lett till att folk slutar och de som är kvar går på knäna, vilket gör att de också ser sig om efter ny anställning. Så är man inte i en ond cirkel.

Själv ska jag precis sluta min nuvarande anställning trots att jag trivs väldigt bra för vi ska byta arbetsmiljö, från egna eller delade rum till hela havet stormar, d v s världens dummaste idé funktionskontor. Jag kan inte arbeta i en sådan miljö.

 

[sjoberga]

Allmän reflektion. På vissa företag blir det så mycket känslor inblandade när anställda byter jobb, kriser som utlöses - helt i onödan. För mig är det en omogenhetsfråga i företaget och hos ledningen. Det är liksom naturligt att människor vill byta jobb emellanåt. Viss omsättning på personalen är nog till och med bara positivt.

Det måste man skapa professionella attityder och processer kring, så att det inte blir något drama.

Jag anser att vi har lyckats bra med det hos min nuvarande arbetsgivare. Hos min förra arbetsgivare var det kaos och panik, av helt fel anledningar. Men det var ett yngre företag med chefer som inte hade mycket erfarenhet och andra egenskaper som kanske inte är de som ska utmärka en bra chef.

 

[mamman]

Jag jobbar inom en bransch som har svårt att få kvalificerad personal och ännu svårare att behålla dem man fått. Arbetsgivare jag haft har haft diskussionsgrupper med de anställda och hyrt in konsulter för att ta reda på vad som gör att folk stannar respektive slutar.
Trots det har man sedan gjort tvärtom vilket lett till att folk slutar och de som är kvar går på knäna, vilket gör att de också ser sig om efter ny anställning. Så är man inte i en ond cirkel.

Själv ska jag precis sluta min nuvarande anställning trots att jag trivs väldigt bra för vi ska byta arbetsmiljö, från egna eller delade rum till hela havet stormar, d v s världens dummaste idé funktionskontor. Jag kan inte arbeta i en sådan miljö.

"Funktionskontor" är det detsamma som aktivitetsbaserat? Verkar helt vansinnigt.

 

[sjoberga]

"Funktionskontor" är det detsamma som aktivitetsbaserat? Verkar helt vansinnigt.

Jag tycker att det är vansinnigt med egna rum. Men det präglas av vad man håller på med, hur arbetet organiseras och på de individer det gäller.

I min värld fungerar det inte alls med egna rum så det skulle ingen få utom som ren handikappanpassning / rehab.

 

[Smulu]

hoppas jag aldrig någonsin hamnar på ett kontor med aktivitetsbaserade arbetsplatser. Jag vill veta på morgonen att jag har en plats att jobba vid.